Varning för livsfarliga bilder på oemotståndliga killar. En är lik Toots. Men Gullige Gusten vill man helst äta upp ;)…

http://www.mangsysslaren.se/gkullen.asp

Då och då kontaktas jag av hundägare som har problem med att deras hundar gör utfall mot andra hundar eller mot människor. Oftast är det personer som gått kurs för mig förut eller som är inne på klickertänket och vill jobba med problemet på klickervis.

När jag har förhört mig om vad som har hänt och hur länge det pågått, hur gammal hunden är, om de varit hos veterinären och kollat så att hunden inte är sjuk eller har ont någonstans så bedömer jag om jag kan tillföra något till det specifika ekipaget.

Ibland beskrivs problemen som så svåra att jag inte anser mig ha tillräcklig kompetens för att hjälpa till och då brukar jag rekommendera att de vänder sig till en beteendeanalytiker. Men ganska ofta går jag med på att möta hund och hundägare för en genomgång av läget och för att göra upp en plan för att ta sig vidare  – ur den besvärliga situationen.

Alla hundar som jag har träffat hitintills har under en längre tid byggt upp beteendet och det har långsamt blivit värre och värre. Sällan är detta något som kommer över en natt, även om vissa ägare ibland upplever det så. Anledningen till deras upplevelse är antingen att de inte har sett de signaler som hunden gett tidigare eller att de inte tyckt att det varit så farligt att hunden tex morrar lite när någon närmar sig matte eller husse.

När hunden då en vacker dag hugger den människa som ”kommer för nära” så är det som en blixt från en klar himmel för matte och husse. Jag önskar så att de som kommer hade kommit tidigare! Inte för att det behöver vara hopplöst att komma till rätta med problemet utan för att det kommer ta en sådan himla tid att bli av med det – och det är nästan ingen som orkar hålla ut så lång tid som krävs.

Tänk så här: Om det har tagit din hund ett år att ”bygga upp” ett problem och förvärra det så tar det förmodligen lika lång tid att ”montera ner” det också. Och ett år är lång tid! Det gäller att vara verkligt uthållig. Att se de små, små stegen och att stå ut med att det ibland inte går att märka av framstegen alls.

Klassisk betingning – att förändra hundens känslor – tar tid. De flesta jag möter intygar att de verkligen är beredda att jobba med problemet och att de är uthålliga. Men flera som jag har mött blir så glada, när de efter några månader gjort så pass stora framsteg att livet blivit lite enklare, så att de slutar med träningen eller slarvar med den. Och efter ytterligare några månader kommer problemet tillbaka.

Ett exempel: Dacke började för fyra år sedan, när jag flyttade till stan, göra utfall mot joggare. Inte mot alla joggare och inte i alla situationer men emellanåt. Jag bedömde inte utfallen som särskilt allvarliga, tvärtom var det väldigt lite allvar bakom, men det kunde ju rimligtvis inte joggaren förstå… :) Så på så vis var det ju allvarligt – folk blev rädda och jag såg tidningsrubrikerna framför mig: ROTTWEILER ANFÖLL JOGGARE I SLOTTSKOGEN.

Jag började omedelbart klicka för alla joggare vi mötte. Det kunde lätt bli tio på en promenad i Slottskogen. Ganska snart hade Dacke börjat skvallra på joggare och han hade några återfall under att det första halvåret men sedan gjorde han inte ett enda utfall på ett år. Under den tiden så förstärkte jag allt mer sällan åsynen av en joggare.

Så en dag för ungefär ett halvår sedan så kom det en joggare bakom oss i hög fart, utan att varken jag eller Dacke hörde det förrän han var jämsides mig – nära – och JAG blev rädd. Det tog en sekund så flög Dacke på joggaren, jag hann inte ens reagera. Inget ”hände” mer än att Dacke knuffade på honom och joggaren vek undan och sprang vidare. (Jag ropade ursäkta men joggaren bara vinkade tillbaka.)

Men så lite behövdes för att beteendet skulle återkomma. För återkom gjorde det. Veckorna efter gjorde han flera utfall och jag fick ta upp träningen igen.

Så, inte nog med att det kan ta tid att träna bort ett icke önskvärt beteende – du måste också vara beredd på att resten av hundens liv återkomma till träningen. Kanske kan du aldrig ”lita på” hunden igen – dvs att just det beteendet är för evigt släckt.

Men det behöver egentligen inte vara så himla besvärligt (beroende på vilket beteende det handlar om förstås!). Jag har ju också blivit betingad på joggare nu: jag läser Dacke blixtsnabbt och bedömer om jag behöver stärka honom med ett bra och en godis eller om jag bara kan gå på. Nu är vi tillbaka på ett utfallsfrittläge igen men jag kommer alltid att fortsätta, med variabel frekvens, att förstärka honom för att han går lugnt och fint med öronen bakåt (mot mig) när vi möte joggare.

Åh jag är en usel bloggare för tillfället. Det är jag för att också är en usel hundtränare för tillfället. Det vill säga jag tränar i princip inte alls.

Jag har för mycket annat att både tänka på och göra. Till exempel ska vi flytta. ÄNTLIGEN ska hundarna få en egen trädgård och jag slipper släpa runt på Dacke på nätterna i Slottsskogen, när helst han är dålig i magen. Vi kommer kunna gå rakt ut i skogen utan att tänka på koppeltvång och alla som vill kan bada i havet var och varannan dag.

Tottes pipande har gått ner en hel del sedan kastrationschippet sattes in. Den lilla osäkerhet eller vekhet som jag upplevde att han fick har nästan helt gått tillbaka, möjligen kan jag märka att han är lite rädd för saker ibland och har svårare att komma över sin rädsla. Men i träningen är han lika på och glad och som sagt – tystare!

Dock finns pipandet fortfarande kvar när han ska vila på filten eller i buren när jag tränar Dacke så det har inte blivit bättre. Men så har jag heller inte tränat det på sistone. Jag hoppas kunna göra det riktigt mycket i sommar.

Efter en situation som kunde slutat med minst två påkörda hundar har jag också tagit ett ordentligt omtag på Tottes inkallningsträning. Och det var lite som om han tänkte ” det var ju på tiden att vi tog upp den här träningen igen” och gör nog rätt 95% av gångerna, ibland 100 faktiskt.

Det roliga med honom nu är att jag upplever att han nu har mycket enklare för att lära nytt – har han väl fattat vad jag vill så går det väldigt fort. Jag tror att det handlar om mognad men också den minskade stress som jag upplever att kastrationschippet ger. Jag har lärt in ett väldigt roligt backande till exempel, där jag lyckats med konststycket att klicka för att han backar – med huvudet på sné! :) Det var ju inte riktigt meningen men det ser väldigt roligt ut…

Annars har inte så mycket hänt som sagt. Jag har inte så mycket motivation att träna men heller inte tid, det hänger väl i hop. Nu när sommaren kommer så brukar lusten att träna återvända, så jag återkommer!

Till mina elever brukar jag säga att lösningarna på de träningsproblem ni har finns i den magiska formeln TKFF. Som inte alls är magisk utan handlar om timing, kriterier, förstärkningskvalitet och förstärkningsfrekvens.

Men, säger jag, vad gör man då om man verkligen försökt allt det här enligt alla konstens regler och ändå inte lyckats? Jo, man går till veterinären.

Och det har faktiskt varit så för mig och de elever jag haft då ”ingenting” funkat att jag skickat dem till veterinären eller sjukgymnasten. Och hitintills så har det varit något fel som kunnat åtgärdas och sedan har hunden varit träningsbar!

Nu har jag efter mycket funderande hit och dit och mycket ifrågasättande av min egen träning, kompetens och förmåga och så vidare kommit fram till att jag har försökt med det mesta när det gäller pip och lugn och ro-träningen med Totte. Visst, jag har gjort några tabbar men jag har faktisk mest av allt tränat bra och klokt. Och jag har tänkt på TKFF.

Så i härom veckan åkte jag till veterinären. Jag har en så himla bra veterinär som alltid tänker helhet och inte bara försöker döva symtomen. Så jag beskrev Tottes ”hanhundsstress” kring löptikar, hans pipande som går up och ner, de återkommande urinvägsinfektionerna (två + en halsinfektion) och hans, som jag ser det, ångest över att jag lämnar honom i bilen eller stänger burdörren osv.

Och då säger hon med lugn och klar stämma att hon verkligen rekommenderar en kemisk kastration. Att det påslag som han har inte är bra för hälsan i längden och att den upphetsning kring tikarna som han uppvisar kan leda till problem med prostatan.

Ett litet chip opereras in under ett år ungefär, så han kan tagga ner, vi kan träna i lugn och ro och få in bra träningsrutiner utan det här störande inslaget och tills den värsta hormonattacken är över. Sedan kan man prova att ta bort det.

Och nu har jag ju haft tid att tänka på det här – det var många av er på bloggen som ju föreslog precis detta utifrån egna goda erfarenheter – och det känns väldigt bra och självklart att göra detta.

I två veckor har han haft chippet nu och jag tycker att han är lite lugnare och han piper inte på promenader, lägger sig ner tyst och fint. Men jag anar att den lilla skärpa som fanns innan är borta och istället har lite vekhet kommit fram som jag inte sett så mycket innan. Det gillar jag inte. Det är som om han är lite låg faktiskt.

Men vi tar det lugnt så får vi se hur det artar sig och vad som är vad osv. Huvudsaken är att han får det lite lugnare – och jag med…

Födelsedagarna för de fyrfotade i vår familj duggar tätt: Allra bästa, vackraste, klokaste, smartaste, finaste, roligaste Dacke fyller nio år i dag! Det är nästan helt omöjligt att fatta. Nio år!

Min stora hundkärlek, min läromästare, min once – in – a – life – time – hund! Min ”göra alla fel som går att göra och sedan försöka reparera dem- hund”.

Jag bara önskar att han kan bli lika gammal som sin far, som blev tretton, och att han får vara frisk så han kan träna – det bästa han vet (näst efter att jaga katter och stoppa ner huvudet i alla människors väskor förstås).

Tyvärr har jag inga inscannade bilder från hans valptid. Men här kommer några typiska Dacke-bilder:

I dag fyller det lilla charmtrollet Totte 1 år! Tänk vad tiden går och så vidare…

Jag tycker fortfarande att han är valp, han är barnslig och omogen och så söt som bara en valp kan vara ;-). Eller så är det sådan han är helt enkelt. Men när jag tittar på bilderna från året som gått så ser jag ju att han är en rätt stor kille nu…

Och vad vi är glada att ha honom, denna lilla personlighet som är det mysigaste gostroll man kan tänka sig, som är med på allt, som inte alltid fattar direkt men låt det gå ett dygn så faller polletten ner ;-), som verkar gilla allt och alla men mest sin familj, som absolut inte kan starta sin första lydnadstävling än på ett tag men som kan massor av tricks och grundfärdigheter, som har ett alldeles särskilt sätt att stoppa nosen i halsgropen på mig och sedan somna…

Vackrare cocker har världen sällan skådat!

Hipp- hipp hurra! ;-)

PS: Sista bilden har jag snott från Julias sida, gå gärna in där och kika på hennes foton! DS

Tiden rasslar som vanligt och jag har inte haft tid att blogga mer om kursen med Maria Hagström men NU så! Jag fick MASSOR att jobba vidare med på båda hundarna under de här två dagarna. Gladast är jag nog över att Dacke, som fick några korta 10 minuterspass varje dag, inte hade ont någonstans dagarna efteråt. Han fyller nio år om några veckor men han är fortfarande på! Det är så underbart hemvant med honom och det är så skönt med en hund som jag förstår och kan läsa av – och som verkar läsa av mig. Han förstår vad jag säger och numera lyssnar han (oftast ;-)). Det är vilsamt. Till skillnad mot Totte som för det mesta är en större utmaning där jag får tänka och göra på ett helt annat sätt. Utvecklande och roligt, javisst, men också jobbigt emellanåt.

På kursen som arrangerades av Fanny och Thomas, deltog sex ekipage med ett gäng olika hundar; ett gäng cockrar(!) en bc-valp, en flatt, en vorsther och en malle. Fanny och Thomas två praktikanter var även med och de var snälla nog att både fota och filma min träning, TACK Julia och Veronica!

Detta tränade vi under dagarna med Maria:

Totte:

Fart in till mig: Vid apportering, inkallning, från ruta, från vittringsapporterna och så vidare så ska hunden komma med hög fart mot mig. Därför är fart in en bra grundfärdighet att träna – så den blir härligt energifylld och snabb.

Som ni ser på bilderna så gick den övningen rätt bra med Totte ;-). Jag kommer att skriva en separat text om fartträning så jag återkommer med hur man kan göra.

Fritt följ: Tottes position är alldeles för långt ut ifrån mig.  Han ska gå tightare, nära mitt smalben.

Åtgärd: Stå still, vänd åt höger, när Totte sluter upp, nära mitt vänstra ben – klick och belöning från min högra hand så att han kommer ännu närmare. När det funkar ska jag gå vidare till att efter svängen gå ett steg rakt fram, om han då är kvar nära så klickar jag där istället. Och sedan lägger jag på fler och fler steg rakt fram.

Lekträning/varsågodövning: Jag passade på att få lite extra tips på hur jag ska gå vidare i att utveckla lekbelöningarna för Totte. Själv tycker jag att Totte leker jättebra men jag har tex inte använt leksaken som externbelöning särskilt mycket alls. Jag bad därför Maria titta lite på hur vi ska göra för att få tryck i varsågod (att användas tex när man tränar fart i kombination med att stanna jättesnabbt och då få vända åt andra hållet för att springa och ta leksaken).

Åtgärd: Vi leker med hög intensitet. Totte släpper på tack. Så fort han släpper säger jag varsågod nästan omedelbart så hans energi gör att han hugger direkt. Först när han gör det med full kraft  kan jag börja lägga leksaken bakom honom för att sedan kunna kasta den över huvudet utan att han tar den förrän på varsågod.

Dacke:

Vittringsapportering: Dacke har full fart ut med underbara rivstarter och hans sortering är fin (fattas bara annat!) men han tuggar när han ska springa tillbaka.

Åtgärd: Träna mer på att hålla i olika svåra saker utan att tugga. Penna tex. Och pinnar givetvis. Ska kunna hålla när han är stilla och i rörelse.

Fritt följ: Katastrofdåligt, hu, han går typ en kilometer för långt fram. Och nyser (första steget innan ljud).

Åtgärd: Gör om, gör om! Jag börjar hitta position med honom framför mig och klickar in att hans huvud ska vara strax bakom mitt lår. När det sitter vänder jag upp och börjar klicka först när han vänder tillräckligt långt bak. Därefter börjar jag klicka för att han går framåt i RÄTT position. Jag tänker att jag ska lägga positionen lite överdrivet långt bak, så hamnar den nog rätt…
Dessutom ska jag sluta följa mina hundar, det är de som ska följa mig.

Åh shit, att träna om fritt följ är nog det tråkigaste jag vet… nu gäller det att hitta inspiration…

Framförgående: Jag är väldigt nöjd med de olika delar jag har delat upp momentet framförgående i. Delarna ser ut så här:

1. Få hunden att stå framför mig med huvudet riktat framåt. (Omvänt lockande initialt)
2. Börja gå i samma position.
3. Hitta rätt tempo (GÅ).
4. Ta ut riktning. Alltid rakt fram åt det håll mina axlar ”pekar”.
5. Länga antal metrar hunden går.
   När allt ovan är säkert så lägger jag till:
6. Stanna på kommando (utan att vända sig mot mig).
7. Från stående hänga på mig i ett fritt följ.
8. Lämna mig på kommando för att gå framför mig.

Observera att detta är olika delar som jag tränar separat. Hela momentet ser ut så här: Från fritt följ kommenderas framför. När hunden gått framför i ca 25 meter kommenderas stanna. Föraren går upp bredvid hunden och tar med den in i ett fritt följ, vänder helt om och gör sedan om hela proceduren igen. Momentet slutar med att man vänder upp och gör halt.

När alla delarna är bra så har jag satt ihop dem i en baklängeskedjning. Sista delen i momentet är först och sedan plockas del på del på kedjan, bakifrån. Kedjan är alltså klar när första delen i momentet hakats på i kedjan. Man kan dela den i ännu fler steg om man vill men det här tyckte jag var lagom:

1. Hunden står framför mig, jag går upp vid hundens sida, tar med mig den i ett fritt följ, vänder helt om och stannar. Belöning!
2. Hunden går framför mig, jag kommenderar stanna, hunden står framför mig, jag går upp vid hundens sida, tar med mig den i ett fritt följ, vänder helt om och stannar. Belöning!
3. Hunden går fot bredvid mig, jag kommenderar ut den framför, hunden går framför mig, jag kommenderar stanna, hunden står framför mig, jag går upp vid hundens sida, tar med mig den i ett fritt följ, vänder helt om och stannar. Belöning!

Tyvärr var jag inte helt färdig med delarna när jag tävlade appellen så momentet föll samman. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk! Det jag har slarvat med här är fram för allt tempot. Det är för högt. Och så har jag inte kommandot för att han ska stanna med nosen riktad från mig på plats. Plus att när jag sätter på kopplet så kommer ytterligare en del in: om det blir drag i kopplet (vilket det inte bör bli om han håller rätt tempo) så vänder Dacke och kommer upp bredvid mig. Det är så han ska göra på promenaden…

Åtgärd: Nu ska jag fram för allt träna tempo och riktning och sedan länga antal metrar så fort det går. Ska också lära in ett stanna framför mig.

Apportering: Dacke springer i full fart fram till apporten, knuffar till den lite med någon tass, tar ett löst grepp och springer sedan tillbaka till mig – om han inte först måste kolla in någon på vägen, typ Maria, som står och kikar på honom. ;-)

Åtgärd: Dacke behöver 1, ett bättre, mer distinkt gripande och 2, mer fart in till mig. Jag tror att båda övningarna kommer motverka att han stöter till apporten då han är så fokuserad på att ta den snabbt som tusan för att kunna vända upp mot mig igen. Så här tränade vi det:

Först lekte jag ganska vilt med Dacke, med en kampleksak. Därefter fick han släppa den. Jag kastade då apporten snett framför mig (Dacke var framför mig) och sa ”ja” vilket här betydde varsågod. Han dök på apporten och i samma sekund som han grep och lyfte så slängde jag fram leksaken på min vänstra sida (där han ju sedan ska in med apporten) och tjoade bra och ta den och tjoho, typ, Han släppte då apporten för att kasta sig i leksaken. Vi gjorde denna övning fyra gånger och det märktes omedelbart resultat på gripandet. Det gick fortare och fortare och efter hans fokus var så inriktat på att ta apporten med munnen så var tassarna inte i närheten av att nudda den.

”Det blir snart tior på apporteringen” intygade Maria.

När det gällde fart i apporteringen så gjorde vi en övning som jag återkommer till i farttexten som jag lovade ovan att skriva!

Fjärrdirigering: Vi får poäng i fjärren men det blir inga tior. Jag har slarvat med mina kriterier. Dacke har fått lägga sig framåt istället för att fälla sig bakåt, vilket gör att han ju sakta men säkert kommer närmare. I värsta fall blir även sättandet sådant att bakbenen rör sig vilket också gör att han flyttar framåt.

Sitt upp från ligg däremot brukar vara fint med ett hopp upp i sittande utan att röra bakbenen. Även att ställa sig från ligg är fint för det mesta – en baktass åker fram ibland bara. Och det kan jag faktiskt leva med eftersom vi aldrig ska tävla SM. ;-)

Lägga sig från sitt är också snabbt och distinkt men att sätta sig från stå är mer tveksamt. Här ska bakbenen vara stilla och frambenen röra sig bakåt men det blir oftast tvärtom.

Åtgärd: Det är bara att detaljpilla! Sitta eller stå snett framför så jag ser när bakbenen är stilla och hur han förskjuter tyngd bakåt för att flytta frambenen bakåt (vid sättande från stå). Träna detta i lugn och ro innan jag flyttar ut det eller börjar resa mig upp och stå framför för att sedan öka avstånd.

Jag måste hålla på mina kriterier. Jag slarvar för ofta och tänker, ”äh, det var ju nästan bra” eller ”han är ju så duktig ändå”. Men så fort jag stubbtränar ordentligt (sitter och tänker och planerar min träning innan) så gör jag rätt. Så det är bara att skärpa sig!

I dag har jag och Totte träffat vår antipipcoach Shadi igen.

Det gick ju väldigt mycket framåt med Tottes lugn och ro – träning de första månaderna men jag tycker att jag har trampat vatten ett tag nu. Vi kommer inte vidare, ibland känns det som om vi går bakåt till och med.

Jag tror jag har gjort fram för allt en sak som inte varit så bra. Jag har omedvetet gått ifrån tanken att mata hela tiden för att ändra stress till lugn (klassisk betingning) till att plötsligt lägga in kriterier där han ska vara tystare allt längre stunder (forma fram ett beteende genom operant betingning) vilket inte lyckats alla gånger. Istället har jag lyckats lära in ökad förväntan på mig genom bland annat dålig timing, tror jag.

Shadi hade även sett precis detta så jag tror att vi är rätt ute, tyvärr. Jag fick även en liknande spegling på kursen för Maria Hagström för några veckor sedan.

Suck.

Han kan dock ligga tyst med huvudet i backen om förutsättningarna är goda; hemma, när han inte är uppdragen och även borta om jag är väldigt fokuserad och inte låtit honom dra upp sig. Men ibland går det inte alls. Han piper direkt.

Jag ska jobba vidare med huvudvet i backen-tänket. Målet är att han inte ska får börja någon träning förrän han ligger helt stilla med huvudet i backen. Och är tyst.

I dag bestämde vi oss för att prova att göra något annat också. Shadi tycker att Totte är helt galet fäst vid mig och hon har nog en poäng. Ibland brukar jag skämtsamt säga till honom att ”du får inte glömma att jag är av en annan art” men han har valt att inte kommentera det…. ;-) (HMM, undrar vem det är som är galet fäst vid vem här egentligen…)

Men det är ju så där det brukar vara: Om man har haft ett gigantiskt problem med en hund – tex att den är galet självständig och helst jobbar utan sin matte (inga namn, inga namn men Dacke) så ser man ju till att inte upprepa det misstaget. Totte är rätt ordentligt präglad på mig. Han knöt an till mig dag ett från att vi hämtade honom och gjorde väldigt länge försök (?) att dia genom att stoppa huvudet i min halsgrop och snufsa lite…

Men samtidigt så har han inga problem att koppla bort mig på promenader och sysselsätta sig själv. Dock blir han ju hysterisk så fort jag går ifrån honom i olika situationer. Som i dag då Shadi stod utanför huset och höll Totte medan jag gick in på toa. Han stod och skrek rakt ut hela tiden…

Jag har i princip inga problem att lämna honom hemma, tack o lov!

I dag gick vi en promenad där vi jobbade med att förstärka Totte när han nosar i backen. Vilket ju inte är så svårt för det gillar han ju att göra. Sedan satte vi oss på en åker och hade långlina på honom för att shejpa honom närmare mig så att han så småningom ska vilja ligga i lugn och ro bredvid mig utan att förvänta sig aktivitet.

Tanken är att Totte genom att inte vara så fokuserad på mig och FÖRVÄNTA sig något från mig hela tiden, ska gå ner i varv. Och det ser jag ju att han gör av att få nosa.  Det svåra här blir återigen att vi inte hamnar i en loop av förväntningar från honom och förstärkning från mig. Jag får helt enkelt sitta och glo tills han ”ger upp” sina försök att få belöning. Samtidigt ska jag träna att sitta eller stå en stund på samma ställe under mina promenader. I dessa situationer ska jag låta honom leta godis och nosa i backen så att han inte fokuserar på mig utan på att nosa.

När jag och Shadi hade tränat/promenerat och pratat i tre timmar så insåg jag att jag använder hans naturliga förutsättningar för nosarbete alldeles för lite. Funderar på att pausa träningen av i princip allt annat lite för att bara jobba med spår, uppletanden och id-sök. Det skulle nog hjälpa honom att gå ner i varv.

Tål att tänkas på.

PS: Om ni vill se en galet rolig habitueringsövning som Shadi gjort med sin hund Mini och sin kanin Sorken så gå till hennes sida! DS

Jag lär mig genom att göra, uppleva, prova. Om jag ska förändra något i mitt träningssätt, och göra på ett sätt som jag aldrig gjort förut, så måste instruktionerna vara väldigt precisa eller allra helst så måste min instruktör visa mig hur jag ska göra.

Det blev så otroligt tydligt i mötet med Maria Hagström att jag funkar så! Eftersom hon är en skicklig pedagog så fattade hon snabbt att det bästa sättet att lära mig var att visa hur jag skulle göra – annars blev det fel.

Maria gick eller sprang dessutom bredvid mig i flera situationer för att stärka upp det jag skulle göra. I fartövningen till exempel (som jag ska skriva mer om senare) så sprang vi ihop ;-).

Två saker påverkar om jag ska kunna göra det som instruktören har föreslagit:
1, Jag måste förstå VARFÖR jag gör något. Annars låser det sig helt för mig.

2, Jag måste känna mig trygg i sammanhanget och situationen. Jag är rädd för att göra fel :(. Så när jag får instruktioner som jag inte omedelbart ser framför mig hur jag ska omsätta så blir jag återhållsam och försiktig dvs osäker. (Önskar att det var tvärtom – att jag bara vräkte på ;-)).

De två kursdagarna med Maria var det otroligt mycket detaljer som jag passade på att få hjälp med – sådant som jag själv vetat att jag borde lösa men inte haft något bra svar på hur – eller sådant som jag varit omedveten om som Maria speglade.

Så det var MYCKET jag skulle ta in och förändra på flera nivåer – både något som skulle ändras i ett delmoment till exempel OCH grundläggande belöningsträning som jag kan bli bättre på överlag.

Det var otroligt bra och jag känner mig fylld av suveräna tips och är jättemotiverad att träna nu!

SAMTIDIGT så känner jag mig lite låg av att utvecklingen går så långsamt – jag blir bara lite, lite bättre och hundarna lika så. Mina träningsfärdigheter har stannat lite i utvecklingen känns det som. Jag tror att det handlar om att jag har tränat för lite helt enkelt. Tyvärr. Hur ska man ha tid med allt kul i livet??? ;-)

Hur som helst så har de här två dagarna stärkt mig väldigt mycket när det gäller inställningen till min egen roll som instruktör. Jag vill skapa en miljö där alla känner sig trygga och glada och där jag möter alla där just de är. Där är Maria en god förebild!

Nu ska jag sortera foton och filmer och lovar att återkomma med några godbitar snart.

Efter en del velande som slutade med att jag inget val hade – hittade ingen hundvakt – så tog jag med mig både Totte och Dacke på kursen i Karlskoga med Maria Hagström. Förutom att det är svårt att ha båda hundarna inne samtidigt eftersom Totte måste ha min uppmärksamhet hela tiden för att kunna träna avslappning, så visade det sig att det var en rätt bra idé.

Jag har passat på att få så mycket input som möjligt på både träningen med Dacke och med Totte. Så i dag blev det position i fritt följ (med båda) vittringsapportering, framförgående (Dacke) och apportering (Totte). Och OJ vad mycket jag har att jobba med nu då…

Väldigt bra att Totte ändå är så otränad som han faktiskt är – jag har inte hunnit förstöra honom helt ;-). Tänker på fria följet där han nu går för långt ut från mig vilket jag nog kan tighta upp om jag bara lär mig att belöningsplacera på rätt ställe och klicka när jag ska ;-). Värst vad svårt det var då, att snurra åt höger, klicka när han snurrar med – nära mitt knä – och belöna nära framför – med höger hand. I detta arbete blev det också tydligt att Totte är kass på att hålla fokus när jag har godis i vänsterhanden – han kan inte låta bli den. Bara att träna.

Dacke gjorde en fin vittringsapport med högt tempo ut till pinnarna, ett bra urval MEN bollade pinnen och tuggade på den flera gånger när han kom in med den. Hepp! DET brukar han ju inte göra, undrar var det kom ifrån? Frustration från utebliven belöning i fria följet som vi gjorde innan och som inte gick bra? Jaja, nu får jag var obs på det ett tag.

Maria gav också några kloka och bra tips om min inställning till ljud och pip från Totte under träning. Hon sa att det finns två sätt att förhålla sig till pip. Det ena är att ALLTID bryta i ALLA lägen då han piper. Och menade samtidigt att det är få som verkligen klarar att träna så även om många vill det. Det andra alternativet är att försöka rigga träningen så att hunden piper minimalt och strunta i om den ändå piper.

Problemet är att det inte går att kombinera dessa två; att ibland bryta när hunden piper och ibland låta den pipa – det blir kontraproduktivt. Jag är rädd för att jag omedvetet gjort precis så där – även om min ambition inledningsvis var att arbeta på det sistnämnda sättet.

Maria konstaterade vidare att de gånger Totte piper i träning verkar det vara när han förväntar sig att han ska få belöning men inte får det. Det stämmer ju verkligen. Men jag kan samtidigt träna vissa saker länge utan problem – sådant som han verkar veta ”vart vi ska” med. Hon tipsade mig också om att inte ligga kvar för länge på ett kriterie – det väcker ofta frustration kopplat till förväntan av belöning. Det gav mig en tankeställare!

Jag är för trött för att göra några skarpsinniga analyser i kväll men har antecknat flitigt så förhoppningsvis orkar jag dra slutsatser någon annan dag och beskriva mer bra grejer från dagen. Och det är en dag i morgon också! Då ska vi träna helt andra grejer tänkte jag ;-).