Min Onpa Helmi (betyder ungefär Vilken Pärla på finska), bästa Trasslet, Tissel-Tassel, Lakritsråttan, Tassla fyller ETT år idag!

Det fick bli en ettårsfilm!

(och nej ni kan inte sen den i mobilen för det är såklart PARTYmusik till! ;))

Bästa hunden! Vad hon kan! :)

 

Dagen innan tävlingen roade jag mig med att sätta poäng på varje moment utifrån var jag tror vi är just nu, och vad som skulle kunna vara rimligt just nu att få. Jag har uppenbarligen en ganska bra känsla för det för så här gissade jag:

Plats: 10

Tandvisning: 10

Linförighet: 7

Läggande: 9

Inkallande: 9

Ställande: 8

Apportering: 8

Hopp över hinder: 9

Helhet: 8

Och så här blev det:

Plats: 10

Tandvisning: 9 (hoppade på domaren först :))

Linförighet: 7,5 (sätter sig långt bak, DK)

Läggande: 8 (DK)

Inkallande: 9,5  (lite långt bak på avslutningen)

Ställande: 6,5 (steg, DK)

Apportering: 8,5 (lätt tugg)

Hopp över hinder: 8,5 (långt bak i avslutningen)

Helhet: 6 (tjoar för mycket mellan, tittar på hunden hela tiden, går med dåligt tempo)

Det blev 165 poäng allt som allt.

Jag tyckte bedömningen var bra, så här bra var det. Möjligen var domaren lite hård på helheten. Men det har samtidigt sina förklaringar, mer om det längre ner.

Efter tävlingen gick domaren runt och småpratade lite med deltagarna, väldigt trevligt, och gav lite återkoppling. Till mig sa hon:

”DU ÄR SOM ETT ENDA STORT DUBBELKOMMANDO”.  Jag började skratta (lite generat) men det var väldigt roligt sagt och helt sant ju, så jag kunde bara hålla med.  :) Jag gillade domaren skarpt, hon var bra och rätt fram men med värme.

Jag har visualiserat den här tävlingen många gånger och då med en glad och lugn känsla där Tassla är med mig hela tiden och tycker det är kul (mitt känslomål). Jag har försökt tänka ut vad som skulle kunna få mig ur balans och glömma min uppgift (att föra henne väl) och sedan har jag hittat sätt hur jag ska hantera de där störningarna. Och det har känts bra. Framför allt har jag haft en väldigt positiv och glad känsla runt hela grejen. OCH DEN KÄNSLAN HAR JAG FORTFARANDE! Det var kul OCH det var svårt!

MEN det var ändå så att det var en störning som fick mig lite på fall och som gör att jag bara delvis känner att jag nådde mitt känslomål med tävlingen. Det går så fort att dras iväg av sina känslor – det tar bara några sekunder!

För när vi skulle gå in på platsliggningen så får jag plötsligt en tvättäkta cocker i snöret! Hon stoppade nosen i backen och drog i kopplet, flängde fram och tillbaks som om hon vore på jakt och inte på en lydnadstävling. Viltdoft, antar jag. Detta gjorde mig SJUKT nervös (jag menar, det har aldrig hänt så här på en apellplan faktiskt nästan aldrig hänt) och gjorde att jag kom av mig en aning. Där och då kom nämligen de negativa tankarna: ”Hur ska det gå att gå i linförigheten då” och ”jag kommer tappa henne mellan momenten och hon kommer dra runt som en skållad råtta och leta vilt”. Tankens kraft är otrolig! Man ser det på filmen när vi ställer upp: Tassla är helt stirrig och hoppar upp och ner och klänger på mig. Men tack o lov återgår jag till min uppgift då – att föra henne väl.

Sedan gör vi en platsliggning som jag är väldigt nöjd med. Några gånger tar nämligen Trasslet upp huvudet och flörtar med den söta corgien som ligger bredvid, men sedan är det som om hon kommer på att ”nej men jag ska ju ligga plats nu” och lägger tillbaks huvudet väldigt medvetet. Flera fina val där som gjorde mig väldigt nöjd! Ett litet miniklipp från platsen:

 

När vi sedan ska in på plan för att göra vårt program så är min främsta tanke ”hon får inte gå ur hand”. Bättre hade varit att tänka ”vi kommer göra det här ihop med en bra känsla”, men jag har inte kommit så långt i min mentala träning, hahaha, så jag var alltså rätt jävla nervös när vi gick in.

För handen på hjärtat, hur många gånger under träning har Tassla gått helt ur hand? Visst hon kan göra en liten snabb utflykt ibland mot något som väcker hennes nyfikenhet men SÅ farligt brukar inte det vara. Hon återvänder alltid till uppgiften. Alltså var min oro säkert helt obefogad och den förstörde mest. Jag VAR verkligen ett enda stort dubbelkommando. :)

OCH man kan också se det som att jag jobbade stenhårt på min intention att vi skulle ha en bra känsla ihop, att vi skulle göra det här tillsammans. Fast man kan ju överjobba saker om ni förstår hur jag menar. ;)

För två veckor sedan så fick jag snilleblixten (NOT) att ändra hur jag går i mitt fria följ, för jag går ju rätt så snett fortfarande med blicken oftast fäst på hunden. Min intention har ju varit att gå med blicken framåt men det är supersvårt med en liten hund tycker jag – man ser ju inte hunden alls. Så när jag tränar måste jag kika lite neråt, annars kan jag ju inte belöna rätt grejer. Så det där kikandet har blivit så inlärt hos mig – och hos Tassla. På träningstävlingen i måndags provade jag att marschera på rätt ordentligt med blicken framåt och det blev inte alls så bra. Tassla verkade bli osäker på vad vi höll på med, hon kom efter flera gånger, släppte blicken på mig mycket osv. Med andra ord var inte det här nya redo för en sådan störning som en tävling är. Så jag återgick till mitt gamla sätt att gå på till tävlingen igår. Och överdrev det dessutom – av nervositet tror jag. Så det blev ju inte bättre det, men, men.

En annan sak som störde mig lite var att allt gick så himla fort. En tävlingsledare som ”hetsar” (det gjorde hon ju inte förstås, hon gjorde bara sitt jobb) får mig alltså lite ur balans. Jag hann inte riktigt samla mig och ställa in mig mellan momenten. Känslan av att det är stressigt är nog min största fiende – åh vad jag ska jobba med den! Det ÄR inte stressigt det är bara det INOM mig.

Vi har mycket kvar att lära, ingen tvekan om den saken! Tur det, vad skulle man annars göra med en knappt ett år gammal hund? ;) (obs! stooor smiley!) Nej men ärligt talat:

Jag är så nöjd med min fantastiska hund! Hon är så ung och kan redan så här mycket – och mycket, mycket mer!
Jag är jättenöjd med att jag vågade satsa på att debutera strax innan hon blev ett år!
Jag är jätteglad över att inte någonsin mer behöva tävla klass I med Tassla!
Jag är jättenöjd med att jag jobbade så bra ändå – fast jag blev så nervös!

Jag är sjukt nöjd med att vi blev uppflyttade! Det känns som värsta milstolpen, nu ska vi ta det lugnt och tänka igenom väldigt noga vad jag behöver förbättra och utveckla, i grundträningen och helhetsträningen framför allt, och sedan ska vi träna och ha kul hela sommaren lång!

Och  i slutet av sommaren så ska vi nog ta och starta klass II. (Fniss).

Och här kommer då filmen. Den osminkade sanningen. Vår debut:

Linförighet (7,5):

Domaren sa förresten även (efteråt) att jag genom hela programmet betedde mig som om jag var rädd att tappa hunden. Huvudet på spiken! sa jag då, för det var ju det som jag gick runt och kände hela tiden. :) SOM jag håller på och locka på henne och grejar hela tiden, lutar mig över henne och TJATAR. Jag tar allt ansvar. Ja, ja. Det kan bara bli bättre! ;)

Läggande under gång:

Tja, min nervositet slog igenom och jag gjorde dk fast det inte alls behövdes. Det är iofs roligt att se att jag försöker gå lika konstigt hela vägen, haha.

Inkallning:

Jag kom ihåg att göra min momentrutin! Och hon satt tryggt. Och jag luuutar mig väldigt roligt åt vänster…

Ställande under gång:

Det enda som verkligen förvånade mig under tävlingen – hon tog ett steg åt sidan när jag gick in – hände senast i november, typ.

Apport:

Jag stoppade INTE in den i hennes mun! Bra!

Hopp över hinder:

Jag kom ihåg att lämna henne lugnt och tydligt, hon satt fint kvar.

Vid prisutdelningen sa domaren; DET HÄR KOMMER BLI BRA OM DU BARA LÄR DIG ATT GÅ ORDENTLIGT. Hahaha, hon var verkligen rolig, och sa ju helt klockrena grejer.

Avslut: :) Varning för att det här är lite internaklubbengillarvarandra-film, men jag har så himla härliga träningskompisar. De kom och hade picknick och var skitnervösa och jättepeppande och öppnade champagne när vi förstod att jag var uppflyttad.

OCH som om inte detta vore nog så drog bästa Mia med Lyxa till med ett championat! De är helt grymma. Kolla hennes fria följ så har ni min målbild. Dit ska vi banne mig!

När jag skriver det här kan jag inte tänka en rak tanke, jag är HELT slut… :)

Men vi lyckades nå ett av mina mål med den här tävlingen, att bli uppflyttade! Hurra! Jag är så nöjd med lakritsråttan, mitt lilla Trassel! Hon är fantastisk!

Men vad SVÅRT det var! Det hände en massa grejer som jag inte alls hade tänkt skulle hända, hahaha…

Bäst idag var alla fina träningskompisar som dök upp och supportade mig – KÄRLEK! Elsa, Jenny, Catta, Åsa, Jonas och Jenny och några till som anslöt och hade picknick utanför plan :) och Elsa bjöd på min favoritchampagne (rosa Lanson) när vi fattat att jag blev uppflyttad. <3 Så himla fint, jag blir helt tårögd när jag tänker på det.

Lovar att skriva mer i morgon! :)

Tassla tyckte att hon kunde apportera champagneflaskan. Åsa tittar på. :)

Sedan den roliga träningstävlingen i ösregn i måndags så har jag tänkte jättemycket på hur oerfaren jag faktiskt är när det gäller att tävla med hund. Jag känner mig som en rätt cool tränare, så till vida att jag vet var jag vill och hur jag vill göra och jag har rätt många bra svar på de utmaningar som dyker upp. Men när det gäller utmaningar i tävlingssituationer så är jag faktiskt rätt lost.

Bara som en sådan sak som att hur olika väder påverkar min hund i en tävlingssituation med allt vad det innebär av uthållighet med mera. Eller små smarta knep som kan vara bra att tänka på. Jag läste tex precis i Maria Brandels Från valp till stjärna att det kan vara smart att fundera på hur momenten ser ut från sidan eftersom det oftast är från sidan domaren ser momenten. Bara en sådan sak, det hade jag aldrig kommit på.

Domaren på tävlingsträningen sa ju några riktig bra saker som jag nu kan ta med mig och ändra på och som jag inte hade kommit på om det inte vore för den där tävlingssituationen som det ändå blev på träningstävlingen. Jag blev direkt lite klokare och erfarnare i tävlingssituationen. :)

Jag har hela tiden tänkt att jag ska flytta mig uppåt i klasserna så fort jag kan eftersom det riktigt roliga tycker jag börjar först i klass III. Men nu börjar jag fundera på om jag inte borde skaffa mig lite mer erfarenhet av att tävla på vägen dit ändå. Sedan tycker jag ju klass I är tråkig men klass II är väl lite roligare med rutan och lite fjärr i alla fall. Så några vändor där kanske är en bra idé?

Det är nog inte så dumt tänkt ändå faktiskt. Dessutom tycker jag ju att det ska blir så kul att få börja tävla och då är det ju skoj om man kan göra det rätt ofta. :)

Det var fyra år sedan jag startade (enda gången i apellen) med Dacke och dessförinnan var det nog tre år sedan jag startade nästsista gången med honom. Känns som en evighet sedan, men det var väldigt roligt, även om det var mer gambling med honom när han var ung, som när han stack från mig, hoppade över plastbanden som skiljde tävlingsplanerna åt för att apportera en vittringspinne som han sett läggas ut där innan… men som tur var fanns det ingen pinne där – dock en förvånad dobermann som tack o lov var snäll -  och han vände tillbaks på min vissling, hoppade tillbaka och snodde apporten som låg i en låda vid domarens fötter och kom in med den… hahaha…

Härliga Dacke, man hade aldrig tråkigt med honom! ;) Tassla har lite av hans stil faktiskt, fast i mindre format. Och hon är inte riktigt lika fräck ändå…

PS:  nu läste jag det där inlägget jag gjorde när Dacke debuterade i apellen då han var drygt åtta år och sedan alla fina kommentarer efteråt, och var tvungen att gråta en skvätt. Det var väldigt tokigt och väldigt fint!

Idag har vi varit på tävlingsträning!

Bäst idag var att jag rakt igenom tyckte det var superkul och Trasslet verkade också var på rätt gott humör! Och jag följde min plan för uppvärmning och belöningar och Tassla kändes i stort sett glad och fin. Lite, lite osäker i fria följet och ett litet tapp mellan apportering och hopp, det sistnämnda tror jag berodde på brist på uthållighet.  Men annars inga överraskningar, vår nivå just nu känns godkänd helt enkelt! :)

Platsen fick mig nästa gråtfärdig av glädje :). Det ÖSregnade. Tassla låg jättefint med nya och många hundar. Hon lyfte några gånger på huvudet men la självmant ner det varje gång – helt ok. Jag har aldrig ens tränat plats i regn förut, så jag var mer än nöjd, duktiga, duktiga lilla pärlan! Mycket leverpastej blev det som belöning. :)

Uppvärmningen handlade om två saker; lek för att hålla igång en bra energi och därmed få en fin och lite tuff attityd samt att träna att gå nära, nära fot, växlande korta och långa sträckor. Hon var helt med mig och kändes fin. Jag var också noga med att inte stå och vänta tills det var min tur utan lekte och tränade till sekunderna innan vi skulle traska in på plan, och sedan pratade jag mycket med henne på vägen in, och peppade henne.

Men sedan hände något. Linförigheten blev lite tveksam, hon kom efter några gånger, tappade i kontakten lite osv. Känslan var inte helt optimal och jag funderar genast på om jag kan göra något för att den ska bli bättre. Jag har ändrat lite på hur jag går de senaste veckorna . Jag försöker gå lite fortare och med blicken framåt och jag tror jag stegade på lite för stort och tappade helt kontakten med henne (jag brukar se henne i ögonvrån). Det ska jag göra annorlunda på fredag. Jag ska tänka mycket mer på hur jag går och att hålla bubblan mycket mer koncentrerat.

Läggande under gång gick fint, fast jag fick dk på att jag efter läggandet ökade farten… Onödigt dk, de flesta får ju dk för de visar med kroppen att hunden ska lägga sig, de bromsar, men det handlade alltså inte mitt dk om. Så igen; tänka på hur jag gör det, hela vägen. Det blev 8 poäng ändå.

Inkallningen var jag nöjd med, vi fick 9,5 med neddraget att hon sätter sig långt bak. Det struntar jag i, det var ingen överraskning – det är så det ser ut nu.

Ställandet gjorde jag åter ett dk men nu genom att ta ett litet, litet extrasteg vid läggandet, fniss, det såg lite kul ut på filmen. En 8 igen.

Så var det apportering och som vanligt när jag lägger in 1:ans apport i en kedja så får jag tugg. Trots att vi tränade det flera gånger med bra resultat på uppvärmningen. Får se om vi kan fila lite mer på den innan fredag, annars får det duga!

Transporten mellan apport och hopp ville Tassla nosa och hon försvann lite in i en doftfläck. Jag kände lite att hon höll på gå ur hand så när vi kom fram till hindret blev jag lite stressad och satte henne snett och hastigt framför hindret. När jag sedan lämnade henne så var det som om hon inte visste vad vi höll på med för hon reste sig. Helt och hållet mitt fel, dålig ”handling” helt enkelt. Men vi fick göra om och då gick det bra.

SÅ, vi hade ganska säkert blivit uppflyttade på det här resultatet, trots att det inte var super-super, så det kändes jättebra. De neddrag som vi fick berodde på:

Att jag klantade mig lite som förare vilket handlade om att jag inte kan (utföra) momentet tillräckligt bra (skyller här på min orutin!) eller att Tassla helt enkelt inte kan det vi gjorde tillräckligt bra (dvs jag har inte lärt henne det tillräckligt bra än). Otroligt bra och begripliga missar som ju går att utveckla, så det känns bara fint. Det hade varit läskigt om det hade dykt upp en massa överraskningar som jag bara hade tänkt WHAT!?! om. Men det gjorde det verkligen inte. Allt kändes igen!

Och jag hade URKUL!!! Och Tassla fick en bra upplevelse med mycket belöningar på planen (inte bara tävlingsmässiga utan även lek med leksak).

På fredag ska vi ha ÄNNU roligare!

:)

 

 

 

För en vecka sedan började Tassla bete sig lite märkligt. Hon verkade så trött. Hon ville mest sova. Jag blev förstås väldigt orolig eftersom alla avvikelser från det vanliga brukar betyda sjukdomar (i min värld alltså). Men samtidigt var det ju väldigt varmt ute och hade jag inte tränat rätt hårt dagen innan osv, försökte jag förklara. Så började hon bädda. Hon bäddade och bäddade, grävde och stökade. Och började slicka på våra händer, slickade och slickade och vände på dem och slickade. Och var hon inte lite extra nervös också? Lite skvatten så där.

Idag frågade jag på fejan och då upplyste Tasslas uppfödare mig om att när hon var på besök så löpte Tassla, vilket innebär att nu har ”valparna” precis kommit. Snacka om att jag inte haft tik förut – jag trodde att skendräktigheten kom direkt efter ”parningen” inte först när ”valparna” kommit. Men så verkar det alltså inte vara. ;)

Tack o lov verkar hon träningsbar och hyfsat alert men visst – hon är inte riktigt lika på som vanligt och idag när vi skulle går fot så satt hon och liksom plirade mot omgivningen istället för som vanligt fullt fokuserad på mig. Jaja, blir det inte värre så ska vi nog kunna släpa oss igenom klass I med hyfsat resultat ändå, det är nog bara jag som märker det. :)

Idag tog jag tag i träningen av vittringen igen, den har blivit lite styvmoderligt behandlad de senaste veckorna. Jag slog till med både ökad fart och längre avstånd för att se vad som hände.

Det som blir lidande här är helt klart att hon går över pinnarna mer än en gång. Jag vill ju att hon ska gå över dem EN gång och  ta den första som doftar DIREKT. Eventuellt är det så att farten gör att hon slarvar lite med att sätta på näsan, eller så kanske hon blir så förstärkt av att leta att hon liksom måste kolla in alla… Det återstår att se. Ska prova några gånger till innan jag lägger på plan B på det där.

Hur som helst så är jag väldigt nöjd med både fart in och ut och det är roligt att se hur hon är så säker på rätt pinne när hon väl väljer! Duktiga Trassel!

Häromdagen hade jag träff med Åsa och Mio på klubben för att träna lite med fokus på tävlingen. Åsa (som också ska starta snart) hade kläckt den smarta idén att vi skulle tävlingsträna utan hund och visualisera en god känsla i hela programmet. Väldigt rolig idé… om det inte vore för att på planen så trängdes nu en agilitykurs med små fluffiga saker som skällde konstant OCH en IPO-kurs med stora ej så fluffiga saker som skällde och smällde med ojämna mellan rum.

Platsen som återstod, en plätt mitt på plan mellan dessa kurser, tog vi i besittning. Sedan överlade vi en kort stund med varandra om hur pinsamt det är på en skala att högt och tydligt bli kommenderad genom ett program, utan hund, och samtidigt göra alla momentrutiner och belöningar med den ”osynliga” hunden. Sedan tog vi ett djupt andetag och gjorde det…

Det var en väldigt rolig övning! Jag lyckades glömma en momentrutin inför läggande under gång vilket fick mig att komma av mig så mycket att jag istället gick ifrån hunden som om det vore inkallning. Bra info till mig själv; hur hanterar jag mig själv om jag glömmer göra något som jag planerat, så jag inte kommer av mig? I övrigt var det en fin känsla i hela programmet. Hunden gick perfekt! :)

Därefter gjorde jag hela programmet med min riktiga hund. Hon var, trots uppvärmning och mycket lek, lite påverkad av allt skällande här och där och dessutom hade hon en lite trött dag. Väldigt bra att jag fick fram det där lite låga beteendet men vi klarade ändå av att genomföra hela programmet rätt okej med tävlingsmässiga belöningar och så vidare. Skönt att veta att även när omständigheterna är lite besvärligare så är vi rätt okej!

Nu ska jag inte göra hela programmet igen med endast tävlingsmässiga belöningar utan säkra detaljer och fotgåendet samt använda mycket belöningar i all kommendering, fram till tävlingen.

Häromdagen fick jag frågan om hur jag började min träning av dirigeringsapporteringen och fick faktiskt tänka till. Hur börjar man ett moment egentligen? Jag menar var är den EGENTLIGA början?

Ett svar skulle kunna vara att jag börjar när hunden är väldigt liten, i vardagen, genom att med mitt kroppsspråk peka åt olika håll som jag vill att hunden ska gå åt. Till exempel ”gå och lägg dig i sängen” och så pekar jag på sängen. Eller ”gå bort” när jag vill att hunden ska gå undan då den är i vägen och då pekar jag och kastar en godis åt det håll jag vill att hunden ska gå åt. Eller ”ta den” och så pekar jag mot en leksak som ligger en bit bort och så vidare. Det är nog den egentliga början på dirigeringen.

Jag dirigerar tidigt i min promenadträning också. Om hunden är före mig och stannar och ”frågar” åt vilket håll vi ska gå åt kan jag peka med hela armen och ropa vänster om vi ska åt vänster och så vidare.

När jag började med lydnadens dirigeringsapportering hade jag redan startat med jaktens dirigeringstecken. Det hade jag gjort genom att använda en pinne, en sådan där agilityslalompinne som man kan sticka ner i gräset, som target. Först höll jag bara i pinnen och Tassla som är nyfiken sträckte nosen mot den och då klickade jag. När hon fattat att det var en bra idé att putta på pinnen med nosen satte jag ner den i marken och lockade henne att gå allt längre ifrån den för att sedan låta henne springa fram mot den. Samtidigt placerade jag mig själv så jag stod nos mot nos med Tassla och pekade åt det håll pinnen stod åt samtidigt som jag sa ”höger” om det nu var åt höger den stod. Jaktdirigeringen handlade här om att lära henne att springa rakt åt höger, inte bakåt åt höger som i dirigeringsapporteringen. Jag backade samtidigt så jag kom allt länge från var Tassla befann sig.

Sedan satte jag en pinne till åt vänster, med kanske fem meters mellanrum till den åt höger, och började växelvis skicka henne åt höger och vänster. Detta gjorde jag redan efter ett par repetitioner, i samma träningspass som jag introducerade pinnen som en target. Finns ingen anledning att stanna på en låg nivå om hunden fattar grejen. Jag ökade också fort avståndet både mellan stolparna (så skicken blev långa) och mellan mig och Tassla.

Ungefär så långt kommen i träningen började jag med lydnadens dirigeringsapportering. Då hade Tassla med andra ord en rätt bra förståelse för att dit jag pekar ska hon springa. Skillnaden nu var ju att hon inte skulle springa rakt åt sidan utan vända nästan helt om och springa snett bak åt sidan.

Jag började med två matskålar som jag ställde med ca 12 meters mellanrum. (Det är tio på tävling men det är bra att ta i lite på träning, så de inte går för kort ut). Bäst hade varit en medhjälpare men det hade inte jag så jag satte hunden en si så där sju – åtta meter ut, la ner godis i en skål , skramlade lite med den, satte ner skålen, gick tillbaks till hunden, ställde hunden upp med ändan mot skålarna (innan hade hon suttit och tittat mot skålarna) och gjorde ett litet omvänt lockande så hon stod kvar, rätade på mig och gjorde mitt dirigeringstecken (peka snett framåt har jag för att skilja det mot jakten rakt åt sidan) och sa vänster. Och Tassla sprang åt vänster. ;)

Hade jag haft medhjälpare, vilket hade varit bättre, så hade jag stannat kvar bredvid hunden hela tiden, men annars gjort på samma sätt. På detta första träningstillfälle gick jag över till att  dirigera åt båda hållen samt att låtsas lägga i båda skålarna men alltid lägga godis i den första eftersom det alltid är den först nedlagda apporten som ska hämtas på tävling.

Ett annat sätt att göra samma övning kan vara att köra med targetmattor. När hunden stämplar mattan så klickar man och belönar med leksak inne hos sig själv. Tanken att att springa ut snabbt för att sedan springa tillbaka lika fort kan ju lika bra vara med från början (eller bör kanske till och med vara med från början!). Jag gjorde så att så fort Tassla dök ner med huvudet i skålen så ropade jag ”ja” vilket betyder kom hit och lek, vilket hon gjorde så fort hon svalt godiset.

Targetmattor var ingen bra idé för oss dock. Tassla drog upp sig något rent vansinnigt och började skälla helt hysteriskt på mig, så vi höll oss till skålarna. Jag ökade ganska fort och la in en tredje skål i mitten dessutom. Därefter började jag störningsträna och provade även ibland att lägga in apporter och det gick fint. Min tanke är ändå att i huvudsak hålla kvar skålarna ett tag till – och då börja kedja ihop den här delen med skick till kon (det har jag inte gjort än). När det börjar funka fint ihop kan jag gå över mer till apporter. Jag gillar tanken med att låta momentet bli ganska säkert innan jag försvårar det ytterligare.  Jag vill inte att det ska bli så mycket strul när apporterna väl är på plats. Det kommer det säkert bli ändå men jag tänker att vi ska ha många säkra och bra repetitioner på beteendet att springa ut och tillbaka så blir det lättare att hantera andra utmaningar i beteendet sedan.

Ja, det var lite om hur jag började och gick vidare med dirigeringsapporteringen! Fortsättning följer!

 

 

Idag fick jag PM:et till tävlingen om drygt en vecka och när jag läste ämnesraden i mailet så vaknade en hel svärm fjärilar som tydligen vilat i min mage till liv… ;) My God vilken fysisk reaktion, jag vet inte senast när jag fick fjärilar i magen, det var år och dar sedan!

Det kändes väldigt roligt hur som helst (och bara lite läskigt). Jag fick dessutom någon slags megaenergikick och blev helt speedad :). Tur då att jag kunde transformera den energin till bra hundträning på kvällen. Jaktträning med Trasslet stod på agendan, med hjälp av bästaCatta. Vi började träna att skicka henne bakåt och längre ut samt gjorde linjetag. Jag gick bara runt med ett stort smile i ansiktet hela träningen – fasen vad Tassla fattar fort och jobbar fint.

Härliga hund!