Detta med att utfodra sin hund på rätt sätt är som att ge sig in i en mycket tät och snårig djungel.

Jag föredrar att skaffa mig någon eller några erfarna och kompetenta djungelguider. Och att lyssna på andras erfareneheter av att ta sig igenom djungeln. Och lägga ihop det jag hör med mina egna iaktagelser – och erfarenheter – och sedan testa vad som funkar för min hund. Men jag hade önskat att det fanns enkla svar!

Totte har ju två problem som i kombination gör det hela mycket mer besvärligt; allergi OCH magproblem. Det vill säga; om det nu ÄR två problem… Troligtvis hänger dem ihop. Saker och ting gör ju ofta det.

När jag lyssnar på vänner och bekanta som haft allergi- och/eller maghundar så landar de i stort sett alltid på samma ställe: Torrfoder går bort. Färskfoder kommer till.

Men det verkar inte kunna vara vilket färskfoder som helst heller, för stärkelserik och proteinrik mat verkar kunna ställa till det till exempel. Vissa hundar verkar tåla vissa proteiner bra men inte andra. Någon verkar tåla potatis men inte ris…

Jag minns när Dacke fick problem med magen när han var ung och hur vi försökte byta foder men inget hjälpte. Tills vi började barfa honom. Det i sig var en halv vetenskap och vi stod i timmar och kokte grönsaker och malde kött och ben. Jag glömmer aldrig en mörk natt då vi stod med motorsågar, pannlampor och svarta sopsäckar i djupaste skogen och sågade upp en halv älg. Men allt slit lönade sig – frisk blev han. Så småningom kunde vi gå över till ett färskfoder som funkade bra på honom, med lite ben som komplement.

Jag vill inte dit igen. Jag orkar inte stå och mala mat och hacka grönsaker och slafsa med en massa äckligt rått kött (jag är vegetarian). Dock verkar kunskapen kring det här med vad bra mat är för en hund, ha utvecklats lite. En del barf-råd verkade ju rätt galna – man gav hela kycklingvingar där hunden skulle krossa benen själva innan den svalde, till exempel. Dacke var ju tvungen att kräkas upp de där benen efter en dag och hur bra var det att kräkas var och varannan dag? Inte så bra för en hund med magkatarr, kan man tycka… (Jag skaffade en köttkvarn som kunde mala ner dem istället).

Det hade ju varit skönt om det fanns en väl dokumenterad vetenskap kring detta ämne. Så det hade varit lättare. Men det här verkar vara ett tämligen outforskat område. I alla fall är det väldigt svårt att hitta vetenskapliga studier på detta ämne, jag tar gärna emot tips!

När jag kollar runt på internet så verkar det nästan vara två läger, om man vill hårdra det lite, som strider om vem som har rätt, och som är arga på varandra. Torrfoderproducenterna och färskmatförespråkarna.

Vetenskap kan ju som sagt vara bra :), men man får inte glömma att som man frågar får man svar. Det ställs inte alltid rätt frågor, eller bara ett begränsat antal frågor. Och om det finns liten eller väldigt begränsad vetenskap på ett område så kan det vara riktigt dumt att lyssna okritiskt (det är det väl iofs alltid).  Då blir det ju lite svårt att omsätta vetenskapen i praktiken. För det är ju till praktiken vi vill; hur ska vi bäst att utfodra våra hundar?

Alltså; återstår erfarenhet. Och det är då det blir intressant att lyssna på dem som har lång erfarenhet av utfodring av hundar. OCH det är här det blir lite spännande. Personligen dras jag till dem som utforskar och ifrågasätter det redan kända, det accepterade, det normativa. De som tänker utanför boxen. Det är liksom där utveckling sker.

Det är en djungel, som sagt. Jag försöker tillkalla mitt sunda förnuft. Jag har i mitt halvlånga liv haft otroligt god hjälp av att tänka helhet och att tänka utanför ramarna. Jag har god erfarenhet av alternativ medicin till exempel. Och av vad bra mat kan göra för hälsan.

Men jag är långtifrån en expert. Så jag måste lyssna på andra. Just nu lyssnar jag en hel del  på två kvinnor som verkar ha något intressant att säga om utfodring av hundar. Och de kommer säkert leda mig vidare till att lyssna på andra.

Dels är det Anne-Li på Hundapoteket. (Tipstack till Marie som kommenterade ett tidigare inlägg!)Hon har rekommenderat mig att testa foderkombon vom och ris (med tillskott som kalk och Standardt Immun). Läs gärna Anne-Lis blogg och hennes artiklar, särskillt denna som kopplar ihop klåda och magproblem: http://helahunden.wordpress.com/2011/11/07/klada-ett-magproblem/ och denna: http://helahunden.wordpress.com/2011/10/17/spannmalsfritt-och-artanpassat/som handlar om vad stärkelse gör med tarmfunktionen (klistrar!). Tänkvärt!

På ett liknande spår är Lena på GG hund och katt. Lena är kvinnan bakom fodret Standardt. Jag bodde i många år granne med GG och hade klickerkurser i affären, så jag vet att foder och näringslära för hund är ett område som ligger den kompetenta personalen varmt om hjärtat.

När Totte återigen blev dålig i magen i lördags morse (kräktes rosafrägat skum och hade diarré) så fick jag panik. Båda dessa kloka kvinnor kunde lugna mig lite (båda ger gratis råd kring utfodring). Lena är också inne på vom och ris-spåret, med lite andra proportioner än de som Anne-Li föreslog. Lena har dessutom lagt till lite, lite rivna, kokta morötter i kosten. Just nu följer jag det rådet, så får vi se.

Som Anne-Li skrev; ”Ibland får man bara prova”. Båda sa dessutom, med lite olika ord; ge inte upp, det ska gå att få ordning på det här.

Jag håller fast vid de orden. Som en skeppsbruten vid en livboj.

Tänk om alla tio-åriga hundar fått en sådan här födelsedagspresent: Marie har gett sin 10-åriga border collie Fen i present att gå en distanskurs i tricks för Silvia Trkman.

Kolla här för att se vilka roliga grejer de gör.

Själv blir jag jätteinspirerad! Och så fantastiskt bra att träna en gammal hund med så roliga övningar. Jag önskar att jag hade gjort mer sådant med Dacke.

Ju mer man lär hunden, desto mer träningsbar blir den ju; den blir snabbare och påhittigare. Så det där med att gamla hundar inte kan sitta – det är ju tvärtom! Om man är klickertränare alltså.

:o)

Det var verkligen en märklig upplevelse häromdagen då jag tränade ett helt träningspass med ett endaste, mycket lågt, litet pip. Det öppnade sig plötsligt ett hav av möjligheter; är det så här det kan vara när man tränar en hund och ens största problem är av teknisk art, att momenten bara behöver läras in ordentligt. FASEN VAD BUSENKELT!!! ;oD

Dagen efter skulle jag träna inomhus med några kompisar och då var jag lite nervös. Jag ville nästan inte träna för jag ville bara hålla kvar den där härliga känslan som infann sig när Totte var tyst. Och jag var liksom orolig för att det råkade vara en engångsföreteelse och att nu skulle allt vara som vanligt igen.

Så jag fick peppa mig själv att tänka att nu ska jag inte ha några förväntningar alls och vi ska bara åka och leka lite så får vi se hur han känns. Ny lokal, nya hundar och nytt sammanhang = sänk kriterierna. Och eftersom jag har upptäckt att den värsta ljudmarodören av dem alla är om Totte inte mår så bra – så måste jag varje ny dag göra en värdering av hur han mår och anpassa mig efter det.

Så det gjorde jag. Och det gick jättebra! Jag kunde höja kritereierna rätt rejält efter ett tag och visst, det blev lite ljud några tillfällen men då ändrade jag bara på lite i träningen så försvann dem. Han verkade må bra och var glad och pigg, så jag kunde träna ”på riktigt” och anpassa mig efter ”normala” svårigheter. Till exempel blev det en för svår störning att Jenny skulle dirigera oss i fria följet och samtidigt klampa runt ganska nära oss. När hon ställde sig bakom en pelare gick det bättre :). Sedan kunde vi försvåra det och till slut kom hon nära igen och jag gjorde till och med några helt nya grejer, som att starta fria följet från ett stillasittande.

Tidigare kunde vi ju inte svänga utan att det kom ett pip. Det är inga problem nu. Men att starta från sitt är fortfarande en rätt stor utmaning för Totte och även att stanna från gå. Även det gick nu, fast jag hann uppfatta en tvekan hos honom – men som i alla fall inte resulterade i ett pip.

Totte har ju tidigare blivit tystare av att någon medhjälpare försöker störa ut honom – dirigering och någon som klampar bredvid har hjälpt till att få honom att klara uppgiften. Här var det uppenbarligen för svårt inledningsvis, varför vet jag inte. Kanske var det för att situationen med det nya sammanhanget gjorde honom lite för hög i stress ändå?

Jag kunde också träna urvalet i vittringen, springa till musmattan, hoppstå på avstånd, läggande under gång och fjärren. Han var helt tyst i allt utom då han ska gå i läggandet under gång. Men jag tror jag måste tala om tydligare vad det är vi ska göra där, och baklängeskedja momentet mer. Baklängeskedjning hjälper mot ”jag-fattar-inte-vad-du menar-pipen”.

För övrigt har jag börjat träna in hoppstå på avstånd, jag har bara gjort det tre gånger men redan tredje gången (hemma) kunde jag lägga på fart. Jag låter honom starta från en matta och så kommenderar jag stå när han kommit ut på parketten, vilket gör att han glider på ett väldigt roligt sätt – men med alla fyra benen helt låsta kasar han liksom över golvet – väldigt sött :o).

Jag ska försöka filma det med min ”nya” kamera. Jag är bara inte riktigt vän med den än…

Min filmkamera har gått sönder! Gråt och tandagnisslan! Men jag har mig själv att skylla.

Häromveckan tog jag med den ut för att filma min ”spring-rakt ut-träning” (rutan). Det vara bara det att det ösregnade och blåste halv storm. Det var ett vanvettigt roligt träningstillfälle för Totte mådde kalasbra och vi lekte som tokar och hade ett väldigt effektivt träningspass på kanske 20 minuter. Som jag filmade.

”Elektronik och vatten är sällan en jättebra kombo” sa husse L lakoniskt när jag förvånat undrade vad som hänt med min halvdöda kamera. Halvdöd, för jag kan få igång den om kontakten är i väggen men det går inte att filma och inte att stänga av den… (Och nej – träningspasset fastnade inte på film, tyvärr).

Så häromdagen tog jag med min (digitala) systemkamera ut för att filma med den. Den har högre upplösning så egentligen är den bättre. Men min lilla filmkamera var mig så kär; den var så liten och nätt att jag kunde ha den i fickan – det är ju lite svårt med systemkameran.

Hur som helst så upptäckte jag att den här kameran får med mycket mer i bild :) så jag kan dels vara närmare utan att man bara ser mina skor och Tottes tassar och dels får jag tänka på att inte gå för långt bort. 20 meter bort så ser jag ut som en prick vid horisonten, typ. Tidigare var jag ju tvungen att ta ut lite avstånd för att få med oss på bild. Den här första filmen blev därför inte så kul; vi harvar runt som två prickar lite väl långt bort.

Men jag råkade få med en liten situation där vi löste en plötslig störning ganska bra, så jag gjorde en 1-minutsfilm om det:

Den här veckan har jag verkligen fått ovärderlig information om när Totte är som mest träningsbar och när han är tyst i träningen.

En natt för två månader sedan försökte Totte kräkas flera gånger och han verkade också ha ont i magen – han pekade med nosen mot magen och var väldigt stillsam. Vi åkte till veterinären som konstaterade magkatarr. Sedan dess har han i princip oavbrutet ätit Losec.

För en månad sedan brakade hans mage totalt och han fick blodiga diarréer och kräktes blod. Vi åkte in till veterinären och han fick dropp under några timmar, kunde sedan behålla dietmaten han fick och blev piggare. Det här ”anfallet” föregicks av att jag gett honom ett stort märgben (som inte tidigare varit några problem) OCH att jag en vecka tidigare hade gått över från Bravo Lamm (färskfoder) till ren vom (Vom och Hundemat). Men jag har ingen som helst aning om vad som gjorde honom dålig. (Veterinären har förbjudit mig att ge märgben nu i alla fall.)

(Det var synd att jag behövde lämna lammfodret för det gjorde honom jättebra i magen, och han blev av med sin förstoppning. Men tyvärr ökade hans allergi kraftigt och han kliade sig jättemycket (gissar att det var stärkelsen i potatisen i det fodret som gjorde det). Kliandet lugnade sig lite när jag bytte till vom, men jag hann  bara ge det ett litet tag innan magen kraschade, så jag hann inte utvärdera det då.)

I två och en halv vecka gick hans mage nu upp och ner, först var den lite bättre, sedan blev det diarré igen ( men inget blod) sedan lite bättre, nästa dag dålig osv. Han åt nu Hills ”magfoder” id, på burk. När jag blandade in ris i det fodret verkade hans mage må lite bättre men han blev inte bra. Så då satte veterinären in penicilin. Det var för tio dagar sedan. Efter två dagar var hans mage perfekt.

Under tiden som han har fått penicilin har jag försökt att gå tillbaks till vom eftersom han ju dels inte kan gå på det där dyra id-fodret hur länge som helst och för att han kliar sig en del av det. Sedant två dagar tillbaks har jag helt gått över på vom och ris. Och nu kliar han sig MYCKET mer (JAG BLIR TOKIG!)…och magen är inte riktigt lika bra som tidigare i veckan men fortfarande bra.

Sedan tre dagar har jag också slutat med Losec. Och när jag försökte träna i går så var han väldigt påverkad. Han hade låg energi och var pipig och inte alls glad. Jag satte in Losec igen så klart (dumt att sluta med den just nu när jag gör ett foderbyte).

Ursäkta om detta blir som att läsa en tråkig journal men nu kommer jag till poängen:

När Totte mådde som bäst – då penicilinet ställt magen till rätta och han gick på en kombo av råris, Hills burk-id, Specifics allergifoder (torrfoder, som godis att ha i fickorna – jag var ju tvungen att ha något) så hade vi ett par helt grymma träningspass då han hade hög och fokuserad energi utan ljud eller med väldigt lite ljud.

Visst hjälper det att jag tränar bra och är flexibel men det som hjälper allra bästa är att min hund är helt frisk! Han är kanske en känslig individ, som blir mentalt väldigt påverkad av att ha ont eller när kroppen inte funkar helt som den ska. (Vem blir inte det förresten?!?)

Så; nr 1 för mig nu måste vara att få en hund som är i balans fysiskt för då kommer han vara i balans psykiskt och då kan vi göra det jag vill, under tystnad.

Detta är förfärligt att inse men Totte har mer eller mindre haft en trög mage i nästan två år och han har inte mått bra av det (ångest, ångest). Jag har fått höra att det är bättre med en hård mage än en lös och Dacke har alltid ätit mycket ben och haft en hård mage utan att det verkat vara ett problem för honom, så nej, jag har inte fattat. När jag äntligen förstår detta med Tottes mage så bryter hans allergi ut. Alltså blir det nu svårt att experimentera med hans foder…

Jag har inte gjort någon allergiutredning än för jag har inte haft råd. Men jag kommer snart få råd, så då ska jag göra det för att förhoppningsvis få i alla fall några svar (jag har hört så mycket negativt om de där utredningarna) till exempel om det är vissa proteiner han regagerar på och så vidare.

Jag kommer fortsätta träna under tiden jag får ordning på det fysiska, men jag måste vara extremt anpassningsbar och inte sätta någon som helst press på på Totte. En dålig dag kan handla om att leka lite, sitta och äta godis (ja, dvs dietfoder) i min famn och titta på de andra, gå ett spår, göra några trix som är enkla – vad som helst som gör att Totte ändå får en positiv känsla av träningen.

Det är i detta läge som jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte använt negatvit straff mer än väldigt, väldigt lite. Snacka om att det då skulle blivit positivt straff. Om han piper för att han har ont och jag ”tvingar” honom att vara tyst genom att reta honom och sno hans leksak – tror ni han får mindre ont då?

Inför den stundande (?) våren gjorde husse L och jag om utseendet på bloggen.

Temat är grönt och skönt. Eller: Nytt och spirande.

Nya tider, kanske lite lättare, hoppas vi på!

Amen.

Totte i det gröna

Hm. Varför säger man så egentligen – tyst som en mus – när man menar att någon är väldigt tyst? Piper inte möss väldigt mycket?

Hur som helst: Häromdagen läste jag igenom alla mina egna texter om ljud. Och det var bra. Ibland kan jag nämligen glömma bort saker som jag har provat, som funkat bra. Och det är ju dumt.

Till exempel kom jag ju rätt långt i min länga-fria-följet-och-vara-tyst-samtidigt-träning bara genom att använda en externbelöning. Sedan ett tag tillbaks har jag tränat på att Totte ska hålla reda på mig (följa-efter) och kunnat stegvis länga det därigenom. Den träningen började jag ju för att han ju började lämna mig under träningen i somras, när jag tränade dåligt. Och för att jag lite ängsligt hållit för mycket reda på honom. Jag ville att han skulle hålla reda på mig istället. Och så bra den träningen gått!!! Han hänger på mig överallt nu, jättefint. Men det har gått långsamt i att komma framåt med att länga fria följet på så vis, visst har det blivit bättre men…

Så idag tog jag fram en gammal urrolig kampleksak med fjädring i, som vi inte haft framme på länge, och så gick vi ut i den nyfallna snön och tränade att länga fria följet. Och som vi gick! Vi har aldrig gått så långt förut. Och vi kunde göra många repetitioner där jag blandade korta med långa men jag gjorde också flera långa på rad: Jag gick till exempel tio meter rakt fram, fem åt vänster, två åt höger, helt om, två meter rakt fram och sedan VARSÅGOD – galopp till leksak.

Totte var HELT tyst. Tyst som en verkligt tyst mus. Och han hade ett underbart fokus på mig, hela tiden. Vi tränade i sammanlagt 20 minuter inklusive mycket lek och en väldigt kort kisspaus och han pep EN endaste gång under hela träningen. Och det var inte i fria följet utan när jag var otydlig med vad jag ville i samband med ett kommando i fjärren.

Och som han lekte! Värsta galna cockerattackerna! Och vilket fantastisk tempo både ut till och in med leksaken.

ETT pip på 20 minuter. Fattar ni, eller? Jag börjar nästan gråta av glädje! ;oD

Jag har VÄRLDENS bästa spårhund! Förlåt om jag tjatar om det men det måste bara sägas igen. ;o)

Idag träffade vi Jessica och Eva  igen, för att denna gång lägga spår på ett jättestort fält. Disa och Bruno, rottisar, och Zlatan västagötaspets, och så Totte, skulle få varsitt spår. Vi fick klura en del på hur vi skulle lägga dem för att det skulle bli kul och svårt men inte för svårt för dem.

Zlatan som bara är valp fick gå ett litet spår utan några störningar (mer än kaninbajs som är störning nog för honom :O)), Men de andra tre la vi rätt knixiga spår till.

Både Bruno och Disa fick spår i form av ett M. Utmaningen var så klart spetsvinklarna – topparna på M:et – men också att bådas spår korsades av Tottes spår.

Tottes spår korsades alltså av två andra spårläggare + att jag lät Bruno med matte gå sitt spår först så det blev med andra ord två olika människor och en hund som gått över hans spår på flera olika ställen. En av de människorna var dessutom jag (som la Brunos spår)… Och DESSUTOM passade Bruno på att ta en del av Tottes spår och även att gå fram till en av hans snusdosor och ta den i munnen :).

Spåret var 1,2 kilometer långt och hade bara legat rekordkort; 1 timme och 15 minuter. Det längsta spår Totte gått tidigare är ca 500 meter. Och vi ha nyligen gått ner från tre timmars liggtid till 1,5 (en gång).

Så jag var verkligen förväntansfull inför det här spåret – vilka utmaningar!

Jessica har ritat hur spåren var lagda genom Sports Runner, en app som hon har i telefonen, (den har jag nu också laddat ner -urkul ju!). Kolla här så får ni se hur spåren gick.

Jag gjorde ett direktpåsläpp och den lilla cockerrumpan skumpade i väg spikrakt i spåret, vinklade lite svagt åt vänster och tog första naturpinnen som om han aldrig gjort annat. Naturpinnar är grejen! Efter att ha firat skumpade han vidare rakt in i spetsvinkeln, slog ett varv och skumpade sedan vidare åt rätt håll. Därefter passerade vi mitt (och Eva och Brunos) spår utan minsta ansats att ta det. Lite längre bort där Bruno varit och gått i Tottes spår tog han deras spår (då de gick av vårt spår, dvs när de fattat att de var på fel spår) ett litet tag men då stoppade jag bara lite och han vände tillbaks och tog omedelbart rätt spår igen.

Nästa vinkel gick fint och även nästa som ledde oss in i en ny, väldigt svår spetsvinkel. Här fortsatte Totte rakt fram säkert 30 meter innan jag (som hade fått just den här vinklen förklarad för mig) ropade på Totte. Han vände faktiskt direkt och sprang tillbaks i full fart, rakt på rätt spår och fortsatte…

Sista biten bjöd på en extra svår utmaning eftersom vårt spår kom lite nära där Jessica (som la Tottes spår) och Zlatan gått. Zlatan gick av sitt spår vid ett tillfälle och kom så nära Tottes att Totte nu fick vittring på det spåret. Eftersom jag visste att det hade hänt så vände jag bara Totte och gick åt andra hållet, och givetvis hittade han det riktiga spåret igen! Det var ju en klart taskig svårighet eftersom det ju var Jessica som lagt Tottes spår, men han verkade klara det bra ändå. ;o)

Jessica hade lagt ut fem pinnar och två snusdosor. Totte missade en pinne helt och hållet (som inte jag heller såg) samt galopperade förbi en på nära håll (som jag plockade). Där gick det lite väl fort, jag hade kunnat bromsa mer.

Det här var så kul att jag hade kunnat slå volter på vägen till bilen (ja, om jag hade haft den fysiska förmågan alltså…) Jag fick hjälpa Totte pytte-, pyttelite några gånger och det ska givetvis inte bli en vana men kära nån vad fint han löste även det. Han bara jobbar vidare, ger sig aldrig.

Han var så klart urtrött på slutet. Han verkade nästan berusad, ragglade över sista snusdosan men slickade den omsorgsfullt ren när jag öppnat den. Han ligger ju på och drar rejält i linan hela tiden, så det måste varit väldigt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Men när vi slutade försökte han ändå fortsätta spåra…

Sist gick veteranen Disa (Dackes syster) sitt spår och sedan fick jag gosa och busa lite med henne, det var pricken över i:et på en härlig eftermiddag!

Häromdagen när jag städade dök ett anteckningsblock upp med en sida uppslagen. Där stod:

Hur väl jag lyckas beror på:

- grundorsaken

- hur mycket man tränar/hur många hundar man möter

- hur konsekvent man är i att man vill ha en förändring

- antal återfall

- hundens ”ängslanslåda”

- grundrelationen till föraren

- timing

- hur väl man läser situationen och hanterar kopplet

Är du också med om det där ibland att när du går och funderar på ett problem så kommer liksom insikter kring problemet flygande från ett oväntat håll när du minst anar det? Insikter som gör att du ser på problemet på ett annat sätt eller kanske ser en del av lösningen.

Jag läste den där anteckningssidan så att den passade väldigt väl in på det som jag funderar mest på nu när det gäller träningen av Totte; hur jag ska få honom tyst. (Men egentligen är det en anteckning från ett föredrag om hundmöten).

Hur väl jag lyckas med att träna tystnad beror på:

- grundorsaken (till att han piper)

- hur mycket vi tränar (på ett sätt så han är tyst)

- hur konsekvent jag är i att jag vill ha en förändring (bryta när han piper, lägga upp träningen så att han inte piper)

- antal återfall (i pipandet)

- hundens ängslanslåda (vilket humör han är på när vi tränar men också genetik tex rastypiska egenskaper)

- grundrelationen till föraren (hur vi kommunicerar och om jag är konsekvent och pålitligt)

- timing (så klart!)

- hur väl jag läser situationen (när han inte fixar mer, när jag måste sänka kriterierna eller när det är läge för höjning)

Jag behövde en påminnelse om att ha fokus på tystnad i främsta rummet när jag tränar med Totte. Jag tycker att det går för långsamt framåt. Men ärligt talat; hur konsekvent har jag varit på sistone? Hur mycket har jag tränat? Hur har han mått (med diagnosticerad magkatarr osv)? Hur har jag mått? Och så vidare…

Jag måste också påminna mig om att det BLIR bättre. Folk som ser honom över tid är positiva. Och jag kan ju själv gå in på mina filmer och se skillnaden. Helt nöjd är jag först när jag kan gå ett helt lydnadsprogram utan pip. Delmål på vägen är att kunna gå ett fritt följ i klass ett, helt tyst. Innan dess tänker jag inte starta, även om det andra är på plats.

Men jag ska köra lite mer antipipträning ett tag, med treminuterspass, loggföring och fokus på att bryta varje pip och så vidare. Jag började med att läsa om alla mina egna texter om ljud. Den som är intresserad kan söka på ”antipip” och ”pipande hund” i sökfunktionen. Det har ju blivit en del pip-och frustrationstexter med tiden. Det var faktiskt en bra påminnelse att läsa dem.

Nu har det gått en månad sedan Dacke dog. Vi håller på att vänja oss vid en ny vardag.

En vardag där ingen hund kommer sättande när jag bryter skalet på en banan, där jag kan köpa strumpor med olika mönster eftersom en i paret inte längre riskeras att slitas sönder så jag måste gå med olikfärgade strumpor på fötterna ;o), där jag kan sträcka ut mig i hela soffan utan att bli utskälld av en småsur rottis som blev störd i sin sömn när jag råkade stöta till honom med fötterna, där jag kan ta fram elvisparna för att vispa grädde utan att omedelbart få sällskap.

Fast det där sista håller Totte på att ta över :o).

Det är ständigt nya grejer som har med vardagen att göra som dyker upp. Ibland blir jag ledsen och ibland skrattar jag när jag tänker på Dackes små egenheter.

Totte verkar klara det bra. Hans mage har i och för sig brakat ihop men han är bättre nu. Jag träffade en kompis idag som berättade att henne unghund satt i två veckor och stirrade in i ett element när deras gamla hund dog… Men vi har inte märkt så mycket på Totte. Första veckan sprang han in och kollade snabbt efter Dacke men det tog tre skunder för honom att konstatera att han inte var där. Därefter var han lite mer stillsam ett tag, men det kan lika gärna ha handlat om magen. Och vad magen berodde på – tja, det vet vi ju förstås inte…

Under den första veckan efter Dackes död var han väldigt närvarande. Det kändes verkligen som om han var här ibland.

Han gick med en stund på en promenaden; sprang i skogen bredvid mig och gick en stund framför mig på stigen. En morgon kunde jag svära på att han kom upp i min säng på morgonen för att ligga sked. Några gånger stångade han mig i bröstet för att bli kliad på halsen när jag satt på golvet. Och när jag lekte med Totte i vardagsrummet kom han fram och ville vara med.

Det är inget hokus pokus. I nästan elva år har han följt mig, varit nära mig. Min kropp minns och den fortsätter känna det den känt under de här åren.

De där tillfällena av närvaro blir allt färre ju längre tiden går. Men det är faktiskt den fysiska saknaden som är värst. Att inte ha den där stora hundkroppen att krama eller känna intill mig.

Och parallellt med det här infinner sig också en känsla som mest liknar lättnad. Jag var så orolig för Dacke i så många år. Det sista året kände jag mig ofta maktlös och irriterad för jag kände att något var fel men veterinären hittade inte något. Nu behöver jag inte vara orolig längre.

Och så gläds jag åt att det ständigt dyker upp människor som säger något fint eller roligt om honom. Då känner jag stor tacksamhet.

Det är svårt men det går rätt bra ändå, för det allra mesta.

Det här fotot hittade jag i gömmorna en dag, väldigt roligt. Dacke kom ibland och la sig ovanpå mig ;O) och ville mysa på sitt speciella sätt. Det slutade ofta med att han hade knuffat ut mig ur soffan…