Jag har VÄRLDENS bästa spårhund! Förlåt om jag tjatar om det men det måste bara sägas igen. ;o)

Idag träffade vi Jessica och Eva  igen, för att denna gång lägga spår på ett jättestort fält. Disa och Bruno, rottisar, och Zlatan västagötaspets, och så Totte, skulle få varsitt spår. Vi fick klura en del på hur vi skulle lägga dem för att det skulle bli kul och svårt men inte för svårt för dem.

Zlatan som bara är valp fick gå ett litet spår utan några störningar (mer än kaninbajs som är störning nog för honom :O)), Men de andra tre la vi rätt knixiga spår till.

Både Bruno och Disa fick spår i form av ett M. Utmaningen var så klart spetsvinklarna – topparna på M:et – men också att bådas spår korsades av Tottes spår.

Tottes spår korsades alltså av två andra spårläggare + att jag lät Bruno med matte gå sitt spår först så det blev med andra ord två olika människor och en hund som gått över hans spår på flera olika ställen. En av de människorna var dessutom jag (som la Brunos spår)… Och DESSUTOM passade Bruno på att ta en del av Tottes spår och även att gå fram till en av hans snusdosor och ta den i munnen :).

Spåret var 1,2 kilometer långt och hade bara legat rekordkort; 1 timme och 15 minuter. Det längsta spår Totte gått tidigare är ca 500 meter. Och vi ha nyligen gått ner från tre timmars liggtid till 1,5 (en gång).

Så jag var verkligen förväntansfull inför det här spåret – vilka utmaningar!

Jessica har ritat hur spåren var lagda genom Sports Runner, en app som hon har i telefonen, (den har jag nu också laddat ner -urkul ju!). Kolla här så får ni se hur spåren gick.

Jag gjorde ett direktpåsläpp och den lilla cockerrumpan skumpade i väg spikrakt i spåret, vinklade lite svagt åt vänster och tog första naturpinnen som om han aldrig gjort annat. Naturpinnar är grejen! Efter att ha firat skumpade han vidare rakt in i spetsvinkeln, slog ett varv och skumpade sedan vidare åt rätt håll. Därefter passerade vi mitt (och Eva och Brunos) spår utan minsta ansats att ta det. Lite längre bort där Bruno varit och gått i Tottes spår tog han deras spår (då de gick av vårt spår, dvs när de fattat att de var på fel spår) ett litet tag men då stoppade jag bara lite och han vände tillbaks och tog omedelbart rätt spår igen.

Nästa vinkel gick fint och även nästa som ledde oss in i en ny, väldigt svår spetsvinkel. Här fortsatte Totte rakt fram säkert 30 meter innan jag (som hade fått just den här vinklen förklarad för mig) ropade på Totte. Han vände faktiskt direkt och sprang tillbaks i full fart, rakt på rätt spår och fortsatte…

Sista biten bjöd på en extra svår utmaning eftersom vårt spår kom lite nära där Jessica (som la Tottes spår) och Zlatan gått. Zlatan gick av sitt spår vid ett tillfälle och kom så nära Tottes att Totte nu fick vittring på det spåret. Eftersom jag visste att det hade hänt så vände jag bara Totte och gick åt andra hållet, och givetvis hittade han det riktiga spåret igen! Det var ju en klart taskig svårighet eftersom det ju var Jessica som lagt Tottes spår, men han verkade klara det bra ändå. ;o)

Jessica hade lagt ut fem pinnar och två snusdosor. Totte missade en pinne helt och hållet (som inte jag heller såg) samt galopperade förbi en på nära håll (som jag plockade). Där gick det lite väl fort, jag hade kunnat bromsa mer.

Det här var så kul att jag hade kunnat slå volter på vägen till bilen (ja, om jag hade haft den fysiska förmågan alltså…) Jag fick hjälpa Totte pytte-, pyttelite några gånger och det ska givetvis inte bli en vana men kära nån vad fint han löste även det. Han bara jobbar vidare, ger sig aldrig.

Han var så klart urtrött på slutet. Han verkade nästan berusad, ragglade över sista snusdosan men slickade den omsorgsfullt ren när jag öppnat den. Han ligger ju på och drar rejält i linan hela tiden, så det måste varit väldigt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Men när vi slutade försökte han ändå fortsätta spåra…

Sist gick veteranen Disa (Dackes syster) sitt spår och sedan fick jag gosa och busa lite med henne, det var pricken över i:et på en härlig eftermiddag!

 

 

 

 

Vilken gudabenådad spårhund jag har!

Idag la jag ett nytt spår till Totte, för att ta tag i några av de saker som jag inte varit helt nöjd med de senaste spåren. Denna gången gick spåret över en äng (med gräs upp till mina knän), över en asfaltsväg, ut en sväng på en annan äng, tillbaks till asfaltsvägen och i serpentiner över vägen ungefär 50 meter, sedan ut på ängen igen, över en stenmur, ut på en stubbåker, över ett dike, över en grusväg och ut på en stubbåker. Spåret hade nio vinklar, fyra pinnar utlagda och ett slut med en matburk. Det var uppskattningsvis 400 meter långt.

Det var sol och nästan vindstilla.

Att vinden hade rört spåret minimalt visade sig då Totte spårade rakt i spårkärnan över både ängar, fält, diken, mur och grus- och asfaltsväg. Inte en enda vinkel tappade han! Alla dammsög han sig igenom helt klockrent.

Men allt var inte tack vare den svaga vinden. Jag höll emot ordentligt i dag och det gav omedelbart resultat – Totte blev noggrannare. Särskillt i starten som jag gjorde flygande, dvs jag promenerade bara rakt på spåret och lät honom ta det, utan att han hade suttit och laddat innan. 20 meter in i spåret låg första pinnen och när Totte böjde sig mot den tjoade jag bra. Han kom in med den, fick äta kyckling en lång stund och sedan lugnt springa vidare. Även andra pinnen gjorde han en ansats att ta men gick över, jag tjoade ändå bra och då hejdade han sig och tog den. Av de två andra pinnarna missade han en helt och gick över den andra.

Det är inte så konstigt att pinnplockandet blivit sämre eftersom jag strulade till det med leksaker och kommendering sist, men det är inte så farligt, det är lätt att fixa till och få honom på banan med att värdeladda pinnarna igen. Det oroar mig inte ett dugg.

Det hände en otroligt rolig grej när vi skulle passera över den första vägen. Nu har han gjort det några gånger och lärt sig att spåret går rakt över vägen (för så har matte lagt det…). När han kom till vägen så spurtade han därför rakt över den och fortsatte spåret på andra sidan, det såg mest ut som om han hade tur faktiskt. MEN sedan hade jag låtit spåret glida ut på vägen snett från sidan för att därefter gå PÅ vägen i 50 meter. När Totte kom fram till vägkanten så tog han sats och sprang i full fart rakt över vägen… :o) Men där var ju inget spår. Asfaltsvägen var dessutom svårspårad, helt klart. Han hade dock doft i näsan nästa hela tiden – men mest ute på ängen en bit från vägen. Det var där doften fått fäste när den flugit över vägen. Till slut klarade han att hitta sista biten på spåret på asfalten och spårade in på nästa äng. Här fick vi lite väl högt tempo igen men det lugnade sig.

På slutet travade han till och med emellanåt när han gjorde de sista tre – ursnygga och väldigt exakta vinklarna. Han gick rakt på slutburken.

Duktiga cockern!

 

I helgen var jag en sväng i Skåne och passade då på att gå ett spår med Totte i en magnifik bokskog.

Jag har mest spårat på öppna fält med Totte, förutom i somras då jag ju hårdtränade i några dagar i en magnifik granskog i Dalarna.

Det händer ju helt andra grejer med doften i en skog så klart. Men jag skulle nog vilja påstå att det ändå är lättare att spåra i skog, även om det finns en större variation på utmaningarna då. På ett fält kan doften kila i väg hur långt som helst och det är större risk att spårandet blir väldigt yvigt. Ju yvigare desto större risk att hunden släpper spårkärnan och därmed är det lätt att missa några av spårpinnarna.

I skogen kan doften fastna i buskar och ris, klättra upp för trädstammar (jo, faktiskt) och trilla ner i gropar. Doften beter sig olika om den ligger i fuktig mossa eller i torr, kvistig granskog. Jag tycker det är spännande att läsa skogen och utifrån det se hur hunden tar doften.

Helgens bokskog var helt avlövad. Alla löven låg som en brunröd matta, som vi vadade fram i. (Jag hade glömt kameran tyvärr!) Min kompis Wivan la spåret, som var ungefär 350 meter och hade sex vinklar och en pinne och två leksaker plus ett slut med en burk med mat utlagda. Spåret hade legat i två timmar och det var i princip vindstilla.

Starten av spåret var lite lugnare än det jag gick häromdagen men jag tycker att båda starterna verkade lite förvirrade. Båda gångerna rivstartade Totte och tappade spåret efter tio meter. Det är som om han inte vet vad vi gör. Ändå är jag helt säker på att han båda gångerna vetat ATT vi ska spåra – för han har gått upp i stress och blivit väldigt ivrig. När jag har hjälpt honom att starta om, en bit in i spåret, har det gått bra att spåra vidare. Hans spårupptag har ju tidigare varit som en dröm. Men jag tror det handlar om tempo och stress faktiskt.

Note to self; skaffa mig bättre spårstartsrutiner: Inte låta honom starta förrän han verkligen är lugn och tyst och se till att han fått promenera av sig lite energi innan vi börjar. Jag ska också börja lägga pinnar eller och burkar med godis väldigt tidigt i spåret. Eventuellt kan jag också tänka mig att i starten lägga några godisbitar den första metern som han får ta innan han får ”suga tag i” spåret. Jag ska börja experimentera med detta så får vi se vad som känns bra.

Nåväl, när vi väl trasslat lite i starten så ångade han på genom löven. Jag kunde delvis se var Wivan hade gått och hon hade delvis snitslat spåret, men jag var så fokuserad på Totte så jag såg knappt det. Efter en vinkel så började han sno runt på en plats och bökade plötsligt ner nosen i löven. ”Nu gör han något annat” sa jag till Wivan som inte svarade. Jag stod bara stilla med lös lina och då vände Totte upp mot mig och kom glatt travande med första pinnen i munnen. Då blev matte väldigt glad!

Därefter ångade vi på genom vinklarna, varav en var så där snyggt dammsugande i en skarp sväng, till vi kom till en leksak. Jag hade tyvärr glömt ta med mig mina pinnar (råkade bara ha en i fickan), men tänkte att jag ändå ville ha något som han kunde apportera och lämna av. Ointressant, sa Totte och gick rakt över. Han har ju aldrig velat ta leksaker i spåret men däremot har ju pinnarna funkat bra, troligen för att jag ladddat dem så otroligt mycket under lång tid.

Här gjorde jag något jag ångrar. Jag stoppade honom och kommenderade att han skulle ta leksaken. Det gjorde han motvilligt och kom in med den. Då tänkte jag att jag banne mig ska få honom att leka med den i alla fall men kära nån vad jag fick slita för det. Jag var helt slut och rätt så uppjagad när han till slut började kampa.

Vid nästa leksak gick han över igen, jag bad honom ta den men nu fick han i alla fall bara komma in och byta mot godis, jag tvingade inte fram lek. Givetvis ska man inte be hunden att ta det som ligger i spåret! På det viset bygger man bara in problem. Hunden ska naturligtvis ta grejerna själv – med glädje. Men jag fick hjärnsläpp och tänkte bara att han inte får lära sig att ignorera det som ligger i spåret. Den tanken är ju rätt men lösningen är ju såklart att värdeladda grejerna – inte tvinga honom att ta dem…

Jag gillar tanken att hunden ska ha ett tänk som går ut på ”jag ska spåra upp roliga grejer” i spåret. Och att det blir party så fort hunden hittar dem. Jag tog dock en genväg i det arbetet när jag började spåra eftersom att spåra i sig var så otroligt självförstärkande för Totte och leksaker var urtråkigt. Jag la därför in burkar med mat istället, vilket har funkat bra. Och när jag började lägga in pinnar så gick det helt okej, även om jag fått ladda dem ordentligt (med bra matbelöningar).

Alltså ska jag fortsätta på inslagen väg och inte ha leksaker i spåret. Pinnar blandat med matburkar funkar ju bra.

I nästsista vinkeln på det här spåret så släppte Totte spåret och vinklade åt andra hållet. Han spårade dock forftarande, men rätt så hysteriskt. Viltstörning med andra ord. Jag kan räkna gångerna då jag stoppat honom från att gå fel på min ena hand. Men denna gången bröt jag och skickade honom åt rätt håll. Han tog då upp det riktiga spåret igen men nu blev det slarv och för högt tempo så han missade slutet.

Note to self; Jag måste börja lägga spår i skogen! Med lång liggtid, minst två timmar, gärna tre.

Och så tror jag bestämt att jag ska börja lägga hårda spår, så vi kan få ner tempot och upp noggrannheten ytterligare.

När jag spårade över vägar häromdagen så uppstod en viss tveksamhet i gränsen mellan äng och väg och jag fick stödja honom lite för att han skulle gå över. Han började leta efter vinklar istället. Så att växla mellan olika underlag står också på listan. Ett sätt är ju att börja svårt på asfalt eller grus och sedan låta spåret gå in på ett fält.

Det ska ju bli fint väder i veckan, så det blir säkert läge för nya spår då.

 

 

 

 

 

I går var jag hos veterinären med Totte igen.

Vi har nu kunnat konstatera att han inte har rävskabb. Veterinären misstänker atopi (luftburen allergi) men vi ska vänta ytterligare fyra veckor innan det görs en allergiutredning. Det känns ju inte jättekul direkt. Framför allt tycker jag synd om Totte som kliar sig en del. Nu har jag fått med ett schampo hem som jag kan tvätta honom med som kan stilla klådan lite.

Anledningen att jag åkte tillbaks redan nu var inte primärt för allergin (det skulle gå åtta veckor innan vi kom tillbaks egentligen) utan för att jag trodde att jag kommit ännu närmare mysteriet med Tottes energidippar. Häromdagen tömde Totte nämligen analsäckarna utan någon synbar anledning, här hemma. Jag låg i soffan och han hoppade upp till mig och luktade skunk. Jag trodde att han trampat i något så jag lyfte på alla tassar och luktade på hela hunden och upptäckte då att doften kom från ändan.

Så här har han luktat förut, kom jag på. Och när jag upptäckte att det kom från ändan så fattade jag ju att det var analsäckarna. Och så  bollade jag det lite med några personer som då rabblade symptom som Totte ju har; han verkar ha svårt att bajsa ganska ofta, det kommer liksom smal avföring, han kanar på rumpan, han verkar ofta irriterad och försöker klia sig bak.

Veterinären trodde dock inte det var analsäckarna men däremot att han kan ha en viss känslighet i tarmen och hon tyckte jag skulle undvika alla ben. Kycklinghalsar och märgben var big no no, tyckte hon. Hon tömde analsäckarna och tyckte de såg bra ut. Så vi var tillbaks på teorin med förstoppning eller hård mage då. Att det påverkar honom väldigt mycket och gör att han blir låg och får ont och inte vill springa eller göra särskillt mycket alls.

De där symptomen han har kan lika gärna (delvis) vara symptom för atopi, sa veterinären. Så det mesta pekar åt det hållet. :(

 

I dag fick Totte gå ett rätt så långt spår, kanske 400 meter, som gick över tre ängar fulla av viltdoft, tre vägar, en stenmur och två diken. Det gick galant! Lite väl hög fart som vanlig, så några av vinklarna får han slå tillbaks för att ta, men han gör det helt utan min hjälp. Han jobbar faktiskt väldigt fint, men han är fortfarnade ganska oerfaren och har inte lärt sig av sina misstag. Vi ska dock träna starter och omstarter (efter plockad pinne) lite mer specifikt. Nu när jag sätter ner handen mot marken och säger ”spår” så drar han i väg rakt fram i 100 kilometer i timmen, med nosen i backen i och för sig, men jag tvivlar på att han hinner känna så mycket doft i den farten. :o)

Bäst idag var att Totte helt struntade i sin favoritdoft – vilt – och att han var så pigg och glad!

 

 

 

 

Den senaste veckan har vi tagit igen några av vårens alla olagda spår och gått mellan ett och två spår om dagen. Skogen där vi har varit i Dalarna är helt magisk. Den är trolsk och vacker och för ändamålet perfekt. Mossa och blåbärsris, öppen skog där man ser långt. (Se ”bildspel” i slutet av texten).

Jag har fört dagbok över Tottes spårande sedan hans första spår. Fram till nu har han gått 15 spår. Det är så klart väldigt, väldigt få spår men så har livet varit att det inte funnits möjlighet och ork till detta. Jag skulle gladeligen gå två till tre spår i veckan, det skulle ge bra resultat.

Planen har dock hela tiden varit att Totte ska tävla i spår, det har mest handlat om att vi ska hitta tillfället att komma igång på riktigt. Och nu har vi tagit tag i denna roliga aktivitet!

Samtliga spår har dokumenterats och det har jag verkligen stor nytta av. Det är jättekul att se hur jag har kunnat höja kriterierna rätt fort. För givetvis gör jag även i spårandet en kriterieplan för att nå min målbild.

Men det allra första jag gjorde med Totte (då han som valp gick sitt första spår) var att studera honom väldig noga. Det allra första spåret på 50 meter på valpkursen var väldigt roligt att se. Totte stoppade ner näsan i backen och skumpade lätt och ledigt fram till slutet (en leksak). Som om han aldrig gjort något annat.

Jag förstod då att jag fått en naturbegåvning! Och sedan dess har det bara fortsatt så. Varje spår verkar bli en erfarenhet som förbättrar hans teknik eller i värsta fall ger mig information om jag går för fort fram. (Dvs inte alls illa utan bra det med.)

Studerandet av hur han löser utmaningar i spåret fortsätter så klart. Jag sätter mig alltid ner efter varje spår och skriver ner dels förutsättningarna för spåret men också resultatet och min analys av det – som också innehåller vad jag ska tänka på till nästa spår.

Så här kan det se ut:

25 juni: Dalarna, 18 grader, uppehåll, molnigt, regnat under dagen, fuktig mark, liggtid 1timme

Spår 1: Kalhygge som på slutet övergick till skog med blåbärsris, + över en väg. Fyra vinklar. Ca 600 meter? Tog 12 minuter att gå. Svag sidvind första bogen, sedan motvind, sidvind och sist medvind. Eva var spårläggare.

Resultat: Bra spårupptag över en väg. Troligen hade det blåst lite så spåret hade flyttat sig lite åt sidan över vägen. Väl på andra sidan hittade han dock ”ingången” till kalhygget och sedan bar det iväg i lite för högt tempo ca 200 meter innan första vinkeln. Han gick två meter förbi, vände genom att köra en hel volt och gick på spåret igen. Vid ett tillfälle tog han en avstickare från spåret, kanske tio meter och stannade och luktade på en fläck. Sedan vände han och tog upp spåret igen. Vid varje vinkel fick han en pytteliten bit förbi, vände och tog sedan spåret rätt. Mot slutet korsade vi mitt spår (spår 2) och han gjorde en kort (3 meter) avstickare på det men vände självmant efter bara några meter! Han gick rakt på slutet och tog bollen som vi lekte med.

Analys: Han är otroligt säker på sin sak. Om spårlinan fastnar sliter han och drar till den lossnar, ger inte upp. Hans volter blir mindre och mindre när han tappar en vinkel. Det är lätt att läsa honom, han har ett speciellt kroppsspråk när han ligger rätt i spåret. Låt ligga längre för att få ner farten ytterligare.

Nu kan jag gå tillbaks till de tidigare anteckningarna, tex från november, och se hur hans vinklar blivit bättre så till vida att han då tog väldigt stora volter (hela linans längd) för att hitta spåret igen.

Nu gör han väldigt små avstickare och målet är att han inte ska göra någon avstickare alls. Han har alltså redan förbättrat ”vinkelarbetet” genom att han gjort flera erfarenheter kring var han hittat spåret då han tappat det. Han ska se ut som om han dammsugar spåret och därför inte tappa det i vinklarna, om än att tappen är små för det mesta numera.

En röd tråd genom mina anteckningar är också att han har på tok för högt tempo. För att få ner tempot lägger jag svårare spår. Dels ökar jag liggtiden. Mellan 3-4 timmar får ner tempot rejält eftersom han tvingas bli noggrannare då doftbilden blir mer koncentrerad och mindre yvig. Av misstag lät jag ett spår ligga i 7 timmar häromdagen. DET var svårt kan jag säga! För svårt i detta läget. Men han klarade nästan att lösa det utan min hjälp.

Ju kortare liggtid desto större doftmoln, ju längre liggtid desto mindre doftmoln.

Men jag ökar också antalet vinklar. I går och förgår hade jag nio vinklar på spår som var 300 meter. Efter den tredje vinkeln kunde jag notera att han ”flöt” igenom vinkeln utan att tappa spåret. Då hade han slagit ner något på farten.

Ett svårare spår kan också innebära att jag lägger ett hårt spår. Då lägger jag det helt eller delvis på hård mark, till exempel en grusväg eller asfaltplan. Här har doften inte så mycket att fastna i och den sveper gärna i väg. Det gör att hunden måste sätta nosen i spårkärnan för att klara av att följa doften. Den kan inte bara lite halvslarvigt forcera genom ett blåbärsris där doften hänger i ris och buskar vilket är betydligt enklare.

Jag tror absolut inte på att göra det för lätt för Totte. Det lär honom bara att bli slarvig. Istället praktiserar jag överträning. Jag lägger svåra och kluriga spår som hela tiden utvecklar honom. Så att det sedan ska bli busenkelt att gå ett spår på tävling.

Jag tror också på att genom låta honom få många erfarenheter av att gå spår som legat länge, så han tvingas till att dra ner på tempot. Då kommer han troligen behålla det lite lägre tempot även på spår med kort liggtid. Det är så här man går spår, liksom.

Vind- och väderförhållandena är också av vikt. Jag lägger helst inte spår som börjar med motvind eftersom det ger honom en överdos av doft och han kan skena sig igenom den delen av spåret. Är det fuktigt är ofta doftbilden yvigare men har det regnat kraftigt (efter att jag lade spåret, alltså) kan doften blivit nertryckt av regnet och minst av allt yvig. Så det gäller att tänka lite på förutsättningarna när spåret ska läggas/har lagts!

Detta med rätt tempot är huvudfokus för oss just nu. Lägre tempo = större noggrannhet = han håller kvar spåret hela tiden och hittar alla pinnarna. Rätt tempo för mig är  att jag ska kunna följa efter i rask takt men utan att halvspringa snubblandes genom terrängen.

Här kommer några bilder där man kan se sista halvan av ett spår med nio vinklar:

 

När vi kommer ut på vägen vinklar spåret egentligen på höger sida av vägen (från mitt och Tottes håll sett). Men han glider omedelbart över på vänster sida med nosen höjd från marken. Doften har glidit över vägen och fastnat i gräset på vänster sida. Efter några meter snirklar han sig dock tillbaka över till höger sida (efter en volt då han tappade spåret).

 

 

På höger sidan fäster han i spårets kärna igen (där jag satt fötterna då jag lade spåret) och han kommer in i sin fina ”spårmood”, där han dammsuger marken. Jag försöker att i möjligaste mån ha en sträckt lina som han får dra lite i genom hela spåret. Detta för att jag ska ”känna vad som händer” och för att han inte ska störas av att linan blir sträckt (som om jag skulle hindra honom). Det är han som ska ”dra” mig framåt i spåret, inte jag som ska styra – jag styr i princip aldrig. Tappar han ett spår så tappar han ett spår.

 

 

Här har jag dock valt att stoppa honom då han missade att vinkla till höger från vägen in i skogen. Han gick så långt förbi vinkeln och började sedan fladdra långt bakom mig och fick troligen lite av de ”bortblåsta” doften i näsan igen. Så jag valde att bara hala in honom och starta om honom ungefr tre meter från vinkeln. Denna gången gick han klockrent genom vinkeln.

 

Och så fortsatte vi in i skogen för att passera de tre sista vinklarna innan slutet. Alla tre gick helt utan problem.

 

 

Om man bortser från att jag hamnade lite efter då det gick lite fort över ett sankt området med lite fällda träd :).

 

 

 

Och sedan hände det som ibland händer med Totte: Spåret är så självförstärkande att leksaken på slutet (trots att den är helt ny och rolig – trodde jag alltså) är helt ointressant. Han går rakt över den. Jag väljer att tjoa som tusan och själv börja leka med den så han vänder och kommer tillbaks men det är ju ingen hållbar lösning i längden. Jag ska återgå till att belöna med mat (som är hans bästa belöning) när han hittar grejer, så kommer han snart bli säkrare på att också plocka upp dem.

Jag har lagt in pinnar i spåret några gånger men nu ville jag koncentrera mig ännu mer på att studera hans vinklar och tempo så jag har struntat i pinnarna i några spår. Men de ska jag återta för de kan dessutom hjälpa till med temposänkningen. Varje pinne som ska plockas är ju ett slut egentligen. Då kan man sitta ner och mata lite, eller intressera sig väldigt för pinnen (man vill dock inte att hunden ska tugga särskilt mycket på pinnen, den ska vara hel vid tävling) innan man lugnt fortsätter.

 

Leken kom snabbt igång i alla fall. Och vi lekte en rätt så lång stund, medan jag berömde honom mycket.

 

Sedan gick vi tillsammans bärandes på leksaken ända till bilen. Jag peppar honom att bära den själv så att värdet på den ska öka. Innan jag lastar in honom i bilen ”skrittar jag av” honom. Detta för att muskler och andning ska hämta sig. Jag byter till koppel och gärna halsband också. (Det kan man göra i spårslutet om man vill vara riktigt tydlig, en bra signal som säger ”nu är det slut”).

Kolla tassar och gå igenom kroppen på hunden efteråt. När de är väldigt koncentrerade kan smärta dövas (adrenalinpåslag) och de märker inte ens själva att de trampat upp ett sår till exempel.

En härlig effekt av spårandet brukar vara att hunden blir skönt trött. Nöjdtrött liksom. Spår är helt enkelt ett suveränt sätt att aktivera hunden på!

 

I dag var allra bästa Elsa och hennes Diesel och Ludde här och lekte med mig, Totte och Dacke. Elsa och jag driver Canis Hundskola avdelning Göteborg & Kungsbacka ihop. Vissa personer är så otroligt lätta att jobba ihop med och man bara passar ihop sådär suprebra, så är det med Elsa och mig. Kanske för att Elsa är mer av en naturvetartyp och jag definierar mig mer som beteendevetare ;O)… Hur som helst har vi väldigt roligt ihop när vi håller kurs, vilket jag hoppas och tror märks på våra kurser.

I går kom vi på att vi inte har någon bild där alla individer på avdelningen är samlade, så vi försökte samla oss till en sådan. Inte det lättaste…

 

Efter fotograferingen tränade vi både lite lydnad (antipip-träning för min del så klart) och gick spår. Totte plockade i dag, för första gången, en pinne i spåret. Hurra! Jag trodde aldrig han skulle bry sig om pinnarna eftersom att spåra är så självförstärkande för honom. Men vi har så klart värdeladdat pinnar ett tag och innan spåret fick han delar av sin middag för att plocka en pinne som vi ”råkade” promenera över. Han fick resten av middagen som belöning när han sedan tog en pinne i spåret.

 

Nu jag har haft tillfälle att tänka lite på tävlingen och utvärdera vår insats.

Egentligen var det ju en gräsligt dålig tävling ;-) men jag var glad ändå. Gladast är jag för att vi gjorde allt tillsammans och Dacke verkade inte fundera en enda gång på att göra något annat. Han såg hela tävlingen igenom väldigt engagerad och glad ut, med studs i steget. (Jag filmade tävlingen för att kunna utvärdera ordentligt.)

Allt mitt arbete med attitydträning har med andra ord verkligen gett resultat – så ur den aspekten är jag verkligen nöjd.

Teknikträningen har fått stå lite åt sidan och det märktes ju verkligen när det blev skarpt läge… Det är ju så med attitydträningen att den måste balanseras med teknikträning annars riskera man ju att befästa halvtaskiga beteenden. När jag kollar på filmen så förvånar det mig faktiskt hur dåligt rätt mycket såg ut. (Förutom attityden då alltså.)

Detta måste vi jobba vidare med:

• Positionen vid linförighet
• Högersvängar
• Sätta sig på blöta gräsmattor
• Gripandet av apporten
• Alla delar i framförgåendet
• Tillbakahoppet (stimuluskontroll)
• Platsliggningen
• Spåret

Vintern gör sig så bra för teknikträning tycker jag. Jag tränar i vardagsrummet helt enkelt. Och så flyttar jag ut träningen när vädret är drägligt, vilket det ju kan vara även på vintern även om vi här i Göteborg endast hade fem soltimmar i förra veckan…

Positionen vid linförighet var för långt fram, så jag får inte slarva mer med den. Högersvängarna vet jag faktiskt inte hur jag ska knäcka än. Så fort jag gör allt väldigt långsamt så håller han position men när jag ökar tempot så hamnar han snett eller framför. Har försökt att klicka tidigt i svängen – när han fortfarande är rätt men har då svårt att komma vidare. Ska grunna lite på dem. Eventuellt måste jag ”ta ner honom” lite och inte låta honom gå fritt följ när han är för uppdragen.

Gripandet av apporteringen ska jag också lära om. Jag inser, när jag ser filmen, att jag under en lång tid låtit den bli sämre och sämre. Jag tror jag ska lära in den så att han tar apporten på tillbakavägen istället, för det ser så snyggt ut. Siv och Kry har en sådan ursnygg apportering som jag vill ha med Dacke.

Framförgåendet är det bara en liten bit kvar på. Alla delar behöver bli lite bättre innan jag kedjar och framför allt den delen då han ska stanna på kommando och jag ska gå upp vid hans sida för att ta med honom vidare. Jag har helt enkelt lärt in det fel. Återkommer med hur jag ska göra.

Tillbakahoppet behöver vi få stimuluskontroll på. Så det ska vi kvalitetssäkra på olika sätt. Det blir mycket att-vänta-på- kommando-träning tror jag.

Jag ska nu äntligen ge mig i kast med att kvalitetssäkra platsen med kaninskit som störning. Har tänkt det länge men inte tagit tag i det. Han ska kunna ligga mitt i en kanintoalett utan att äta ;-). Jag tänker givetvis, bland annat, i bland belöna honom med att få äta. Men jag behöver ta kontroll över kaninskiten helt enkelt.

När det gäller spåret så handlar det fram för allt om mängdträning så det är bara att ge sig ut. Jag kanske borde bilda en spårgrupp, det är 100 gånger lättare om man är några stycken. Vi behöver så klart även träna spårupptag och att inte stanna och äta kaninskit ;-).

Så nu har vi lite att fila på. Just nu är jag inte jättemotiverad, efter att ha varit sjuk i fyra veckor känner jag mig mest som en urkramad disktrasa. Men snart är det dags för sista helgen på årets kurs på Klickerklok och jag får säkert träningsmotivation med mig därifrån. Så vi tar det lite lugnt ett tag till tror jag…

Att ha en rottweiler som debuterar i spår när han är åtta år hör nog inte till vanligheterna ;-). Harkel, host, host, nästan lite genant. Men samtidigt har jag ju verkligen bra orsaker; de sista tre åren av sjukdom till exempel. Och hans första fyra år var jag inte intresserad av bruks -det var specialsök för hela slanten.

När Dacke var ung så tränade jag en del spår. Inte mycket alls men då och då – mest för aktivering. De senaste två åren har jag gått två spår. Och jag hade inte alls tänkt att tävla i bruks. Särskilt inte efter de senast årens elände.

Men så blev han ju bättre och bättre under året och då tänkte jag att ”varför inte prova” och så fick jag börja lära in framförgåendet som jag tycker är ett väldigt roligt moment.

I dag var det så dags för spårtävlingen på hemmaklubben GMBK. Jag var nervös och kände att det här kunde verkligen gå precis hur som helst. Speciellt eftersom jag legat sjuk i två veckor och Dacke inte är tränad alls på den tiden. Samtidigt så ville jag så otroligt gärna bli uppflyttad…

Den största utmaningen var ju ändå spåret. Jag blev inte mindre nervös av att jag fick startnummer 12, alltså sist, och insåg att jag först skulle gå en lång bit över ett enormt fält och därefter gå ett spår där ett 50-tal kanadagäss precis hade parkerat för en släktträff. Sista biten fram till slutrapporten vadade vi i princip i gåsskit…

Men hans spårupptag var helt suveränt. Och fram till första pinnen gick han som en cocker och dammsög marken. Pinnen lyfte han, och släppte, men det gjorde inte så mycket, jag tog den och vi gick vidare. Han fortsatte och tvärstannade plötsligt. Kaninskit! Vad trevlig, en liten belöning så här mitt i allt i hopa! Jag försökte väsa åt honom att fortsätta men jag tror inte han ens hörde mig.

Men så fortsatte han plötsligt och tog vinkeln klockrent, gled igenom svängen och så var det dags för lite mer kaninskit. Även nu fortsatte han efter lite mumsande, plockade nästa pinne och kom glatt in med den. När jag satte honom på spåret igen så rivstartade han och spårade i full galopp, så jag tappade linan ;-D och det blev lite nervöst innan jag hade fått kontroll på galenskapen.

Även nästa vinkel gled vi igenom och sedan var det spikrakt igenom all fågelskit och på slutapporten. Jag tjoade så det nog hördes ända hem…

Båda domarna gav mig 9 och avdraget var på grund av matpauserna förstås. Gissa om jag var nöjd!?! Det här är ju kul!

Efter spåret packade vi in oss i bilen och körde till klubben för lydnadsprogrammet. Jag körde minimal uppvärmning, jag var lite rädd för att han skulle vara trött. Några sekunder innan det var vår tur lekte jag med favorit bläckfisken, kastade in den i buren i bilen och sedan gick vi rakt ut på plan.

Och där gjorde vi den kanske konstigaste linförighet vi någonsin har gjort. Hans kontakt och attityd var fin men positionen var alldeles för långt fram. Vid första halten så satte han sig inte (que?). Vid andra svängen så satte han sig ungefär 90 grader snett! Sedan gick det bättre men det var verkligen inte bra.

Framförgåendet var en katastrof, men det är ok för det har vi tränat för dåligt. Vi har inte riktigt alla delarna på plats och i princip inte alls kedjat det. Så det är bara att träna! 0 poäng.

Sedan fick vi 9 på både läggandet och inkallningen av ena domaren och 8 av den andra.

Och sedan var det apportering – ett av Dackes bästa moment. Han har ALDRIG och nu menar jag verkligen ALDRIG – inte ens som valp – tappat en apport. Och vad hände? Jo han tappade apporten för han grep så himla slarvigt! Och när han sedan tog upp den så tog han den i ena kulan. Intressant. Tack o lov lyckades han hålla den tills jag kunde ta den… 5,5 och 6 poäng (rätt mycket för den usla apporteringen!)

Sist var det dags för hoppet. I går när jag tränade det så tjuvstartade han på tillbakavägen och han var på väg att göra det även denna gång men jag hade redan innan bestämt mig för att köra dubbelkommando med handtecken om det fanns den minsta lilla tendens. Så handen åkte upp och räddade oss från en nolla. Domarna gav oss 7 respektive 8.

På den efterföljande platsliggningen så var jag inte så nervös – han kan det ju. Innan momentet började så nosade han i gräset och tog ett kax av något som låg där (kaninskit?!?). Så jag insåg ju att även detta kunde gå åt pipsvängen…

När vi lämnat hundarna och jag vänder mig om så ligger han och ÄTER stora tuggor av gräset. Men han slutar. Och det verkade bara var jag som såg det… Ibland ska man ha tur. 10 poäng.

Nu var det bara budföringen kvar, något som jag tränat minimalt men som aldrig varit några problem då. Dacke lämnade mig i 100 kilometer i timmen och då gör jag något med armarna så jackan prasslar, varpå han vänder upp mot mig så häftigt att en grästuva flyger upp framför honom, han dyker ner efter den, tar den och springer sedan rakt mot mottagaren och… rakt förbi… ut på agilityplanen, svängde runt några hinder, inklusive tunneln och tillbaka till mottagaren… Vid det laget garvade jag rätt ordentligt, han såg för härlig ut! Han lämnade mottagaren på kommando och sprang… rakt mot domarhögen som stod 20 meter till vänster om mig, när han nästan var framme så ropade jag ”här är jag” varpå han omedelbart ändrade riktning och kom upp vid min sida.

Detta är så typiskt Dacke! Tokhund. Väldigt roligt såg det ut men det blev så klart en nolla. Så jag insåg ju att där rök uppflyttningen.

Trodde jag. Därför blev det en väldigt konstig känsla när de på prisutdelningen ropade upp hund efter hund och till slut var framme vid nummer tre och sa ”och nu kommer vi till uppflyttningarna”. Jag börjar nästan lipa när jag skriver det här och tårarna hängde i ögonfransarna när jag tackade domarna. Den ena domaren sa ”det är så roligt att se de unga hundarna jobba” med en blinkning…  Den andra sa ”Den här föraren sa efter sitt lydnadspass att huvudsaken för henne är att hennes hund är frisk och det är så härligt att höra”. Då trillade tårarna ner för kinden, jag är en sådan lipsill ;-).

Jag är så otroligt kär i den här hunden. Han gör alltid intryck på folk, har alltid gjort, och han har så många kvaliteter. Men han har varit sjuk till och från hela sitt liv faktiskt och han har inte varit enkel att träna – han har lärt mig så mycket.

Så att jag överhuvudtaget kunnat starta igen – jag kan nästan inte beskriva känslan, jag är så glad! I våras trodde jag ju att det var slut och över. Därav Totte. Så detta är bara bonus! Jag känner mig så tacksam. Och ja, jag kan inte låta bli att hoppas på en fortsättning. Vi får se.

Bästa på hela dagen var ändå att vi gjorde det här i hop. Vi har nämligen gjort så mycket var för sig i våra dagar ;-). Dacke var med mig hela tiden, alla förflyttningnar var perfekta och attityden var bra.

En annan ”bäst på hela dagen – grej” var den kommentar som en av domarna fällde efter att mitt lydnadspass var klart. Han sa ”Är den hunden verkligen åtta år?” (någon hade väl skvallrat) ”Fantastiskt! Ni har ju en 10:a på kontakten, om du bara slipar lite på tekniken så kommer ni vara med och slåss i toppen”.

Kärlek till alla! Särskilt mina träningskompisar, ni vet vem ni är, och till Fanny och Thomas som följt mig i många år och hjälpt mig vidare även när det gått långsamt och tillbaka (alla långa uppehåll på grund av sjukdom).

Nu måste jag gå och snyta mig.

Totte har i dag debuterat som spårhund, det vill säga han har gått sitt första spår. Med den äran, ska tilläggas. Han gick två spår på ungefär 100 meter och det såg ut som om han aldrig gjort något annat. (Läs mer…)