Det finns några grundfärdigheter som jag försöker lägga extra mycket krut på eftersom de finns med i lydnadsmoment som ger höga poäng i fall de är bra och stabila. Grundfärdigheter som tillhör apporteringsmomentet och det fria följet är exempel på sådana viktiga färdigheter.

Ingångar, alla formar av bakdelskontroll samt position i det fria följet lägger jag (med mina mått mätt) otroligt mycket träningstid på. På Dacke shejpade jag ingångarna steg för steg och han har en otroligt snygg skänkelvikning på en femkrona som ingång. På Totte använde jag klossen. Jag använde den så kort tid som möjligt, fasade ur den så den till slut bara var en liten lapp som jag rev i mindre och mindre bitar, och därefter började jag slipa på exaktheten i rörelsen.

Här kan jag verkligen göra mer. Tottes ingångar är för snabba och lite slarviga. Jag försöker därför att emellanåt träna lite som med Dacke, ett par steg i taget till han är inne. Det ger resultat men jag behöver vara ännu mer noggrann. De ska vara snabba men exakta, med kontroll – det är min målbild.

Positionsträningen i fria följet går också framåt. Det gäller bara att jag håller på kriterierna och inte klickar när han är för långt ifrån mig, vilket var problemet innan. Men oftast kan jag få fram en bra position genom hög belöningsfrekvens för rätt position och sedan stannar han kvar där och då länger jag antalet meter som jag går. Jag tror faktiskt han har bra förutsättningar för att få ett riktigt fint, tight och engagerat cocker-fritt följ ;).

En dum grej dock är att jag följer Totte istället för han mig. Och så går jag och stirrar på honom vilket gör att jag går lite snett med axeln vilket i sin tur gör att han går som om han ska svänga åt vänster hela tiden. Det sistnämnda upptäckte jag tack vare att jag tränade i hop med Jenny och Vixhen häromveckan och Jenny speglade min träning. Hjälp, det är farligt att träna för mycket själv! Om man inte filmar sig själv dvs, alternativt har en stor spegel… Jag tränade på att gå mellan två koner och titta rakt fram. Och då blev även Tottes gång bättre. Jenny klickade för Tottes position.

Men det är i apporteringsträningen som det verkligen har lossnat ordentligt de senaste dagarna! Jag var i hundaffären och köpte en apportbock till Totte häromveckan och har nu låtit honom gripa den vid två träningspass. Jag har inte velat träna på apportbocken tidigare eftersom han har haft både ett för löst gripande och hållande med inslag av tuggande.

Men nu har månader av kamplek, där jag belönat fasta grepp och att dra i leksaken (som jag har hållit i på samma sätt som jag håller i apportbocken när jag presenterar den) varvat med att få gripa i olika andra saker och även hålla i andra saker av olika material, äntligen gett resultat.

Tuggandet blev jag av med genom att lägga till en hjälp; omvänt lockande. Det fick Totte att sitta blickstilla hållandes i den grej som han just då hade mellan tänderna. Nu har jag tagit bort det omvända lockandet men tuggandet förblir borta eftersom jag såklart belönat väldigt bra för detta fina hållande.

Ett annat sätt att ta bort tuggandet kan vara att använda externbelöning. Det funkar inte så bra med Totte dock, för då går han oftast upp i varv så mycket att han börjar pipa. Pipandet kommer när det blir en för stor konflikt i hans lilla hjärna tror jag…

Så när jag presenterade apportbocken häromdagen så grep han den som om han aldrig gjort något annat. Och redan vid första tillfället lät jag honom bära den några meter, det gick fin-fint. Bara för att se vad som hände ;-) så kastade jag den några meter och lät honom hämta den. Han hämtade den snällt utan tugg och levererade den i min hand.

Men den övningen är så klart alldeles för tidig att göra  – nu ska vi öva upp farten i gripandet ännu mer och även farten i hållandet (dvs att springa i full fart in till mig).

Jenny fick vara assistens i fartövningen genom att jag först lekte med Totte och sedan gick i väg raskt medan Jenny höll honom i halsbandet. För att få springa till mig var Totte tvungen att först ta en liten grej, vi körde med en liten pinne, och då släppte Jenny. När Totte hade bästa farten klickade jag och kastade leksaken i backen samtidigt som jag vände och sprang i väg med den släpandes efter mig. Vi fick fin-fin fart på honom! Dock blev han först helt blockerad och vägrade ta pinnen så vi fick först öva på grundfärdigheten ”ta pinnen från Jennys hand” och sedan ”ta pinnen från Jennys hand och sätt fart mot matte” (som först stod nära).

En annan grej Totte ska få öva på är att bara sitta helt stilla och hålla och hålla och hålla. Det tycker han är svårt, då kommer det gärna ett litet pip. Att sitta och hålla apporten, att hålla den och göra ingångar och att hålla den och göra lite av varje :) är rätt bra övningar om man vill ha – just det – ett bra hållande.

Och sedan när alla gf är klara så kommer jag sätta i hop det i delmoment och sedan är det bara det roligaste kvar – baklängeskedjningen. Inget moment är så roligt att kedja som apporteringen!

När jag och Totte har tränat de senaste månaderna har jag försökt att noga ge akt på att han ska ha rätt attityd till träningen. Vad rätt attityd är beror på vad vi tränar. Men generellt kan sägas att pipande i träningen är alltid fel… :)

Så jag har försökt att analysera när träningspasset fungerar som jag vill: När jobbar han med engagemang och glädje utan att börja pipa? Och har funnit några svar som faktisk verkar gälla:

• En promenad före träning verkar ha en lugnande verkan:
  Häromdagen hade jag tex gått en promenad på en halvtimme och gick sedan in och började träna fritt följ i vardagsrummet. Han gick perfekt med energi och stuns och bra fokus. Helt tyst.
  En annan dag provade jag göra samma sak utan promenad innan och fick nästan omedelbart pip.
• Lek med mycket spring där han får ”blåsa ur sig” verkar ha en lugnande verkan:
  Ytterligare en annan dag lekte vi ganska våldsamt (utomhus) med mycket inslag av att springa i full fart i från mig och gick därefter (efter en kort paus) in i det fria följet. Helt tyst.
• När jag presentera nya övningar och nya uppgifter hemma i den trygga miljön som vardagsrummet utgör så verkar han klara hålla fokus utan frustration och pip bättre än om jag börjar på en plats som inte har lika lugnande inverkan.
• När jag har nya saker på gång jobbar jag med väldigt korta pass och leker mycket emellan.
• Oftast delar jag upp den nya aktiviteten i väldigt små delar som jag tänkt igenom noga innan träning.
• Sju minuters välplanerad träning med korta pauser är bättre (tystare) än ett långt tragglande pass där han verkar bli trött och ofokuserad – och därmed pipig. På sju minuter hinner vi mycket om jag har planerat bra!

Kort sagt: Bra och vettig träning minskar risken för pip. Om han har rätt attityd in i  träningen så kan han vara uthållig och klara göra flera saker som tar längre tid – utan pip.

Det finns säkert mer som påverkar, som jag inte kommit på än. Men det här är en bra början som jag ska jobba vidare med och försöka tänka på.

Tiden rasslar som vanligt och jag har inte haft tid att blogga mer om kursen med Maria Hagström men NU så! Jag fick MASSOR att jobba vidare med på båda hundarna under de här två dagarna. Gladast är jag nog över att Dacke, som fick några korta 10 minuterspass varje dag, inte hade ont någonstans dagarna efteråt. Han fyller nio år om några veckor men han är fortfarande på! Det är så underbart hemvant med honom och det är så skönt med en hund som jag förstår och kan läsa av – och som verkar läsa av mig. Han förstår vad jag säger och numera lyssnar han (oftast ;-)). Det är vilsamt. Till skillnad mot Totte som för det mesta är en större utmaning där jag får tänka och göra på ett helt annat sätt. Utvecklande och roligt, javisst, men också jobbigt emellanåt.

På kursen som arrangerades av Fanny och Thomas, deltog sex ekipage med ett gäng olika hundar; ett gäng cockrar(!) en bc-valp, en flatt, en vorsther och en malle. Fanny och Thomas två praktikanter var även med och de var snälla nog att både fota och filma min träning, TACK Julia och Veronica!

Detta tränade vi under dagarna med Maria:

Totte:

Fart in till mig: Vid apportering, inkallning, från ruta, från vittringsapporterna och så vidare så ska hunden komma med hög fart mot mig. Därför är fart in en bra grundfärdighet att träna – så den blir härligt energifylld och snabb.

Som ni ser på bilderna så gick den övningen rätt bra med Totte ;-). Jag kommer att skriva en separat text om fartträning så jag återkommer med hur man kan göra.

Fritt följ: Tottes position är alldeles för långt ut ifrån mig.  Han ska gå tightare, nära mitt smalben.

Åtgärd: Stå still, vänd åt höger, när Totte sluter upp, nära mitt vänstra ben – klick och belöning från min högra hand så att han kommer ännu närmare. När det funkar ska jag gå vidare till att efter svängen gå ett steg rakt fram, om han då är kvar nära så klickar jag där istället. Och sedan lägger jag på fler och fler steg rakt fram.

Lekträning/varsågodövning: Jag passade på att få lite extra tips på hur jag ska gå vidare i att utveckla lekbelöningarna för Totte. Själv tycker jag att Totte leker jättebra men jag har tex inte använt leksaken som externbelöning särskilt mycket alls. Jag bad därför Maria titta lite på hur vi ska göra för att få tryck i varsågod (att användas tex när man tränar fart i kombination med att stanna jättesnabbt och då få vända åt andra hållet för att springa och ta leksaken).

Åtgärd: Vi leker med hög intensitet. Totte släpper på tack. Så fort han släpper säger jag varsågod nästan omedelbart så hans energi gör att han hugger direkt. Först när han gör det med full kraft  kan jag börja lägga leksaken bakom honom för att sedan kunna kasta den över huvudet utan att han tar den förrän på varsågod.

Dacke:

Vittringsapportering: Dacke har full fart ut med underbara rivstarter och hans sortering är fin (fattas bara annat!) men han tuggar när han ska springa tillbaka.

Åtgärd: Träna mer på att hålla i olika svåra saker utan att tugga. Penna tex. Och pinnar givetvis. Ska kunna hålla när han är stilla och i rörelse.

Fritt följ: Katastrofdåligt, hu, han går typ en kilometer för långt fram. Och nyser (första steget innan ljud).

Åtgärd: Gör om, gör om! Jag börjar hitta position med honom framför mig och klickar in att hans huvud ska vara strax bakom mitt lår. När det sitter vänder jag upp och börjar klicka först när han vänder tillräckligt långt bak. Därefter börjar jag klicka för att han går framåt i RÄTT position. Jag tänker att jag ska lägga positionen lite överdrivet långt bak, så hamnar den nog rätt…
Dessutom ska jag sluta följa mina hundar, det är de som ska följa mig.

Åh shit, att träna om fritt följ är nog det tråkigaste jag vet… nu gäller det att hitta inspiration…

Framförgående: Jag är väldigt nöjd med de olika delar jag har delat upp momentet framförgående i. Delarna ser ut så här:

1. Få hunden att stå framför mig med huvudet riktat framåt. (Omvänt lockande initialt)
2. Börja gå i samma position.
3. Hitta rätt tempo (GÅ).
4. Ta ut riktning. Alltid rakt fram åt det håll mina axlar ”pekar”.
5. Länga antal metrar hunden går.
   När allt ovan är säkert så lägger jag till:
6. Stanna på kommando (utan att vända sig mot mig).
7. Från stående hänga på mig i ett fritt följ.
8. Lämna mig på kommando för att gå framför mig.

Observera att detta är olika delar som jag tränar separat. Hela momentet ser ut så här: Från fritt följ kommenderas framför. När hunden gått framför i ca 25 meter kommenderas stanna. Föraren går upp bredvid hunden och tar med den in i ett fritt följ, vänder helt om och gör sedan om hela proceduren igen. Momentet slutar med att man vänder upp och gör halt.

När alla delarna är bra så har jag satt ihop dem i en baklängeskedjning. Sista delen i momentet är först och sedan plockas del på del på kedjan, bakifrån. Kedjan är alltså klar när första delen i momentet hakats på i kedjan. Man kan dela den i ännu fler steg om man vill men det här tyckte jag var lagom:

1. Hunden står framför mig, jag går upp vid hundens sida, tar med mig den i ett fritt följ, vänder helt om och stannar. Belöning!
2. Hunden går framför mig, jag kommenderar stanna, hunden står framför mig, jag går upp vid hundens sida, tar med mig den i ett fritt följ, vänder helt om och stannar. Belöning!
3. Hunden går fot bredvid mig, jag kommenderar ut den framför, hunden går framför mig, jag kommenderar stanna, hunden står framför mig, jag går upp vid hundens sida, tar med mig den i ett fritt följ, vänder helt om och stannar. Belöning!

Tyvärr var jag inte helt färdig med delarna när jag tävlade appellen så momentet föll samman. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk! Det jag har slarvat med här är fram för allt tempot. Det är för högt. Och så har jag inte kommandot för att han ska stanna med nosen riktad från mig på plats. Plus att när jag sätter på kopplet så kommer ytterligare en del in: om det blir drag i kopplet (vilket det inte bör bli om han håller rätt tempo) så vänder Dacke och kommer upp bredvid mig. Det är så han ska göra på promenaden…

Åtgärd: Nu ska jag fram för allt träna tempo och riktning och sedan länga antal metrar så fort det går. Ska också lära in ett stanna framför mig.

Apportering: Dacke springer i full fart fram till apporten, knuffar till den lite med någon tass, tar ett löst grepp och springer sedan tillbaka till mig – om han inte först måste kolla in någon på vägen, typ Maria, som står och kikar på honom. ;-)

Åtgärd: Dacke behöver 1, ett bättre, mer distinkt gripande och 2, mer fart in till mig. Jag tror att båda övningarna kommer motverka att han stöter till apporten då han är så fokuserad på att ta den snabbt som tusan för att kunna vända upp mot mig igen. Så här tränade vi det:

Först lekte jag ganska vilt med Dacke, med en kampleksak. Därefter fick han släppa den. Jag kastade då apporten snett framför mig (Dacke var framför mig) och sa ”ja” vilket här betydde varsågod. Han dök på apporten och i samma sekund som han grep och lyfte så slängde jag fram leksaken på min vänstra sida (där han ju sedan ska in med apporten) och tjoade bra och ta den och tjoho, typ, Han släppte då apporten för att kasta sig i leksaken. Vi gjorde denna övning fyra gånger och det märktes omedelbart resultat på gripandet. Det gick fortare och fortare och efter hans fokus var så inriktat på att ta apporten med munnen så var tassarna inte i närheten av att nudda den.

”Det blir snart tior på apporteringen” intygade Maria.

När det gällde fart i apporteringen så gjorde vi en övning som jag återkommer till i farttexten som jag lovade ovan att skriva!

Fjärrdirigering: Vi får poäng i fjärren men det blir inga tior. Jag har slarvat med mina kriterier. Dacke har fått lägga sig framåt istället för att fälla sig bakåt, vilket gör att han ju sakta men säkert kommer närmare. I värsta fall blir även sättandet sådant att bakbenen rör sig vilket också gör att han flyttar framåt.

Sitt upp från ligg däremot brukar vara fint med ett hopp upp i sittande utan att röra bakbenen. Även att ställa sig från ligg är fint för det mesta – en baktass åker fram ibland bara. Och det kan jag faktiskt leva med eftersom vi aldrig ska tävla SM. ;-)

Lägga sig från sitt är också snabbt och distinkt men att sätta sig från stå är mer tveksamt. Här ska bakbenen vara stilla och frambenen röra sig bakåt men det blir oftast tvärtom.

Åtgärd: Det är bara att detaljpilla! Sitta eller stå snett framför så jag ser när bakbenen är stilla och hur han förskjuter tyngd bakåt för att flytta frambenen bakåt (vid sättande från stå). Träna detta i lugn och ro innan jag flyttar ut det eller börjar resa mig upp och stå framför för att sedan öka avstånd.

Jag måste hålla på mina kriterier. Jag slarvar för ofta och tänker, ”äh, det var ju nästan bra” eller ”han är ju så duktig ändå”. Men så fort jag stubbtränar ordentligt (sitter och tänker och planerar min träning innan) så gör jag rätt. Så det är bara att skärpa sig!

Jag lär mig genom att göra, uppleva, prova. Om jag ska förändra något i mitt träningssätt, och göra på ett sätt som jag aldrig gjort förut, så måste instruktionerna vara väldigt precisa eller allra helst så måste min instruktör visa mig hur jag ska göra.

Det blev så otroligt tydligt i mötet med Maria Hagström att jag funkar så! Eftersom hon är en skicklig pedagog så fattade hon snabbt att det bästa sättet att lära mig var att visa hur jag skulle göra – annars blev det fel.

Maria gick eller sprang dessutom bredvid mig i flera situationer för att stärka upp det jag skulle göra. I fartövningen till exempel (som jag ska skriva mer om senare) så sprang vi ihop ;-).

Två saker påverkar om jag ska kunna göra det som instruktören har föreslagit:
1, Jag måste förstå VARFÖR jag gör något. Annars låser det sig helt för mig.

2, Jag måste känna mig trygg i sammanhanget och situationen. Jag är rädd för att göra fel :(. Så när jag får instruktioner som jag inte omedelbart ser framför mig hur jag ska omsätta så blir jag återhållsam och försiktig dvs osäker. (Önskar att det var tvärtom – att jag bara vräkte på ;-)).

De två kursdagarna med Maria var det otroligt mycket detaljer som jag passade på att få hjälp med – sådant som jag själv vetat att jag borde lösa men inte haft något bra svar på hur – eller sådant som jag varit omedveten om som Maria speglade.

Så det var MYCKET jag skulle ta in och förändra på flera nivåer – både något som skulle ändras i ett delmoment till exempel OCH grundläggande belöningsträning som jag kan bli bättre på överlag.

Det var otroligt bra och jag känner mig fylld av suveräna tips och är jättemotiverad att träna nu!

SAMTIDIGT så känner jag mig lite låg av att utvecklingen går så långsamt – jag blir bara lite, lite bättre och hundarna lika så. Mina träningsfärdigheter har stannat lite i utvecklingen känns det som. Jag tror att det handlar om att jag har tränat för lite helt enkelt. Tyvärr. Hur ska man ha tid med allt kul i livet??? ;-)

Hur som helst så har de här två dagarna stärkt mig väldigt mycket när det gäller inställningen till min egen roll som instruktör. Jag vill skapa en miljö där alla känner sig trygga och glada och där jag möter alla där just de är. Där är Maria en god förebild!

Nu ska jag sortera foton och filmer och lovar att återkomma med några godbitar snart.

Åh, vad jag gillar när de där gamla hederliga ;-) sanningarna blir bekräftade och funkar så där bra som de gör i teorin!

Jag har hållit på en del från och till med vittringsapportering med Dacke. Jag började för flera år sedan och hade sedan ett uppehåll (under hans värsta upp – och – ner – med – hälsan – period) på ett antal år och sedan har jag dammat av de där pinnarna igen under förra året.

Först gjorde han jättestora framsteg men så körde vi fast och jag fattade inte varför och började tycka träningen blev tråkig och blev irriterad över att det inte gick bättre – Dacke är ju trots allt utbildad på ID-sök så de här fåniga pinnarna borde vara en lätt match… Och den inställningen gjorde ju inget bättre.

Så häromdagen tog jag mig själv i kragen och riggade övningen så bra jag kunde, dvs jag la ut massor av pinnar vilket alltid har funkat väldigt bra på Dacke, och la doftpinnen lite utanför den stora pinnhögen. Han tog rätt pinne efter att ha sniffat lite på högen och då langade jag upp mitt trumfkort: En stoooor bit torkad lunga ;-) och man riktigt såg hur han blev galet glad över denna belöning.

Efter att han sprungit i väg, tuggat och svalt kom han glatt åter för att få göra om övningen. Vi gjorde fem repetitioner och alla var klockrena – samtliga utlagda ”tävlingsmässigt” på rad eller cirkel osv.

Ibland är det de allra enklaste lösningarna som är de geniala. TKFF (timing, kriterier, förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet) är ju en klippa att luta sig mot som icke är att förakta!

Jag har gjort den här typen av genombrott, med efterföljande säkerhet i momentet, förut med just en bättre belöning (jackpot). Nu har vi förflyttat oss ett trappsteg upp på trappan till och närmar oss slutmålet: en säker vittringsapportering.

Nu gäller det bara för mig att upprätthålla den attityd som han fick av den här belöningen. Det gör jag genom att fortsätta ge bra belöningar (inte maxade varje gång!), höja kriterierna något och i samband med det maxa på lite mer igen.

I dag har jag och Caniskollegan Carina Swartling haft avslutning med gänget som gått tränarutbildningen 2009. Vi skulle ju egentligen varit klara i oktober – men det var då som jag mitt under pågågende kurs fick virus på balanserven och kräkandes fick forslas hem av snälla elever.

Så nu samlades vi för avslutning och det var så kul att se alla igen och alla är så duktiga så jag nästan blir tårögd när jag tänker på det. Det har hänt mycket med samtliga ekipage under det här året och jag tror att vi alla lärt oss mycket av varandra faktiskt.

Carina och jag bestämde oss för att köra alla fyra helgers teman på en dag :-) ett maxat upplägg vill jag lova. Vi började dock med en skrytrunda där alla fick skryta om något i hundträningen sedan sist. Två ekipage har blivit uppflyttade, varav en i sin debut på lydnadsplanen och detta jublade vi alla åt så klart.

Vi jublade även åt att en av vovvarna överlevt en svår tarmoperation och nu var pigg och glad, puh, det händer inte bara roliga grejer, men som tur var gick det bra den här gången.

Vi rivstartade med första OCH andra helgens tema; att forma beteenden – det vill säga shejping och targeting plus att sätta kriterier och föra logg.

Vi satte en hög med grejer på golvet och så fick alla ta det de ville för att hitta på något kul beteende. Alla jobbade två och två, gjorde kriterieplaner och förde logg på varandra.

Efter denna livfulla start på dagen fortsatte vi med helg tre, som vi avverkade på tio minuter ;-). Tema var stimuluskontroll. Uppgiften var att prova om de verkligen hade stimuluskontroll genom att i mer och mer galna ställningar kommendera sitt eller ligg.

Därefter var det bara sista helgens tema kvar; baklängeskedjningen. Carina och jag hade klurat ut lite väl maxade kedjor ;-) för att avverkas på 40 minuter men det är ju som bekant inte målet som är grejen utan vägen dit… Det vill säga tänket. Och tänket gick fin-fint även om vi nu alla, både hundar och människor var ganska möra vid det här laget.

Vi fick pausa lite extra helt enkelt. För sedan var det ju dags för slutklämmen; att visa upp något av de trix som hundarna lärt sig under året.

Vi fick se en del humoristiska trix, något som jag är för pryd för att skriva om här faktiskt ;-D. En hel del skratt blev det så klart – inte minst åt lille Homer som på Mias uppmaning ”vem kommer nu – skynda dig och göm dig” sprang under sin lilla divan (jo, faktiskt) och gömde sig och på ”kusten är klar” kom fram igen.

Kul var det i alla fall och den glädjen får dagens sista bild illustrera:

Det känns nästan lite vemodigt att skiljas åt men jag vet att vi alla i olika konstelationer kommer ses igen. Och jag är väldigt glad över att få ha följa det här härliga gänget i ett år!

Tack Mia, Lyxa och Homer, Carina, Jenny och Sota, Elsa och Diesel, AK och Kråka, Eva och Vinga, Carina och Zingo, Maria och Hera och Lena och Sunny!!!

PS:

OCH för dig som tycker att detta verkar kul så finns det faktiskt EN plats kvar på årets utbildning… ;-)

Nu har väl ändå hela Sverige snö? Jag vet inte hur det är med er men jag tycker det är jättefint och jättekul att se hundarna tumla runt men det är rätt värdelöst väder för lydnadsträning. Man fryser om händer  och näsa.

Hur som helst så fick jag häromdagen ett klurigt tips från en av mina elever, Anne med härliga blandrashunden Fred. Hon använder snön till positionsträning.

Fred har fått gå lite för långt fram i fria följet nämligen. Snön ger honom lite motstånd (han är cockerhög) så då hamnar han perfekt. Även högersvängarna blir bra. Vänster däremot blir lite långsamma (rumpan ska in snabbt!) så de kör Anne bara på barmark.

Hon växlar träningen mellan snö och barmark och flyttar på så vis med sig lyckade repetitioner från snön till ”normala” förutsättningar.

Och det funkar!

Okej, efter en liten paus fortsätter vi träningspasset med att höja störningarna. (se förra inlägget om inkallning)

Den största störningen för Totte, förutom springande hare, är andra hundar. Det är sååå kul att leka med dem. Detta innebär naturligtvis att han utsätts för risker. Han tror hitintills att alla är snälla men det vet vi ju att alla inte är. Jag måste med andra ord kunna kalla in honom när han är på väg mot andra hundar.

Mitt i den här träningen dyker först två skällande småhundar upp, som lämplig störning. Vad värre är så dimper dessutom typ världens största schäfer med en enorm ragg ner från himlen och landar framför oss. Snacka om att jag är i bubblan, jag ser honom inte förrän han står en decimeter frän Totte, det var extremt obehagligt.

Man ser på filmen att min impuls är att kasta mig fram och ta Totte men jag hejdar mig tack o lov, det hade verkligen kunnat förvärra situationen. Snacka om skarpt läge. Två fina inkallningar blev det, efter den första är jag så paralyserad att jag inte får fram belöningen – så i stället fortsätter Totte mot de små skällhundarna. Man hör på min falsett att jag är något stressad. Puh.

Sedan fortsätter vi träningen med att kasta favoritleksaken för att kalla in när han är på väg mot den. I början kallar jag precis när jag kastat, sedan låter jag honom springa längre och längre innan jag kallar in. Emellanåt får han springa och ta leksaken också.

Jag klickar i detta träningspass även när han har kommit ända fram till leksaken eller hunden om han fort väljer bort störningen. Vid en stegring kan man tänka sig att låta klicket utebli om han kommer ända fram. Risken är annars att han väljer att använda störningen som en slags target och gör en liten kedja.

Eller jag. JAG har problem.

När jag skaffade Totte så såg jag ju framför mig att han ska bli min behändiga visningshund på kurser, när Dacke går i pension. Han ska ligga där så snällt i sin bur och sedan komma ut och visa hur en slipsten ska dras. Tänkte jag. Och han kan en massa redan så det artar sig men så var de det där med att ligga och vänta.

För hur svårt är det att burträna en hund egentligen? Inte så svårt alls.En rolig lek; ut och in ur buren, allt längre pass med mycket oregelbunden och inledningsvis hög förstärkning (godis) för att ligga i buren och så vidare. Har funkat på mina elever, alla gör som jag säger och det blir så bra så ;-).

Långfinger åt mig då bara, för det funkar inte alls med Totte. ”Men jag har ju bara tränat för lite” var min egen förklaring. Så fick jag med mig snälla AK som lovad burträna med fokus på avslappning med Totte under tiden som jag höll kurs i söndags.

Men det funkade inte! Att mata Totte för att han var stilla höll i ungefär 7 sekunder sedan började han pipa. Om han såg mig eller om jag pratade högt så började han yla. Vid ett par tillfällen fick han därför springa till mig som belöning för att han var tyst och stilla men det gjorde bara saken värre. Jag tänkte nog att en slags tålmodig uttröttning skulle funka men icke. Både AK och Totte var i och för sig väldigt uttröttade när dagen var slut… De stackarna.

Jag måste säga att jag har inte riktigt stött på det här problemet förut. Jag har haft superstressade hundar som elever men då är det stress hela tiden och då har vi kunnat ta hand om det med ett helhetstänk. Totte tränar jättefint för det mesta, utan att säga ett ord. Jag har i  och för sig varit ganska noga med att inte börja träningen så han sätter igång att pipa utan låtit honom få några lätta uppgifter som han kommer i gång med vilket gör att frustration uteblir.

Hemma, när jag tränar båda hundarna, så sitter Totte snällt i sin säng och väntar på sin tur medan jag tränar Dacke. Det går också bra.

Jag håller på att tänka så det knakar just nu och är inte färdigtänkt men jag vet i alla fall att jag ska ta bort all mat ur DEN HÄR träningen för den verkar bara väcka förväntan. Det är en helt ny erfarenhet för mig. Mat har alltid varit lugnande i den träning som jag bedrivit.

Däremot funkar fysisk kontakt bra. När jag håller i Totte med händerna eller masserar och stryker honom lugnt längs sidorna eller på bröstet så blir han lugn. Dacke är ju precis tvärtom så det är också lite nytt.

Jag ska läsa på lite och prata lite med några personer om CU-tänket (controlled unleashed) som många vittnar om har funkat bra för deras ”stresshundar”.

Jag vill att Totte ska ha samma fina tränignsapproach som han har nu MEN att han ska kunna slå om till stillhet och lugn där emellan. Alltså handlar det här inte om en allmän dämpning av honom utan om att hitta och ta fram (shejpa?) en annan känsla (lugn) som han inte verkar ha kontakt med under träning nu.

Hur exakt det ska gå till vet jag inte än, måste lyssna lite och tänka lite för att komma fram till det tror jag.

Inget ont som inte har något gott med sig – nu får jag chansen att utveckla ett kunskapsområde och bli expert på pip- och skall… ;-)

Inkallningsträning handlar egentligen till ungefär 90 % om störningsträning. Min hund ska välja bort olika frestelser dvs  störningar för att välja mig i alla lägen.

Jag skulle vilja att det ser ut som om min hund tänker ”aha, hon försöker lura mig att springa efter den där haren/fram till den där hunden/leksaken/katten/människan/maten men jag tänker inte gå på det där, jag håller mig här istället”. Allt som händer runt omkring ska hunden välja bort för att välja vara med mig.

Det blir med andra ord en slags skvallerträning eller en ordlös ”inkallning”. Hunden kommer till mig så fort den får syn på en frestelse – för att bli belönad hos mig. Störningarna blir en signal – ”spring till matte”.

Kanske 10% av arbetet handlar om själva momentet att springa till mig i full fart på kommando. Det lär jag in genom att först och främst belöna ALLA gånger min hund kommer in spontant till mig på promenad. Eftersom jag vill ha fart in så belönar jag gärna med fart – kastar leksak bakom mig så hunden springer förbi eller drar en leksak bakom mig och springer i väg (jaktinkallning). Detta varierar jag med goda godisbelöningar.

Ganska snart sätter jag på kommando när hunden är på väg mot mig i full fart. Successivt flyttar jag kommandot så det kommer allt närmre den punkt då hunden startar sin språngmarsch mot mig. Till slut kallar jag innan hunden har börjat springa.

Vid någon punkt sätter jag ihop de här två övningarna. När hunden är upptagen med att leka med en annan hund/människa eller äta/jaga något kallar jag in. Men innan jag gör detta så har jag försvårat störningarna steg för steg.

På en av mina inkallningskurser, som för övrigt är den kurs då jag ser resultat snabbast hos eleverna, kallade vi på ”examen” in en älghund genom ett litet hav av störningar: Andra hundar, människor som kastade kongar framför nosen. Hunden fick zick-zacka sig fram för att nå sin matte. Det var underbart att se. Särskilt som matte kom med hunden till kursen och berättade att den tidigare stack och var borta i timmar så fort hon kopplade loss den…

Häromdagen fick jag alltså träningshjälp för att förbättra inkallningen på Totte. Nedan kommer en filmsnutt på hur vi jobbade. Vi började med den allra enklaste formen av störning. Jenny håller en liten torrfoderbit i sin knutna hand. (Jag belönar med korv). Inledningsvis belönar jag för att Totte ger upp sina försök att med slickningar ”öppna” Jennys hand. (Detta fick vi tyvärr inte på film, vi hade redan tjuvstartat, men några klick senare är filmkameran på.) Ganska fort så blir dessa försök kortare och kortare.

Då höjer vi kriterierna. Jenny börjar smacka och locka på Totte. Först blir Totte intresserad men börjar snart välja bort även detta. Han är vid något tillfälle inne på att göra en kedja – springa fram – dutta – titta på matte. Jag låter det hända några gånger men sedan håller jag bara inne på klicket. När han märker att kedjan inte lönar sig så fångar jag att han tittar upp på mig och sedan är vi på banan igen.

Nästa kriteriehöjning är att Jenny tar fram en leksak. Då belönar jag också med leksak. Eller rättare sagt – jag belönar de RIKTIGT bra valen som Totte gör med leksak och de andra med godis.

Som ni hör så är jag inte den tysta typen när jag tränar ;-D. Det är väldigt förstärkande för mig att få belöna med rösten – jag blir glad när Totte är duktig helt enkelt.

Efter den här inledande träningen så höjde vi kriterierna ytterligare och tog även in ytterligare en typ av störning.
Även detta finns på film så fortsättning följer snart!