I dag har jag och Caniskollegan Carina Swartling haft avslutning med gänget som gått tränarutbildningen 2009. Vi skulle ju egentligen varit klara i oktober – men det var då som jag mitt under pågågende kurs fick virus på balanserven och kräkandes fick forslas hem av snälla elever.

Så nu samlades vi för avslutning och det var så kul att se alla igen och alla är så duktiga så jag nästan blir tårögd när jag tänker på det. Det har hänt mycket med samtliga ekipage under det här året och jag tror att vi alla lärt oss mycket av varandra faktiskt.

Carina och jag bestämde oss för att köra alla fyra helgers teman på en dag :-) ett maxat upplägg vill jag lova. Vi började dock med en skrytrunda där alla fick skryta om något i hundträningen sedan sist. Två ekipage har blivit uppflyttade, varav en i sin debut på lydnadsplanen och detta jublade vi alla åt så klart.

Vi jublade även åt att en av vovvarna överlevt en svår tarmoperation och nu var pigg och glad, puh, det händer inte bara roliga grejer, men som tur var gick det bra den här gången.

Vi rivstartade med första OCH andra helgens tema; att forma beteenden – det vill säga shejping och targeting plus att sätta kriterier och föra logg.

Vi satte en hög med grejer på golvet och så fick alla ta det de ville för att hitta på något kul beteende. Alla jobbade två och två, gjorde kriterieplaner och förde logg på varandra.

Efter denna livfulla start på dagen fortsatte vi med helg tre, som vi avverkade på tio minuter ;-). Tema var stimuluskontroll. Uppgiften var att prova om de verkligen hade stimuluskontroll genom att i mer och mer galna ställningar kommendera sitt eller ligg.

Därefter var det bara sista helgens tema kvar; baklängeskedjningen. Carina och jag hade klurat ut lite väl maxade kedjor ;-) för att avverkas på 40 minuter men det är ju som bekant inte målet som är grejen utan vägen dit… Det vill säga tänket. Och tänket gick fin-fint även om vi nu alla, både hundar och människor var ganska möra vid det här laget.

Vi fick pausa lite extra helt enkelt. För sedan var det ju dags för slutklämmen; att visa upp något av de trix som hundarna lärt sig under året.

Vi fick se en del humoristiska trix, något som jag är för pryd för att skriva om här faktiskt ;-D. En hel del skratt blev det så klart – inte minst åt lille Homer som på Mias uppmaning ”vem kommer nu – skynda dig och göm dig” sprang under sin lilla divan (jo, faktiskt) och gömde sig och på ”kusten är klar” kom fram igen.

Kul var det i alla fall och den glädjen får dagens sista bild illustrera:

Det känns nästan lite vemodigt att skiljas åt men jag vet att vi alla i olika konstelationer kommer ses igen. Och jag är väldigt glad över att få ha följa det här härliga gänget i ett år!

Tack Mia, Lyxa och Homer, Carina, Jenny och Sota, Elsa och Diesel, AK och Kråka, Eva och Vinga, Carina och Zingo, Maria och Hera och Lena och Sunny!!!

PS:

OCH för dig som tycker att detta verkar kul så finns det faktiskt EN plats kvar på årets utbildning… ;-)

Nu har väl ändå hela Sverige snö? Jag vet inte hur det är med er men jag tycker det är jättefint och jättekul att se hundarna tumla runt men det är rätt värdelöst väder för lydnadsträning. Man fryser om händer  och näsa.

Hur som helst så fick jag häromdagen ett klurigt tips från en av mina elever, Anne med härliga blandrashunden Fred. Hon använder snön till positionsträning.

Fred har fått gå lite för långt fram i fria följet nämligen. Snön ger honom lite motstånd (han är cockerhög) så då hamnar han perfekt. Även högersvängarna blir bra. Vänster däremot blir lite långsamma (rumpan ska in snabbt!) så de kör Anne bara på barmark.

Hon växlar träningen mellan snö och barmark och flyttar på så vis med sig lyckade repetitioner från snön till ”normala” förutsättningar.

Och det funkar!

Okej, efter en liten paus fortsätter vi träningspasset med att höja störningarna. (se förra inlägget om inkallning)

Den största störningen för Totte, förutom springande hare, är andra hundar. Det är sååå kul att leka med dem. Detta innebär naturligtvis att han utsätts för risker. Han tror hitintills att alla är snälla men det vet vi ju att alla inte är. Jag måste med andra ord kunna kalla in honom när han är på väg mot andra hundar.

Mitt i den här träningen dyker först två skällande småhundar upp, som lämplig störning. Vad värre är så dimper dessutom typ världens största schäfer med en enorm ragg ner från himlen och landar framför oss. Snacka om att jag är i bubblan, jag ser honom inte förrän han står en decimeter frän Totte, det var extremt obehagligt.

Man ser på filmen att min impuls är att kasta mig fram och ta Totte men jag hejdar mig tack o lov, det hade verkligen kunnat förvärra situationen. Snacka om skarpt läge. Två fina inkallningar blev det, efter den första är jag så paralyserad att jag inte får fram belöningen – så i stället fortsätter Totte mot de små skällhundarna. Man hör på min falsett att jag är något stressad. Puh.

Sedan fortsätter vi träningen med att kasta favoritleksaken för att kalla in när han är på väg mot den. I början kallar jag precis när jag kastat, sedan låter jag honom springa längre och längre innan jag kallar in. Emellanåt får han springa och ta leksaken också.

Jag klickar i detta träningspass även när han har kommit ända fram till leksaken eller hunden om han fort väljer bort störningen. Vid en stegring kan man tänka sig att låta klicket utebli om han kommer ända fram. Risken är annars att han väljer att använda störningen som en slags target och gör en liten kedja.

Eller jag. JAG har problem.

När jag skaffade Totte så såg jag ju framför mig att han ska bli min behändiga visningshund på kurser, när Dacke går i pension. Han ska ligga där så snällt i sin bur och sedan komma ut och visa hur en slipsten ska dras. Tänkte jag. Och han kan en massa redan så det artar sig men så var de det där med att ligga och vänta.

För hur svårt är det att burträna en hund egentligen? Inte så svårt alls.En rolig lek; ut och in ur buren, allt längre pass med mycket oregelbunden och inledningsvis hög förstärkning (godis) för att ligga i buren och så vidare. Har funkat på mina elever, alla gör som jag säger och det blir så bra så ;-).

Långfinger åt mig då bara, för det funkar inte alls med Totte. ”Men jag har ju bara tränat för lite” var min egen förklaring. Så fick jag med mig snälla AK som lovad burträna med fokus på avslappning med Totte under tiden som jag höll kurs i söndags.

Men det funkade inte! Att mata Totte för att han var stilla höll i ungefär 7 sekunder sedan började han pipa. Om han såg mig eller om jag pratade högt så började han yla. Vid ett par tillfällen fick han därför springa till mig som belöning för att han var tyst och stilla men det gjorde bara saken värre. Jag tänkte nog att en slags tålmodig uttröttning skulle funka men icke. Både AK och Totte var i och för sig väldigt uttröttade när dagen var slut… De stackarna.

Jag måste säga att jag har inte riktigt stött på det här problemet förut. Jag har haft superstressade hundar som elever men då är det stress hela tiden och då har vi kunnat ta hand om det med ett helhetstänk. Totte tränar jättefint för det mesta, utan att säga ett ord. Jag har i  och för sig varit ganska noga med att inte börja träningen så han sätter igång att pipa utan låtit honom få några lätta uppgifter som han kommer i gång med vilket gör att frustration uteblir.

Hemma, när jag tränar båda hundarna, så sitter Totte snällt i sin säng och väntar på sin tur medan jag tränar Dacke. Det går också bra.

Jag håller på att tänka så det knakar just nu och är inte färdigtänkt men jag vet i alla fall att jag ska ta bort all mat ur DEN HÄR träningen för den verkar bara väcka förväntan. Det är en helt ny erfarenhet för mig. Mat har alltid varit lugnande i den träning som jag bedrivit.

Däremot funkar fysisk kontakt bra. När jag håller i Totte med händerna eller masserar och stryker honom lugnt längs sidorna eller på bröstet så blir han lugn. Dacke är ju precis tvärtom så det är också lite nytt.

Jag ska läsa på lite och prata lite med några personer om CU-tänket (controlled unleashed) som många vittnar om har funkat bra för deras ”stresshundar”.

Jag vill att Totte ska ha samma fina tränignsapproach som han har nu MEN att han ska kunna slå om till stillhet och lugn där emellan. Alltså handlar det här inte om en allmän dämpning av honom utan om att hitta och ta fram (shejpa?) en annan känsla (lugn) som han inte verkar ha kontakt med under träning nu.

Hur exakt det ska gå till vet jag inte än, måste lyssna lite och tänka lite för att komma fram till det tror jag.

Inget ont som inte har något gott med sig – nu får jag chansen att utveckla ett kunskapsområde och bli expert på pip- och skall… ;-)

Inkallningsträning handlar egentligen till ungefär 90 % om störningsträning. Min hund ska välja bort olika frestelser dvs  störningar för att välja mig i alla lägen.

Jag skulle vilja att det ser ut som om min hund tänker ”aha, hon försöker lura mig att springa efter den där haren/fram till den där hunden/leksaken/katten/människan/maten men jag tänker inte gå på det där, jag håller mig här istället”. Allt som händer runt omkring ska hunden välja bort för att välja vara med mig.

Det blir med andra ord en slags skvallerträning eller en ordlös ”inkallning”. Hunden kommer till mig så fort den får syn på en frestelse – för att bli belönad hos mig. Störningarna blir en signal – ”spring till matte”.

Kanske 10% av arbetet handlar om själva momentet att springa till mig i full fart på kommando. Det lär jag in genom att först och främst belöna ALLA gånger min hund kommer in spontant till mig på promenad. Eftersom jag vill ha fart in så belönar jag gärna med fart – kastar leksak bakom mig så hunden springer förbi eller drar en leksak bakom mig och springer i väg (jaktinkallning). Detta varierar jag med goda godisbelöningar.

Ganska snart sätter jag på kommando när hunden är på väg mot mig i full fart. Successivt flyttar jag kommandot så det kommer allt närmre den punkt då hunden startar sin språngmarsch mot mig. Till slut kallar jag innan hunden har börjat springa.

Vid någon punkt sätter jag ihop de här två övningarna. När hunden är upptagen med att leka med en annan hund/människa eller äta/jaga något kallar jag in. Men innan jag gör detta så har jag försvårat störningarna steg för steg.

På en av mina inkallningskurser, som för övrigt är den kurs då jag ser resultat snabbast hos eleverna, kallade vi på ”examen” in en älghund genom ett litet hav av störningar: Andra hundar, människor som kastade kongar framför nosen. Hunden fick zick-zacka sig fram för att nå sin matte. Det var underbart att se. Särskilt som matte kom med hunden till kursen och berättade att den tidigare stack och var borta i timmar så fort hon kopplade loss den…

Häromdagen fick jag alltså träningshjälp för att förbättra inkallningen på Totte. Nedan kommer en filmsnutt på hur vi jobbade. Vi började med den allra enklaste formen av störning. Jenny håller en liten torrfoderbit i sin knutna hand. (Jag belönar med korv). Inledningsvis belönar jag för att Totte ger upp sina försök att med slickningar ”öppna” Jennys hand. (Detta fick vi tyvärr inte på film, vi hade redan tjuvstartat, men några klick senare är filmkameran på.) Ganska fort så blir dessa försök kortare och kortare.

Då höjer vi kriterierna. Jenny börjar smacka och locka på Totte. Först blir Totte intresserad men börjar snart välja bort även detta. Han är vid något tillfälle inne på att göra en kedja – springa fram – dutta – titta på matte. Jag låter det hända några gånger men sedan håller jag bara inne på klicket. När han märker att kedjan inte lönar sig så fångar jag att han tittar upp på mig och sedan är vi på banan igen.

Nästa kriteriehöjning är att Jenny tar fram en leksak. Då belönar jag också med leksak. Eller rättare sagt – jag belönar de RIKTIGT bra valen som Totte gör med leksak och de andra med godis.

Som ni hör så är jag inte den tysta typen när jag tränar ;-D. Det är väldigt förstärkande för mig att få belöna med rösten – jag blir glad när Totte är duktig helt enkelt.

Efter den här inledande träningen så höjde vi kriterierna ytterligare och tog även in ytterligare en typ av störning.
Även detta finns på film så fortsättning följer snart!

Åh det betyder nog allt för att hundträningen ska bli bra och rolig att man har bra träningskompisar!

Jenny och Elsa har i dag mycket tålmodigt servat mig i min träning av Totte medan jag själv är en ganska dålig träningskompis än så länge. Problemet är att jag inte har varit systematisk i min burträning med Totte och jag har heller inte tränat på att lämna honom i bilen.

Någonstans på ett tidigt stadium, faktiskt över en natt i princip, så utvecklade Totte en fullkomligt hysterisk reaktion, som jag närmast skulle vilja beskriva som klaustrofobisk, så fort jag stängde buren på grinden eller lämnade honom i bilen. Det är inte lite pip och skall av missnöje utan det är en valp som kastar sig på gallret SKRIKANDE och ylande och han hetsar sig själv till oanade höjder.

Jag vet att det finns dem som då säger ”låt honom skrika klart” men jag är inte människa att fixa det. Jag mår så fruktansvärt dåligt av det så det är helt enkelt inte ett alternativ. Och jag vill verkligen tro att det måste gå att lösa på ett mer intelligent sätt!

Jag har istället bestämt mig för att försöka med klassisk betingning. Jag vill helt enkelt ändra på hans känsla som jag nu gissar är rätt olustig och med stort inslag av stress. Problemet med klassisk betingning är att det tar tid. Vi får väl se om jag har några träningskompisar kvar till sommaren…

Nu sitter jag tillsammans med honom i hans säng alternativt vid hans bur och matar honom i princip konstant medan han tittar på de andra som tränar. Eller så ber jag någon snäll människa som har en bra burtränad hund att göra det. Under dagens träning så kom jag i alla fall så långt att han inte började pipa när jag slutade mata; han kunde i korta stunder titta på hur Elsa och Diesel tränade utan pip.

I nästa vecka ska jag ha avslutning på en kurs där det bara är ett fåtal elever med och vi ska vara inomhus. Jag tänkte försöka få med mig någon (någon som anmäler sig frivilligt ;-)?) som kan träna burträning med Totte hela dagen och även ta med märgben som han kan gnaga på bakom stängd burgrind. Jag tror stenhårt på mängdträning i det här fallet – jag hade gärna åkt på en veckokurs där jag bara hade tränat detta.

Han får all sin mat i buren hemma, när jag tränar båda hundarna inomhus så sitter han jättefint och väntar i sin säng medan jag tränar Dacke så det finns hopp.

Han är ju en pip- och skallhund så ovan beskrivna panikbeteende blandas med ”vanligt”pip. Därför tror jag mycket på att arbeta mycket med pipandet i alla andra situationer. Om detta har jag skrivit förut här.

För övrigt så var dagens träning fantastiskt lyckad och Totte var kalasduktigt och rolig att jobba med. Elsa har filmat så jag ska klippa i hop vilka övningar vi gjorde och hur vi arbetade med kriteriesättning. Som sagt, utan Jennys och Elsas fantastiska engagemang hade det blivit nada, jag hoppa kunna bjuda tillbaka snart!

Lovar att lägga ut film och beskriva arbetssättet inom jättesnar framtid, typ i morgon.

Nackdelen med att ha två hundar med på nästan varje promenad är att jag blir lite slarvig. Uppmärksamheten på två hundar inte är lika bra som om man bara har ett busfrö att hålla koll på.

Det värsta man kan göra när man har valp är att låta alla  bra träningsmöjligheter som en promenad kan innebära gå förlorad. Därför har jag försökt att lova mig själv att försöka ta några promenader varje vecka med en hund i taget. Totte har nämligen börjat bli dålig på inkallning och DET FÅR BARA INTE HÄNDA att den blir dålig. Han har fått göra lite för mycket kul utan min inblandning. Livsfarligt!

Jag använder ofta mina promenader till träning av något slag – så är det om tiden är dyrbar och inte räcker till för organiserad hundträning flera gånger i veckan. Men som sagt, det blir lite svårare med två.

I kväll tog jag korv och baconost på tub med mig ut tillsamman med Totte. I parken träffade vi en bassetkille som Totte känner och jag klickade först för att han skvallrade några gånger på sin kompis och sedan släppte vi hundarna och lät dem leka. Därefter kallade jag in igen och igen från leken och han kom ALLA gånger! (De lekte verkligen som tokar.) Måste säga att jag blev lite positivt överraskad…

Dessutom gav han mig anledning att belöna flera frivilliga ”inkommanden”. Detta att belöna när hunden kommer in frivilligt är verkligen en nyckel till framgång när det gäller inkallningen. Givetvis kombinerat med RIKTIGT bra belöningar.

Lite senare under promenaden så fick Totte nos på resterna av en bakad potatis (!). (Ni skulle bara veta vad man kan hitta i det här området, lite av varje: Häromdagen apporterade Dacke den största råtta jag sett, frusen och död men skitäcklig, jag bara skrek rakt ut).

Potatisen var hur som helst för svår. Då kom han inte. Eller, han kom mot mig på tredje försöket (jag borde inte ha kallat då ens, max två försök är min regel, annars sliter jag ut inkallningen). Men han sprang förbi mig, tuggandes på den där goda potatisen. Och höll sig i från mig.

Så mat är svårt! Lek går rätt så bra, både med människa och hund.

I morgon har jag stämt träff med några träningskompisar för att träna luriga och svåra situationer. Målet med inkallningsträningen är att Totte ska kunna komma på:

• Inkallning från lek med annan hund.
• Inkallning från skål med godis.
• Inkallning strax framme vid en kastad leksak.
• Ikallning från upptaget viltspår.
• Inkallning från lek med annan människa.
• Inkallning från jakt av hare/kanin/rådjur/katter.
• Inkallning på väg mot diverse frestelser.

I morgon ska jag störningsträna en hel del: det är egentligen det som inkallningen går ut på: Hunden väljer aktivt bort det som lockar för att välja mig och mina fantastiska belöningar.

Jag tänker jobba med inkallning från lek från människa, godisskål, kastad leksak, samt ”harjakt” dvs ett skinn som släpas i lång lina långt bort som om det vore en hare.

Återkommer med resultatet!

I går drog jag mig själv mycket motvilligt från min julvarma, trevliga lägenhet ut i bister vinterkyla för att träna organiserat för första gången på lång tid.

Med en överladdad rottis och en otränad cocker sammanstrålade jag med några träningskompisar på Kungsbacka brukshundsklubb. Planen var så klart täckt av snö och is. Skaren var så hård att Totte gick ovanpå men Dacke trampade igenom. Dock var snön inte djup så det gick faktiskt bra att röra sig för honom också. Han var sitt vanliga busiga jag.

Med Totte blev det lek, hämta grejer och störningsträning. Störningen bestod av två hundar som kom närmare och närmare och Jenny som försökte få Totte att släppa sin lek med mig för att leka med henne.

Vi började lätt och gjorde det svårare och svårare. Totte hängde i min leksak och drog och slet och sneglade ibland mot Jenny. Han var som vanligt duktig på att stå emot störningar när han leker. Han släppte två gånger men det var helt ok för då var störningen väldigt svår och vi har inte tränat på länge. Med de andra hundarna gick det också att komma förhållandevis nära, med tanke på hans enorma intresse för andra hundar. De var kanske fyra meter i från när han inte kunde motstå dem.

Jag försökte vända honom först men det var ju bara dumt, bättre att hålla tyst i sådana lägen och inte förbruka inkallningen. Men han kunde faktiskt lämna dem för att leka med mig igen, efter att jag kallat lite senare.

Tyvärr höll jag på lite för länge (ska jag aldrig lära mig att bryta i tid?!?) så till slut tyckte Totte att han behövde pausa och sprang i väg en bit och hittade på annat. Han blir liksom okontaktbar i sådana lägen och det är helt lönlöst att försöka något mer. Jag lyckades dock bryta det okontaktbara för tre sekunders lek och kunde på så vis avsluta med flaggan hyfsat i topp.

Att störningsträna är urjobbigt för hundarna! Det är så mycket som händer på en gång och verkar vara en sådan kraftansträngning att hålla i hop sig så de brukar bli trötta fort. På mina inkallningskurser störningstränar vi mycket och då gäller det att verkligen träna korta pass: Vi ställer klockan på tre minuter.

Med Dacke bestämde jag mig att ta tillfället i akt och få tips och råd kring våra högersvängar. De har ju bara blivit sämre och sämre och Dacke hamnar för långt fram och snett. Högersvängarna på spårtävlingen i höstas var nog bottennappet faktiskt. Han satt typ i en 90-graders vinkel ut i från mig…

Jag fick väldigt bra spegling av träningskompisarna. Det är egentligen inte svängarna som är problemet utan att Dacke tillåts gå för långt fram hela tiden. Om grundpositionen är för långt fram så hamnar han snett och långt fram i högersvängarna. (Dock ej i vänstersvängarna för han har så fin bakbensteknik och backar genom svängen vilket gör att placeringen blir längre bak).

Vad blir då åtgärderna?

Ja, som jag varit inne på tidigare så måste jag nog ta ner lite av laddningen i friaföljet. Jag har tränat så mycket attityd så han är väl överladdad. Jag vill ha mycket laddning i  och för sig men det räcker att han är lite för pigg så slår det över direkt och han börjar nysa – vilket ju är förstadiet till pipande och andra ljud.

Givetvis så ska jag förstärka rätt position lite mer ett tag och avbryta när den är fel alternativt inte börja gå när han är överladdad.

Dessutom fick jag ett tips av Jenny som hon använt med framgång. Sätt hunden, gå ifrån den ett par meter, ge den frikommando så den sluter upp vid din sida. Klicka när den är i rätt position, dvs hellre lite längre bak än fram. Utöka sedan övningen med att börja gå när hunden är i rätt position och läng sedan tiden som du går. Värt att prova!

Jag är glad att jag åkte i väg och tränade trots att jag kände stor motvilja att ge mig ut! Det blev kul och bra och hundarna var så där härligt trötta efteråt.

Det var värst vilken svacka jag hamnat i. Jag har verkligen tappat både lust och motivation till all träning. Och jag är så trött.

Livet har dock lärt mig att det i sådana situationer är bästa att göra…INGENTING alls. Uthärda och vänta, fundera lite på varför (det finns flera svar just nu) men inte försöka pressa fram något. Till och med backa lite kan hjälpa.

Så i helgen bestämde jag mig för att lägga ner alla tävlingsambitioner inför nästa år och inte hålla mer än mina favoritkurser. Jag behöver inte göra något alls faktiskt. Men jag VILL nog göra lite ändå: Bara gå några roliga kurser, hålla några av mina favoriter samt de alltid lika roliga privatlektionerna och sedan inget mer.

Som ett brev på posten kom då, någon dag senare, en gnutta vilja att träna lite igen. Så jag har bestämt mig för att inte ha några långsiktiga mål för nästa år men däremot kortsiktiga mål. Jag tänker köra en liten grej ett tag och sedan byta till någon annan.

Nu har jag bestämt mig för att träna ingångar med Totte. Det och inget annat. Det vill säga; jag tränar ju flera andra saker i och med att jag tränar alls. Lek, avlämningar, hålla, släppa. Och så måste jag variera lite för att kunna återgå till ingångarna; till exempel sitt, stå, backa och tricks så klart… MEN det är ingångarna som ska vara HUVUDFOKUS och bli riktigt bra innan jag går vidare med något annat.

Jag började med ingångarna ganska sent med tanke på att det är något som jag vill att mina hundar ska ha högst på sin lista; det är det jag vill att de ska erbjuda först.

Så nu har Totte precis lämnat klossen. Jag fasade ur den häromdagen och det var en intressant upplevelse i sig. Jag gick från kloss till ett pappersark som jag rev i mindre och mindre bitar tills det inte var något kvar. Försökte någon gång att smussla bort det där pappret lite tidigt men då fattande han inget utan började erbjuda en massa annat…

Targetberoende minsann! Till slut var biten så liten att den gick att sparka bort och vi fortsatte med ingångarna utan problem. Det var riktigt skoj faktiskt.

Nu jag har haft tillfälle att tänka lite på tävlingen och utvärdera vår insats.

Egentligen var det ju en gräsligt dålig tävling ;-) men jag var glad ändå. Gladast är jag för att vi gjorde allt tillsammans och Dacke verkade inte fundera en enda gång på att göra något annat. Han såg hela tävlingen igenom väldigt engagerad och glad ut, med studs i steget. (Jag filmade tävlingen för att kunna utvärdera ordentligt.)

Allt mitt arbete med attitydträning har med andra ord verkligen gett resultat – så ur den aspekten är jag verkligen nöjd.

Teknikträningen har fått stå lite åt sidan och det märktes ju verkligen när det blev skarpt läge… Det är ju så med attitydträningen att den måste balanseras med teknikträning annars riskera man ju att befästa halvtaskiga beteenden. När jag kollar på filmen så förvånar det mig faktiskt hur dåligt rätt mycket såg ut. (Förutom attityden då alltså.)

Detta måste vi jobba vidare med:

• Positionen vid linförighet
• Högersvängar
• Sätta sig på blöta gräsmattor
• Gripandet av apporten
• Alla delar i framförgåendet
• Tillbakahoppet (stimuluskontroll)
• Platsliggningen
• Spåret

Vintern gör sig så bra för teknikträning tycker jag. Jag tränar i vardagsrummet helt enkelt. Och så flyttar jag ut träningen när vädret är drägligt, vilket det ju kan vara även på vintern även om vi här i Göteborg endast hade fem soltimmar i förra veckan…

Positionen vid linförighet var för långt fram, så jag får inte slarva mer med den. Högersvängarna vet jag faktiskt inte hur jag ska knäcka än. Så fort jag gör allt väldigt långsamt så håller han position men när jag ökar tempot så hamnar han snett eller framför. Har försökt att klicka tidigt i svängen – när han fortfarande är rätt men har då svårt att komma vidare. Ska grunna lite på dem. Eventuellt måste jag ”ta ner honom” lite och inte låta honom gå fritt följ när han är för uppdragen.

Gripandet av apporteringen ska jag också lära om. Jag inser, när jag ser filmen, att jag under en lång tid låtit den bli sämre och sämre. Jag tror jag ska lära in den så att han tar apporten på tillbakavägen istället, för det ser så snyggt ut. Siv och Kry har en sådan ursnygg apportering som jag vill ha med Dacke.

Framförgåendet är det bara en liten bit kvar på. Alla delar behöver bli lite bättre innan jag kedjar och framför allt den delen då han ska stanna på kommando och jag ska gå upp vid hans sida för att ta med honom vidare. Jag har helt enkelt lärt in det fel. Återkommer med hur jag ska göra.

Tillbakahoppet behöver vi få stimuluskontroll på. Så det ska vi kvalitetssäkra på olika sätt. Det blir mycket att-vänta-på- kommando-träning tror jag.

Jag ska nu äntligen ge mig i kast med att kvalitetssäkra platsen med kaninskit som störning. Har tänkt det länge men inte tagit tag i det. Han ska kunna ligga mitt i en kanintoalett utan att äta ;-). Jag tänker givetvis, bland annat, i bland belöna honom med att få äta. Men jag behöver ta kontroll över kaninskiten helt enkelt.

När det gäller spåret så handlar det fram för allt om mängdträning så det är bara att ge sig ut. Jag kanske borde bilda en spårgrupp, det är 100 gånger lättare om man är några stycken. Vi behöver så klart även träna spårupptag och att inte stanna och äta kaninskit ;-).

Så nu har vi lite att fila på. Just nu är jag inte jättemotiverad, efter att ha varit sjuk i fyra veckor känner jag mig mest som en urkramad disktrasa. Men snart är det dags för sista helgen på årets kurs på Klickerklok och jag får säkert träningsmotivation med mig därifrån. Så vi tar det lite lugnt ett tag till tror jag…