I dag har jag och Caniskollegan Carina Swartling haft avslutning med gänget som gått tränarutbildningen 2009. Vi skulle ju egentligen varit klara i oktober – men det var då som jag mitt under pågågende kurs fick virus på balanserven och kräkandes fick forslas hem av snälla elever.

Så nu samlades vi för avslutning och det var så kul att se alla igen och alla är så duktiga så jag nästan blir tårögd när jag tänker på det. Det har hänt mycket med samtliga ekipage under det här året och jag tror att vi alla lärt oss mycket av varandra faktiskt.

Carina och jag bestämde oss för att köra alla fyra helgers teman på en dag :-) ett maxat upplägg vill jag lova. Vi började dock med en skrytrunda där alla fick skryta om något i hundträningen sedan sist. Två ekipage har blivit uppflyttade, varav en i sin debut på lydnadsplanen och detta jublade vi alla åt så klart.

Vi jublade även åt att en av vovvarna överlevt en svår tarmoperation och nu var pigg och glad, puh, det händer inte bara roliga grejer, men som tur var gick det bra den här gången.

Vi rivstartade med första OCH andra helgens tema; att forma beteenden – det vill säga shejping och targeting plus att sätta kriterier och föra logg.

Vi satte en hög med grejer på golvet och så fick alla ta det de ville för att hitta på något kul beteende. Alla jobbade två och två, gjorde kriterieplaner och förde logg på varandra.

Efter denna livfulla start på dagen fortsatte vi med helg tre, som vi avverkade på tio minuter ;-). Tema var stimuluskontroll. Uppgiften var att prova om de verkligen hade stimuluskontroll genom att i mer och mer galna ställningar kommendera sitt eller ligg.

Därefter var det bara sista helgens tema kvar; baklängeskedjningen. Carina och jag hade klurat ut lite väl maxade kedjor ;-) för att avverkas på 40 minuter men det är ju som bekant inte målet som är grejen utan vägen dit… Det vill säga tänket. Och tänket gick fin-fint även om vi nu alla, både hundar och människor var ganska möra vid det här laget.

Vi fick pausa lite extra helt enkelt. För sedan var det ju dags för slutklämmen; att visa upp något av de trix som hundarna lärt sig under året.

Vi fick se en del humoristiska trix, något som jag är för pryd för att skriva om här faktiskt ;-D. En hel del skratt blev det så klart – inte minst åt lille Homer som på Mias uppmaning ”vem kommer nu – skynda dig och göm dig” sprang under sin lilla divan (jo, faktiskt) och gömde sig och på ”kusten är klar” kom fram igen.

Kul var det i alla fall och den glädjen får dagens sista bild illustrera:

Det känns nästan lite vemodigt att skiljas åt men jag vet att vi alla i olika konstelationer kommer ses igen. Och jag är väldigt glad över att få ha följa det här härliga gänget i ett år!

Tack Mia, Lyxa och Homer, Carina, Jenny och Sota, Elsa och Diesel, AK och Kråka, Eva och Vinga, Carina och Zingo, Maria och Hera och Lena och Sunny!!!

PS:

OCH för dig som tycker att detta verkar kul så finns det faktiskt EN plats kvar på årets utbildning… ;-)

Nu är Totte snart fem månader och jag gjorde häromdagen en liten översyn av vad han kan. Och kom fram till det här:

Gosa massor, gärna näshångel.
Pipa när han vill ha något.
Skälla när det inte går som han vill.
Jaga fåglar (åh vad kul det är!)
Dra upp den där rottweilern till våldsam lek så möblerna välter.
Studsa upp och ner som en gummiboll.
Sova utsträckt på mattes kudde med nosen i mattes öra.
Komma när matte ropar, ganska ofta i alla fall.
Sitta och blåstirra på matte fast hon försöker lura och locka.
Gå fint vid sidan.
Hälsa oförskräckt på nästan alla, allra helst barn.
Kampa tufft som fan med mattes eller husses byxor.
Smita in i grannarnas trädgård där det står stor skyltar: Förbjudet för hundar.
Vinka.
”Ge sig”.
Hoppstå.
Backa.
Sitt.
Ligg.
Putta på handen.
Lyfta saker från marken och…
lägga dem i mattes hand.
Bära matskålen, lägga den i handen, få mer mat.
Gå fint vid sidan.
Springa till figuranter i skogen som leker och är skojiga.

På måndag börjar allvaret ;-D då Totte och husse (som nog är lite nervös) ska gå valpkurs, som jag håller så klart. Det ska bli skoj att träffa alla valpar följa deras utveckling och se hur det går för Totte och husse…

En plats kvar på valpkursen förresten! Kolla canis.se under Hundskolan – Göteborg.

Att shapa Totte, 16 veckor och Dacke, åtta år är två rätt olika övningar.

Dacke vet ju att får han inte klick för det han försöker så försöker han lite till och lite mer och sedan byter han till ett annat beteende om det fortfarande inte lönar sig med det första. Och får han inte klick för det andra så byter han till ett tredje. Och får han inte klick för det tredje så byter han till ett fjärde.

Så där kan vi hålla på en rätt lång stund utan att han tappar fart och plötsligt är han i närheten av det jag vill ha och då blir det ett klick. Var på han upprepar det och det blir ett klick igen. Var på han upprepar det igen och då kanske det inte blir klick för nu vill jag ha något mer (högre tass vid vinkandet, ett steg till vid backandet osv).
Jag kan med andra ord bestämma innan vi börjar träningen vad det är jag vill shapa fram och sedan börja klicka för alla små steg i rätt riktning.

MEN när det gäller Totte däremot så är det han som bestämmer vad vi ska träna. Jag vill absolut inte utsätta honom för ovanstående träning. Lite frustration skadar inte men mycket frustration vill jag inte ha på min valp – inte på min vuxna hund heller för den delen.

Totte har väldigt lätt för skall. Jag har försökt att tänka att jag ska träna så korta pass med så mycket information (många klick) att han inte skäller. Korta träningspass med mycket information är två huvudsakliga framgångsfaktorer med valpen.

Hela passet med Totte är sammanlagt mellan 1-5 minuter långt. Max. Fem – sex klick i sträck brukar räcka, sedan behöver han någon form av liten paus; lekpaus eller gospaus brukar fungera bra. Där efter kan vi köra i gång igen.
Hur märker jag att det räcker med fem – sex klick? Ett sätt är att han kanske börjar göra annat; han tar en egen paus. Då vet jag att jag har hållit på för länge. Ett annat sätt som jag märker det på är att han börjar skälla. Då vet jag att jag inte har gett tillräckligt med information alternativt hållit på för länge.

När jag låter Totte bestämma vad vi ska träna så brukar jag studera hans rörelsemönster. Ser jag något kul eller något som han gör ofta så börjar jag fånga det. Ett exempel är när han ligger ner på sidan, ofta i sängen till exempel när han har sovit middag. Då gör han massor av roliga grejer; biter sig i framtassen, svansen och bakbenet eller drar med tassarna över nosen, viftar med framtassarna över huvudet eller sträcker ut sig i hela sin längd – liggandes på rygg. Har jag inte klickern tillgänglig så fångar jag beteendet med ett ”bra” och halar fram godis ur nattduksbordet, fickan, skålen osv. (För godis har man ju liggande lite här och där ;-D).

Med Totte är det så, har jag märkt, att det första träningspasset då jag ska fånga något nytt brukar gå lite halvkasst; det går inte framåt så mycket som jag skulle önska och det känns ofta lite vimsigt och rörigt. Men så till nästa pass (senare under dagen eller någon annan dag) så går det lätt som en plätt.

Jag vet inte exakt vad det beror på. Jag tror inte det har med mina träningsfärdigheter att göra; med Dacke går det nästan alltid väldigt fort från början. Kanske handlar det bara om mognad. Hur som helst så är det helt okej och det får vara så helt enkelt.

Summa sumarum: Med en valp – eller en cross-overhund – så låter jag hunden bestämma vilka övningar vi ska göra när jag shapar. Med en klickerklok och shapingklok vovve är det jag som (oftast men inte alltid!) har bestämt vad det är vi ska hitta på.

Inom kort kommer en liten film som visar hur jag jobbar med de olika hundarna.

Har, trots turbulensen kring Dacke som ligger på sjukhus, varit på shapingkurs för Fanny Gott de senaste två kvällarna. Hundlös som jag var så fick jag låna inte mindre än två hundar; Elsas fluffiga nallebjörn – goldenretrivern Ludde och Tomas charmtroll – jaktcockern Poug. Givetvis två helt olika hundar på alla sätt. Poug är dessutom valp medan Ludde har några år på nacken.

Att träna andras hundar är grymt nyttigt. Inledningsvis kände jag mig rätt så tafflig men det släppte efter ett tag och andra kvällen var bäst. Jag lyckades shapa fram en bra kamplek på Ludde som inledningsvis var måttligt intresserad – bära javisst men dra… Poug lärde sig rulla runt på ungefär två minuters shaping, det var helt grymt.

Mitt allra största lärande handlade om mina egna träningsfärdigheter. Jag upptäckte att jag är alldeles för mesig när det gäller att klicka för rätt grej. Jag låter halvbra grejer slinka igenom och få ett klick – istället för att vara lite cool och vänta lite på de bra grejerna. Jag blir lite ängslig och tänker att hunden måste få många klick för han får inte tröttna…

Detta kan ju vara ett dilemma för en shapare. Det är viktigt med hög belöningsfrekvens men ska den vara hög när det som hunden erbjuder faktiskt inte är så bra? Att lösa alla sådana situationer med att sänka kriterierna är inte alltid en framkomlig väg. Någon gång måste jag ju ta ett steg vidare.

Problemet som kan uppstå handlar om min och hundens erfarenhet av klickerträning. Ju mer erfarenhet desto enklare att vara cool – hunden jobbar ändå för att få mig att klicka. Men om du inte är så erfaren så är det lätt att hamna i en slags kravfas som inte har så mycket med klickertränig att göra. I värsta fall leder det till att du får en hund som blir allt sämre på klickerträning – eftersom det kommer alldeles för lite information (klick) från föraren.

Att sätta rätt kriterier är en konst, det är nog många klickertränare överens med mig om. Majoriteten av alla tränare sätter för höga kriterier och måste sänka dem för att nå ett lyckande. Jag hör till den skaran och här kommer ett bra exempel på kriteriesättning som var på alldeles för hög.

I dag har jag varit hos Elsa med de två fina goldenhundarna Ludde och Diesel. Elsa är snäll och lånar ut Ludde till mig när jag ska gå på kurs om några veckor (eftersom Dacke är krasslig) så jag provade att träna lite med Ludde i familjen Nordhs vardagsrum.

Elsa har tränat båda sina hundar att stå med frambenen på en upplåsbar kudde. Jag tänkte att jag skulle få Ludde att backa upp på kudden så bakbenen hamnade på den medan frambenen var kvar på golvet. Här kommer de steg som jag fick backa för att hitta rätt nivå:

1. Jag lade ner kudden för att se vad Ludde tänkte göra med den. Han placerade en framtass på den. Jag klickade några gånger när han gick ner från kudden och sedan när baktassarna var nära kudden men mina klick ledde inte till att bakbenen medvetet började röra sig mot kudden. Tänk om!

2. Jag placerade kudden nära Luddes bakben och hoppades på att han nästan oavsiktligt skulle backa på den med bakbenen. Han tog inga steg bakåt överhuvudtaget men jag klickade för att han rörde tassarna på stället. Fastnade där. Tänk om!

3. Tog fram en liten papplåda – mycket enklare att komma upp på. Försökte även här klicka så fort hans bakben rörde lådan eller backade mot lådan men det funkade inte. Tänk om!

4. Jag tog bort lådan för att ta fram ett frivilligt backande. Jag belönade för minsta lyft med bakbenet och placerade belöningen mellan frambenen så han var tvungen att gå lite bakåt – trodde jag ja. Ludde är lång och vig och kunde böja sig långt in under magen utan att så mycket som att röra en baktass… ;-) Däremot började han bjuda på bugningar och även diverse andra beteenden som ligga på sidan eller snurra. Tog en paus, klappade lite på vovven (som är som en stor kramgo nallebjörn) och tänkte om!

5. Jag ställde två stolar så att de bildade en smal gång intill en bokhylla. Gick själv in i ”gången” och Ludde följde med. Med min kropp spärrade jag möjligheten att komma ut framåt. Det första Ludde bjöd på då var två fina steg bakåt. Klick! Vi repeterade detta ungefär fyra gånger och jag höjde kriterierna till att backa tre – fyra steg – ut ur ”gången”.

5. Vi lämnade gången och det första Ludde bjöd på nu var backande – om än inte lika distinkt.  Belöning och här slutade träningspasset då Luddes koncentration började svikta.

Fyra gånger fick jag sänka kriterierna för att överhuvudtaget få med honom i övningen! Han hade noll koll på sina bakben och vad behöver jag för att hunden ska kunna backa upp på en låda; jo ett backande så klart. Så det är givetvis där jag ska börja.

Nästa gång ska jag börja med det frivilliga backandet (eventuellt i tillrättalagd miljö med en ”gång”) och snart placera lådan bakom honom igen.