Så där, nu var tävlingssäsongen igång med en både jättebra och samtidigt inte så bra start!

Påminn mig om att jag aldrig mer ska tävla när jag känner mig så här otränad som vi är nu. Jag har tränat lydnad typ sex gånger på fyra månader och självklart håller inte saker o ting i en svår tävlingsmiljö då och det blir liksom inte meningsfullt att tävla när jag redan innan vet att det inte i stora delar kommer gå bättre än sist.

Fast en bra sak i alla fall, och det hade faktiskt räckt att göra det: Gruppmomenten gick otroligt bra!!! Jag visste att jag hade stor chans att hamna bredvid någon jag kunde lite på för jag kände halva startfältet. Och på ena sidan fick jag också en gammal kompis och även om det var länge sedan hundarna sågs så vet jag att hunden är 100 procent säker och aldrig skulle gå upp och fram till Tassla.

Dessutom var vi på hemmaklubben och tävlingsledaren vet vad vi har varit igenom och jag vet att hon hade ingripit om något hade hänt. Det räckte för att jag skulle känna mig trygg och glad. Dessutom hade jag turen att hamna precis framför dörren där vi skulle gå ut, så Tassla kunde ligga och titta rakt fram mot dörren och jag kunde se henne i ett litet litet hål i dörren. Hon både satt och låg helt otroligt bra. Jag såg inte en enda rörelse faktiskt. Sedan avslutade vi med att hon satte sig på grannhundens kommando men vad gör väl det i det här läget? Det är något vi inte tränat så himla mycket ändå så jag vet ju att det behöver stärkas.

I övrigt var miljön OTROLIGT svår. Tassla var SÅ doftstörd  i detta ridhus. Hon tog alla chanser att nosa. Men även här kan vi bara konstatera att vi har tränat två gånger i ridhus det senaste året och nästan aldrig innan. Och hon älskar hästskit …

På pluskontot idag var att:

  • gruppmomenten så klart!!! Vilken lättnad!
  • jag hade en väldigt glad hund
  • jag gjorde alla mina momentrutiner och alla tävlingsmässiga belöningar precis som jag planerat, det kändes naturligt och lätt att komma ihåg
  • fria följet hade en bra känsla
  • fria följet höll hela vägen – det blev nästan lite bättre mot slutet
  • snabba, fina halter i fria följet
  • hon gjorde alla skiften i Z:at rätt
  • hon gjorde en av sina bättre inkallningar med jämt tempo hela vägen
  • hon kom över en låsning mot konen i apporteringen, då hon blev tveksam och satte sig (!) halvvägs men jag kunde dirigera om henne och sedan tog hon rätt apport fast hon var först på väg mot mitten
  • farten in och ut i apporteringen var bra
  • inget tugg i ingången varken vittringen eller apporteringen
  • fjärren var lite väl sned men trots det var framtassarna still
  • fin metallapportering

På minuskontot:

  • att hon var så doftstörd av miljön
  • för yvigt fritt följ med en position för långt från mig och dessutom för långt fram stora delar, växlar position
  • i z:at nosade hon i varje stadgeposition, svängarna var usla och hon tappade kontakt med mig flera gånger och var på väg att nosa även i fotgåendet (!)
  • När hon springer för fort i inkallningen så blir hennes broms långsammare, så det var lite sena stopp i båda skiftena
  • Hon var störd av sågspånen kring konerna! Måste träna detta. Vid rutskicket hamnade hon med en tass utanför ringen (!) och jag fick dirigera henne åter till konen (något vi aldrig tränat) och jag behövde två kommandon minst för det. När jag sedan skickade henne mot rutan så sprang hon förvisso som en dåre och ställde sig i rutan men började omedelbar nosa och gå runt. Eventuellt hade trasslet vid konen gjort henne lite osäker för då kommer nosandet in. MEN det kan också varit att dofterna var för svåra – eller en kombo.
  • Som ett resultat av att konskicket strulade vid rutan så blev det förstås trassel på apporteringen också. Hon stannade halvvägs mot konen och vände mot mig. Jag kunde skicka vidare henne till konen – och det var ju som sagt en seger i sig att hon kom över osäkerheten.
  • Fjärren hade ett felskifte, som hon snabbt ändrade när jag sa kommandot igen, och på sista läggandet kom det in osäkerhet så då vek hon in ena framtassen. Uppsittet var inte så bra heller, hon rörde framtassarna.

Detta kommer jag omedelbart ta tag i:

Höja värdet på rutan!

Höja värdet på konskick!

Överträna doftstörningar – i alla moment!

Överträna apporteringsdirigeringen!

Höja värdet på fjärren!

Höja allt i fotgåendet men kanske mest få en mer stabil position!

Ännu snabbare stopp i inkallningen!

Tävlingsträna massor!

Ridhusträna mer!

Ja. Det är svårt att satsa på två grenar som dessutom är så olika varandra (TIDEN!). Nästan fyra månaders vila från lydnaden sätter spår i helheten och detaljerna. Så bra som hon var när vi tävlade i somras på GMBK har hon aldrig varit. Men då hade jag tävlingstränat massor i ett halvår. Sedan kom ju tyvärr den hemska tävlingen där hon blev påflugen och därefter har hon ju bara jakttränats. Nu har vi såklart backat en del men jag vill tro att vi snabbt kommer upp till den nivå vi var på i somras och att vi sedan kommer vidare. Annars blir det här ju en sisyfosträning som jag inte kommer orka med att hålla på med …

Det här var verkligen inte en tävling som höjde mitt självförtroende utan snarare sänkte det rätt ordentligt. Fast egentligen hände inget konstigt – allt som hände fanns det en anledning till. Det var också vår första tävling i ett ridhus. Sedan är det klart att bästa uppladdningen för mig är kanske inte att ligga sjuk i influensa i sju dagar, sedan gå upp och tävla med en hund som fått träna två gånger en kvart på gräsmattan hemma.

Men förhoppningsvis blev det en bra upplevelse för Tassla! Definitivt blev ju gruppmomenten det. Och jag tror resten också för hon var i stort sett väldigt glad och hon var tokglad när vi gick ut från plan. Det kändes fint. J