Helgens agilitykurs var förutom på alla sätt trevlig och rolig även ett ypperlig tillfälle för mig att träna lugn och ro med Totte – i en stökig miljö.

Först var jag lite orolig för att kriteriehöjnigen var lite väl häftig; att träna i köket och att träna mitt under pågående agilitykurs är ju ett ganska stort steg… Men samtidigt tänkte jag att det kunde bli bra för Totte att omedelbart få med sig det här tänket in i en kurs. Detta var hans första kurs förutom när han hängde med Dacke och mig som pyttevalp i somras några dagar i Oslo.

Vi började redan på fredagkvällen då jag hade med honom på teoripasset som Eva höll. Han var enda hunden förutom Evas Tizla. Tanken var att han skulle ligga på sin filt bredvid mig. Jag droppade nästan oavbrutet godis på filten. Ibland satt han i min eller observatören tillika Tottefan och hundvakten Jennys famn en stund och ibland gick vi ut och tog en kisspaus. Jag hade även ett  tuggben med som han ägnade sig åt långa stunder. Har ni någonsin hört en hund äta ben och yla samtidigt? Nä, inte jag heller förrän då. ;-)

Inledningsvis tänkte jag ”herregud hur ska vi stå ut med det här” eftersom han pep rätt så mycket. Men ganska snart tystnade han även om pipandet kom tillbaka i intervaller. Dock avtog de mer och mer ju längre tiden gick.

Jag var hyfsat nöjd med fredagen eftersom det trots allt gick framåt. Han ligger med huvudet nere och är stilla i kroppen och svansen och är i långa perioder helt tyst.

På lördagen hade vi först två timmars träning i hallen innan vi gick in i teorisalen samt åt lunch under ungefär två timmar.

3 timmar och 48 minuter in på denna dag så somnar faktiskt Totte i teorisalen – lagom inför att vi skulle gå ut igen… Jag förbjöd raskt alla att röra sig men ingen lydde ;-).

Även på eftermiddagen somnade han (bilden ovan) flera gånger när vi hade samling i mitten av lokalen.

Morgonens träning gick jättebra. Träningen är ju inte problemet. Han är tyst, jobbar med fantastiskt fin attityd och låter sig inte störas nämnvärt av den höga aktivitet som pågick. Jag jobbar nu med buren som den plats som det ska vara lugn och ro i. (Jag la filten i buren). Men buren har blivit ett problemställe – han är sällan tyst där. Även detta blev bättre under helgen men är långt i från bra.

Dock – och detta är ju lite intressant – så hade jag med mig filten till de samlingar utan hund som vi gjorde mitt i lokalen med jämna mellanrum. Och där kunde jag avancera från att jag satt intill honom och droppade godis för hakan i backen till att jag på söndagen hade en helt tyst hund som avslappnat (och ganska utmattad gissar jag) låg på sin filt medan jag gick längre och längre bort från filten och stod upp en bit i från och kastade godis med lite längre intervaller. Och då! Då somnade han nästan!

Han var heller inte störd av att Eva visade träning av gungan typ fem meter bort, med en Tizla som sprang upp och ner och en gunga som smällde i golvet. Totte vände på huvudet några gånger men låg i övrigt kvar med hakan i backen.

Under hela helgen var jag väldigt dynamisk i hur jag satte kriterierna. Ofta struntade jag i om han pep, bara han låg med huvudet i marken. Det som hände då var att han slutade pipa och då kunde jag ofta droppa godis med längre intervaller utan att han pep…

Det gick helt klart framåt på alla plan, även om det fortfarande är långt kvar. Men kanske var det bra att ”hårdträna” på det här viset för att nu återgå till vardagsträningen igen och flytta fram positionerna ytterligare en bit.

Sov lilla Totte...

Jag har så mycket att göra för tillfället så hundträning och hundbloggande har fått stå tillbaka lite.

Jag har bara haft fyra träningspass med Tottes lugn och ro-träning. Men på det senaste höll jag på ganska länge och nådde också ett litet genombrott. Det började riktigt illa med att Totte pep och ylade (!) och jag var nära att bryta men tänkte att jag skulle se vad som hände om jag jobbade honom igenom det istället.

Han erbjuder nu att ligga ner med huvudet antingen platt mellan framtassarna eller lite på sidan med huvudet över ena tassen. Båda är ok tycker jag. Men i det här passet låg han så – och ylade samtidigt… Inte så bra…

Jag började då lägga till en koncentrationsövning. Att ha något att fokusera på kan ju vara väldigt lugnande – det verkar vara ganska jobbigt. Målet är ta bort detta något men nu använder jag det som en hjälp. Jag la en godisbit framför Totte, på olika ställen och olika avstånd, och om han var tyst och stilla så tog jag biten och gav honom den. Ibland sa jag även varsågod så han fick ta den själv.

Detta verkar fungera som omvänt lockande – som funkar väldigt bra på Totte. Han blev väldigt fokuserad och stilla i kroppen – och knäpptyst.

Jag jobbar helt utan klicker nu men talar lugnt till honom, det vill säga; den betingade förstärkaren är just nu ett ord (bra) och inte en klicker.

Under det här passet kunde jag länga tiden från att han la ner huvudet till att jag la ner godisbiten på golvet och även tiden från att jag la ner biten till att han fick den.

Så fort jag börjar träna (vad som helst) nu så erbjuder han detta beteende först. Det gillar jag eftersom jag tänker mig att det ska bli en regel: han måste ligga lugnt och stilla (och tyst) för att få träna med mig.

Nu ska jag ringa Shadi för att bolla hur jag ska gå vidare!

I går har var jag och hälsade på Shadi, en klok och begåvad klickertränare som har arbetat väldigt medvetet och fint med en ”galen” spaniel ;-). Den galna spanieln, Mini, är av modellen engelsk springerspaniel och Shadis snart tvååriga hund.

Innan jag träffade Shadi så fick jag av våra gemensamma hundvänner en beskrivning av Mini med ord som ” den galnaste hund jag någonsin träffat” ”helt tokig” och så vidare. MEN att Shadi sedan gjort ”ett fantastiskt jobb” och att hunden nu var ”som en annan hund”.

Vad de anspelade på när de talade om galenskap var att Mini låg väldigt, väldigt högt i stress – hela tiden, redan som valp.

Shadi intygade att hon precis som jag slet sitt hår inledningsvis men att hon sedan mycket systematiskt tog hjälp av och inspirerades av dels Eva Bodfäldt och Fanny Gott.

Fannys spaniel Shejpa har jag följt sedan hon var valp och jag kan bara säga så här;  Tottes pip- och avslappningsproblem är som en vårvind jämfört med stormen Gudrun, typ. ;-) Men även Shejpa är nu en hund som kan slappna av och ta det lugnt.

Eftersom jag så klart tror på klassisk betingning så har jag hela tiden tänkt att det måste gå att göra något åt detta genom att arbeta på det sättet (det vill säga ändra hundens känsla) men jag har känt mig osäker på exakt hur. Efter att ha talat med Shadi och tillsammans med henne jobbat med Totte i en och en halv timme i går så är jag helt säker på att det här är en bra väg att gå.

Shadi gav mig först en målbild genom att visa hur Mini nu slappnar av så fort inget händer. (Detta är oftast det svåraste – att ligga och koncentrera sig på något och ha en aktiv passivitet brukar inte vara så svårt men att verkligen slappna av helt och hållet från hög aktivitet är en konst.) Först kamplekte hon lite med Mini och sedan tog hon bort leksaken och ställde sig mot diskbänken och småpratade lite med mig. Det tog bara några sekunder så lade sig Mini ner, med hakan i backen och ändan lite halvt på sidan i en skönt avslappnad pose.

Efter en liten stund brukar det komma en skön suck från Mini.

Sedan satte vi igång och jobbade med Totte. Första delmålet var att få ner hans nos mot golvet. Tanken är att han ska rikta blicken neråt, han ska inte ska ta ögonkontakt med mig. Om jag till slut ska kunna stå och undervisa andra ekipage medan Totte vilar, så kan det hjälpa honom att inte ha ögonen fäst på mig helt tiden. Så småningom ska hela hunden ner på golvet men vi började alltså med nosen/blicken.

Totte började raskt erbjuda en massa beteenden, särskilt när han var vänd mot mig. Shadi och jag satt på vars en sida av ett bord och Totte var på golvet framför bordet. Vi började slänga ner godis på golvet med hög frekvens och efter ett tag, då jag tyckte det gick lite långsamt, ;-) så tog jag fram klickern bara för att fånga när Totte böjde på nacken för att sträcka ner nosen mot golvet. Efter att ha fångat det några gånger och han snappat upp grejen så la jag bort klickern igen. (Här blandar vi alltså operant och klassisk betingning.)

Sakta men säkert jobbade vi oss igenom att han skulle titta neråt till att han skulle ”komma ner” ännu mer. Vi tog lekpauser emellanåt men fortsatte sedan enträget. Det var bra att vara två, när Totte ibland fäste väl mycket uppmärksamhet på mig så kunde Shadi kasta godis medan jag var helt stilla och inget hände.

Såsmånigom la sig Totte. Hans frenetiskt viftande svans lugnade sig också. Mitt kriterie blev då att han skulle ha nosen (och därmed blicken) vänd från mig för att jag skulle kasta godis. Vi lyckades också fånga (klickern åkte fram ibland och det funkade faktiskt bra, han drog inte upp sig) att han gjorde en ansats att lägga hakan i backen.

Emellanåt pep han, dock allt mindre ju längre tiden gick, men vi struntade i att han lät och jobbade bara vidare med att blicken skulle ner. Vad lugnande det var! Det är svårt att hålla hög aktivitet och ha blicken i backen – prova själv!

Tanken med det här arbetssättet är ju att om kroppen ligger ner i en avslappnad pose så BLIR du avslappnad. Även om du inte var det från början. Till slut blir den här posen en signal till hjärnan att ta det lugnt och lugnet infinner sig så fort hunden lägger sig ner.

Nu kommer jag att jobba vidare med det här så mycket jag bara hinner under veckan. Ska försöka filma någon gång också. Återkommer!

Eller jag. JAG har problem.

När jag skaffade Totte så såg jag ju framför mig att han ska bli min behändiga visningshund på kurser, när Dacke går i pension. Han ska ligga där så snällt i sin bur och sedan komma ut och visa hur en slipsten ska dras. Tänkte jag. Och han kan en massa redan så det artar sig men så var de det där med att ligga och vänta.

För hur svårt är det att burträna en hund egentligen? Inte så svårt alls.En rolig lek; ut och in ur buren, allt längre pass med mycket oregelbunden och inledningsvis hög förstärkning (godis) för att ligga i buren och så vidare. Har funkat på mina elever, alla gör som jag säger och det blir så bra så ;-).

Långfinger åt mig då bara, för det funkar inte alls med Totte. ”Men jag har ju bara tränat för lite” var min egen förklaring. Så fick jag med mig snälla AK som lovad burträna med fokus på avslappning med Totte under tiden som jag höll kurs i söndags.

Men det funkade inte! Att mata Totte för att han var stilla höll i ungefär 7 sekunder sedan började han pipa. Om han såg mig eller om jag pratade högt så började han yla. Vid ett par tillfällen fick han därför springa till mig som belöning för att han var tyst och stilla men det gjorde bara saken värre. Jag tänkte nog att en slags tålmodig uttröttning skulle funka men icke. Både AK och Totte var i och för sig väldigt uttröttade när dagen var slut… De stackarna.

Jag måste säga att jag har inte riktigt stött på det här problemet förut. Jag har haft superstressade hundar som elever men då är det stress hela tiden och då har vi kunnat ta hand om det med ett helhetstänk. Totte tränar jättefint för det mesta, utan att säga ett ord. Jag har i  och för sig varit ganska noga med att inte börja träningen så han sätter igång att pipa utan låtit honom få några lätta uppgifter som han kommer i gång med vilket gör att frustration uteblir.

Hemma, när jag tränar båda hundarna, så sitter Totte snällt i sin säng och väntar på sin tur medan jag tränar Dacke. Det går också bra.

Jag håller på att tänka så det knakar just nu och är inte färdigtänkt men jag vet i alla fall att jag ska ta bort all mat ur DEN HÄR träningen för den verkar bara väcka förväntan. Det är en helt ny erfarenhet för mig. Mat har alltid varit lugnande i den träning som jag bedrivit.

Däremot funkar fysisk kontakt bra. När jag håller i Totte med händerna eller masserar och stryker honom lugnt längs sidorna eller på bröstet så blir han lugn. Dacke är ju precis tvärtom så det är också lite nytt.

Jag ska läsa på lite och prata lite med några personer om CU-tänket (controlled unleashed) som många vittnar om har funkat bra för deras ”stresshundar”.

Jag vill att Totte ska ha samma fina tränignsapproach som han har nu MEN att han ska kunna slå om till stillhet och lugn där emellan. Alltså handlar det här inte om en allmän dämpning av honom utan om att hitta och ta fram (shejpa?) en annan känsla (lugn) som han inte verkar ha kontakt med under träning nu.

Hur exakt det ska gå till vet jag inte än, måste lyssna lite och tänka lite för att komma fram till det tror jag.

Inget ont som inte har något gott med sig – nu får jag chansen att utveckla ett kunskapsområde och bli expert på pip- och skall… ;-)

Åh det betyder nog allt för att hundträningen ska bli bra och rolig att man har bra träningskompisar!

Jenny och Elsa har i dag mycket tålmodigt servat mig i min träning av Totte medan jag själv är en ganska dålig träningskompis än så länge. Problemet är att jag inte har varit systematisk i min burträning med Totte och jag har heller inte tränat på att lämna honom i bilen.

Någonstans på ett tidigt stadium, faktiskt över en natt i princip, så utvecklade Totte en fullkomligt hysterisk reaktion, som jag närmast skulle vilja beskriva som klaustrofobisk, så fort jag stängde buren på grinden eller lämnade honom i bilen. Det är inte lite pip och skall av missnöje utan det är en valp som kastar sig på gallret SKRIKANDE och ylande och han hetsar sig själv till oanade höjder.

Jag vet att det finns dem som då säger ”låt honom skrika klart” men jag är inte människa att fixa det. Jag mår så fruktansvärt dåligt av det så det är helt enkelt inte ett alternativ. Och jag vill verkligen tro att det måste gå att lösa på ett mer intelligent sätt!

Jag har istället bestämt mig för att försöka med klassisk betingning. Jag vill helt enkelt ändra på hans känsla som jag nu gissar är rätt olustig och med stort inslag av stress. Problemet med klassisk betingning är att det tar tid. Vi får väl se om jag har några träningskompisar kvar till sommaren…

Nu sitter jag tillsammans med honom i hans säng alternativt vid hans bur och matar honom i princip konstant medan han tittar på de andra som tränar. Eller så ber jag någon snäll människa som har en bra burtränad hund att göra det. Under dagens träning så kom jag i alla fall så långt att han inte började pipa när jag slutade mata; han kunde i korta stunder titta på hur Elsa och Diesel tränade utan pip.

I nästa vecka ska jag ha avslutning på en kurs där det bara är ett fåtal elever med och vi ska vara inomhus. Jag tänkte försöka få med mig någon (någon som anmäler sig frivilligt ;-)?) som kan träna burträning med Totte hela dagen och även ta med märgben som han kan gnaga på bakom stängd burgrind. Jag tror stenhårt på mängdträning i det här fallet – jag hade gärna åkt på en veckokurs där jag bara hade tränat detta.

Han får all sin mat i buren hemma, när jag tränar båda hundarna inomhus så sitter han jättefint och väntar i sin säng medan jag tränar Dacke så det finns hopp.

Han är ju en pip- och skallhund så ovan beskrivna panikbeteende blandas med ”vanligt”pip. Därför tror jag mycket på att arbeta mycket med pipandet i alla andra situationer. Om detta har jag skrivit förut här.

För övrigt så var dagens träning fantastiskt lyckad och Totte var kalasduktigt och rolig att jobba med. Elsa har filmat så jag ska klippa i hop vilka övningar vi gjorde och hur vi arbetade med kriteriesättning. Som sagt, utan Jennys och Elsas fantastiska engagemang hade det blivit nada, jag hoppa kunna bjuda tillbaka snart!

Lovar att lägga ut film och beskriva arbetssättet inom jättesnar framtid, typ i morgon.

Det var värst vilken svacka jag hamnat i. Jag har verkligen tappat både lust och motivation till all träning. Och jag är så trött.

Livet har dock lärt mig att det i sådana situationer är bästa att göra…INGENTING alls. Uthärda och vänta, fundera lite på varför (det finns flera svar just nu) men inte försöka pressa fram något. Till och med backa lite kan hjälpa.

Så i helgen bestämde jag mig för att lägga ner alla tävlingsambitioner inför nästa år och inte hålla mer än mina favoritkurser. Jag behöver inte göra något alls faktiskt. Men jag VILL nog göra lite ändå: Bara gå några roliga kurser, hålla några av mina favoriter samt de alltid lika roliga privatlektionerna och sedan inget mer.

Som ett brev på posten kom då, någon dag senare, en gnutta vilja att träna lite igen. Så jag har bestämt mig för att inte ha några långsiktiga mål för nästa år men däremot kortsiktiga mål. Jag tänker köra en liten grej ett tag och sedan byta till någon annan.

Nu har jag bestämt mig för att träna ingångar med Totte. Det och inget annat. Det vill säga; jag tränar ju flera andra saker i och med att jag tränar alls. Lek, avlämningar, hålla, släppa. Och så måste jag variera lite för att kunna återgå till ingångarna; till exempel sitt, stå, backa och tricks så klart… MEN det är ingångarna som ska vara HUVUDFOKUS och bli riktigt bra innan jag går vidare med något annat.

Jag började med ingångarna ganska sent med tanke på att det är något som jag vill att mina hundar ska ha högst på sin lista; det är det jag vill att de ska erbjuda först.

Så nu har Totte precis lämnat klossen. Jag fasade ur den häromdagen och det var en intressant upplevelse i sig. Jag gick från kloss till ett pappersark som jag rev i mindre och mindre bitar tills det inte var något kvar. Försökte någon gång att smussla bort det där pappret lite tidigt men då fattande han inget utan började erbjuda en massa annat…

Targetberoende minsann! Till slut var biten så liten att den gick att sparka bort och vi fortsatte med ingångarna utan problem. Det var riktigt skoj faktiskt.

Hitintills har det mesta flutit på med Totte. Vi tar det lilla lugna, jag följer min plan men skyndar långsamt, jag upplever Totte som ganska omogen och vi har inte bråttom. Jag har påbörjat det jag vill påbörja. Han är världens mysigaste gosedjur ;-) och jag njuter av att han fortfarande är valp.

Häromdagen promenerade jag med båda hundarna i ett område nära mig, låt oss beskriva det som en skogsliknande miljö ;-). Totte var lös och Dacke kopplad som så ofta annars. Plötsligt var Totte lite väl långt ifrån mig och jag spanade efter honom när en hare dök upp bara några meter framför honom. Den var gigantisk – det såg ut som den var dubbelt så stor som Totte…

Totte verkade bli oerhört förvånad. Det var hans första närkontakt med ett vilt djur. Han tittade på mig, och då ropade jag så klart in honom. Han kom omedelbart. Det vill säga han sprang kanske 10 meter mot mig och sedan var det som om instikterna överföll honom och han tvärvände med nosen i backen.

Haren var redan utom synhåll men Totte följde efter i virvlande tempo. Han såg faktiskt lite ut som en hare själv. Han sick-sackade sig fram genom löven. Jag band Dacke i ett träd och sprang efter. Jag var kanske två meter efter honom hela tiden, jag kastade halsduken – försökte få honom att jaga den, jag tjoade, stampade, visslade, försökte kasta mig över honom, kastade korvpåsen, sprang åt andra hållet. Inget hjälpte. Hans blick var dimmig och han var helt manisk. Jag tror faktiskt att han varken såg eller hörde mig.

Jag började få panik. Vi var långt från Dacke och jag insåg att Totte skulle fortsätta i all oändlighet. Men så tappade han plötsligt spåret och fick upp bakspåret istället. Vi sick-sackade oss ända fram till Dacke som tålmodigt satt och väntade. Totte sprang nästan rakt på honom. Och där någonstans bröts förtrollningen och när jag högljutt började mata Dacke med korv så tittade Totte på mig och kom fram.

Jag kopplade upp honom, helt genomsvettig, konditionen är inte på topp efter att ha varit sjuk i fem veckor.

Det här var INTE bra. Detta är verkligen inte något som jag vill att Totte ska få träna på igen. Nu får det bli sele, långlina och massor av inkallningsträning. Jag måste betinga honom så hårt på ett inkallningsord att det bryter igenom den här typen av frestelser.

Dagen efter tog jag mig ut igen, nu utrustad med kattmat. Jag tränade inkallning från lek med andra hundar och det gick helt okej. Kallade även in från ankorna i dammen – det är jättesvårt. Ägnade också en stund att leka nära ankorna och att leka mitt i en hundlek med tre andra hundar. Det gick riktigt bra, nästan 80 procent av gångerna kom han omedelbart och leken funkar suveränt mitt i allt stök.

Tricket är att inte låta honom misslyckas. Det vill säga dra på vilt igen. Jag ska söka upp hartäta områden och träna kontrollerat. I övrigt blir det till att iaktta stor försiktighet. Jag vill INTE ha en jakthund!

Nu jag har haft tillfälle att tänka lite på tävlingen och utvärdera vår insats.

Egentligen var det ju en gräsligt dålig tävling ;-) men jag var glad ändå. Gladast är jag för att vi gjorde allt tillsammans och Dacke verkade inte fundera en enda gång på att göra något annat. Han såg hela tävlingen igenom väldigt engagerad och glad ut, med studs i steget. (Jag filmade tävlingen för att kunna utvärdera ordentligt.)

Allt mitt arbete med attitydträning har med andra ord verkligen gett resultat – så ur den aspekten är jag verkligen nöjd.

Teknikträningen har fått stå lite åt sidan och det märktes ju verkligen när det blev skarpt läge… Det är ju så med attitydträningen att den måste balanseras med teknikträning annars riskera man ju att befästa halvtaskiga beteenden. När jag kollar på filmen så förvånar det mig faktiskt hur dåligt rätt mycket såg ut. (Förutom attityden då alltså.)

Detta måste vi jobba vidare med:

• Positionen vid linförighet
• Högersvängar
• Sätta sig på blöta gräsmattor
• Gripandet av apporten
• Alla delar i framförgåendet
• Tillbakahoppet (stimuluskontroll)
• Platsliggningen
• Spåret

Vintern gör sig så bra för teknikträning tycker jag. Jag tränar i vardagsrummet helt enkelt. Och så flyttar jag ut träningen när vädret är drägligt, vilket det ju kan vara även på vintern även om vi här i Göteborg endast hade fem soltimmar i förra veckan…

Positionen vid linförighet var för långt fram, så jag får inte slarva mer med den. Högersvängarna vet jag faktiskt inte hur jag ska knäcka än. Så fort jag gör allt väldigt långsamt så håller han position men när jag ökar tempot så hamnar han snett eller framför. Har försökt att klicka tidigt i svängen – när han fortfarande är rätt men har då svårt att komma vidare. Ska grunna lite på dem. Eventuellt måste jag ”ta ner honom” lite och inte låta honom gå fritt följ när han är för uppdragen.

Gripandet av apporteringen ska jag också lära om. Jag inser, när jag ser filmen, att jag under en lång tid låtit den bli sämre och sämre. Jag tror jag ska lära in den så att han tar apporten på tillbakavägen istället, för det ser så snyggt ut. Siv och Kry har en sådan ursnygg apportering som jag vill ha med Dacke.

Framförgåendet är det bara en liten bit kvar på. Alla delar behöver bli lite bättre innan jag kedjar och framför allt den delen då han ska stanna på kommando och jag ska gå upp vid hans sida för att ta med honom vidare. Jag har helt enkelt lärt in det fel. Återkommer med hur jag ska göra.

Tillbakahoppet behöver vi få stimuluskontroll på. Så det ska vi kvalitetssäkra på olika sätt. Det blir mycket att-vänta-på- kommando-träning tror jag.

Jag ska nu äntligen ge mig i kast med att kvalitetssäkra platsen med kaninskit som störning. Har tänkt det länge men inte tagit tag i det. Han ska kunna ligga mitt i en kanintoalett utan att äta ;-). Jag tänker givetvis, bland annat, i bland belöna honom med att få äta. Men jag behöver ta kontroll över kaninskiten helt enkelt.

När det gäller spåret så handlar det fram för allt om mängdträning så det är bara att ge sig ut. Jag kanske borde bilda en spårgrupp, det är 100 gånger lättare om man är några stycken. Vi behöver så klart även träna spårupptag och att inte stanna och äta kaninskit ;-).

Så nu har vi lite att fila på. Just nu är jag inte jättemotiverad, efter att ha varit sjuk i fyra veckor känner jag mig mest som en urkramad disktrasa. Men snart är det dags för sista helgen på årets kurs på Klickerklok och jag får säkert träningsmotivation med mig därifrån. Så vi tar det lite lugnt ett tag till tror jag…

Så var det dags att tävla igen. Förra gången gick det ju bra – jag kom inte ens ur sängen. Men skam den som ger sig. Det envisa viruset på balansnerven  börjar ge sig och i dag har jag kunnat promenera, långsamt, med Dacke.

Så då ska jag väl klara en spårtävling på söndag? ;-D Vi får se.

Hur som helst. Jag provade att kommendera lite moment, framförgående och inkallning med ställande till exempel. Och vad ska jag säga? Det är inte första gången den här hunden vilar sig i form. Har inte tränat på snart fyra veckor… men det var inga problem.

Problemet är väl att han kommer vara maxat övertänd och det kan göra att han inte riktigt hör mig ;-) utan ”glömmer” stanna på inkallning med stående, hoppar tillbaka direkt på hoppet och så vidare.

Nästa utmaning är själva spårandet. Jag vågar nästan inte säga detta men *viskar* jag har bara gått två spår de senaste åren… De har i och för sig gått okej men ändå.

Men på något vis så är detta inte alls så nervöst utan mer ett test om saker och ting funkar. Lite som träningstävling. Lydnadstävlingarna är mycket läskigare. Jag har ju aldrig tänkt satsa på brukset så det blir mer lite på skoj – det vill säga som det borde vara. Så förhoppningsvis kan vi ha lite kul i helgen. Fast samling klockan 8 på morgonen en söndag är ju förstås tortyr…

Den ljuvliga bilden på Dacke är tagen av Lina Sundberg.

Fyra dagar kvar tills jag och Dacke ska göra come back ;-P i tävlingsvärlden och jag har inte sett skymten av något PM än så jag trodde att jag nog inte kommit med på den där tävlingen. Lite lättad hoppades jag faktiskt på det. Kollade i dag på klubbens hemsida och ser man på – där var vi ju. GULP.

Jag blev så nervös vid anblicken av mitt eget namn så jag fick handsvett och blev om möjligt ännu snurrigare. (Ligger just nu hemma på grund av ett troligt virus på balansnerven som gör att världen gungar, mer eller mindre hela tiden.)

Jag har ett förflutet inom hästvärlden och tävlade jättemycket under tonåren. Jag var sjukt nervös varje gång. Och lika lättad varje gång det var över. Självklart handlade det om prestationsångest.

Man kan ju tycka, så här 15-20 år senare, att det där borde jag ju ha växt i från. Men tyvärr, ränderna verkar inte ha gått ur den här zebran. Jag kan ju på ett teoretiskt plan resonera med mig själv, lite strängt, och säga ”men lilla gumman det här är ju faktiskt ditt intresse – som ska vara roligt och inte fullt av prestation, tagga ner lite”. Och jag tycker att jag är rätt så prestigelös när jag tränar, har inga problem med att göra tokigheter och så vidare. Men så blir det tävling.

Det är väl också det att jag så gärna vill att den här hunden ska få visa vad bra han kan vara, för det kan han verkligen. Och nu har vi inte tävlat på tre år, för han har varit sjuk, och nu är Dacke åtta år och det förstår ju alla att vi inte har evigt med tid att prestera tävlingsresultat. Så för mig gäller uppflyttning så att jag så fort som möjligt kan gå vidare till nästa klass (lydnadsklass III).

Vad är det värsta som kan hända? – är en bra fråga att ställa sig när saker och ting börjar sakna alla rimliga propotioner. Hm. Jo att Dacke lämnar mig, ständigt detta, att han sticker och gör något annat mitt i alltihopa. Bara han stannar hos mig och jobbar med mig så är jag väldigt nöjd. Och nu har vi jobbat hela året med detta så det vore väl konstigt om han gjorde det. Och hur illa är det egentligen på en skala? Allvarligt talat. Min hund är ju inte aggressiv, tvärtom är han full av sprittande energi, alltid gör han någon glad…

Usch jag känner mig inte alls så förberedd som jag hade velat. Jag har legat däckad av snurr sedan i lördags och inte tränat sedan förra söndagen. Jag hade behöv fila lite till på några grejer och… nej förresten nu behöver jag ändra min attityd!

Gå in och gör detta utifrån de förutsättningar som du har just nu. Sänk kraven. Se det som en bra träning. Bryt om du behöver. Ta bra beslut som stärker möjligheterna för Dacke att göra bra i från sig.

Herregud, det är ju bara en lite skruttig hundtävling, trala-la!

(Ryyys…)