Idag ringde veterinären och meddelade svaren på de biopsier som han tagit i magsäcken och tjocktarmen på Totte. Han konstaterade att Totte har en grovtarmsinflammation och en magkatarr med ”lindriga förändringar i både tjocktarm och magsäck” och ”därför troligen i resten av tarmsystemet också”.

Provsvaren visar ökad förekomst av lymfocyter och plasmaceller. Diagnosen är lymfoplasmocytisk inflammation.

Lymfocyter är bra grejer – de är en slags vita blodkroppar som försvarar kroppen från främmande ämnen, en slags ”kroppens krigare”. Lymfocyterna och plasmacellerna (som också hör till immunsystemet) i sig är alltså inte problemet. Det är deras stora närvaro i de prover som tagits som säger något om att här har immunförsvaret behövt gå ut i krig mot ett ämne som det absolut inte vill ha i kroppen.

Vilket ämne går inte att säga helt säkert. Min veterinär gissar dock att det är någon form av protein. Till exempel nöt- eller grisprotein. MEN jag personligen är öppen för andra tankar; det skulle också kunna handla om kolhydrater. Eller både och. Men om detta vet varken han eller jag säkert, här gäller ”trial and error”.

Han säger vidare att det med största sannolikhet är så att kliandet och magproblemen hör i hop. Kliandet är en reaktion på det ämne som kroppen inte vill ha/tål. Här har jag också hört lite annat; att just lymfoplasmocytisk inflammation INTE har med allergi att göra, alltså borde det inte höra ihop. Men, men, jag är ingen expert och spontant känns det ju som om att det vore osannolikt att det INTE hör ihop… Jag ska försöka ta reda på mer fakta om det.

Veterinären konstaterade att det här är en kronisk tarmsjukdom som i vissa fall kan självläka. Men att det är vanligast att man kortisonbehandlar under inledningsvis tre veckor. Kortisonet kan göra att tarmen får vila ett tag och den kan då återhämta sig så pass att inflammationen lägger sig.

Eftersom Totte varit fin-fin i magen på sin senaste diet, som han har haft i två veckor, så tyckte vi båda att det är värt att fortsätta försöka med den och INTE sätta in kortison. Det vill man ju undvika i möjligaste mån eftersom det samtidigt ställer till det i kroppen på olika sätt. Hade Totte varit sjukare så hade jag så klart valt den vägen om min veterinär ansåg att det vore nödvändigt. Men jag har en klok och kompetent veterinär som tror på ”trial and error” i viss utsträckning.

Appropå det så pratade vi lite om huruvida jag borde byta ut det fett som Totte får nu; han får ju ister. Första veckan fick han en tesked om dagen men nu har han fått två teskedar. I samband med att jag höjde fettet började han klia sig rätt mycket mer än tidigare. Jag ska ta upp detta med fodercoacherna och se vad de säger.

Det där med att veterinären säger ”kronisk tarmsjukdom” tänker jag inte haka upp mig alldeles för mycket på. Det kan ju låta lite ledsamt. Men kroniskt säger man nästan om allting som pågått x-antal dagar. Vem har inte haft ”kronisk bronkit” till exempel? Man kan ju bli helt symptomfri fast att man har en så kallad kronisk sjukdom – om man till exempel hittar vad som triggar igång symptomen eller ger kroppen stöd så den kan ”ordna upp” det hela själv.

Mitt största problem just precis nu, förutom att kliandet ökat de senaste dagarna, är att jag har så svårt med vad jag ska ge för godis när jag tränar (och det är ju, om man jämför, inte världens värsta problem direkt). Jag har fått tipset lunga, men jag måste vara lite försiktig med det för en gång blev han lite lös i magen av det. Tror jag. Om det inte var en tillfällighet.

Ja, kära nån. Jag har utvecklat en viss känslighet för hur min hund reagerar eller inte reagerar på saker och ting, om man säger så.

Men nu siktar vi på att få Totte helt frisk igen! Det är det enda som gäller. På vägen får jag lära mig en massa nya saker, om lymfocyter och andra krigare till exempel.

I mina försök att få Totte att backa in i sitt från stå i fjärren tänkte jag att alla rörelser som gör att han lägger vikt bakåt är bra. Det är omöjligt att flytta bakbenen om all vikt ligger på dem och bakre delen av ryggen ju.

Så förutom att jag började shjepa in att sätta sig från ett backande så tänkte jag att det kunde var fint med att han kunde sätta sig ”bamse” från stå. På svenska skulle vi kanske säga ”sitt fint” men jag har hört norrmännnen säga ”sitta bamse” och det låter så sött. Jag antar att det är för att björnar (bamse) kan ses sittande så där, tungt på rumpan med frambenen i vädret?

Vissa hundar verkar ha väldigt lätt för den där rörelsen. Tottes bästa cockerkompis Sota kan sitta så hur länge som helst och hon plockar fram det i alla möjliga situationer, gärna vid matbordet :o). Hon är fullkomligt livsfarlig då när hon klipper med sina långa svarta ögonfransar…

Nu är Totte i och för sig kanske dubbelt så stor som Sotet och har en mycket längre rygg, vilket ju gör det lite svårare att hålla balansen. Men den där rörelsen var minsann inte så lätt att få fram inte! Jag försökte shejpa in den genom att sätta Totte med ryggen mot en vägg. Dels för att han skulle få lite stöd från väggen men fram för allt för att han inte skulle kunna röra sig bakåt. Jag satte mig framför honom med benen framför mig i ett V så att mina fötter stöttade honom på sidorna. Sedan shejpade jag in ett hoppande med framtassarna och belöningsplacerade ovanför huvudet.

Jag fick till små skutt med frambenen men vi kom aldrig över den magiska gränsen då han började ta i ordentligt med ryggen. Jag försökte locka honom att komma upp lite till men det gick inte så bra. En hund som är så inkörd på omvänt lockande är inte så benägen att följa när man lockar… Men så småningom började han hoppa upp efter min hand – men i helt fel rörelse. Han tog i med benen så de blev raka istället.

Då fick jag fundera lite. Eftersom att sitta bamse inte är en position som han någonsin har gjort så tänkte jag att jag kanske borde börja med den så att hans kropp liksom lär sig att den positonen finns. Den är ju faktiskt rätt så ansträngande – det är en bra balansövning där ryggmusklerna får jobba rejält. Jag lyfte helt sonika upp hans framben så han hamnade i rätt positon. Först stöttade han sig mot min arm men jag tog bort den mer och mer tills han bara hade lite av en tass mot min hand och sedan kunde jag ta bort den i några sekunder och klickade nu för att han balanserade själv.

Därefter kunde jag släppa längre och längre stund genom att lägga till ett omvänt lockande. Ibörjan svajade hela han, det såg väldigt roligt ut, men nu har han börjat öva upp de där musklerna som gör att han sitter stabilt. Och han har i några situationer då vi sitter och gosar liksom hamnat sittandes, ofta i soffan, så där.

Så nu vet han att rörelsen finns. Återstår att få honom att ”gå upp” i den själv också! Kanske ska jag låta honom gå upp på min arm själv till att börja med, så det inte är så långt till att hamna i rätt position. Hm, jag vet faktiskt inte riktigt.

Hur har ni lärt era hundar det här?

Detta med att utfodra sin hund på rätt sätt är som att ge sig in i en mycket tät och snårig djungel.

Jag föredrar att skaffa mig någon eller några erfarna och kompetenta djungelguider. Och att lyssna på andras erfareneheter av att ta sig igenom djungeln. Och lägga ihop det jag hör med mina egna iaktagelser – och erfarenheter – och sedan testa vad som funkar för min hund. Men jag hade önskat att det fanns enkla svar!

Totte har ju två problem som i kombination gör det hela mycket mer besvärligt; allergi OCH magproblem. Det vill säga; om det nu ÄR två problem… Troligtvis hänger dem ihop. Saker och ting gör ju ofta det.

När jag lyssnar på vänner och bekanta som haft allergi- och/eller maghundar så landar de i stort sett alltid på samma ställe: Torrfoder går bort. Färskfoder kommer till.

Men det verkar inte kunna vara vilket färskfoder som helst heller, för stärkelserik och proteinrik mat verkar kunna ställa till det till exempel. Vissa hundar verkar tåla vissa proteiner bra men inte andra. Någon verkar tåla potatis men inte ris…

Jag minns när Dacke fick problem med magen när han var ung och hur vi försökte byta foder men inget hjälpte. Tills vi började barfa honom. Det i sig var en halv vetenskap och vi stod i timmar och kokte grönsaker och malde kött och ben. Jag glömmer aldrig en mörk natt då vi stod med motorsågar, pannlampor och svarta sopsäckar i djupaste skogen och sågade upp en halv älg. Men allt slit lönade sig – frisk blev han. Så småningom kunde vi gå över till ett färskfoder som funkade bra på honom, med lite ben som komplement.

Jag vill inte dit igen. Jag orkar inte stå och mala mat och hacka grönsaker och slafsa med en massa äckligt rått kött (jag är vegetarian). Dock verkar kunskapen kring det här med vad bra mat är för en hund, ha utvecklats lite. En del barf-råd verkade ju rätt galna – man gav hela kycklingvingar där hunden skulle krossa benen själva innan den svalde, till exempel. Dacke var ju tvungen att kräkas upp de där benen efter en dag och hur bra var det att kräkas var och varannan dag? Inte så bra för en hund med magkatarr, kan man tycka… (Jag skaffade en köttkvarn som kunde mala ner dem istället).

Det hade ju varit skönt om det fanns en väl dokumenterad vetenskap kring detta ämne. Så det hade varit lättare. Men det här verkar vara ett tämligen outforskat område. I alla fall är det väldigt svårt att hitta vetenskapliga studier på detta ämne, jag tar gärna emot tips!

När jag kollar runt på internet så verkar det nästan vara två läger, om man vill hårdra det lite, som strider om vem som har rätt, och som är arga på varandra. Torrfoderproducenterna och färskmatförespråkarna.

Vetenskap kan ju som sagt vara bra :), men man får inte glömma att som man frågar får man svar. Det ställs inte alltid rätt frågor, eller bara ett begränsat antal frågor. Och om det finns liten eller väldigt begränsad vetenskap på ett område så kan det vara riktigt dumt att lyssna okritiskt (det är det väl iofs alltid).  Då blir det ju lite svårt att omsätta vetenskapen i praktiken. För det är ju till praktiken vi vill; hur ska vi bäst att utfodra våra hundar?

Alltså; återstår erfarenhet. Och det är då det blir intressant att lyssna på dem som har lång erfarenhet av utfodring av hundar. OCH det är här det blir lite spännande. Personligen dras jag till dem som utforskar och ifrågasätter det redan kända, det accepterade, det normativa. De som tänker utanför boxen. Det är liksom där utveckling sker.

Det är en djungel, som sagt. Jag försöker tillkalla mitt sunda förnuft. Jag har i mitt halvlånga liv haft otroligt god hjälp av att tänka helhet och att tänka utanför ramarna. Jag har god erfarenhet av alternativ medicin till exempel. Och av vad bra mat kan göra för hälsan.

Men jag är långtifrån en expert. Så jag måste lyssna på andra. Just nu lyssnar jag en hel del  på två kvinnor som verkar ha något intressant att säga om utfodring av hundar. Och de kommer säkert leda mig vidare till att lyssna på andra.

Dels är det Anne-Li på Hundapoteket. (Tipstack till Marie som kommenterade ett tidigare inlägg!)Hon har rekommenderat mig att testa foderkombon vom och ris (med tillskott som kalk och Standardt Immun). Läs gärna Anne-Lis blogg och hennes artiklar, särskillt denna som kopplar ihop klåda och magproblem: http://helahunden.wordpress.com/2011/11/07/klada-ett-magproblem/ och denna: http://helahunden.wordpress.com/2011/10/17/spannmalsfritt-och-artanpassat/som handlar om vad stärkelse gör med tarmfunktionen (klistrar!). Tänkvärt!

På ett liknande spår är Lena på GG hund och katt. Lena är kvinnan bakom fodret Standardt. Jag bodde i många år granne med GG och hade klickerkurser i affären, så jag vet att foder och näringslära för hund är ett område som ligger den kompetenta personalen varmt om hjärtat.

När Totte återigen blev dålig i magen i lördags morse (kräktes rosafrägat skum och hade diarré) så fick jag panik. Båda dessa kloka kvinnor kunde lugna mig lite (båda ger gratis råd kring utfodring). Lena är också inne på vom och ris-spåret, med lite andra proportioner än de som Anne-Li föreslog. Lena har dessutom lagt till lite, lite rivna, kokta morötter i kosten. Just nu följer jag det rådet, så får vi se.

Som Anne-Li skrev; ”Ibland får man bara prova”. Båda sa dessutom, med lite olika ord; ge inte upp, det ska gå att få ordning på det här.

Jag håller fast vid de orden. Som en skeppsbruten vid en livboj.

Tänk om alla tio-åriga hundar fått en sådan här födelsedagspresent: Marie har gett sin 10-åriga border collie Fen i present att gå en distanskurs i tricks för Silvia Trkman.

Kolla här för att se vilka roliga grejer de gör.

Själv blir jag jätteinspirerad! Och så fantastiskt bra att träna en gammal hund med så roliga övningar. Jag önskar att jag hade gjort mer sådant med Dacke.

Ju mer man lär hunden, desto mer träningsbar blir den ju; den blir snabbare och påhittigare. Så det där med att gamla hundar inte kan sitta – det är ju tvärtom! Om man är klickertränare alltså.

:o)

Den här veckan har jag verkligen fått ovärderlig information om när Totte är som mest träningsbar och när han är tyst i träningen.

En natt för två månader sedan försökte Totte kräkas flera gånger och han verkade också ha ont i magen – han pekade med nosen mot magen och var väldigt stillsam. Vi åkte till veterinären som konstaterade magkatarr. Sedan dess har han i princip oavbrutet ätit Losec.

För en månad sedan brakade hans mage totalt och han fick blodiga diarréer och kräktes blod. Vi åkte in till veterinären och han fick dropp under några timmar, kunde sedan behålla dietmaten han fick och blev piggare. Det här ”anfallet” föregicks av att jag gett honom ett stort märgben (som inte tidigare varit några problem) OCH att jag en vecka tidigare hade gått över från Bravo Lamm (färskfoder) till ren vom (Vom och Hundemat). Men jag har ingen som helst aning om vad som gjorde honom dålig. (Veterinären har förbjudit mig att ge märgben nu i alla fall.)

(Det var synd att jag behövde lämna lammfodret för det gjorde honom jättebra i magen, och han blev av med sin förstoppning. Men tyvärr ökade hans allergi kraftigt och han kliade sig jättemycket (gissar att det var stärkelsen i potatisen i det fodret som gjorde det). Kliandet lugnade sig lite när jag bytte till vom, men jag hann  bara ge det ett litet tag innan magen kraschade, så jag hann inte utvärdera det då.)

I två och en halv vecka gick hans mage nu upp och ner, först var den lite bättre, sedan blev det diarré igen ( men inget blod) sedan lite bättre, nästa dag dålig osv. Han åt nu Hills ”magfoder” id, på burk. När jag blandade in ris i det fodret verkade hans mage må lite bättre men han blev inte bra. Så då satte veterinären in penicilin. Det var för tio dagar sedan. Efter två dagar var hans mage perfekt.

Under tiden som han har fått penicilin har jag försökt att gå tillbaks till vom eftersom han ju dels inte kan gå på det där dyra id-fodret hur länge som helst och för att han kliar sig en del av det. Sedant två dagar tillbaks har jag helt gått över på vom och ris. Och nu kliar han sig MYCKET mer (JAG BLIR TOKIG!)…och magen är inte riktigt lika bra som tidigare i veckan men fortfarande bra.

Sedan tre dagar har jag också slutat med Losec. Och när jag försökte träna i går så var han väldigt påverkad. Han hade låg energi och var pipig och inte alls glad. Jag satte in Losec igen så klart (dumt att sluta med den just nu när jag gör ett foderbyte).

Ursäkta om detta blir som att läsa en tråkig journal men nu kommer jag till poängen:

När Totte mådde som bäst – då penicilinet ställt magen till rätta och han gick på en kombo av råris, Hills burk-id, Specifics allergifoder (torrfoder, som godis att ha i fickorna – jag var ju tvungen att ha något) så hade vi ett par helt grymma träningspass då han hade hög och fokuserad energi utan ljud eller med väldigt lite ljud.

Visst hjälper det att jag tränar bra och är flexibel men det som hjälper allra bästa är att min hund är helt frisk! Han är kanske en känslig individ, som blir mentalt väldigt påverkad av att ha ont eller när kroppen inte funkar helt som den ska. (Vem blir inte det förresten?!?)

Så; nr 1 för mig nu måste vara att få en hund som är i balans fysiskt för då kommer han vara i balans psykiskt och då kan vi göra det jag vill, under tystnad.

Detta är förfärligt att inse men Totte har mer eller mindre haft en trög mage i nästan två år och han har inte mått bra av det (ångest, ångest). Jag har fått höra att det är bättre med en hård mage än en lös och Dacke har alltid ätit mycket ben och haft en hård mage utan att det verkat vara ett problem för honom, så nej, jag har inte fattat. När jag äntligen förstår detta med Tottes mage så bryter hans allergi ut. Alltså blir det nu svårt att experimentera med hans foder…

Jag har inte gjort någon allergiutredning än för jag har inte haft råd. Men jag kommer snart få råd, så då ska jag göra det för att förhoppningsvis få i alla fall några svar (jag har hört så mycket negativt om de där utredningarna) till exempel om det är vissa proteiner han regagerar på och så vidare.

Jag kommer fortsätta träna under tiden jag får ordning på det fysiska, men jag måste vara extremt anpassningsbar och inte sätta någon som helst press på på Totte. En dålig dag kan handla om att leka lite, sitta och äta godis (ja, dvs dietfoder) i min famn och titta på de andra, gå ett spår, göra några trix som är enkla – vad som helst som gör att Totte ändå får en positiv känsla av träningen.

Det är i detta läge som jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte använt negatvit straff mer än väldigt, väldigt lite. Snacka om att det då skulle blivit positivt straff. Om han piper för att han har ont och jag ”tvingar” honom att vara tyst genom att reta honom och sno hans leksak – tror ni han får mindre ont då?

Hm. Varför säger man så egentligen – tyst som en mus – när man menar att någon är väldigt tyst? Piper inte möss väldigt mycket?

Hur som helst: Häromdagen läste jag igenom alla mina egna texter om ljud. Och det var bra. Ibland kan jag nämligen glömma bort saker som jag har provat, som funkat bra. Och det är ju dumt.

Till exempel kom jag ju rätt långt i min länga-fria-följet-och-vara-tyst-samtidigt-träning bara genom att använda en externbelöning. Sedan ett tag tillbaks har jag tränat på att Totte ska hålla reda på mig (följa-efter) och kunnat stegvis länga det därigenom. Den träningen började jag ju för att han ju började lämna mig under träningen i somras, när jag tränade dåligt. Och för att jag lite ängsligt hållit för mycket reda på honom. Jag ville att han skulle hålla reda på mig istället. Och så bra den träningen gått!!! Han hänger på mig överallt nu, jättefint. Men det har gått långsamt i att komma framåt med att länga fria följet på så vis, visst har det blivit bättre men…

Så idag tog jag fram en gammal urrolig kampleksak med fjädring i, som vi inte haft framme på länge, och så gick vi ut i den nyfallna snön och tränade att länga fria följet. Och som vi gick! Vi har aldrig gått så långt förut. Och vi kunde göra många repetitioner där jag blandade korta med långa men jag gjorde också flera långa på rad: Jag gick till exempel tio meter rakt fram, fem åt vänster, två åt höger, helt om, två meter rakt fram och sedan VARSÅGOD – galopp till leksak.

Totte var HELT tyst. Tyst som en verkligt tyst mus. Och han hade ett underbart fokus på mig, hela tiden. Vi tränade i sammanlagt 20 minuter inklusive mycket lek och en väldigt kort kisspaus och han pep EN endaste gång under hela träningen. Och det var inte i fria följet utan när jag var otydlig med vad jag ville i samband med ett kommando i fjärren.

Och som han lekte! Värsta galna cockerattackerna! Och vilket fantastisk tempo både ut till och in med leksaken.

ETT pip på 20 minuter. Fattar ni, eller? Jag börjar nästan gråta av glädje! ;oD

Häromdagen när jag städade dök ett anteckningsblock upp med en sida uppslagen. Där stod:

Hur väl jag lyckas beror på:

- grundorsaken

- hur mycket man tränar/hur många hundar man möter

- hur konsekvent man är i att man vill ha en förändring

- antal återfall

- hundens ”ängslanslåda”

- grundrelationen till föraren

- timing

- hur väl man läser situationen och hanterar kopplet

Är du också med om det där ibland att när du går och funderar på ett problem så kommer liksom insikter kring problemet flygande från ett oväntat håll när du minst anar det? Insikter som gör att du ser på problemet på ett annat sätt eller kanske ser en del av lösningen.

Jag läste den där anteckningssidan så att den passade väldigt väl in på det som jag funderar mest på nu när det gäller träningen av Totte; hur jag ska få honom tyst. (Men egentligen är det en anteckning från ett föredrag om hundmöten).

Hur väl jag lyckas med att träna tystnad beror på:

- grundorsaken (till att han piper)

- hur mycket vi tränar (på ett sätt så han är tyst)

- hur konsekvent jag är i att jag vill ha en förändring (bryta när han piper, lägga upp träningen så att han inte piper)

- antal återfall (i pipandet)

- hundens ängslanslåda (vilket humör han är på när vi tränar men också genetik tex rastypiska egenskaper)

- grundrelationen till föraren (hur vi kommunicerar och om jag är konsekvent och pålitligt)

- timing (så klart!)

- hur väl jag läser situationen (när han inte fixar mer, när jag måste sänka kriterierna eller när det är läge för höjning)

Jag behövde en påminnelse om att ha fokus på tystnad i främsta rummet när jag tränar med Totte. Jag tycker att det går för långsamt framåt. Men ärligt talat; hur konsekvent har jag varit på sistone? Hur mycket har jag tränat? Hur har han mått (med diagnosticerad magkatarr osv)? Hur har jag mått? Och så vidare…

Jag måste också påminna mig om att det BLIR bättre. Folk som ser honom över tid är positiva. Och jag kan ju själv gå in på mina filmer och se skillnaden. Helt nöjd är jag först när jag kan gå ett helt lydnadsprogram utan pip. Delmål på vägen är att kunna gå ett fritt följ i klass ett, helt tyst. Innan dess tänker jag inte starta, även om det andra är på plats.

Men jag ska köra lite mer antipipträning ett tag, med treminuterspass, loggföring och fokus på att bryta varje pip och så vidare. Jag började med att läsa om alla mina egna texter om ljud. Den som är intresserad kan söka på ”antipip” och ”pipande hund” i sökfunktionen. Det har ju blivit en del pip-och frustrationstexter med tiden. Det var faktiskt en bra påminnelse att läsa dem.

Nu har det gått en månad sedan Dacke dog. Vi håller på att vänja oss vid en ny vardag.

En vardag där ingen hund kommer sättande när jag bryter skalet på en banan, där jag kan köpa strumpor med olika mönster eftersom en i paret inte längre riskeras att slitas sönder så jag måste gå med olikfärgade strumpor på fötterna ;o), där jag kan sträcka ut mig i hela soffan utan att bli utskälld av en småsur rottis som blev störd i sin sömn när jag råkade stöta till honom med fötterna, där jag kan ta fram elvisparna för att vispa grädde utan att omedelbart få sällskap.

Fast det där sista håller Totte på att ta över :o).

Det är ständigt nya grejer som har med vardagen att göra som dyker upp. Ibland blir jag ledsen och ibland skrattar jag när jag tänker på Dackes små egenheter.

Totte verkar klara det bra. Hans mage har i och för sig brakat ihop men han är bättre nu. Jag träffade en kompis idag som berättade att henne unghund satt i två veckor och stirrade in i ett element när deras gamla hund dog… Men vi har inte märkt så mycket på Totte. Första veckan sprang han in och kollade snabbt efter Dacke men det tog tre skunder för honom att konstatera att han inte var där. Därefter var han lite mer stillsam ett tag, men det kan lika gärna ha handlat om magen. Och vad magen berodde på – tja, det vet vi ju förstås inte…

Under den första veckan efter Dackes död var han väldigt närvarande. Det kändes verkligen som om han var här ibland.

Han gick med en stund på en promenaden; sprang i skogen bredvid mig och gick en stund framför mig på stigen. En morgon kunde jag svära på att han kom upp i min säng på morgonen för att ligga sked. Några gånger stångade han mig i bröstet för att bli kliad på halsen när jag satt på golvet. Och när jag lekte med Totte i vardagsrummet kom han fram och ville vara med.

Det är inget hokus pokus. I nästan elva år har han följt mig, varit nära mig. Min kropp minns och den fortsätter känna det den känt under de här åren.

De där tillfällena av närvaro blir allt färre ju längre tiden går. Men det är faktiskt den fysiska saknaden som är värst. Att inte ha den där stora hundkroppen att krama eller känna intill mig.

Och parallellt med det här infinner sig också en känsla som mest liknar lättnad. Jag var så orolig för Dacke i så många år. Det sista året kände jag mig ofta maktlös och irriterad för jag kände att något var fel men veterinären hittade inte något. Nu behöver jag inte vara orolig längre.

Och så gläds jag åt att det ständigt dyker upp människor som säger något fint eller roligt om honom. Då känner jag stor tacksamhet.

Det är svårt men det går rätt bra ändå, för det allra mesta.

Det här fotot hittade jag i gömmorna en dag, väldigt roligt. Dacke kom ibland och la sig ovanpå mig ;O) och ville mysa på sitt speciella sätt. Det slutade ofta med att han hade knuffat ut mig ur soffan…

Jag har fått en kollega till! Hurra! Hon heter Anna Barnö och förutom att hon är en duktig klickertränare med fötterna i beteendevetenskapen och en kompetent pedagog så är hon trevlig OCH snygg (vad mer kan man begära?) ;o) kolla själva:

Anna har aussien Felix, snart åtta år, som hon tränar och tävlar i lydnad, agility, rallylydnad och lägger viltspår med.
Anna rivstartar med att hålla valpkurs nu i februari, så alla ni med valpar i Göteborgsområdet; marsch till Canis hemsida och anmäl er!

Det känns extra skönt nu när jag själv inte kan hålla kurs att vi har blivit fler. Elsa och Anna har lagt ut flera spännande kurser inför våren. En som jag gärna hade varit med och hållit är Klickertränarutbildning steg 2. Den är för alla er som vill gå en kurs med mer avancerad klickerträning. Kolla in den på Canis Göteborg & Kungsbackas sida! (Susanne har tagit den fina bilden på Anna.)

Igår träffade vi Dackes syster Disa och hans syster Ruffas son-son; Kalle.

Det var alldeles märkligt att träffa Kalle för han var så lik Dacke! (Det lustiga var att när jag skulle hitta bilder på Dacke som visade deras likhet så var det lite svårt. Men om ni tittar på bilden längst upp i sidhuvudet på bloggen, så ser ni att de har samma uttryck.)

KALLE:

DACKE:

Fast de var inte så lika i kroppen. Kalle är mycket högre och längre:

Däremot hade de väldigt lika temperament. När Dacke var fyra (som Kalle är nu) så var han också så där ivrig och studsig och glad och härligt social. Vid närmare eftertanke så var ju Dacke rätt mycket sådan hela livet :o) fast han lugnade sig lite med studsandet och det ivriga gnällandet med åren.

Jag och Dackes husse L har svår rottweilerabstinens, eller mest Dackeabstinens, men att få klänga lite på Disa och Kalle var verkligen trevligt. Disa var så klart också jättesocial och trevlig och körde in huvudet mellan knäna för att bli kliad på rätt ställe. :o)

DISA:

Vi var ute i obygden och la spår tilll vovvarna. Jessica och Conny som äger Disa och Kalle har även en liten västgötaspets som är sju månader och heter Zlatan. Det var dessutom ytterligare en trevlig rottis med, så fem spår blev utlagda i det frostnupna landskapet.

Jessica la ett jättekul spår till Totte. Jag bad om ett med många vinklar, minst nio, och jag fick så jag teg. ;O) Jag slutade räkna vid tolv vinklar… Dessutom la hon ut sex naturpinnar och en snusdosa med snöre i plus en snusdosa som slut. Spåret var drygt 400 meter långt.

Totte löste det jättefint. Efter att ha kollat av en fläck vid spårstarten så gled han i väg på sitt vanliga dammsugande sätt rakt in i spåret.

Jag lät spåret ligga i 1,5 timmar, vilket är kortare än jag brukar. Jag har nyligen gått ner från tre timmar till två. Uppenbarligen är han redo för kortare liggtid utan att det gör honom vimsig och hetsig – vilket ju tidigare skedde. Det var i och för sig vindstilla men ändå. Han tog fyra pinnar av sex. En galopperade han rakt över i allldeles för högt tempo men en missade vi helt. Men de andra pinnarna var det riktigt intressant att se hur han hanterade!

Jag har aldrig lagt ut naturpinnar förut. De är ju nästan omöjliga att upptäcka för naturen är ju full av pinnar :O). Det var så tydligt att Totte inte såg dem men att han kände att det var något här… han cirklade runt i allt snävare cirklar med näsan fullt påslagen så där så att det kluckade, tills han till slut fick tag i pinnen. Det verkade betydligt intressantare för honom att stanna upp och faktiskt LETA efter pinnen än de där tråkiga färdigsågade pinnarna som ju han uppenbarligen både känner doften av och ser men galopperar över. Så nu ska vi lägga naturpinnar ett tag och se om det kan hjälpa till att öka hans intresse för att plocka pinnarna.

Snusdosan med snöre kunde han leka med när vi hittade den, fantastiskt bara det, han som ogärna vill leka i spåret.

Mot slutet tappade Totte spåret i en väldigt svår vinkel som först gick lite åt höger och sedan tillbaks 90 grader åt vänster (det dök upp ett kärr som Jessica inte kunde klafsa igenom :O)). Han höll på i säkert fem minuter för att hitta spåret. Han slog i cirklar, han sökte sig bakåt i spåret och till slut tog han om det säkert 50 meter från där han tappat det och detta trots att både jag och husse då trampat över det flera gånger. Och denna gång klarade han vinkeln och vi kunde avsluta.

Det bästa med detta var ju att jag inte hade en aning om var spåret gick. Jessica berättade det efteråt. Så jag kunde inte styra honom utan fick lita på att han försökte lösa det. Och som han löste det! Lilla duktiga hund, inte skulle han ge sig inte. Jag älskar att han är sådan i spåret!

På kvällen åkte vi till Göteborg och firade nyår med några vänner. Totte stod en stund i altandörren tillsammans med oss och kikade på nyårsfyrverkerierna, sedan återgick han till att försöka komma åt chokladkakan som stod på köksbänken och frestade…