Oj, nu har jag haft en lång semester från hundandet! Har flyttat till lilla Vallda, en liten ort mellan Kungsbacka och havet och vi håller på att boa in oss för fullt, möblering och målning och så vidare. Hundarna får mest vardagsträning och lite till när andan faller på.

Med Totte har jag ett projekt som jag tränar varje dag: att gå lös och ändå vara uppmärksam på mig, inte ta varje viltspår som dyker upp och inte springa långa vändor i skogen. Minst fyra gånger har Totte under sitt drygt ettåriga liv fått chansen att misslyckas när det gäller vilt. Två gånger har han jagat en hare och två-tre gånger har han tagit ett spår och helt enkelt försvunnit. Några gånger för mycket med andra ord. :(

Så nu är det utan undantag långlina på promenaderna – och det funkar riktigt bra. Jag behöver ta linan nästan en gång varje promenad för att hejda honom när han helt slukats upp av en doft som måste följas. Men jag har allt oftare kunnat vända honom i detta spårande med bara rösten. Uppmärksamheten på mig är mycket, mycket bättre. Han söker upp mig många gånger (igen och igen) på varje promenad och han verkar ha börjat förstå att på asfalt så är det bästa stället att vara på bredvid matte.

När jag behöver stoppa honom så försöker jag göra det mjukt och tyst. Jag väntar sedan helt enkelt på att han bestämmer sig för att vända tillbaka och då passar jag ibland på att ropa på honom (när jag ser att han har god fart rakt mot mig). Häromdagen hamnade han lite väl långt fram och fick plötsligt fart in i skogen och jag hann inte i fatt linan. Lite desperat ropade jag, men han hade nog inte öronen påkopplade överhuvudtaget, däremot fick tre hårda klappar med händerna honom att förvånat titta upp – då ropade jag och han kom. Bra att det går att komma igenom när det håller på att gå åt skogen…

Jag går nästan alltid med båda hundarna samtidigt och har Dacke i dubbla koppel, dvs ett koppel som kanske blir fem meter långt. Så han får också mycket rörelseutrymme. Det är minst sagt ganska aktiva promenader, inget flanerande precis ;), och det låter nog en del om oss när vi kommer gående. Kanske lika bra det – just nu vistas en vilsen ettårsälgkalv, en älgko med ny kalv och en del vildsvin i området! Inga av dessa har jag så där jätte stor lust att möta om man säger så… Ettårskalven sprang vi nästan rakt på häromdagen, men vi vände snällt medan den stod och glodde efter oss länge och väl.

Förutom denna vardagsträning har jag och Totte även kommit vidare med fritt följ, apporteringen, ingångarn och så har vi äääntligen fått till en snurr – vilken tid det tog för Totte att fatta det där med att snurra. Jag återkommer kring dessa ämnen!

Varning för livsfarliga bilder på oemotståndliga killar. En är lik Toots. Men Gullige Gusten vill man helst äta upp ;)…

http://www.mangsysslaren.se/gkullen.asp

I dag har jag och Totte varit och shopat hundgrejer. Totte var med inne i den stooora affären som är full av ben, grisöron, mat, godis, leksaker osv – i noshöjd. Rätt mycket fläng på den lille cockern med andra ord.

Men så när jag står där framför väggen med halsband och väljer färg och han står bredvid och piper så lägger han sig plötsligt ner med huvudet i backen! Bingo! Och han gör det igen och igen, och ligger tyst och stilla i denna stökiga miljö med människor och dofter och massor av störningar.

Vi firade med att köpa matchande (jaja, jag vet, det är jättenördigt) rosa halsband till Totte och Dacke. Totte fick även sina första dummies som Dacke är otroligt avundsjuk på. ;-)

I går hade jag ett häpnadsväckande genombrott i min och Tottes lugn- och roträning. Jag bollade under eftermiddagen lite tankar med Shadi om hur jag bör gå vidare med träningen. Jag uttryckte nog lite frustration över att det tog Totte 3 timmar och 48 minuter att somna på kursen häromdagen. Hon tyckte det var ett fantastiskt framsteg; själva hade hon en tid med sin spaniel i motsvarande situation på åtta timmar…

Det finns alltså grader i helvetet ;-D.

Hur som helst så sa hon något som jag tror är hela grejen med den här träningen. Målet med träningen är ju att Totte ska vara tyst och kunna slappna av i olika situationer. MEN han ska ju också kunna byta den avslappningen till aktivitet.

Det handlar med andra ord om ett växelspel mellan aktivitet och avslappning och det är alltså det han ska lära sig – till slut!

Med den tanken i huvudet så utformade jag ett träningspass där jag växlade mellan dessa två tillstånd med avstamp i  nedanstående målformulering.

Målet med min lugn- och roträning är att:

• Totte ska kunna vara med som visningshund på mina kurser (och därmed kunna ligga avslappnat och tyst och vänta)
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur medan jag tränar Dacke
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur när vi går kurs

Syftet är att:

• Totte ska få lättare att i olika situationer gå ner i aktivitet och stress
• Totte även ska kunna pendla mellan aktivitet och lugn i olika situationer

Träningspasset varade i 12 minuter. Jag filmade hela men har här klippt ner det så att början, lite av mitten och sedan slutet är med (knappt fem minuter). (När filmen börjar har jag tränat Totte några minuter först, det hade ju varit alldeles för svårt annars att be honom att vänta det första han gör).

De gånger det blir för svårt för Totte – och man kan höra ett litet pip – är när jag leker ganska vilt med Dacke.

Inte en enda gång lämnade Totte filten utan frikommando! Mitt kriterie för att han skulle få komma och leka med mig var ju hakan i backen och tyst och jag tror att jag höll det hela träningen utom en gång då hakan precis var på väg upp.

Men jag kunde lägga in lite apporteringsträning mitt i alltihop utan några som helst problem. Jag är själv imponerad av min simultankapacitet ;-)  men mest impad är jag av min lilla hund som gjorde ett sådant otroligt framsteg!!!

Förra helgens mängdträning måste ju ha påverkat så klart men jag tror också att jag tänker på det som ett växelspel gör det otroligt mycket lättare för Totte.

Ok, här kommer lite film!

För bara en månad sedan hade detta varit HELT otänkbart. Han hade ylat i högan sky. Så nu är det bara att jobba på!

Helgens agilitykurs var förutom på alla sätt trevlig och rolig även ett ypperlig tillfälle för mig att träna lugn och ro med Totte – i en stökig miljö.

Först var jag lite orolig för att kriteriehöjnigen var lite väl häftig; att träna i köket och att träna mitt under pågående agilitykurs är ju ett ganska stort steg… Men samtidigt tänkte jag att det kunde bli bra för Totte att omedelbart få med sig det här tänket in i en kurs. Detta var hans första kurs förutom när han hängde med Dacke och mig som pyttevalp i somras några dagar i Oslo.

Vi började redan på fredagkvällen då jag hade med honom på teoripasset som Eva höll. Han var enda hunden förutom Evas Tizla. Tanken var att han skulle ligga på sin filt bredvid mig. Jag droppade nästan oavbrutet godis på filten. Ibland satt han i min eller observatören tillika Tottefan och hundvakten Jennys famn en stund och ibland gick vi ut och tog en kisspaus. Jag hade även ett  tuggben med som han ägnade sig åt långa stunder. Har ni någonsin hört en hund äta ben och yla samtidigt? Nä, inte jag heller förrän då. ;-)

Inledningsvis tänkte jag ”herregud hur ska vi stå ut med det här” eftersom han pep rätt så mycket. Men ganska snart tystnade han även om pipandet kom tillbaka i intervaller. Dock avtog de mer och mer ju längre tiden gick.

Jag var hyfsat nöjd med fredagen eftersom det trots allt gick framåt. Han ligger med huvudet nere och är stilla i kroppen och svansen och är i långa perioder helt tyst.

På lördagen hade vi först två timmars träning i hallen innan vi gick in i teorisalen samt åt lunch under ungefär två timmar.

3 timmar och 48 minuter in på denna dag så somnar faktiskt Totte i teorisalen – lagom inför att vi skulle gå ut igen… Jag förbjöd raskt alla att röra sig men ingen lydde ;-).

Även på eftermiddagen somnade han (bilden ovan) flera gånger när vi hade samling i mitten av lokalen.

Morgonens träning gick jättebra. Träningen är ju inte problemet. Han är tyst, jobbar med fantastiskt fin attityd och låter sig inte störas nämnvärt av den höga aktivitet som pågick. Jag jobbar nu med buren som den plats som det ska vara lugn och ro i. (Jag la filten i buren). Men buren har blivit ett problemställe – han är sällan tyst där. Även detta blev bättre under helgen men är långt i från bra.

Dock – och detta är ju lite intressant – så hade jag med mig filten till de samlingar utan hund som vi gjorde mitt i lokalen med jämna mellanrum. Och där kunde jag avancera från att jag satt intill honom och droppade godis för hakan i backen till att jag på söndagen hade en helt tyst hund som avslappnat (och ganska utmattad gissar jag) låg på sin filt medan jag gick längre och längre bort från filten och stod upp en bit i från och kastade godis med lite längre intervaller. Och då! Då somnade han nästan!

Han var heller inte störd av att Eva visade träning av gungan typ fem meter bort, med en Tizla som sprang upp och ner och en gunga som smällde i golvet. Totte vände på huvudet några gånger men låg i övrigt kvar med hakan i backen.

Under hela helgen var jag väldigt dynamisk i hur jag satte kriterierna. Ofta struntade jag i om han pep, bara han låg med huvudet i marken. Det som hände då var att han slutade pipa och då kunde jag ofta droppa godis med längre intervaller utan att han pep…

Det gick helt klart framåt på alla plan, även om det fortfarande är långt kvar. Men kanske var det bra att ”hårdträna” på det här viset för att nu återgå till vardagsträningen igen och flytta fram positionerna ytterligare en bit.

Sov lilla Totte...

Jag har så mycket att göra för tillfället så hundträning och hundbloggande har fått stå tillbaka lite.

Jag har bara haft fyra träningspass med Tottes lugn och ro-träning. Men på det senaste höll jag på ganska länge och nådde också ett litet genombrott. Det började riktigt illa med att Totte pep och ylade (!) och jag var nära att bryta men tänkte att jag skulle se vad som hände om jag jobbade honom igenom det istället.

Han erbjuder nu att ligga ner med huvudet antingen platt mellan framtassarna eller lite på sidan med huvudet över ena tassen. Båda är ok tycker jag. Men i det här passet låg han så – och ylade samtidigt… Inte så bra…

Jag började då lägga till en koncentrationsövning. Att ha något att fokusera på kan ju vara väldigt lugnande – det verkar vara ganska jobbigt. Målet är ta bort detta något men nu använder jag det som en hjälp. Jag la en godisbit framför Totte, på olika ställen och olika avstånd, och om han var tyst och stilla så tog jag biten och gav honom den. Ibland sa jag även varsågod så han fick ta den själv.

Detta verkar fungera som omvänt lockande – som funkar väldigt bra på Totte. Han blev väldigt fokuserad och stilla i kroppen – och knäpptyst.

Jag jobbar helt utan klicker nu men talar lugnt till honom, det vill säga; den betingade förstärkaren är just nu ett ord (bra) och inte en klicker.

Under det här passet kunde jag länga tiden från att han la ner huvudet till att jag la ner godisbiten på golvet och även tiden från att jag la ner biten till att han fick den.

Så fort jag börjar träna (vad som helst) nu så erbjuder han detta beteende först. Det gillar jag eftersom jag tänker mig att det ska bli en regel: han måste ligga lugnt och stilla (och tyst) för att få träna med mig.

Nu ska jag ringa Shadi för att bolla hur jag ska gå vidare!

I går har var jag och hälsade på Shadi, en klok och begåvad klickertränare som har arbetat väldigt medvetet och fint med en ”galen” spaniel ;-). Den galna spanieln, Mini, är av modellen engelsk springerspaniel och Shadis snart tvååriga hund.

Innan jag träffade Shadi så fick jag av våra gemensamma hundvänner en beskrivning av Mini med ord som ” den galnaste hund jag någonsin träffat” ”helt tokig” och så vidare. MEN att Shadi sedan gjort ”ett fantastiskt jobb” och att hunden nu var ”som en annan hund”.

Vad de anspelade på när de talade om galenskap var att Mini låg väldigt, väldigt högt i stress – hela tiden, redan som valp.

Shadi intygade att hon precis som jag slet sitt hår inledningsvis men att hon sedan mycket systematiskt tog hjälp av och inspirerades av dels Eva Bodfäldt och Fanny Gott.

Fannys spaniel Shejpa har jag följt sedan hon var valp och jag kan bara säga så här;  Tottes pip- och avslappningsproblem är som en vårvind jämfört med stormen Gudrun, typ. ;-) Men även Shejpa är nu en hund som kan slappna av och ta det lugnt.

Eftersom jag så klart tror på klassisk betingning så har jag hela tiden tänkt att det måste gå att göra något åt detta genom att arbeta på det sättet (det vill säga ändra hundens känsla) men jag har känt mig osäker på exakt hur. Efter att ha talat med Shadi och tillsammans med henne jobbat med Totte i en och en halv timme i går så är jag helt säker på att det här är en bra väg att gå.

Shadi gav mig först en målbild genom att visa hur Mini nu slappnar av så fort inget händer. (Detta är oftast det svåraste – att ligga och koncentrera sig på något och ha en aktiv passivitet brukar inte vara så svårt men att verkligen slappna av helt och hållet från hög aktivitet är en konst.) Först kamplekte hon lite med Mini och sedan tog hon bort leksaken och ställde sig mot diskbänken och småpratade lite med mig. Det tog bara några sekunder så lade sig Mini ner, med hakan i backen och ändan lite halvt på sidan i en skönt avslappnad pose.

Efter en liten stund brukar det komma en skön suck från Mini.

Sedan satte vi igång och jobbade med Totte. Första delmålet var att få ner hans nos mot golvet. Tanken är att han ska rikta blicken neråt, han ska inte ska ta ögonkontakt med mig. Om jag till slut ska kunna stå och undervisa andra ekipage medan Totte vilar, så kan det hjälpa honom att inte ha ögonen fäst på mig helt tiden. Så småningom ska hela hunden ner på golvet men vi började alltså med nosen/blicken.

Totte började raskt erbjuda en massa beteenden, särskilt när han var vänd mot mig. Shadi och jag satt på vars en sida av ett bord och Totte var på golvet framför bordet. Vi började slänga ner godis på golvet med hög frekvens och efter ett tag, då jag tyckte det gick lite långsamt, ;-) så tog jag fram klickern bara för att fånga när Totte böjde på nacken för att sträcka ner nosen mot golvet. Efter att ha fångat det några gånger och han snappat upp grejen så la jag bort klickern igen. (Här blandar vi alltså operant och klassisk betingning.)

Sakta men säkert jobbade vi oss igenom att han skulle titta neråt till att han skulle ”komma ner” ännu mer. Vi tog lekpauser emellanåt men fortsatte sedan enträget. Det var bra att vara två, när Totte ibland fäste väl mycket uppmärksamhet på mig så kunde Shadi kasta godis medan jag var helt stilla och inget hände.

Såsmånigom la sig Totte. Hans frenetiskt viftande svans lugnade sig också. Mitt kriterie blev då att han skulle ha nosen (och därmed blicken) vänd från mig för att jag skulle kasta godis. Vi lyckades också fånga (klickern åkte fram ibland och det funkade faktiskt bra, han drog inte upp sig) att han gjorde en ansats att lägga hakan i backen.

Emellanåt pep han, dock allt mindre ju längre tiden gick, men vi struntade i att han lät och jobbade bara vidare med att blicken skulle ner. Vad lugnande det var! Det är svårt att hålla hög aktivitet och ha blicken i backen – prova själv!

Tanken med det här arbetssättet är ju att om kroppen ligger ner i en avslappnad pose så BLIR du avslappnad. Även om du inte var det från början. Till slut blir den här posen en signal till hjärnan att ta det lugnt och lugnet infinner sig så fort hunden lägger sig ner.

Nu kommer jag att jobba vidare med det här så mycket jag bara hinner under veckan. Ska försöka filma någon gång också. Återkommer!

Okej, efter en liten paus fortsätter vi träningspasset med att höja störningarna. (se förra inlägget om inkallning)

Den största störningen för Totte, förutom springande hare, är andra hundar. Det är sååå kul att leka med dem. Detta innebär naturligtvis att han utsätts för risker. Han tror hitintills att alla är snälla men det vet vi ju att alla inte är. Jag måste med andra ord kunna kalla in honom när han är på väg mot andra hundar.

Mitt i den här träningen dyker först två skällande småhundar upp, som lämplig störning. Vad värre är så dimper dessutom typ världens största schäfer med en enorm ragg ner från himlen och landar framför oss. Snacka om att jag är i bubblan, jag ser honom inte förrän han står en decimeter frän Totte, det var extremt obehagligt.

Man ser på filmen att min impuls är att kasta mig fram och ta Totte men jag hejdar mig tack o lov, det hade verkligen kunnat förvärra situationen. Snacka om skarpt läge. Två fina inkallningar blev det, efter den första är jag så paralyserad att jag inte får fram belöningen – så i stället fortsätter Totte mot de små skällhundarna. Man hör på min falsett att jag är något stressad. Puh.

Sedan fortsätter vi träningen med att kasta favoritleksaken för att kalla in när han är på väg mot den. I början kallar jag precis när jag kastat, sedan låter jag honom springa längre och längre innan jag kallar in. Emellanåt får han springa och ta leksaken också.

Jag klickar i detta träningspass även när han har kommit ända fram till leksaken eller hunden om han fort väljer bort störningen. Vid en stegring kan man tänka sig att låta klicket utebli om han kommer ända fram. Risken är annars att han väljer att använda störningen som en slags target och gör en liten kedja.

Eller jag. JAG har problem.

När jag skaffade Totte så såg jag ju framför mig att han ska bli min behändiga visningshund på kurser, när Dacke går i pension. Han ska ligga där så snällt i sin bur och sedan komma ut och visa hur en slipsten ska dras. Tänkte jag. Och han kan en massa redan så det artar sig men så var de det där med att ligga och vänta.

För hur svårt är det att burträna en hund egentligen? Inte så svårt alls.En rolig lek; ut och in ur buren, allt längre pass med mycket oregelbunden och inledningsvis hög förstärkning (godis) för att ligga i buren och så vidare. Har funkat på mina elever, alla gör som jag säger och det blir så bra så ;-).

Långfinger åt mig då bara, för det funkar inte alls med Totte. ”Men jag har ju bara tränat för lite” var min egen förklaring. Så fick jag med mig snälla AK som lovad burträna med fokus på avslappning med Totte under tiden som jag höll kurs i söndags.

Men det funkade inte! Att mata Totte för att han var stilla höll i ungefär 7 sekunder sedan började han pipa. Om han såg mig eller om jag pratade högt så började han yla. Vid ett par tillfällen fick han därför springa till mig som belöning för att han var tyst och stilla men det gjorde bara saken värre. Jag tänkte nog att en slags tålmodig uttröttning skulle funka men icke. Både AK och Totte var i och för sig väldigt uttröttade när dagen var slut… De stackarna.

Jag måste säga att jag har inte riktigt stött på det här problemet förut. Jag har haft superstressade hundar som elever men då är det stress hela tiden och då har vi kunnat ta hand om det med ett helhetstänk. Totte tränar jättefint för det mesta, utan att säga ett ord. Jag har i  och för sig varit ganska noga med att inte börja träningen så han sätter igång att pipa utan låtit honom få några lätta uppgifter som han kommer i gång med vilket gör att frustration uteblir.

Hemma, när jag tränar båda hundarna, så sitter Totte snällt i sin säng och väntar på sin tur medan jag tränar Dacke. Det går också bra.

Jag håller på att tänka så det knakar just nu och är inte färdigtänkt men jag vet i alla fall att jag ska ta bort all mat ur DEN HÄR träningen för den verkar bara väcka förväntan. Det är en helt ny erfarenhet för mig. Mat har alltid varit lugnande i den träning som jag bedrivit.

Däremot funkar fysisk kontakt bra. När jag håller i Totte med händerna eller masserar och stryker honom lugnt längs sidorna eller på bröstet så blir han lugn. Dacke är ju precis tvärtom så det är också lite nytt.

Jag ska läsa på lite och prata lite med några personer om CU-tänket (controlled unleashed) som många vittnar om har funkat bra för deras ”stresshundar”.

Jag vill att Totte ska ha samma fina tränignsapproach som han har nu MEN att han ska kunna slå om till stillhet och lugn där emellan. Alltså handlar det här inte om en allmän dämpning av honom utan om att hitta och ta fram (shejpa?) en annan känsla (lugn) som han inte verkar ha kontakt med under träning nu.

Hur exakt det ska gå till vet jag inte än, måste lyssna lite och tänka lite för att komma fram till det tror jag.

Inget ont som inte har något gott med sig – nu får jag chansen att utveckla ett kunskapsområde och bli expert på pip- och skall… ;-)

Inkallningsträning handlar egentligen till ungefär 90 % om störningsträning. Min hund ska välja bort olika frestelser dvs  störningar för att välja mig i alla lägen.

Jag skulle vilja att det ser ut som om min hund tänker ”aha, hon försöker lura mig att springa efter den där haren/fram till den där hunden/leksaken/katten/människan/maten men jag tänker inte gå på det där, jag håller mig här istället”. Allt som händer runt omkring ska hunden välja bort för att välja vara med mig.

Det blir med andra ord en slags skvallerträning eller en ordlös ”inkallning”. Hunden kommer till mig så fort den får syn på en frestelse – för att bli belönad hos mig. Störningarna blir en signal – ”spring till matte”.

Kanske 10% av arbetet handlar om själva momentet att springa till mig i full fart på kommando. Det lär jag in genom att först och främst belöna ALLA gånger min hund kommer in spontant till mig på promenad. Eftersom jag vill ha fart in så belönar jag gärna med fart – kastar leksak bakom mig så hunden springer förbi eller drar en leksak bakom mig och springer i väg (jaktinkallning). Detta varierar jag med goda godisbelöningar.

Ganska snart sätter jag på kommando när hunden är på väg mot mig i full fart. Successivt flyttar jag kommandot så det kommer allt närmre den punkt då hunden startar sin språngmarsch mot mig. Till slut kallar jag innan hunden har börjat springa.

Vid någon punkt sätter jag ihop de här två övningarna. När hunden är upptagen med att leka med en annan hund/människa eller äta/jaga något kallar jag in. Men innan jag gör detta så har jag försvårat störningarna steg för steg.

På en av mina inkallningskurser, som för övrigt är den kurs då jag ser resultat snabbast hos eleverna, kallade vi på ”examen” in en älghund genom ett litet hav av störningar: Andra hundar, människor som kastade kongar framför nosen. Hunden fick zick-zacka sig fram för att nå sin matte. Det var underbart att se. Särskilt som matte kom med hunden till kursen och berättade att den tidigare stack och var borta i timmar så fort hon kopplade loss den…

Häromdagen fick jag alltså träningshjälp för att förbättra inkallningen på Totte. Nedan kommer en filmsnutt på hur vi jobbade. Vi började med den allra enklaste formen av störning. Jenny håller en liten torrfoderbit i sin knutna hand. (Jag belönar med korv). Inledningsvis belönar jag för att Totte ger upp sina försök att med slickningar ”öppna” Jennys hand. (Detta fick vi tyvärr inte på film, vi hade redan tjuvstartat, men några klick senare är filmkameran på.) Ganska fort så blir dessa försök kortare och kortare.

Då höjer vi kriterierna. Jenny börjar smacka och locka på Totte. Först blir Totte intresserad men börjar snart välja bort även detta. Han är vid något tillfälle inne på att göra en kedja – springa fram – dutta – titta på matte. Jag låter det hända några gånger men sedan håller jag bara inne på klicket. När han märker att kedjan inte lönar sig så fångar jag att han tittar upp på mig och sedan är vi på banan igen.

Nästa kriteriehöjning är att Jenny tar fram en leksak. Då belönar jag också med leksak. Eller rättare sagt – jag belönar de RIKTIGT bra valen som Totte gör med leksak och de andra med godis.

Som ni hör så är jag inte den tysta typen när jag tränar ;-D. Det är väldigt förstärkande för mig att få belöna med rösten – jag blir glad när Totte är duktig helt enkelt.

Efter den här inledande träningen så höjde vi kriterierna ytterligare och tog även in ytterligare en typ av störning.
Även detta finns på film så fortsättning följer snart!