I helgen har Canis tränarutbildning (avdelning Göteborg) haft tredje helgen av fyra. Jag har verkligen oförskämt roligt på de här helgerna! Det blir många härliga garv tillsammans med kursdeltagarna – när det blir tokigt eller när hundarna gör knasiga saker eller för den delen lyckas göra precis det vi hade tänkt oss. Det är så roligt med alla glada hundar och humoristiska människor!

Så här långt komna i kursen är alla på banan när det gäller klickerträning, även om förvirring inträder då och då i enskilda delar ;o). Jag blir alldeles glad när jag ser mångfalden i belöningarna, fin-fina transporter, suverän timing, smarta belöningsplaceringar och avvägda kriterier. Kort sagt: Goda träningsfärdigheter!

Även om det finns stråk av förvirring kring metoden ibland så löser det sig alltid när vi väl kommer ut och får omsätta tänket i praktiken. Det blev till exempel väldigt tydlig när vi i dag började med baklängeskedjning av den nonsenskedja som vi introducerade som uppgift redan första helgen. Momentet ser ut så här: Hunden ska springa rakt ut fem meter och där snurra på kommando och sedan fortsätta runt en stol och därefter springa mot sin förare, plocka upp ett föremål, komma in i utgångsposition och släppa på tack. Delarna är snart på plats och sista helgen är temat baklängeskedjning men vi började kedja redan i dag.

Många lärdomar där, en av de viktigaste vara kanske att ALLTID börja om igen från början (dvs från slutet) när kedjan av någon anledning brutits. En annan var att den belöning som kommer varje gång efter sista delen i kedjan ska vara kanonbra. Bra belöning i slutet av kedjan gör kedjan värd att jobba för.

Det är jätteroligt att följa det här gänget och det känns himla trist att nästa gången är sista :(!

Här får ni se hur kul vi kan ha det ;):

I går hade jag ett häpnadsväckande genombrott i min och Tottes lugn- och roträning. Jag bollade under eftermiddagen lite tankar med Shadi om hur jag bör gå vidare med träningen. Jag uttryckte nog lite frustration över att det tog Totte 3 timmar och 48 minuter att somna på kursen häromdagen. Hon tyckte det var ett fantastiskt framsteg; själva hade hon en tid med sin spaniel i motsvarande situation på åtta timmar…

Det finns alltså grader i helvetet ;-D.

Hur som helst så sa hon något som jag tror är hela grejen med den här träningen. Målet med träningen är ju att Totte ska vara tyst och kunna slappna av i olika situationer. MEN han ska ju också kunna byta den avslappningen till aktivitet.

Det handlar med andra ord om ett växelspel mellan aktivitet och avslappning och det är alltså det han ska lära sig – till slut!

Med den tanken i huvudet så utformade jag ett träningspass där jag växlade mellan dessa två tillstånd med avstamp i  nedanstående målformulering.

Målet med min lugn- och roträning är att:

• Totte ska kunna vara med som visningshund på mina kurser (och därmed kunna ligga avslappnat och tyst och vänta)
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur medan jag tränar Dacke
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur när vi går kurs

Syftet är att:

• Totte ska få lättare att i olika situationer gå ner i aktivitet och stress
• Totte även ska kunna pendla mellan aktivitet och lugn i olika situationer

Träningspasset varade i 12 minuter. Jag filmade hela men har här klippt ner det så att början, lite av mitten och sedan slutet är med (knappt fem minuter). (När filmen börjar har jag tränat Totte några minuter först, det hade ju varit alldeles för svårt annars att be honom att vänta det första han gör).

De gånger det blir för svårt för Totte – och man kan höra ett litet pip – är när jag leker ganska vilt med Dacke.

Inte en enda gång lämnade Totte filten utan frikommando! Mitt kriterie för att han skulle få komma och leka med mig var ju hakan i backen och tyst och jag tror att jag höll det hela träningen utom en gång då hakan precis var på väg upp.

Men jag kunde lägga in lite apporteringsträning mitt i alltihop utan några som helst problem. Jag är själv imponerad av min simultankapacitet ;-)  men mest impad är jag av min lilla hund som gjorde ett sådant otroligt framsteg!!!

Förra helgens mängdträning måste ju ha påverkat så klart men jag tror också att jag tänker på det som ett växelspel gör det otroligt mycket lättare för Totte.

Ok, här kommer lite film!

För bara en månad sedan hade detta varit HELT otänkbart. Han hade ylat i högan sky. Så nu är det bara att jobba på!

Jag har gått utan byxor hela sommaren. Det har faktiskt inte varit jättevarmt och skönt i alla lägen precis. Men vad gör man inte om man vill släcka ut en byxkampare?

Klänningarna har inte heller fått vara för långa men shorts har funkat bra. Men Totte är verkligen HELT tokig i att bita i byxbenen. Fram för allt händer detta inomhus eller om han är väldigt uppdragen även utomhus. Han morrar sitt värsta cockermorr och drar sedan med imponerande styrka.
Och jag vill ha en hund som går bredvid mig utan att tugga på mina kläder så vad göra?

1. Se till att han inte får så många tillfällen att ”misslyckas”. (Misslyckas = ta tag i byxan. Där av den byxlösa sommaren.)
2. Belöna när han rör sig bredvid mig utan ”kampa-med-byxan-tendenser”. (Använder här mina byxbeklädda ben som ett omvänt lockande, jag viftar med benen och går fram och tillbaka).
3. Belöna honom när han är på väg att ta tag men ångrar sig. (Här belönar jag även för att han ”duttar” ned nosen på mina byxor utan att ta.)
4. Belöna för att han släpper byxan (när han tyvärr tagit tag).
5. Avleda med något annat som finns i närheten om han väl fått tag.
6. Lugnt och försiktigt ”koppla loss” honom, vänta tills han intresserat sig för något annat och sedan fortsätta gå.

Jag har helt klart varit lite slarvig med att vara konsekvent. Ibland har jag ”kopplat loss” honom och spurtat till närmsta plats där han inte kan få tag på mig, hahaha, vilket ju självklart förstärker den här roliga leken VÄLDIGT mycket… Don´t try this at home, folks. ;-)

Nummer 1 – 3 har funkat bäst men kommer från och med nu fungera mycket bra eftersom jag från och med nu ska vara konsekvent. Nummer 4 – 6 är mest ett slags ”om det ändå händer och jag måste trassla mig ur situationen”. Nummer 5 – 6 upplever jag inte att han lärt sig av alls.

Det här kan ju faktiskt vara en riktigt farlig aktivitet – jag kan trampa på honom och han kan fälla mig…
Från och med nu MÅSTE det ligga godis i fickorna på alla långbyxor som kommer in genom vår dörr!

En liten film om ovanstående, tidigt i inlärningen. Det var ett långt pass, sammanlagt tio minuter, (ja, jag vet, för långt) men framstegen kom fort. Här något komprimerat:

Jag fattar ärligt talat inte vad det är jag har gjort, som inte lyckats med att få Totte att vilja komma och lämna grejer till mig. Hur svårt kan det vara? Jag har varit medveten om hans vilja att behålla allt ända sedan hans andra dag hos oss, jag skrev till och med om det i bloggen.

Hur som helst så har jag ju gjort en plan där jag ska leka med honom mer medvetet med fokus på avlämnandet. Klicka för lyftandet, bära matskål och hej och hå. I den planen ingick dock inte mitt starkaste kort; Ludvig.

Ludvig är Tottes husse. Han älskar hundar men kan inget om hundträning. Han har aldrig hållit i en klicker. Han gosar, leker och promenerar med vovvarna.

Så i dag skulle jag och Dacke i väg och Totte och husse stannar hemma. Och leker en liten lek som de tydligen brukar leka. Ludvig kastar en liten pipgubbe mot en vägg, den studsar ner på golvet och Totte tar den. Denna gången tog Totte pipgubben och sprang sedan mot Ludvig för att passera honom (det var det enda hållet att springa åt) och när han passerar husse får Ludvig en snilleblixt.

Han går och hämtar klicker (!) och godis. Sätter sig så det blir en återvändsgränd för Totte och kastar. När Totte tagit leksaken springer han mot Ludvig (för att komma förbi) som klickar (”jag fastnade lite i den med tummen ibland”) och serverar godis. På ett nafs fattar Totte grejen. Efter fem minuter står Ludvig i hallen, kastar pipgubben genom hela vardagsrummet, Totte hämtar och kommer HELA VÄGEN TILLBAKA!

Ridå! :-D

Jag skrattade så jag grät när jag kom hem. Där stod jag med min hela klickerkompetens och alla planer…
Sen var jag tvungen att släpa med dem ut på gräsmattan och lät Ludvig kasta träpinne, penna och sked och det var inga problem.

Ja kära nå´n.

Frivillighet är ju ett honnörsord i klickerträningen. Det innebär att vi vill att hunden ska komma på själv – genom att prova – vad det lönar sig att göra. Som tränare är det alltså min uppgift att belöna det jag vill ha.

Att följa efter är en väldigt viktig grundfärdighet för en valp. Följa-efter-träning är inte att träna det tävlingsmässiga fritt följ (fotgående) utan handlar om… att följa efter helt enkelt. Detta är viktig vardagsträning med andra ord!

Varför gör jag det här då? Jo:
• Jag vill att Totte ska gilla att hålla sig runt mig för då får jag bättre kontroll på honom.
• Det är en del av att stärka vårt ”vi” eller vår bubbla och alla övningar som stärker det är bra (kontakt!).
• Det stödjer inkallningsträningen (frivilliga ingångar! Läs mer i texten Inkallning i 25-graders värme).
• Det gynnar fritt följ – att komma in till mig ska ligga högt på listan.

Däremot handlar att följa efter inte så mycket om position. I den tidiga träningen så klickar jag för hans beslut att följa efter mig. I träningspasset som jag nu har filmat har jag flyttat klicket lite så jag belönar efter att han har tagit beslutet och är på väg. Ibland är jag lite väl snål och sen och vid något tillfälle så byter jag kriterium och klickar för att han sitter vid min sida eller för ögonkontakt (något som jag också vill att han ska ha högt på listan).

Så småningom kommer jag dock att använda det faktum att han går vid min sida till att sätta på kommandot ”gå här” som betyder att han ska gå bredvid mig i en friare form än fotgående. Kalasbra att ha i vardagen. Det här träningspasset har föregåtts av en del klick på vanliga promenader då han har följt efter mig samt av två tillfällen då jag har övat det mer koncentrerat. Det allra första träningstillfället finns på film i texten Valpträning 1. Man kan nog påstå att det har hänt en del sedan dess (två veckor sedan).

För några dagar sedan blev Totte 13 veckor gammal. Han har verkligen varit en liten, liten mysig, gosig valp och det har varit sååå njutbart. Men nu verkar det ha hänt något. Han är fortfarande mysig men han är också mer mottaglig för lite mer aktiv inlärning.
De senaste fyra dagarna har vi (primärt Dacke och jag så klart, men Tottis följde med) varit på kurs hos Fanny och Thomas på Klickerklok (www.klickerklok.se) och för Tottes del har det inneburit massor av social träning men också annan träning. Vi har framför allt tränat:

• Lek (och även fortsatt att träna att han ska komma in med leksaken, vilket han helst inte gör)
• Nosduttar i handen (ska bli avlämning av leksak i handen så småningom)
• Ta kontakt för att få ta synlig leksak på ”varsågod”
• Impulskontroll; för att få godis (som jag lockar med ur öppen hand) måste han sluta nosa på handen och ta bort huvudet
• Kontakt sittande och stående och på nära och långt håll
• Följa efter, komma upp vid min sida och ta kontakt
• Inkallning

Dessutom har vi tränat på att hälsa på andra hundar och människor. Att promenera i skogen, att sova borta, leka med flera valpar, sova i buren i bilen, leka när man är lite rädd för en stor hund som precis morrat åt en, börjat med burlekar och tittat, tittat, tittat (sittandes stilla) på andra hundar och människor som leker och busar.
Har börjat klicka för att titta på andra hundar också. Ska bli ett skvallra. Behöver jag säga att jag har en rätt så trött valp i dag? ;-) Nu ska det vilas i många dagar så att allting kan smältas i lugn och ro.

Första träningspasset där Totte skulle följa efter mig för att så småningom komma upp spontant vid min sida filmades av en träningskompis, här kommer ett litet klipp därifrån. (Detta tränas självklart i vardagen på promenad också!) Notera hur Totte går från att studsa upp och ner alternativt bita i byxbenen till att följa efter och söka upp min sida. Främsta framgångsfaktorn var att byta belöning från leksaken (som gjorde honom tokig) till mat samt så klart hög frekvens på belöningen. Notera också att jag belönar dels för att följa efter mig och dels för kontakt (både sittande, stående och gående).

Rösterna ni hör kommer från Hakon och Kristine, kurskompisar som coachar mig med den äran. (En del störande klick hörs hela tiden – som kommer från någon som tränar bakom filmkameran – det är alltså inte jag som klickar hejsan hoppsan.)