Det är nästan lite tragikomiskt hur jag de senaste TRE lydnadstävlingarna har börjat mina blogginlägg med något i stil med ”inte bästa uppladdningen för jag har legat sjuk” …
Inför denna tävling strök jag nästa alla inplanerade träningstillfällen inklusive ett par träningstävlingar och låg i en bronkit medan Tassla fick vila sig i form.
Jag tror i och för sig att utifrån energisynpunkt så är Tassla bäst om hon får vila från lydnaden en vecka innan tävling för då är hon så otroligt träningspeppad. Men utifrån detaljsynpunkt så är det sådär – särskilt om jag inte tränat lydnad riktigt ordentligt sedan i somras … Därför kan jag VERKLIGEN vara nöjd med att just detaljerna var överraskande bra på denna tävling!
Nästan allt var riktig bra faktiskt. Det vill säga, de första fyra momenten; dirigeringsapportering, hopp-metallapport, fjärr och vittring. Vi slog dessutom poängrekord i dessa moment, idel 9:or och 10:or, och fick sedan även en helt överraskande 8:a i fria följet.
Efter detta som var en inomhustävling på Göteborgs hundarena så körde alla först fyra moment, sedan byggdes banan om och så körde vi fyra till. Jag var strålande glad efter första rundan. Tassla har börjat gå in i skendräktighet men hon är bara i början och det enda som märkts är lite lägre tempo på promenaderna, mycket sovande och att hon är väldigt gosig. Så att det inte märktes i första rundan gjorde mig på väldigt gott humör. Tänk om det blivit mycket bättre? Tänk om det inte hunnit påverka henne i träningen än, så som det brukar?
Jag hann in på plan och vi ställde upp för fotgåendet och i samma sekund som vi började gå kände jag att jag tappat henne. Jag hade en otroligt dålig känsla hela fotgåendet igenom. Hon sprang knappt i språng marsch och hon satte sig snett, hade blicksläpp och kändes tveksam. När vi sedan ställde upp för rutan hade jag redan börjat fundera på att bryta. Ändå körde jag vidare. Tassla sprang mot rutan med inlagd broms, som om hon tänkte vända hela vägen. Det gjorde hon också – inne i rutan, åt fel håll, för tidigt och jag fick dirigera om. Jag fick in henne djupare men när jag kommenderade ”ligg” flyttade hon fram och hamnade med tassarna utanför och nollan var ett faktum. Därefter gjorde vi ett z:a som var uruselt. Jag var ju redan störd och ofokuserad och blev jätteosäker när tävlingsledaren inte sa ordningen på skiftena. De hade vi fått reda på på samlingen som vanligt men i alla tävlingar hitintills har jag fått reda på dem även precis när man ska starta. (Bra info till mig där att jag kan bli störd när TL inte gör som jag tror att hon ska göra!) Tassla gick i princip bakom mig och hon gjorde två av tre skiften fel – och ställde sig på alla. Så då bröt jag och busade upp henne lite innan vi gick av planen.
Jag blir sällan särskilt besviken efter att jag har tävlat, det finns alltid något att glädjas åt och vi gör ofta framsteg i någon del. Visst kan jag vara småsur på mig själv när jag varit klantig men herregud vad besviken jag var efter den här tävlingen. Säkert i två timmar. Jag var på nivån ”jag börjar samla frimärken”.
Men senare under dagen kändes det bättre:
- Gruppmomenten gick otroligt bra – ännu en bra erfarenhet för Tassla
- De fyra första momenten gick ju svinbra!
- Fotgåendet hade vi en dålig känsla i men onekligen har vår lägsta nivå höjts, för de som stod bredvid tyckte inte all det såg så dåligt ut som det kändes.
Skendräktigheten är ett jäkla skit. Men hon höll i alla fall längre än hon gjort tidigare vid skendräktighet – då har hon varit låg från början.
Så, nu får jag fundera över vad vi ska träna – om vi ska träna – så länge den pågår. Antagligen kör jag jaktträning för hela slanten. För där håller hon än så länge mycket bättre – jag antar att drifterna tar över.
Så får vi träna och tävla lydnad igen om några månader.