Oj, nu har jag haft en lång semester från hundandet! Har flyttat till lilla Vallda, en liten ort mellan Kungsbacka och havet och vi håller på att boa in oss för fullt, möblering och målning och så vidare. Hundarna får mest vardagsträning och lite till när andan faller på.

Med Totte har jag ett projekt som jag tränar varje dag: att gå lös och ändå vara uppmärksam på mig, inte ta varje viltspår som dyker upp och inte springa långa vändor i skogen. Minst fyra gånger har Totte under sitt drygt ettåriga liv fått chansen att misslyckas när det gäller vilt. Två gånger har han jagat en hare och två-tre gånger har han tagit ett spår och helt enkelt försvunnit. Några gånger för mycket med andra ord. :(

Så nu är det utan undantag långlina på promenaderna – och det funkar riktigt bra. Jag behöver ta linan nästan en gång varje promenad för att hejda honom när han helt slukats upp av en doft som måste följas. Men jag har allt oftare kunnat vända honom i detta spårande med bara rösten. Uppmärksamheten på mig är mycket, mycket bättre. Han söker upp mig många gånger (igen och igen) på varje promenad och han verkar ha börjat förstå att på asfalt så är det bästa stället att vara på bredvid matte.

När jag behöver stoppa honom så försöker jag göra det mjukt och tyst. Jag väntar sedan helt enkelt på att han bestämmer sig för att vända tillbaka och då passar jag ibland på att ropa på honom (när jag ser att han har god fart rakt mot mig). Häromdagen hamnade han lite väl långt fram och fick plötsligt fart in i skogen och jag hann inte i fatt linan. Lite desperat ropade jag, men han hade nog inte öronen påkopplade överhuvudtaget, däremot fick tre hårda klappar med händerna honom att förvånat titta upp – då ropade jag och han kom. Bra att det går att komma igenom när det håller på att gå åt skogen…

Jag går nästan alltid med båda hundarna samtidigt och har Dacke i dubbla koppel, dvs ett koppel som kanske blir fem meter långt. Så han får också mycket rörelseutrymme. Det är minst sagt ganska aktiva promenader, inget flanerande precis ;), och det låter nog en del om oss när vi kommer gående. Kanske lika bra det – just nu vistas en vilsen ettårsälgkalv, en älgko med ny kalv och en del vildsvin i området! Inga av dessa har jag så där jätte stor lust att möta om man säger så… Ettårskalven sprang vi nästan rakt på häromdagen, men vi vände snällt medan den stod och glodde efter oss länge och väl.

Förutom denna vardagsträning har jag och Totte även kommit vidare med fritt följ, apporteringen, ingångarn och så har vi äääntligen fått till en snurr – vilken tid det tog för Totte att fatta det där med att snurra. Jag återkommer kring dessa ämnen!

Då och då kontaktas jag av hundägare som har problem med att deras hundar gör utfall mot andra hundar eller mot människor. Oftast är det personer som gått kurs för mig förut eller som är inne på klickertänket och vill jobba med problemet på klickervis.

När jag har förhört mig om vad som har hänt och hur länge det pågått, hur gammal hunden är, om de varit hos veterinären och kollat så att hunden inte är sjuk eller har ont någonstans så bedömer jag om jag kan tillföra något till det specifika ekipaget.

Ibland beskrivs problemen som så svåra att jag inte anser mig ha tillräcklig kompetens för att hjälpa till och då brukar jag rekommendera att de vänder sig till en beteendeanalytiker. Men ganska ofta går jag med på att möta hund och hundägare för en genomgång av läget och för att göra upp en plan för att ta sig vidare  – ur den besvärliga situationen.

Alla hundar som jag har träffat hitintills har under en längre tid byggt upp beteendet och det har långsamt blivit värre och värre. Sällan är detta något som kommer över en natt, även om vissa ägare ibland upplever det så. Anledningen till deras upplevelse är antingen att de inte har sett de signaler som hunden gett tidigare eller att de inte tyckt att det varit så farligt att hunden tex morrar lite när någon närmar sig matte eller husse.

När hunden då en vacker dag hugger den människa som ”kommer för nära” så är det som en blixt från en klar himmel för matte och husse. Jag önskar så att de som kommer hade kommit tidigare! Inte för att det behöver vara hopplöst att komma till rätta med problemet utan för att det kommer ta en sådan himla tid att bli av med det – och det är nästan ingen som orkar hålla ut så lång tid som krävs.

Tänk så här: Om det har tagit din hund ett år att ”bygga upp” ett problem och förvärra det så tar det förmodligen lika lång tid att ”montera ner” det också. Och ett år är lång tid! Det gäller att vara verkligt uthållig. Att se de små, små stegen och att stå ut med att det ibland inte går att märka av framstegen alls.

Klassisk betingning – att förändra hundens känslor – tar tid. De flesta jag möter intygar att de verkligen är beredda att jobba med problemet och att de är uthålliga. Men flera som jag har mött blir så glada, när de efter några månader gjort så pass stora framsteg att livet blivit lite enklare, så att de slutar med träningen eller slarvar med den. Och efter ytterligare några månader kommer problemet tillbaka.

Ett exempel: Dacke började för fyra år sedan, när jag flyttade till stan, göra utfall mot joggare. Inte mot alla joggare och inte i alla situationer men emellanåt. Jag bedömde inte utfallen som särskilt allvarliga, tvärtom var det väldigt lite allvar bakom, men det kunde ju rimligtvis inte joggaren förstå… :) Så på så vis var det ju allvarligt – folk blev rädda och jag såg tidningsrubrikerna framför mig: ROTTWEILER ANFÖLL JOGGARE I SLOTTSKOGEN.

Jag började omedelbart klicka för alla joggare vi mötte. Det kunde lätt bli tio på en promenad i Slottskogen. Ganska snart hade Dacke börjat skvallra på joggare och han hade några återfall under att det första halvåret men sedan gjorde han inte ett enda utfall på ett år. Under den tiden så förstärkte jag allt mer sällan åsynen av en joggare.

Så en dag för ungefär ett halvår sedan så kom det en joggare bakom oss i hög fart, utan att varken jag eller Dacke hörde det förrän han var jämsides mig – nära – och JAG blev rädd. Det tog en sekund så flög Dacke på joggaren, jag hann inte ens reagera. Inget ”hände” mer än att Dacke knuffade på honom och joggaren vek undan och sprang vidare. (Jag ropade ursäkta men joggaren bara vinkade tillbaka.)

Men så lite behövdes för att beteendet skulle återkomma. För återkom gjorde det. Veckorna efter gjorde han flera utfall och jag fick ta upp träningen igen.

Så, inte nog med att det kan ta tid att träna bort ett icke önskvärt beteende – du måste också vara beredd på att resten av hundens liv återkomma till träningen. Kanske kan du aldrig ”lita på” hunden igen – dvs att just det beteendet är för evigt släckt.

Men det behöver egentligen inte vara så himla besvärligt (beroende på vilket beteende det handlar om förstås!). Jag har ju också blivit betingad på joggare nu: jag läser Dacke blixtsnabbt och bedömer om jag behöver stärka honom med ett bra och en godis eller om jag bara kan gå på. Nu är vi tillbaka på ett utfallsfrittläge igen men jag kommer alltid att fortsätta, med variabel frekvens, att förstärka honom för att han går lugnt och fint med öronen bakåt (mot mig) när vi möte joggare.

Åh jag är en usel bloggare för tillfället. Det är jag för att också är en usel hundtränare för tillfället. Det vill säga jag tränar i princip inte alls.

Jag har för mycket annat att både tänka på och göra. Till exempel ska vi flytta. ÄNTLIGEN ska hundarna få en egen trädgård och jag slipper släpa runt på Dacke på nätterna i Slottsskogen, när helst han är dålig i magen. Vi kommer kunna gå rakt ut i skogen utan att tänka på koppeltvång och alla som vill kan bada i havet var och varannan dag.

Tottes pipande har gått ner en hel del sedan kastrationschippet sattes in. Den lilla osäkerhet eller vekhet som jag upplevde att han fick har nästan helt gått tillbaka, möjligen kan jag märka att han är lite rädd för saker ibland och har svårare att komma över sin rädsla. Men i träningen är han lika på och glad och som sagt – tystare!

Dock finns pipandet fortfarande kvar när han ska vila på filten eller i buren när jag tränar Dacke så det har inte blivit bättre. Men så har jag heller inte tränat det på sistone. Jag hoppas kunna göra det riktigt mycket i sommar.

Efter en situation som kunde slutat med minst två påkörda hundar har jag också tagit ett ordentligt omtag på Tottes inkallningsträning. Och det var lite som om han tänkte ” det var ju på tiden att vi tog upp den här träningen igen” och gör nog rätt 95% av gångerna, ibland 100 faktiskt.

Det roliga med honom nu är att jag upplever att han nu har mycket enklare för att lära nytt – har han väl fattat vad jag vill så går det väldigt fort. Jag tror att det handlar om mognad men också den minskade stress som jag upplever att kastrationschippet ger. Jag har lärt in ett väldigt roligt backande till exempel, där jag lyckats med konststycket att klicka för att han backar – med huvudet på sné! :) Det var ju inte riktigt meningen men det ser väldigt roligt ut…

Annars har inte så mycket hänt som sagt. Jag har inte så mycket motivation att träna men heller inte tid, det hänger väl i hop. Nu när sommaren kommer så brukar lusten att träna återvända, så jag återkommer!

Totte verkar den senaste veckan fått ett enormt hormonpåslag.

Någon gång under förra veckan började han pipa extra mycket, satt ofta vid dörren och ville ut och kissade ofta. Jag tyckte också att han verkade lite låg på torsdagen så på fredagen tog jag honom till veterinären som konstaterade urivägsinfektion. Vi fick penicillin utskrivet och han började äta det på kvällen.

Men i måndags så var han ”helt galen” från det att jag kom hem vid fem till halv tolv på kvällen. Han satt och ylade vid dörren och jag sprang ut med honom säkert sju gånger – och han verkade lika desperat varje gång – innan jag fattade vad som var fel.

I vårt kvarter bor MÅNGA hundar och ännu fler passerar här för att komma till stadens stora park. En av hundarna är en cockertjej som är några månader yngre än Totte. För drygt en vecka sedan började hon löpa. Totte, som redan innan verkade otroligt glad över att träffa henne och till exempel började pipa på långt håll varje gång han såg henne, blev nu VÄLDIGT exalterad.

I måndags råkade jag ringa hundvakten precis när han var på lunchpromenad med vovvarna och plötsligt hör jag hur Totte börjar SKRIKA rakt ut i falsett. ”Det är en svart lite cocker på andra sidan gatan” förklarade hundvakten och jag bad honom att raskt förflytta sig ur synhåll.

Samma kväll hade jag som sagt mycket att göra med att springa ut och in med en ylande Totte. Och inte förrän framåt tiotiden på kvällen fattade jag – då Totte såg en man som stod och väntade på taxi med en liten svart väska bredvid sig. Totte gick genast upp i varv och hans hals blev lång som på en giraff. Ylandet tilltog.

Sedan dess har det inte avtagit. Jag fick hålla honom i famnen för att få honom att slappna av så att han skulle somna i måndags. Ett tag låg han på sidan och ylade samtidigt. Han piper oupphörligen. Jag har satt upp galler så han inte kan sitta precis vidd dörren och yla men då går han runt  lägneheten och piper/ylar. Eller sitter vid gallret och piper. Låter jag honom vara så stiger pipet till riktiga vargyl – han öppnar hela munnen och sätter nosen i luften och tar i för kung och fosterland.

I går var han på dagis och det var helt problemfritt. Men på kvällen var vi på kurs och det gick nästan inte att göra något – han var mest okontaktbar och såg mycket trött ut. På kvällen fick jag honom att somna genom att stänga in honom med oss i sovrummet, så han inte kunde gå runt.

I dag har han varit hos Jenny och Sota hela dagen och då har han stensovit hela dagen, stackarn, han är väl helt utmattad. Från sju till tio här  hemma i kväll har han pipit och ylat konstant. Nu sover han men jag tror det är tack vare att han är utmattad mer än något annat.

Jag står handfallen! Jag har en gång förut hört om en hund som varit så här störd av löptikar och han blev kastrerad. Är det enda vägen? Jag är inte alls främmande inför kastration (Dacke är kastrerad tex) – det är bara det att det känns tråkigt att redan nu, innan man vet hur det kommer gå för Totte, bestämma sig för det.

Men det är kanske en idiottanke att tro att man ska avla på en hund som är på det här viset. Kommer det gå över – är det en tonårsgrej?

Ni som har hanhundar, hur har ni gjort? Vad har ni varit med om och hur har ni hanterat det?

Givetvis tänker jag på möjligheten att träna med löptik som belöning men Totte är helt blockerad så jag tror inte det skulle gå. Han tar för övrigt inte ens godis på promenaden just nu – något som ALDRIG har hänt. Så han är verkligen rejält påverkad. :(

Och jag är rätt så utmattad…

I dag har jag och Totte varit och shopat hundgrejer. Totte var med inne i den stooora affären som är full av ben, grisöron, mat, godis, leksaker osv – i noshöjd. Rätt mycket fläng på den lille cockern med andra ord.

Men så när jag står där framför väggen med halsband och väljer färg och han står bredvid och piper så lägger han sig plötsligt ner med huvudet i backen! Bingo! Och han gör det igen och igen, och ligger tyst och stilla i denna stökiga miljö med människor och dofter och massor av störningar.

Vi firade med att köpa matchande (jaja, jag vet, det är jättenördigt) rosa halsband till Totte och Dacke. Totte fick även sina första dummies som Dacke är otroligt avundsjuk på. ;-)

Totte och jag har nu gjort vår debut i jaktvärlden!

Nåja,  lätt överdrivet kanske; vi går en apporteringskurs för spaniel- och retrieverjakt i regi av Canis Göteborg, där jag har bjudit in jakt- och klickerinstruktörerna Elsa Nordh och Shadi Kajevand.

Åter igen är jag nybörjare (precis som på agilityn förra veckan) och det är ju helt enkelt jätteskoj!

Jag har inte tänkt att jaga men kanske, kanske starta på ett jaktprov ”bara för  att”. Bara för att det ju faktiskt en fågelhund jag har och det hade varit skoj och se hur jag kan använda hans naturliga förutsättningar i träningen. Och jag går kursen inte minst för att få kontroll på hans jaktlust!

Kursen är en grundfärdighetskurs och jag sitter nu med ett grundfärdighetsschema för spaniel- och retrieverjakt framför mig. Massor av nyttigheter som jag har användning för i alla möjliga situationer även om jag inte tänker jaga.

Jag känner återigen att jag är otroligt nöjd med min grundträning av Totte, som jag gjorde under fram för allt hans första sex månader. Han gör supersnygga avlämningar, griper fint, explosiva starter och så vidare.

Men det finns hela tiden utvecklingsmöjligheter så klart; han kan inte hålla fast utan att tugga än till exempel. Och det ska bli jättekul att lära in visselsignaler! Verkligen användbart.

Vi är en salig blandning människor och hundar på kursen och kommer inledningsvis  (fyra gånger) vara inne och därefter har vi ett litet uppehåll för att till våren vara ute fyra gånger.

Jag passar så klart på att träna filten och att slå på och av och det gick på det stora hela taget bra. Framför allt så räcker det nu att jag riktar mig mot filten och ”lossar” honom från leksaken så springer han och lägger sig.

Han är dessutom väldigt störningstålig i dessa sammanhang. På promenader kan han försöka sticka till en hund som han ser 30 meter bort men här gör han det inte ens om de är tre meter bort. En liten pärla är han allt ;-)!

I går hade jag ett häpnadsväckande genombrott i min och Tottes lugn- och roträning. Jag bollade under eftermiddagen lite tankar med Shadi om hur jag bör gå vidare med träningen. Jag uttryckte nog lite frustration över att det tog Totte 3 timmar och 48 minuter att somna på kursen häromdagen. Hon tyckte det var ett fantastiskt framsteg; själva hade hon en tid med sin spaniel i motsvarande situation på åtta timmar…

Det finns alltså grader i helvetet ;-D.

Hur som helst så sa hon något som jag tror är hela grejen med den här träningen. Målet med träningen är ju att Totte ska vara tyst och kunna slappna av i olika situationer. MEN han ska ju också kunna byta den avslappningen till aktivitet.

Det handlar med andra ord om ett växelspel mellan aktivitet och avslappning och det är alltså det han ska lära sig – till slut!

Med den tanken i huvudet så utformade jag ett träningspass där jag växlade mellan dessa två tillstånd med avstamp i  nedanstående målformulering.

Målet med min lugn- och roträning är att:

• Totte ska kunna vara med som visningshund på mina kurser (och därmed kunna ligga avslappnat och tyst och vänta)
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur medan jag tränar Dacke
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur när vi går kurs

Syftet är att:

• Totte ska få lättare att i olika situationer gå ner i aktivitet och stress
• Totte även ska kunna pendla mellan aktivitet och lugn i olika situationer

Träningspasset varade i 12 minuter. Jag filmade hela men har här klippt ner det så att början, lite av mitten och sedan slutet är med (knappt fem minuter). (När filmen börjar har jag tränat Totte några minuter först, det hade ju varit alldeles för svårt annars att be honom att vänta det första han gör).

De gånger det blir för svårt för Totte – och man kan höra ett litet pip – är när jag leker ganska vilt med Dacke.

Inte en enda gång lämnade Totte filten utan frikommando! Mitt kriterie för att han skulle få komma och leka med mig var ju hakan i backen och tyst och jag tror att jag höll det hela träningen utom en gång då hakan precis var på väg upp.

Men jag kunde lägga in lite apporteringsträning mitt i alltihop utan några som helst problem. Jag är själv imponerad av min simultankapacitet ;-)  men mest impad är jag av min lilla hund som gjorde ett sådant otroligt framsteg!!!

Förra helgens mängdträning måste ju ha påverkat så klart men jag tror också att jag tänker på det som ett växelspel gör det otroligt mycket lättare för Totte.

Ok, här kommer lite film!

För bara en månad sedan hade detta varit HELT otänkbart. Han hade ylat i högan sky. Så nu är det bara att jobba på!

Helgens agilitykurs var förutom på alla sätt trevlig och rolig även ett ypperlig tillfälle för mig att träna lugn och ro med Totte – i en stökig miljö.

Först var jag lite orolig för att kriteriehöjnigen var lite väl häftig; att träna i köket och att träna mitt under pågående agilitykurs är ju ett ganska stort steg… Men samtidigt tänkte jag att det kunde bli bra för Totte att omedelbart få med sig det här tänket in i en kurs. Detta var hans första kurs förutom när han hängde med Dacke och mig som pyttevalp i somras några dagar i Oslo.

Vi började redan på fredagkvällen då jag hade med honom på teoripasset som Eva höll. Han var enda hunden förutom Evas Tizla. Tanken var att han skulle ligga på sin filt bredvid mig. Jag droppade nästan oavbrutet godis på filten. Ibland satt han i min eller observatören tillika Tottefan och hundvakten Jennys famn en stund och ibland gick vi ut och tog en kisspaus. Jag hade även ett  tuggben med som han ägnade sig åt långa stunder. Har ni någonsin hört en hund äta ben och yla samtidigt? Nä, inte jag heller förrän då. ;-)

Inledningsvis tänkte jag ”herregud hur ska vi stå ut med det här” eftersom han pep rätt så mycket. Men ganska snart tystnade han även om pipandet kom tillbaka i intervaller. Dock avtog de mer och mer ju längre tiden gick.

Jag var hyfsat nöjd med fredagen eftersom det trots allt gick framåt. Han ligger med huvudet nere och är stilla i kroppen och svansen och är i långa perioder helt tyst.

På lördagen hade vi först två timmars träning i hallen innan vi gick in i teorisalen samt åt lunch under ungefär två timmar.

3 timmar och 48 minuter in på denna dag så somnar faktiskt Totte i teorisalen – lagom inför att vi skulle gå ut igen… Jag förbjöd raskt alla att röra sig men ingen lydde ;-).

Även på eftermiddagen somnade han (bilden ovan) flera gånger när vi hade samling i mitten av lokalen.

Morgonens träning gick jättebra. Träningen är ju inte problemet. Han är tyst, jobbar med fantastiskt fin attityd och låter sig inte störas nämnvärt av den höga aktivitet som pågick. Jag jobbar nu med buren som den plats som det ska vara lugn och ro i. (Jag la filten i buren). Men buren har blivit ett problemställe – han är sällan tyst där. Även detta blev bättre under helgen men är långt i från bra.

Dock – och detta är ju lite intressant – så hade jag med mig filten till de samlingar utan hund som vi gjorde mitt i lokalen med jämna mellanrum. Och där kunde jag avancera från att jag satt intill honom och droppade godis för hakan i backen till att jag på söndagen hade en helt tyst hund som avslappnat (och ganska utmattad gissar jag) låg på sin filt medan jag gick längre och längre bort från filten och stod upp en bit i från och kastade godis med lite längre intervaller. Och då! Då somnade han nästan!

Han var heller inte störd av att Eva visade träning av gungan typ fem meter bort, med en Tizla som sprang upp och ner och en gunga som smällde i golvet. Totte vände på huvudet några gånger men låg i övrigt kvar med hakan i backen.

Under hela helgen var jag väldigt dynamisk i hur jag satte kriterierna. Ofta struntade jag i om han pep, bara han låg med huvudet i marken. Det som hände då var att han slutade pipa och då kunde jag ofta droppa godis med längre intervaller utan att han pep…

Det gick helt klart framåt på alla plan, även om det fortfarande är långt kvar. Men kanske var det bra att ”hårdträna” på det här viset för att nu återgå till vardagsträningen igen och flytta fram positionerna ytterligare en bit.

Sov lilla Totte...

Jag har så mycket att göra för tillfället så hundträning och hundbloggande har fått stå tillbaka lite.

Jag har bara haft fyra träningspass med Tottes lugn och ro-träning. Men på det senaste höll jag på ganska länge och nådde också ett litet genombrott. Det började riktigt illa med att Totte pep och ylade (!) och jag var nära att bryta men tänkte att jag skulle se vad som hände om jag jobbade honom igenom det istället.

Han erbjuder nu att ligga ner med huvudet antingen platt mellan framtassarna eller lite på sidan med huvudet över ena tassen. Båda är ok tycker jag. Men i det här passet låg han så – och ylade samtidigt… Inte så bra…

Jag började då lägga till en koncentrationsövning. Att ha något att fokusera på kan ju vara väldigt lugnande – det verkar vara ganska jobbigt. Målet är ta bort detta något men nu använder jag det som en hjälp. Jag la en godisbit framför Totte, på olika ställen och olika avstånd, och om han var tyst och stilla så tog jag biten och gav honom den. Ibland sa jag även varsågod så han fick ta den själv.

Detta verkar fungera som omvänt lockande – som funkar väldigt bra på Totte. Han blev väldigt fokuserad och stilla i kroppen – och knäpptyst.

Jag jobbar helt utan klicker nu men talar lugnt till honom, det vill säga; den betingade förstärkaren är just nu ett ord (bra) och inte en klicker.

Under det här passet kunde jag länga tiden från att han la ner huvudet till att jag la ner godisbiten på golvet och även tiden från att jag la ner biten till att han fick den.

Så fort jag börjar träna (vad som helst) nu så erbjuder han detta beteende först. Det gillar jag eftersom jag tänker mig att det ska bli en regel: han måste ligga lugnt och stilla (och tyst) för att få träna med mig.

Nu ska jag ringa Shadi för att bolla hur jag ska gå vidare!

I går har var jag och hälsade på Shadi, en klok och begåvad klickertränare som har arbetat väldigt medvetet och fint med en ”galen” spaniel ;-). Den galna spanieln, Mini, är av modellen engelsk springerspaniel och Shadis snart tvååriga hund.

Innan jag träffade Shadi så fick jag av våra gemensamma hundvänner en beskrivning av Mini med ord som ” den galnaste hund jag någonsin träffat” ”helt tokig” och så vidare. MEN att Shadi sedan gjort ”ett fantastiskt jobb” och att hunden nu var ”som en annan hund”.

Vad de anspelade på när de talade om galenskap var att Mini låg väldigt, väldigt högt i stress – hela tiden, redan som valp.

Shadi intygade att hon precis som jag slet sitt hår inledningsvis men att hon sedan mycket systematiskt tog hjälp av och inspirerades av dels Eva Bodfäldt och Fanny Gott.

Fannys spaniel Shejpa har jag följt sedan hon var valp och jag kan bara säga så här;  Tottes pip- och avslappningsproblem är som en vårvind jämfört med stormen Gudrun, typ. ;-) Men även Shejpa är nu en hund som kan slappna av och ta det lugnt.

Eftersom jag så klart tror på klassisk betingning så har jag hela tiden tänkt att det måste gå att göra något åt detta genom att arbeta på det sättet (det vill säga ändra hundens känsla) men jag har känt mig osäker på exakt hur. Efter att ha talat med Shadi och tillsammans med henne jobbat med Totte i en och en halv timme i går så är jag helt säker på att det här är en bra väg att gå.

Shadi gav mig först en målbild genom att visa hur Mini nu slappnar av så fort inget händer. (Detta är oftast det svåraste – att ligga och koncentrera sig på något och ha en aktiv passivitet brukar inte vara så svårt men att verkligen slappna av helt och hållet från hög aktivitet är en konst.) Först kamplekte hon lite med Mini och sedan tog hon bort leksaken och ställde sig mot diskbänken och småpratade lite med mig. Det tog bara några sekunder så lade sig Mini ner, med hakan i backen och ändan lite halvt på sidan i en skönt avslappnad pose.

Efter en liten stund brukar det komma en skön suck från Mini.

Sedan satte vi igång och jobbade med Totte. Första delmålet var att få ner hans nos mot golvet. Tanken är att han ska rikta blicken neråt, han ska inte ska ta ögonkontakt med mig. Om jag till slut ska kunna stå och undervisa andra ekipage medan Totte vilar, så kan det hjälpa honom att inte ha ögonen fäst på mig helt tiden. Så småningom ska hela hunden ner på golvet men vi började alltså med nosen/blicken.

Totte började raskt erbjuda en massa beteenden, särskilt när han var vänd mot mig. Shadi och jag satt på vars en sida av ett bord och Totte var på golvet framför bordet. Vi började slänga ner godis på golvet med hög frekvens och efter ett tag, då jag tyckte det gick lite långsamt, ;-) så tog jag fram klickern bara för att fånga när Totte böjde på nacken för att sträcka ner nosen mot golvet. Efter att ha fångat det några gånger och han snappat upp grejen så la jag bort klickern igen. (Här blandar vi alltså operant och klassisk betingning.)

Sakta men säkert jobbade vi oss igenom att han skulle titta neråt till att han skulle ”komma ner” ännu mer. Vi tog lekpauser emellanåt men fortsatte sedan enträget. Det var bra att vara två, när Totte ibland fäste väl mycket uppmärksamhet på mig så kunde Shadi kasta godis medan jag var helt stilla och inget hände.

Såsmånigom la sig Totte. Hans frenetiskt viftande svans lugnade sig också. Mitt kriterie blev då att han skulle ha nosen (och därmed blicken) vänd från mig för att jag skulle kasta godis. Vi lyckades också fånga (klickern åkte fram ibland och det funkade faktiskt bra, han drog inte upp sig) att han gjorde en ansats att lägga hakan i backen.

Emellanåt pep han, dock allt mindre ju längre tiden gick, men vi struntade i att han lät och jobbade bara vidare med att blicken skulle ner. Vad lugnande det var! Det är svårt att hålla hög aktivitet och ha blicken i backen – prova själv!

Tanken med det här arbetssättet är ju att om kroppen ligger ner i en avslappnad pose så BLIR du avslappnad. Även om du inte var det från början. Till slut blir den här posen en signal till hjärnan att ta det lugnt och lugnet infinner sig så fort hunden lägger sig ner.

Nu kommer jag att jobba vidare med det här så mycket jag bara hinner under veckan. Ska försöka filma någon gång också. Återkommer!