I dag var det tredje gången på jaktkursen med Elsa Nordh och Shadi Kajevand. Nu tycker jag att det börjar hända saker med både mig, min hund och mina kurskompisar och deras hundar.

Förra gången tränade vi gripande och hållande av fågel, dvs leksak som sedan ska bytas ut till en dummy som sedan ska bytas ut till en fågel. Vi började också med frivilliga sittanden.

Denna gången fick vi träna vidare på hållandet – det är ju ofta ganska lätt att få en hund att gripa och dra men de flesta tuggar eller släpper när du själv släpper leksaken/apporten. Det gäller att klicka fort efter att man har släppt och innan hunden tar ett omtag. (Det vill säga inte släppa helt utan i små, små steg släppa mer och mer).

Jag är lat och kan jag hitta genvägar som inte blir senvägar i slutändan så slår jag in på dem direkt. Själv blev jag i veckan så otålig att jag började med omvänt lockande som genväg för att få Totte att hålla utan att tugga. Det funkade omedelbart ;-). Han sitter nu blickstilla utan att tugga och håller i dummyn, leksaken eller till och med träpinnen. Jag är fullt medveten om att den här signalen ska bort så fort det går men det ska bli kul att se om det här faktiskt funkar. Mer genvägar åt folket!

I dag fick vi också utveckla det frivilliga sittandet till att hunden skulle sitta när vi gick baklänges. När det flöt så satte vi på en kort visselsignal och handtecken som betyder sitt. Målet är att vi ska kunna blåsa sitt på avstånd ute på fältet, mitt i jakten. Det var kul och ganska svårt att -samtidigt som Totte sätter sig – blåsa sittsignal, sträcka upp handen i luften som sitttecken OCH klicka ;-) och sedan ge godis från ena handen. Jag fick lägga bort klickern för att få till det…

Vi tränade även riktningsträning som ska sluta med att vi ska kunna skicka hundarna rakt ut efter nyskjuten fågel/dummy. Springa till matskål och lägga kommandot ”ut” blev övningen. Dessutom tränade vi lite jaktfot, något som jag tror att jag ska vänta lite med efter som jag håller på en del med friaföljet just nu. Inte för att Totte inte skulle fixa att hålla isär detta utan för att jag inte vet om jag fixar det…

Avslutningsvis visade Shadi med sin hund Mini hur man kan baklängeskedja att skicka ut hunden till matskål, blåsa söksignal, blåsa sitt- eller stannasignal, skicka till dummy. Det var tjusigt! Läxan blev att träna de olika delarna. Lite svindlande att vi på fyra veckor faktiskt lärt oss allt det där! Nu ska jag träna dirigering till matskålar, fortsätta med sittsignal och lära in söksignal. Jag måste skaffa en visselpipa med andra ord!

Kul! Det är så bra att gå kurs, även om jag har minimalt med tid att träna just nu så gör jag i alla fall lite och det räcker för att man ska kunna ta sig en liten bit vidare varje vecka.

Det blev ett ganska intensivt träningspass i dag och min lilla hund är helt enkelt inte på topp – han känns lite halv just nu. Han kan faktiskt se riktigt ledsen ut emellan åt :(. Han orkar inte så mycket och han har gått tillbaka jättemycket när det gäller lugn och ro-träningen. Han piper och ylar och håller liksom inte i hop. Han verkar ha en rejält förhöjd stressnivå dvs hormonpåslag fortfarande.

Det har dock blivit bättre hemma på kvällarna men våra promenader är en fars fortfarande, där han hela tiden letar efter en liten svart cockertjej. Ägarna till den hunden måste börja undra. Så fort jag ser dem så vänder jag och springer över gatan eller åt motsatt håll…

I dag har jag och Caniskollegan Carina Swartling haft avslutning med gänget som gått tränarutbildningen 2009. Vi skulle ju egentligen varit klara i oktober – men det var då som jag mitt under pågågende kurs fick virus på balanserven och kräkandes fick forslas hem av snälla elever.

Så nu samlades vi för avslutning och det var så kul att se alla igen och alla är så duktiga så jag nästan blir tårögd när jag tänker på det. Det har hänt mycket med samtliga ekipage under det här året och jag tror att vi alla lärt oss mycket av varandra faktiskt.

Carina och jag bestämde oss för att köra alla fyra helgers teman på en dag :-) ett maxat upplägg vill jag lova. Vi började dock med en skrytrunda där alla fick skryta om något i hundträningen sedan sist. Två ekipage har blivit uppflyttade, varav en i sin debut på lydnadsplanen och detta jublade vi alla åt så klart.

Vi jublade även åt att en av vovvarna överlevt en svår tarmoperation och nu var pigg och glad, puh, det händer inte bara roliga grejer, men som tur var gick det bra den här gången.

Vi rivstartade med första OCH andra helgens tema; att forma beteenden – det vill säga shejping och targeting plus att sätta kriterier och föra logg.

Vi satte en hög med grejer på golvet och så fick alla ta det de ville för att hitta på något kul beteende. Alla jobbade två och två, gjorde kriterieplaner och förde logg på varandra.

Efter denna livfulla start på dagen fortsatte vi med helg tre, som vi avverkade på tio minuter ;-). Tema var stimuluskontroll. Uppgiften var att prova om de verkligen hade stimuluskontroll genom att i mer och mer galna ställningar kommendera sitt eller ligg.

Därefter var det bara sista helgens tema kvar; baklängeskedjningen. Carina och jag hade klurat ut lite väl maxade kedjor ;-) för att avverkas på 40 minuter men det är ju som bekant inte målet som är grejen utan vägen dit… Det vill säga tänket. Och tänket gick fin-fint även om vi nu alla, både hundar och människor var ganska möra vid det här laget.

Vi fick pausa lite extra helt enkelt. För sedan var det ju dags för slutklämmen; att visa upp något av de trix som hundarna lärt sig under året.

Vi fick se en del humoristiska trix, något som jag är för pryd för att skriva om här faktiskt ;-D. En hel del skratt blev det så klart – inte minst åt lille Homer som på Mias uppmaning ”vem kommer nu – skynda dig och göm dig” sprang under sin lilla divan (jo, faktiskt) och gömde sig och på ”kusten är klar” kom fram igen.

Kul var det i alla fall och den glädjen får dagens sista bild illustrera:

Det känns nästan lite vemodigt att skiljas åt men jag vet att vi alla i olika konstelationer kommer ses igen. Och jag är väldigt glad över att få ha följa det här härliga gänget i ett år!

Tack Mia, Lyxa och Homer, Carina, Jenny och Sota, Elsa och Diesel, AK och Kråka, Eva och Vinga, Carina och Zingo, Maria och Hera och Lena och Sunny!!!

PS:

OCH för dig som tycker att detta verkar kul så finns det faktiskt EN plats kvar på årets utbildning… ;-)

Totte och jag har nu gjort vår debut i jaktvärlden!

Nåja,  lätt överdrivet kanske; vi går en apporteringskurs för spaniel- och retrieverjakt i regi av Canis Göteborg, där jag har bjudit in jakt- och klickerinstruktörerna Elsa Nordh och Shadi Kajevand.

Åter igen är jag nybörjare (precis som på agilityn förra veckan) och det är ju helt enkelt jätteskoj!

Jag har inte tänkt att jaga men kanske, kanske starta på ett jaktprov ”bara för  att”. Bara för att det ju faktiskt en fågelhund jag har och det hade varit skoj och se hur jag kan använda hans naturliga förutsättningar i träningen. Och jag går kursen inte minst för att få kontroll på hans jaktlust!

Kursen är en grundfärdighetskurs och jag sitter nu med ett grundfärdighetsschema för spaniel- och retrieverjakt framför mig. Massor av nyttigheter som jag har användning för i alla möjliga situationer även om jag inte tänker jaga.

Jag känner återigen att jag är otroligt nöjd med min grundträning av Totte, som jag gjorde under fram för allt hans första sex månader. Han gör supersnygga avlämningar, griper fint, explosiva starter och så vidare.

Men det finns hela tiden utvecklingsmöjligheter så klart; han kan inte hålla fast utan att tugga än till exempel. Och det ska bli jättekul att lära in visselsignaler! Verkligen användbart.

Vi är en salig blandning människor och hundar på kursen och kommer inledningsvis  (fyra gånger) vara inne och därefter har vi ett litet uppehåll för att till våren vara ute fyra gånger.

Jag passar så klart på att träna filten och att slå på och av och det gick på det stora hela taget bra. Framför allt så räcker det nu att jag riktar mig mot filten och ”lossar” honom från leksaken så springer han och lägger sig.

Han är dessutom väldigt störningstålig i dessa sammanhang. På promenader kan han försöka sticka till en hund som han ser 30 meter bort men här gör han det inte ens om de är tre meter bort. En liten pärla är han allt ;-)!

I helgen var det äntligen dags för agilitykurs för allra bästa Eva Bertilsson. Vi var nio personer med hund och tre utan som jobbade från fredagkväll till söndaglunch.

För mig har nu en helt ny värld öppnat sig; och den verkar väldigt rolig. Oavsett om jag kommer att tävla i agility i framtiden eller ej (men det kommer jag nog ;-)) så har jag fått massor av bra och skojiga övningar. Och att få vara elev för Eva är alltid roligt och bra; hon är så pedagogisk, genomtänkt och kompetent.

Dessutom har en del av mystiken kring agility som fenomen skingrats något – jag vet till exempel numera vad bakombyten är och att det finns olika handlingssystem ;-). (Heter det handlingssystem eller handlingsystem?)

Jag jobbar givetvis, som den klickertränare jag är, med grundfärdigheter som byggstenar i vilken typ av hundträning jag än pysslar med; det finns grundfärdigheter för jaktträning, lydnadsträning, IPO, agility osv. Att göra rätt från början – grundfärdigheter för agility är det som helgen har handlat om. Jag som kan lydnadsgrundfärdigheterna i sömnen tyckte att det var superkul med lite nya GF.

Helgen har dessutom gett mig massor av möjligheter att träna lugn och ro med Totte. Och det har verkligen gått framåt!!! (Jag ska skriva om det någon annan dag, en sak i taget…)

Träningen i helgen har handlat om transporter, belöningar, träna full fart, att sikta, gå på, över och under saker, att framkalla ljud och rörelse, hitta position (för att springa på din utsida) och targetträning (kontaktfält).

Jag gillar farten i träningen. Som detta med transporter. Hunden hänger i en ”godismagnet” eller leksak tills du antingen släpper taget om godiset eller får leksaken på tack. Då ska hunden, när den lärt sig den här leken, omedelbart spurta i väg åt den riktning som du pekar – det vill säga som dina axlar pekar, inget pekande med händer här inte och inga ord.

Det var en väldigt rolig övning att träna in det här suget rakt fram och bort från mig. Vi fick upp en himla fart på alla hundarna i min grupp. Hur vi gjorde? Jag tror att jag har lite på film, återkommer med det.

Det är en speciell känsla att känna sig lite som en nybörjare – en del fippel med det tekniska blev det ju. Byt hand så att leksaken är närmast hunden! Belöningsplacering så hunden riktas från mig!

Kursen var full sedan länge och vi hade ett litet gäng observatörer med på tåget också. Det var väldigt roligt att det var så stor spridning på raserna! Och det var ett trevligt gäng som bidrog till en god och öppen stämning.

Jag bokade omedelbart in en uppföljningskurs med Eva, i början av juni.
Håll ögonen på Canis hemsida (hundskolan, Göteborg).

Så här trött blev Totte efter sin första agilitykurs… jag med… ;-)! Så nu ska vi sova och smälta alla nya insikter.
På återseende!

Ny kurs utlagd för dig som är intresserad av klickerträning och jakttärning! Anmälan på Canis hemsida så klart!

Detta är en kurs för dig som vill lära dig grundfärdigheterna i apporteringsarbetet, jaktlydnaden och fältarbete. Kursen riktar sig främst till dig som har en retriever eller en spaniel och vill lära dig teorin och praktiken bakom spaniel- och retrieverjakt.

För att lära våra jakthundar de färdiga jaktmomenten så måste vi börja i mindre skala och lära in varje delmoment för sig och sedan kedja ihop momenten, detta kallar vi grundfärdigheter.

Kursen kommer att bestå av 2 delar. Varje del innehåller fyra träffar à två timmar vardera. Del 1 kommer till stor del att hållas inomhus då vi jobbar på korta avstånd i början.

Del 1 Inlärning av grundfärdigheterna
Stoppsignal
Jaktfot
Greppande och hålla fast av dummy och kallvilt
Avlämningar
Inkallning med pipa
Dirigeringar
Stadga

Efter att grundfärdigheterna är inlärda och befästa så kan vi börja sätta ihop momenten.

Del 2 Momentträning
Vattenarbete
Dirigeringar med dummy
Markeringar, stadga under kast och avståndsbedömning
Fria söket (retriever)
Fältarbete (spaniel)

Under kursens gång kommer vi att kvalitetssäkra alla moment genom att använda oss av störningar och vi får engagerade och säkra hundar eftersom vi jobbar igenom grunderna ordentligt först. Speciellt inom jakten är det viktigt att vi kan kontrollera resurserna runt omkring våra hundar. På så sätt kan vi i slutändan få själva arbetet att vara en belöning för vår hund och fråntagandet av arbete ett negativt straff.

Datum, tider och plats:
Del 1: 23 februari, 2 mars, 9 mars, 16 mars (tisdagar) kl 18-20
Plats: Hundstället Hjärtat, Angred

Del 2: 22 april, 29 april, 6 maj, 20 maj (torsdagar) kl 18-20
Plats: Skog i Göteborgsområdet

Det går att anmäla sig endast till del ett. Kursen kostar då 2 000 kronor. Om du vill anmäla dig endast till del två krävs det att du har förkunskaper motsvarande del ett samt arbetar ”klickermässigt” med din hund.
Hela kursen kostar 3 000 kronor.

Tag gärna kontakt med Elsa om du har frågor. Tel: 0736-21 50 74 elsa@nordharna.se

Instruktörer är Elsa Nordh och Shadi Kajevand.

Elsa Nordh
Jag har själv två golden retrievrar, en hane på 4.5 år samt en tik på 1.5 år. Med dem tränar och tävlar jag (främst med tiken) lydnad, viltspår, bruksspår samt jaktapportering. Under 2009 har jag gått Canis klickertränarutbildning. Sedan tre år tillbaka håller jag olika kurser och jag tycker det är väldigt roligt att se kursdeltagarna utvecklas. Mer om mig och mina hundar kan ni läsa påhttp://stormvarning.nordharna.se

Shadi Kajevand
Jag har två spring spaniel-tikar. Mitt största intresse är hundar och kommunikation mellan människa och hund. Jag brinner för att lära mig nya träningsmetoder och nya sätt att kommunicera med hundar och även deras ägare. Jag är mycket intresserad av hundars språk och mentalitet och har därför utbildat mig till A-figurant för mentalbeskrivning hund (MH). Grenar som jag tränar och tävlar i själv är spanieljakt, tävlingslydnad, bruksspår och även agility i mindre skala. Mer om mig och mina hundar kan ni läsa på http://sites.google.com/site/hundintresset/

Välkommen till agilitykurs med Eva Bertilsson den 12 – 14 februari i Göteborg:

”Rätt Från Början!”

Genom att träna rätt från början får du och din hund maximal glädje av er agilityträning! Målet är en glad och självsäker hund som arbetar intensivt, entusiastiskt ger sig i kast med varje ny uppgift, och uppskattar både träningen och belöningarna.

Vägen mot målet går genom genomtänkt grundträning för både hund och förare, helt utifrån klickerträningens principer. Under denna intensiva kurshelg kommer du och din hund att få lära er att träna agilitymässigt och öva på många olika beteenden som ni kommer att ha nytta av i er framtida agilityträning.

Detta är en kurs för dig som är på väg att börja träna agility, eller som redan håller på men vill lära dig mer om de viktiga grunderna. Kursen passar även utmärkt som fortbildning för dig som är instruktör.

Förkunskaper: Viss klickerträningsvana hos hund och förare, samt belöningar som hunden verkligen vill ha!

Kursen omfattar både teori och praktik (fredag kväll endast teori). Max 8 deltagare med hund. Max 6 observatörer.

Vi kommer hålla till inomhus på Hundstället Hjärtat i Angered, Göteborg.

Kursen börjar med teori fredagen den 12 februari klockan ca 18 – 21.

Därefter blir det kurs mellan 9 – 17 på lördagen och mellan 9 – 13 på söndagen.

Kostnad för deltagare med hund: 2 000 kronor

Kostnad för deltagare utan hund: 1 000 kronor

ANMÄLAN GÖRS PÅ CANIS HEMSIDA: http://www.canis.se/hundeskolen/avdside.php?avdid=13&mid=270&s=1

Frågor? Ring Lena Gunnarsson; 070-69 69 587

Jag tar tillbaka det jag skrev i går om att jag hade signal på ”ge dig”. Det har jag inte, upptäckte jag i dag när temat på förmiddagen var signalkontroll.

Detta hände: Jag sa ”ge dig”. Totte tog då några steg fram mot mig, hoppade upp i luften och la sig sedan på rygg med alla fyra ben i vädret och sparkade lite. Alternativt: Jag sa ”ge dig”. Totte sprang fram mot mig, puttade på min hand och lade sig sedan på rygg och sparkade lite.

Bös! (Detta är göteborgska för skräp och skrutt ;-)).

Detta vill jag ska hända: Jag säger ”ge dig”. Totte lägger sig omedelbart ner på rygg med benen i vädret och sparkar lite med dem, oavsett avstånd till mig.

Så i dag när jag började jobba med signalkontroll förväntade jag mig att han skulle kunna göra beteendet så som jag vill ha det, utan bös. Men då måste jag ju ställa mig frågan; gör han det som jag vill ha det – frivilligt? Svar nej.
Så det var ju bara att avbryta den övningen. Jag får fixa till beteendet frivilligt först helt enkelt.

Dessutom upptäckte jag (eller rättare sagt mina instruktörer och min kurskompis Lina) att JAG bösar också. Jag gör grejer med händerna och kroppen. Vilket ju också är signaler. Helt omedvetna sådana.

När man arbetar med signaler (att sätta på kommando) så är nästan det svåraste att få hunden att förstå att den ska vänta. En klickerhund sätter ofta igång med att visa hela repertoaren så fort man väntar lite. Därför måste själva väntandet tränas. Här är omvänt lockande en stor hjälp som gör det mycket lättare. Totte fattade nästan omedelbart, lite värre är det med Dacke som fått göra det tokigt i många år.

Jag tränade kommandot ”sitt” i stället med Totte och det gick faktisk bra. Okej, det är inte klart men NÄSTAN…så då kan man väl säga att jag ändå har två signaler som jag ju sa att jag skulle ha i denna veckan… hrm, host, host…

I övrigt är jag jättenöjd med helgens kurs. Det kändes som jag fick ut så mycket det gick av både Thomas och Fanny och dessutom flera goda råd från kompetenta träningskamrater.

Jag tog tag i några gamla surdegar som inkallning med ställande som är tillräckligt bra för att få poäng i de lägre klasserna men som är rätt halvtaskigt egentligen. Det ska jag nog träna om helt för att få ett distinkt ställande. Han vet positionen, det vill säga hur han ska stå när han har stannat, men har ingen koll på hur rörelsen för att stanna är. Med andra ord; många steg blir det…

Och ruteländet blev plötsligt den väldigt trevliga rutan med ursnyggt ställande mitt i. Dessutom började jag sätta signal på framförgåendet och på att stanna framför mig på kommando i samma moment (brukslydnad). Ska se ut en apell spår inom den närmsta månaden så vi kan starta.

Det fria följet blir bara bättre och bättre och apporteringen är bra, även om den inte är elitmässig, han springer för fort sista biten så det kan bli lite snubbel, men det kan jag lätt jobba bort om jag vill.

Jag har i princip alla delar i gång för momenten i klass III men måste fila lite i kanterna och sätta ihop lite grejer – så är vi klara sen. Fast först måste vi flytta upp oss från klass II, vilket jag iskallt räknar med nästa gång vi startar. (Oj, oj, det här kommer jag bergis få äta upp bara för det ;-D).

Jag tror knappt det är sant att jag kan planera för att börja tävla igen! (Tre år sedan sist!) Det är nästan så jag inte vågar tro på det men Dacke mår bättre än på många år. Och när han mår lite sämre ibland så är det ändå en hög lägsta nivå som jag lärt mig att parera. Låt nu detta hålla i sig, snälla, snälla, snälla!

Så var det dags för kurs hos Fanny och Thomas på Klickerklok igen. Denna gång gick resan inte till Oslo utan till deras nya ställe utanför Örebro. Här är fantastisk natur, massor av får, höga elstängsel (som skvallrar om vargnärvaro?) och många små grusvägar att köra väldigt vilse på. (Kameran funkar inte, attans, inte GPS:en heller uppenbarligen…)

Vi började som vanligt med tävlingsträning, det är väldigt bra att börja kurstillfällena så och ännu bättre är det att det nu var en helt ny plats.

Sedan jag börjat skärpa mig med tävlingsträningen, det vill säga ta varje tillfälle att träna som om det vore tävling och då fokusera på attityd, attityd, attityd så har jag och Dacke verkligen gjort framsteg.

Dacke har alltid tagit alla chanser som bjuds att lämna mig och sticka ner huvudet i någons ryggsäck, i en låda eller hämta en apport, nosa i gräset där borta, undersöka den där påsen som ligger och skräpar och så vidare.
Han har fått mycket utdelning genom åren när det gäller att hitta på egna grejer utan mig. Men nu, på en ny plats där det låg massor av jätteroliga leksaker på marken och på bord eller stolar, där det fanns fullt med hundar i burar och tillhörande ryggsäckar med spännande innehåll så var han med mig hela tiden.

Flera gånger tog han rätt beslut och även om nosen vädrade så stannade han och tog upp arbetet igen. Vi gjorde ett bra fritt följ, en halvtaskig vittringsapportering och en bra inkallning och förflyttningarna mellan momenten funkade klart godkänt. Bästa tävlingsträningen hitintills! Den halvtaskiga vittringsapporteringen handlar endast om för lite träning. Han visade tydligt på rätt pinne men var sedan tvungen att bara känna lite, lite på pinnen bredvid innan han gick tillbaka och tog rätt och kom in.

Medan jag och Dacke jobbade fick Totte träna på att var i bilen själv, hans (och mitt) hatmoment nummer ett. Jag lämnade honom med ett märgben och det funkade faktiskt.

Senare under dagen lämnade jag honom med ett tuggben, efter att ha suttit en stund på kofångaren och bara hållit honom sällskap och när han kändes lugn och nervarvad gick jag. Buren var då halvt övertäckt och han kunde inte se oss. Han började ändå yla och skälla men det var inte på värsta hysterinivån så jag hade bara ett öra mot bilen för att se vad som kunde hända. Efter åtta minuter tystnade han. Usch, det är en pärs det där.

På eftermiddagen tränade jag riktning in i rutan med Dacke och det gick faktisk över förväntan. Jag har nog inte tränat rutan mer än typ en gång det senaste året… Fanny och Tomas stod på varsin sida om rutan och turades om att belöna genom att kasta en rolig kampleksak in rutan när han var rätt. Så småningom kunde jag belöna bakifrån. Riktningen blev fin-fin till slut.

Sedan var det Tottes tur och han är faktiskt helt otrolig. Han tränar helt obekymrat trots hundar som skäller, leker och tränar precis intill honom. Vi jobbade på hoppstå – att han ska stå helt stilla när han landar. Han är nästan där – högerframtass åker ett steg fram ganska ofta och jag har klickat fel för många gånger.

Totte har NÄSTAN ”ge dig” på signalkontroll nu ;-). Ibland tar han dock ett hoppstå först innan han kastar sig ner på rygg med alla benen i vädret. Det ser fantastiskt roligt ut.

Även ”buren” förstår han så mitt löfte om att ha signal på två beteenden i slutet av denna vecka är i princip hållet. Jag lovar härmed två till i nästa vecka!

Totte fick ett litet träningspass på förmiddagen också, då jag försökte träna lite följa efter och fritt följ men han bara nosade och nosade. Jag blev så himla förvånad för han brukar ju vara jättebra på att hålla kontakt med härlig attityd. Men jag tänkte att det kanske har kommit en sådan där period i hans ålder som sådant börjar hända, suck… tills han äntligen snurrade runt några varv och satte sig och sket…

I kväll har höstens valpkurs startat. Fem valpar och en hel hög med mattar och hussar och lillmattar slöt upp och kastade sig oförskräckt ut i Slottskogen i ösregnet. Där tränade vi kontakt och började med inkallningsträningen.

Härliga valpar som trots ny miljö och massor kul att titta på kunde göra både det ena och det andra. Alla kunde dessutom leka jättefint med sina tvåbentingar så möjligheterna att belöna dessa vovvar ser strålande ut. Vilket betyder att möjligheterna till god inlärning ökar!

Vid teoripasset låg alla valpar trötta och nöjda och vilade, utom min Totte som pep nästan hel tiden. Till slut somnade han i husses famn.

Efter träning i ösregnet hade vi en teoristund inomhus kring vad klickerträning är där vi talade en del om att det inte är klickern som är grejen utan TÄNKET. Deltagarna hade jättebra frågor kring bland annat hur man gör när man inte ”får” säga nej när hunden gör något som man inte vill.

Ett väldigt konkret och bra exempel: En av kursdeltagarna hade observerat att familjens valp blir väldigt överaktiv och ”bitig” när den precis har ätit. Den biter då även familjens barn i händer och byxor och så vidare. Man vill ju självklart inte att det ska bli problem i relationen mellan barn och valp och den första instinktiva reaktionen blir kanske att ”fya” eller ”neja” valpen. Tyvärr är det just detta som kan ställa till det…

Så vad göra istället? Ett sätt är att tillrättalägga miljön så valpen inte får misslyckas. Att tugga på barnen i familjen får sorteras under rubriken ”sånt som vi inte vill att valpen ska göra” och om hunden gör något sådant så har den fått misslyckas. Min uppgift som tränare är att se till att valpen lyckas uppföra sig så som jag vill att den ska uppföra sig.

När hunden har sina överaktiva ”ryck” efter maten så skulle jag helt enkelt se till att barnen och hunden inte umgås precis då. Låt hunden leka med någon av sina leksaker eller ta tillfället i akt att köra ett litet träningspass där en del av maten serveras som belöning. Passa på att träna på beteenden som du kanske vill ha lite högre aktivitet i. Lek med hunden och få massor gratis; en bättre relation, ökade möjligheter till att belöna i framtiden, en härlig attityd.

Har ändå situationen utvecklats till ett misslyckande så skulle jag lugnt sära på hund och barn och avleda hunden så den får annat att tänka på. Att lugnt hålla i valpen så den sitter stilla en stund och varvar ner en smula kan också funka.

Bitandet är en period i valpens utveckling som går över och ju mindre vi fäster uppmärksamhet på beteendet desto snabbare försvinner det. Att ”neja” eller ”fya” beteendet blir en förstärkning vare sig vi vill det eller inte. I värsta fall kan det utvecklas till ett riktigt otrevligt problem.

Alltså: Rigga miljön så att din valp får göra rätt efter rätt (och vad som är rätt bestämmer du!). Om det ändå blir fel så gör ingen affär av det utan avbryt och fundera på vad du kan göra för att det ska bli rätt nästa gång! Det är faktiskt precis så enkelt som det låter ;-).

I går var jag på tävlingsträningsstudiecirkel ;-) på Hundar i Kålltorp (HIK) här i Göteborg. HIK verkar vara en liten välskött och trevlig hundförening som ligger mitt bland husen i Kålltorp och som har en liten fin grusplan bland motionsspår och kolonilotter en bit bort.

HIK arrangerar en studiecirkel i tävlingsträning vilket ju är en himla bra idé. Så vi anmälde oss. Jag ska delta med båda hundarna men första gången var bara Dacke med.

Jag tänker använda tiden till att jobba enbart med hundarnas attityd och med Dacke handlar det om att behålla attityden under längre och längre pass och inte släppa mig för att hitta på annat.

Så då gäller det att hitta en riktigt bra belöning. Hög förstärkningsfrekvens i all ära men när det gäller att länga tiden med bibehållen attityd så är det hög kvalitet på belöningen som gäller.

Eftersom det är i övergångarna mellan momenten – transporterna – som vi får problem så bad jag tävlingsledaren om riktigt många transporter och kortare moment. Det blev nästan komiskt och jättebra hur hon sa ”och då kan du ställa upp här” och sedan ”nej förresten här eller nej här”. Vi flyttade runt och hon kom nära och pekade och drog med fötterna i gruset men Dacke lät sig inte rubbas. Det var bra!

Precis innan vi gick in på planen så hade jag fått låna Elsas gamla fuskpälskrage ;_) som Dacke var beredd att offra livet för. Jag måste besöka en second hand och köpa en gammal jacka med pälskrage och göra leksak av!

Den visade sig dock vara en alldeles för bra belöning – under de första transporterna och under det fria följet så pep och halvylade han… (Det gör han ytterst sällan under träning). Men han tystnade faktiskt och apporten gick hyfsat (lite väl mycket attackkänsla kanske) och inkallningen var helt underbar med så mycket härlig attityd att han fick pälskragen i belöning direkt efter. Han blev så glad att han slet sönder den… Förlåt Elsa! ;-P (Nu får jag handla två kragar istället.)

Inledningsvis gjorde vi en platsliggning och Dacke var helt klart störd av situationen som var ny: Jag insåg där och då att när jag går och gömmer mig så går jag alltid rakt bort från hunden eller möjligen lite snett bort. Men här var jag tvungen att gå en 90-gradersvinkel för att kunna komma ut genom grinden och gömma mig. Det gick inte! Jag fick gå tillbaka utan ens ha kommit bort från planen för han var på väg upp. Och han som ALDRIG reser sig ens på träning! (Jo en gång – på tävling – då han var tvungen att äta all kaninskit han hade lagt sig i – något vi aldrig tränat så det var ju helt förståeligt…)

Men å andra sidan – när tränade jag platsliggning med nio andra hundar senast? Man måste ju faktiskt träna för att bibehålla status på det man har… Läs gärna ett litet roligt blogginlägg av Håkon om det!

Det är så mycket enklare att tävlingsträna när man har bestämt sig för att det är attitydträningen som gäller. Det som inte funkar tekniskt ska tränas, tränas, tränas mellan gångerna så det givetvis blir bättre. Men att blanda teknik och attityd är helt enkelt dålig träning. Gud så skön den insikten är – den har verkligen underlättat min träning!

Så med Totte blir det lek, lek , lek och kanske några följa efter. Sen får vi se hur saker och ting utvecklar sig.
Kul var det, hur som helst!