Jag har fått en kollega till! Hurra! Hon heter Anna Barnö och förutom att hon är en duktig klickertränare med fötterna i beteendevetenskapen och en kompetent pedagog så är hon trevlig OCH snygg (vad mer kan man begära?) ;o) kolla själva:

Anna har aussien Felix, snart åtta år, som hon tränar och tävlar i lydnad, agility, rallylydnad och lägger viltspår med.
Anna rivstartar med att hålla valpkurs nu i februari, så alla ni med valpar i Göteborgsområdet; marsch till Canis hemsida och anmäl er!

Det känns extra skönt nu när jag själv inte kan hålla kurs att vi har blivit fler. Elsa och Anna har lagt ut flera spännande kurser inför våren. En som jag gärna hade varit med och hållit är Klickertränarutbildning steg 2. Den är för alla er som vill gå en kurs med mer avancerad klickerträning. Kolla in den på Canis Göteborg & Kungsbackas sida! (Susanne har tagit den fina bilden på Anna.)

Nu har tränarutbildningen 2011 haft sin sista helg. Jag har inte varit med i år eftersom jag är sjuk, men jag har hälsat på litegrann och i söndags tog jag lite bilder när deltagarna hade sin ”skojtävling” som är en rolig avslutningslek vi brukar ha.

Tävlingen går ut på att hunden på 30 sekunder ska plocka in så många grejer som den hinner ur en ruta, att hunden ska shejpas upp på en låda så fort det går och att få fram max antal frivilliga sitt på 30 sekunder.

Alla var så duktiga! Jobbade koncentrerat och målmedvetet och belönande snabbt och snyggt, det var kul att se.

Det högresta och ståtliga ekipaget Elin och Nemo. Med en gris i bakfickan.

Marie-Louise och Joppe; stor låda, liten (och mycket energisk) hund…

Jonas och Frida fokuserar… just nu på godiset som husse tappade i gräset.

Birgitta och Wille drar en slipsten.

Rasmus och Yip-Yap på väg upp.

Susanna och Fajtsy samtalar.

Stand-infröken Anna-Karin tog tiden, Bacillen övervakade så att ingen fuskade.

Två finingar: Lisa och Monica.

Malin med kelpiegalningen Busa.

Nästan hela gänget samlat!

Maria Brandel har varit i Göteborg. En föreläsning på temat Lyckas på tävling och en clinic på temat lydnadsmomenten i elitklass hann hon med.

Maria är utan tvekan min favoritinstruktör! Förutom att hon är superkompetent är hon pedagogiskt skicklig och hon har förmågan att möta varje ekipage precis där de är, alltid vänligt och sakligt.

Maria

På clinicen var vi strax under 20 personer som dels gick med hund (sju ekipage) och dels var observatörer. Tillsammans med Maria hade Elsa och jag valt ut några av elitmomenten som vi fokuserade på. De deltagande ekipagen hade alla eliten som mål men var på helt olika ställen på väg dit. Någon hade en tiomånaders valp, någon var uppflyttad till 3:an, någon hade inte startat alls. Men alla tränade på en eller annan nivå på eller inför elitens moment.

Några av de fokuserade deltagarna

Vi tittade på z-rutan, rutan, inkallning med ställande och läggande, stegförflyttningar i fria följet, fjärren, vittringen och dirigeringsapporteringen. Eftersom vi befann oss på olika nivåer så kunde vi arbeta med ett moment två gånger men från olika utgångspunkt; till exempel starten av inlärningen och sedan vidare utveckling av ett moment som man kommit en bit på.

Maria pratar Z-rutan medan Elsa och Diesel pausar

Vi inledde varje moment med att Maria beskrev hur det gick till och sedan sa hon lite om hur hon som domare dömde det och hur hon uppfattar att många andra dömer det. Det var ett himla bra upplägg tycker jag.

Phillippa med sin fina rottweiler Kelly. Dagen efter clinicen blev de uppflyttade till eliten! Stort grattis! Den här hunden blev jag störtkär i för övrigt. Hon var så lik Dacke som ung - i uttryck, energi och utstrålning. Väldigt, väldigt charmig!

Maria visade engagerad och rolig lekträning med Åsas fina Valle. Alla skrattade, även Valle tror jag...

Hanna och working kelpien Casey tränar upp "attackförmågan" i leken, kolla in Caseys fokus på den lilla godisbiten...

Mia tränade fjärren med sin stjärna Lyxa

Ann-Christine och aussien Vilda tar igen sig

Totte och jag var med och skulle börja jobba med farten i vittringsapporteringen. Jag har ju hitintills endast jobbat med urvalet. Jag tycker ju att hans urval är jättebra nu, han plockar inte med pinnarna, han tar i princip aldrig fel och han lyfter på första gången (alltså går inte över pinnarna två gånger). Och vi har tränat det i så många olika miljöer och med olika störningar. Så jag tyckte att det var dags med lite fart nu.Jag fick hjälp med att filma hur det gick så det här får bli en cliffhanger… så ska jag klippa ihop lite film och skriva lite mer om det en annan dag.

Totte letar efter rätt pinne med svår doftstörning och flera nya förutsättningar -svååårt...

Totte kunde inte sova på hela förmiddagen, men han var ändå rätt lugn och tyst och kunde till och med ligga ner på sidan på filten lite, men notera de vakna ögonen. Efter vår träning så däckade han dock och sov hårt...

Pausaktivitet; ny frisyr.

I helgen har jag träffat 17 av mina Caniskollegor på en internutbildning på Tånga Hed i Vårgårda. Vilket gäng! Det finns så mycket klokhet, kunskaper, värme och humor bland dessa människor från olika delar av norden (danskar, norskar och svenskar) så jag bara fylls av glädje när jag tänker på det. Skulle bara vilja träffa dem oftare!

En del av Gänget.

Helgen ägnades åt att utveckla och kvalitetssäkra några av klickerträningens grunder. Targetutveckling och stimuluskontroll var några av de teman som behandlades under  lördagen, den dag som jag kunde var med. Bra teman! Jag har många gånger i den här bloggen tagit upp den vanligaste klickersjukan av dem alla – att vi klickertränare börjar arbeta alldelse för sent med stimuluskontroll. Det vill säga vi arbetar med det första steget – att ta fram beteendet frivilligt – och sedan filar vi på det i en evighet och kommer liksom inte vidare. Här krävs bättring!

Förutom dessa teman så pratade vi om hur vi kan utveckla hundskolan och ägnade oss åt allmän problemlösning och delade tips och problem. Det är ju en enorm resurs att ha ett nätverk som detta, jag ser fram emot att använda det mer än vad jag hitintills gjort :).

Det var också roligt att få se flera av mina duktiga kollegor visa upp färdigheter med sina hundar – inspirerande!

Canis har fått en ny logo. Eller snarare en upphottad version av den gamla. Fin va?

Men tillbaka till detta med grunderna. Vi hade ett ganska långt pass med  targetträning inledningsvis och det var troligen en lektion specialskriven för mig, ;o) för jag har ju verkligen glidit lååångt ifrån det här med targetanvändning. Jag tycker det har varit så lätt för hundarna att bli targetberoende och jag har blivit mer och mer förtjust i att shejpa med minimal hjälp vilket gjort att användning av targets gått bort. Men targetträning är ju faktiskt roligt! Och inte alls så dumt om man bara tänker efter VAD man ska ha det till och HUR man ska använda det på ett sätt så att man inte målar in sig i ett hörn och gör hunden targetberoende. Det måste ju vara effektivt och smart annars kan det kvitta.

Cecilie Køste går igenom olika targets, här på en plattform.

Att använda en target som riktingsmarkör snarare än ett mål som hunden ska ända fram till, gör att det blir lite lättare att ta bort targeten samtidigt som det går fort att få fram ett beteende. Detta blev väldigt tydligt för mig när jag gjorde det med Totte i vintras, då jag använde targets för att träna in framförgåendet. På bara några få träningstillfällen kunde jag ta bort båda mina targets.

Cecilie (Køste) visade hur hon använde en target vid rutanträning där hon succesivt (vi höll ett befriande högt tempo, inte vara kvar och sega i varje enskild del!) flyttade targetmattan från mitten av rutan till långt bakom rutan för att sedan ta bort den.

Targetträning för agilityhunden: nosduttar förevisade av Anna Larsson ;o).

Även vid hopp över hinder tittade vi på targetträning och där fick jag en aha-upplevelse. För att hitta en bra punkt där hunden ska vända upp och sätta sig så kan man räkna galoppsteg. Då kan jag klicka väldigt exakt på samma ställe, det vill säga ha ett exakt kriterie, både med och utan target. Att räkna galoppsteg gör ju dessutom att man liksom följer med hunden i dess naturliga rörelsemönster och ger den en bra chans att ta sats inför ett högt hopp. (Många hundar tränas ju – av misstag – till att vända upp för tidigt.)

En annan aha-upplevelse jag fick av att titta på den träning som gjordes var att belöningsplacering kan (oftast) inte ersätta klicket! Klicket är det som ger information om att PRECIS DÄR gjorde du rätt. Belöningsplaceringen stöder beteendet.

Plattformsträning är en annan typ av targetträning som är ganska ny i Sverige. Morten demonstrerade ett ursnyggt framåtsändande (till plattform) som jag genast blev sugen att prova på! Det såg fint ut.

Morten och Kira och plattformen.

Träningen med Totte fungerade bra inledningsvis. Vi började köra hopp över hinder med lite mer höjd och avstånd så han fick in en fin galopp. Jag började även ta bort medhjälparen på andra sidan hindret och la dit en musmatta. Och det var ju en intressant upplevelse. För om inte grundfrädigheterna sitter på plats så är det svårt att träna vidare. Och jag har helt enkelt aldrig lärt Totte att trampa på musmattan! Så då fick vi ta ut den delen och träna separat. Snacka om basic-träning…

Totte satt med och tittade på när de andra tränade och det gick faktiskt bättre än någonsin. Det var bara när Elsa och Diesel tränade som vi fick gå en bit bort – två favoriter på en gång som leker, det blev för svårt. Men han kunde ligga ner tyst i längre stunder än tidigare och satt långa stunder och bara tittade eller lät sig bli klappad och masserad.

På eftermiddagen var det svårt att få Totte att vara med på noterna. Han var helt enkelt väldigt, väldigt trött – och jag med. Och ur det enda hänseendet så var den här helgen en katastrof. Jag tog inte med Dacke till Tånga eftersom jag ville ha lite kvalitetstid med Totte. Men det fungerade inte att lämna Totte, varken i bilen eller i rummet. Hans separationsångest som alltid legat mer eller mindre latent slog ut i full blom. Han var hysterisk. Han skrek rakt ut och nej, han slutade inte efter en stund (det vet jag ju sedan innan). Han fick alltså vara med nästan överallt, hela tiden, och han slockande av utmattning flera gånger, så länge jag var i närheten. Det var förfärligt hemskt och jag orkar inte skriva om det mer nu för jag blir bara skitledsen.

Just nu vill jag hålla kvar känslan av ett roligt dygn med hundträning som är något av det roligaste som finns och det tillsammans med människor som jag gillar skarpt.

Samarbete på hög nivå demonstrerat av Kari-Anne, Nina och Dina...

Nu har Totte och jag börjat jaga! Nåja. Men vi har börjat lära oss hur det ska gå till och vi har helt klart blivit väldigt intresserade av även denna gren inom hundsporten. Om man nu får kalla jakt för sport ;o). Thomas Stokke har hur som helst varit i Kungsbacka och lärt oss och ett gäng andra spanielägare (och en vorestehr) gunderna i jaktträning.

Idag gick vi igenom vikten av att utveckla bra belöningar samt öva upp bra rutiner kring användning av fri- och varsågodkommando. Jag har lagt mycket arbete på både belöningar och träningssystem men jag upptäckte ändå saker i min egen träning som förvånade mig. Till exempel att jag inte hade riktig stadga i stadgebeteendet sitt efter att jag klickat och belönat. Han gick ofta upp innan jag hade gett honom frikommando.
Jag vet ju varför; i träning av skiften i fjärren (som jag tränat mycket på sistone) har jag ju frivilliga skiften och jag tar också upp honom med en godis så att han ska kunna erbjuda ett nytt sitt. Det tog inte lång stund innan jag fick tillbaka en hyfsad stadga men det krävdes lite koncentration från mig, minsann. ;o)

Sedan ägnade vi oss åt att ta fram frivilliga sitt under gång och störningsträning av beteendet sitt. Det var väldigt roligt att se Totte som satt kvar trots att mina träningskompisar bland annat kastade döda fåglar både över huvudet på honom och precis framför framtassarna. Det ska bli roligt att göra det där ännu svårare! Målet är ju att Totte ska sätta sig så fort det flyger upp fågel framför honom – uppflygande fågel ska vara en signal för sitt. Han fick också, som belöning, springa fram till en död kråka och lyfta och bära den. Spännande tyckte Totte som aldrig förut burit en fågel. Han verkade verkligen gilla det. :)

Och trots all träning jag lagt på att han ska hugga ordentligt i leksaken, hålla hårt och slita i den och inte släppa så bar han så mjukt och fint i fågeln! Inte för att jag hade trott att det skulle bli på något annat sätt men det finns ju en del olycksfåglar som kraxar kring just det där. ;o)

Efter första dagen var jag alldeles häpen över att Totte klarade att flera gånger lägga sig och vila, både under fikastunder och genomgångar i storgrupp och att han var väldigt tyst när de andra tränade – så länge jag satt hos honom. Men han klarade också att lägga sig bredvid mig när jag stod upp, och det utan att sätta igång och pipa. Framsteg!!!

Däremot ballar han ur helt när jag är med och leker och tränar med de andra. Det är alldeles för svårt! Han var dock tyst så länge han hade sitt märgben och kom åt märgen i det. Det blev komiskt dålig antiträning. Jag pillade fram lite märg och kletade fast det på insidan av benet. Så fort det tog slut började Totte yla och skälla. Jag sprang då lydigt och pillade fram mer märg… Men jag sket faktiskt i det idag, jag ville kunna hjälpa dem jag tränade med och jag står inte ut med att han sitter och hetsar upp sig under tiden, det hade varit ännu värre.

I slutet av dagen kunde jag också lämna honom i bilen, jag satt en stund i framsätet, han la sig och då kunde jag gå därifrån. Även det är ett stort framsteg. Det är underbart att känna att den träningen börjar ge resultat.

I morgon ska vi bland annat träna jaktfot. Det ska bli skoj! Nu ska jag stupa i säng. Totte sover som en gris sedan länge… Det tar på krafterna att ha roligt!

Sedan vi flyttade till hus för ett år sedan har Dacke gjort sitt bästa för att tala om för omvärlden att han bor här och äger vår tomt. Han äger också gatan utanför tomten om nu inte någon har fattat det.

Runt tomten har vi en stor granhäck och innanför den har vi satt upp ett staket. På framsidan av huset går det alltså en liten gata där många av våra grannar passerar med barn och hundar varje dag. Detta kan Dacke se inifrån huset, genom häcken.

Är Dacke utomhus sätter han i väg i full fart och springer frustande längs med staketet. Föreställ hur kul det känns att gå på utsidan av den där häcken en mörk kväll och höra ett frustande odjur i mörkret innanför häcken…

Det finns tre anledningar till att träna bort det här beteendet:

1. Jag vill inte skrämma slag på mina grannar och på köpet bli impopulär i grannskapet.
2. Det sliter otroligt på Dackes kropp att ouppvärmd rivstarta, tvärnita vid staketet, ta sats igen och springa i full fart längs det för att tvärnita i nästa hörn.
3. Jag själv hoppar högt när han plötsligt sätter igång att vrålskälla från att ha legat avslappnat i soffan.

Hela vintern har jag därför laddat för att lära honom skvallra på de som går förbi. Nu har jag börjat den träningen. Här kommer lite film.

Det här arbetssättet kan man läsa om i boken Släpp kontrollen lös av Leslie McDevitt (engelsk titel ”Control unleashed”). Ibland kan man höra om den här typen av arbetssätt att det är en del av ”Control unleashed”-tänket. Leslies hemsida hittar du här.

Min kollega Elsa driver även Canis Hundskola Småland och hon kommer ha kurs i avslappning och uppmärksamhet i Växjö i september som grundar sig på metoderna i boken. Här kan du läsa mer om och anmäla dig till den!

Jag kommer rapportera mer om hur det går med Dacke (och Totte förstås) och det här arbetet när vi kommit en lite längre bit på vägen. Mitt förra inlägg var för övrigt en variant på samma tema, läs: Inlärning av leken ”Gå och nosa och kom tillbaks”.

Igår var jag på en clinic med Kenth Svartberg i Halmstad. Jag gillar verkligen den formen av inlärning, att få sitta stilla och bara studera dels hur en skicklig instruktör jobbar och dels hur ekipagen löser sina problem och hur förarna samspelar med sina hundar.

Kenth Svartberg framstod som en ödmjuk och väldigt vänlig person och det tycker jag mycket, mycket om. Med oändligt tålamod mötte han elev efter elev precis där de befann sig.

Nio ekipage på olika nivåer fick vi se. Personligen tyckte jag det var mest intressant med de ekipage som kommit lite längre i sin tävlingskarriär men det var så klart även roligt att till exempel se valpträningen, man blir alltid på gott humör av valpar!

Tre ekipage fick mina öron att växa extra mycket. Dessa tre hundar ljudade nämligen. Med två av dessa ekipage jobbade Kenth med att försöka hitta den rätta känslan (hos föraren) och de rätta känslorna (hos hunden) för att på så vis skapa en känsla hos hunden som gjorde att den aldrig började ljuda.

Jag är väldigt kluven till min egen träning med negativt straff. Jag tycker att det är så lätt att hamna i en tråkig träning som handlar om att avbryta och det är så lätt att hunden blir osäker eller låg. Den typen av träning är lätt att ta till dessutom – istället för att TRÄNA VÄL. En fråga som jag verkligen ställde mig efter dagen med Kenth är: Har jag jobbat tillräckligt med att försöka förändra Tottes känslor på andra sätt innan jag började jobba med negativt straff?

Och detta aktiverade en fundering som jag har haft sedan jag började med antipipträningen; Bör jag pausa honom på olika sätt beroende på vilket slags pip som kommer?

Jag har identifierat två slags pip:

1. Frustration som på något vis är kopplat till belöningsförväntan.

2. Frustration som är kopplat till att jag tränar dåligt. (Om han kunde tala så skulle han förmodligen säga: ”Jag fattar inte vad du menar” eller ”du går alldeles för fort fram”.)

Jag har funderat på om den första typen av belöningsförväntan är den där negativt straff lönar sig bäst: Belöningen kommer inte närmare för att du piper – den försvinner. Här måste han träna upp sin självbehärskning, punkt slut. Känslan jag vill ha här är att han biter ihop och kommer igen, att han blir lite triggad att hitta en lösning för att få sin belöning.

Den andra typen av pip skulle jag kunna tänka mig att bara avbryta och sätta mig och klappa honom lugnt på bröstet (så som jag började den här träningen i min första kedja.). Och samtidigt fundera över hur jag ska jobba vidare på ett bättre sätt. Känslan jag vill ha här är lugn och samling.

Men åter till hur Svartberg jobbade med de tre ljudande hundarna igår: Med ett av ekipagen jobbade han mest med att styra upp träningen så att den blev tydlig och så att hunden förstod vad det var de skulle göra (nr 2 på min lista). Det blev ett lysande resultat där hunden gick fint och tyst och samlat med bra fokus i det fria följet. Väldigt intressant att se.

Med en av de andra hundarna, som hade väldigt mycket ljud, också här i det fria följet, jobbade Kenth med att ekipaget aldrig fick starta utan att hunden hade kommit ”ner” i den rätta känslan (lugn och fokuserad). Den här hunden tyckte mycket om att bli klappad av sin husse. I utgångsposition stod husse och klappade långa, långsamma, lugna klappar längs hundens huvud och ner på halsen medan han pratade lugnande med honom. Därefter fick han starta, gå en liten bit och sedan stanna och belöna på samma sätt, ibland även med en godbit.

Den här hunden hade hög förväntan på att få sin bollbelöning, som den brukade få. Kenth ville sänka hundens förväntan, så att den inte skulle dra upp sig så fasligt, och föreslog att husse skulle sluta belöna med boll. Men han var också noga med att hunden aldrig fick starta utan att den var redo för momentet. Vad redo innebar berodde på husses känsla för hundens känslor… Om hunden var lugn och fokuserad fick den starta.

Detta gällde även för den tredje hunden där Kenth jobbade med att husse inte fick utsätta hunden för för svåra utmaningar så att han inte klarade av att hålla fokus och hålla tyst. När de hittade rätta känslan fick de starta momentet, inte förr.

Detta med att klappa hunden hade ju aldrig funkat med Dacke som tycker jag är superäcklig om jag försöker klappa honom under träning. Totte däremot gillar ju faktiskt att bli klappad. Lite sociala belöningar och lite lugnande klappar funkar ju på honom och jag ska bli bättre på att använda dem.

Så åter till min fråga: Har jag jobbat tillräckligt med att försöka förändra Tottes känslor på andra sätt innan jag började jobba med negativt straff? Svaret är nej, det har jag inte. Jag har försökt på olika sätt, fram för allt inför att Totte får starta, att han ska ligga med huvudet stilla och lugnt på filten. Jag har även försökt lite i till exempel det fria följet med att lugna honom innan men jag har inte gjort det systematiskt.

MEN jag tror inte att jag hade fått helt tyst på honom ändå faktiskt, för han piper otroligt mycket och ofta.

Gårdagens clinic förstärkte min känsla av att du kan komma långt med att ta bort ljud genom att träna väl; metodiskt, genomtänkt och systematiskt. Och när det inte räcker måste jag fundera över vilka konsekvenser pipet ska få för hunden. Ska han få fortsätta träna och komma närmare belöningen? Eller ska det bli slut på det roliga?

Om detta med att jobba med hundens känslor gjorde Fanny ett tänkvärt inlägg igår också.

I klickerträningen talar vi om att vi inte ska gå in i huvudet på hunden och tolka den utan agera utifrån det vi SER att hunden gör. Jag tycker inte att det är en motsättning att jobba med hundens känslor – du behöver inte vara jättesmart för att kunna se ungefär på en hund vad den känner i olika situationer i träningen. Vilka konsekvenser får de olika känslorna som vi väckt? Gör hunden mer eller mindre av det du vill när den är i en viss känsla?

Själv vill jag bli bättre på att fundera ut vilka känslor jag vill att Totte ska ha och när. Det är så lätt att förväxla aktivitet med atttityd! Och jag undrar om det inte var det som (bland annat) hade hänt med två av hundarna som vi fick se i går. De hade dragits upp så att det skulle se kaxigt och härligt ut när de gick det fria följet (vilket det gjorde). Resultatet blev för hög aktivitetsnivå och då kom ljuden. Been there done that: Precis det misstaget har jag själv gjort med Dacke…

:)

Jag tycker det är så himla spännande att en av de mest rådande teorierna om hundträning härstammar ur ett missförstånd. Jag talar naturligtvis om dominansteorin.

En snubbe* sitter på 20-talet och studerar sina höns och konstaterar att hönsen är organiserade enligt en viss ordning när de har begärnsat med mat. Det finns en höna som hackar på alla, nästa hackar på alla utom den första, nästa hackar på alla utom de två första och så vidare till den stackare som inte hackar på någon utan blir hackad på av alla. Begreppet hackordning var fött.

Djurforskare världen över gick igång på denna upptäckt och kastade sig ut för att studera djurs sociala organisation. Eftersom hackordning i någon mån anspelar på att det är en fågel vi pratar om så började man istället prata om rangordning. Djur högt upp på rangordningsskalan ansågs vara dominanta och de längre ner subdominanta.**

Efter flera årtionden av forskning som på olika sätt bekräftade dominansteorin började den ifrågasättas på 60-talet.

Och det är här missförståndet kommer in i bilden. Eller missen kanske man ska kalla det. Eller varför inte kalla det en forskarblunder? För nu kom man på att nästan alla studier var gjorda på djur i fångenskap eller djur som hade begränsade resurser av olika anledningar. Hoppsan! Lite brister i den forskningen eller?!?

Etologen och forskaren Per Jensen skriver: ”Mycket på grund av att det är relativt enkelt att studera dominans inom grupper med begränsad resurstillgång, har man förbisett många andra faktorer i flockens dynamik.
Rangordningen är ju en frånstötande faktor – den bidrar till att hålla individer så långt från varandra att aggression inte ska behöva uppstå. Man inser förmodligen lätt att det måste finnas ännu starkare och mer betydelsefulla attraherande faktorer. Annars skulle inte djur leva i flock.”

Från att ha trott att djur organiserar sig utifrån denna aggressiva teori om dominans har vetenskapen istället upptäckt att flockdjurens relationer snarare verkar vara vänskapliga och till och med ömsinta!

Etologiprofessor Per Jensen hävdar dessutom att vi har gjort om hunden så mycket att vi inte kan jämföra den hur som helst med vargen.***

Åh, det är verkligen dags för ett paradigmskifte i hundmänniskovärlden! Det är dags att ifrågasätta rådande ordning och på allvar bryta de normer som råder kopplat till dominans och aggressivitet i relationen hund och människa.

En annan framstående forskare som gärna diskuterar dominansbegreppet och som bland annat säger ”alfasyndromet är helt ute” är vargforskaren Runar Naess.

Och för er som vill ha mer på fötterna, som vill inspireras och lära, så rekommenderar jag följande seminarie, arrangerat av Canis-kollegorna på avdelning Halland:

EN HELDAG MED NORDENS FRÄMSTA VARGFORSKARE:

Runar Næss kommer till Halland den 8 maj!

•Dagen kommer innehålla:
–Myter och fakta om varg –vad vet vi idag som vi inte visste igår?
–Flockdynamik –hur fungerar flocken hos varg och hos hund. Är det någon skillnad?
–Dominans och ledarskap –det är inte alltid som du tror…
–Rädsla och osäkerhet –varför är det orsaken till de flesta beteendeproblem?
•Var: Medborgarhuset i Tvååker
•När: Söndagen den 8/5 klockan 9.00 –17.00
•Pris: 450 kr/person
•Anmälan : Senast 23/4 via hemsidan www.gladjeklick.se alternativt 070-358 11 09 (Magnus) eller 070-370 81 51 (Ann-Sofie).

*norske psykologen Thorleif Schelderup-Ebbe
** etologiprofessor Per Jensen, Hundsport ochHundMagazinet (nr 1-2 2003).
*** Per Jensens braiga föredrag inspelat på Adventure Dog 2010:
http://urplay.se/162012

Mer av Per Jensen:

http://www.dogma.nu/artiklar/den-missuppfattade-dominansen
http://ghk.hundkontakt.se/Jensen-dominans.htm

Nu har Totte tjatat och tjatat om att få använda sin grundkompetens (jaga fåglar och gärna lite annat smått och gott) så till slut har jag gett med mig. Vi SKA gå en grundkurs för jakthundar. Och givetvis ska vi då gå för den bäste, som enbart jobbar med positiva metoder, något annat är uteslutet.

Thomas utan cocker men med Pax.

Därför arrangerar Canis avdelning Göteborg och Kungsbacka en grundkurs i jaktdressyr för spaniels med Thomas Stokke. Här kommer kursbeskrivningen:

Denna kursen passar för dig med stötande fågelhund som under en helg – med möjlighet till fortsättning ytterligare en helg – vill börja lära dig verktyg för att lära in jakthundens grunddressyr med positiva metoder.

Som alltid blir det undervisning i små grupper och övningarna läggs upp efter varje enskild hunds nivå.

Du anmäler dig till en kurshelg i taget. Den första hålls i Göteborg/Kungsbacka-området den 14 – 15 maj. Därefter kan den som vill anmäla sig till en fortsättningshelg då kursen hålls i Fjugesta (Örebro) den 11-12 juni. (Du kan givetvis anmäla dig till även den helgen redan nu).

Tema för kurserna är bland annat:
•    Belöningar för jakthundar
•    Självkontroll och avslappning
•    Gå fot
•    Sitt/stadga
•    Sök
•    Stadga på fågel
Instruktör: Thomas Stokke

Thomas är utbildad klickerinstruktör genom Canis Hundskola.

Han jagar och går jaktprov med både vorsteher och setter, och jagar med sin cocker.

Thomas har tränat och tävlat med nio egna hundar av sex olika raser inom jaktprov, lydnad, spår, sök, agility och vallning. Läs mer på klickerklok.se

Observera att deltagarna själva ansvara för logi och uppehälle båda kurshelgerna.

Första helgen kostar 2800 kronor inklusive moms. Andra helgen kostar 2500 kronor inklusive moms. Observera att här kan du endast anmäla dig till första helgen.

För anmälan till fortsättningshelgen i Fjugesta kontakta Thomas på thomas@klickerklok.se

Om du har frågor kan du kontakta Lena på lena@canis.se.

Välkomna!

Här kommer en liten filosofisk fundering.
Häromdagen fick jag en kommentar på bloggen från Helena, som fick mig att tänka till.

Hon skrev, efter att ha visat nyfikenhet på min träning och önskat mig lycka till, att hon hade en invändning: ”ditt huvudfokus är väl på tystnad och ingenting annat?”.

Det var en väldigt bra kommentar som fick mig att fundera över vad mitt huvudfokus faktiskt är, och vad det får för konsekvenser för min inställning till träningen.

En av grundprinciperna i klickerträningär att vi formulerar vad vi VILL HA inte vad vi INTE vill ha. Ett klassiskt exempel är ”min hund hoppar när den hälsar, det vill jag inte”. Okej men vad VILL du att hunden ska göra då? ”Ha alla fyra tassarna på marken när den hälsar”. Fint. Då tränar vi det.

Det tänket har två fördelar; jag måste formulera mig positivt och konstruktivt och jag måste bli konkret. Att säga ”jag vill träna att min hund inte hoppar” är vagt och rymmer 100 tolkningsmöjligheter, och blir därmed svårtränat.

Jag har i perioder sedan Totte varit liten valp haft fokus på att träna tystnad. Jag har fram för allt jobbat med positiv förstärkning av tystnad och haft som krav att han måste vara tyst för att få börja träna.

Det har inte räckt hela vägen. Så nu har jag börjat ha fokus på pipet istället för tystnaden. Det gör att jag upptäcker helt andra saker och plötsligt öppnar sig fler möjligheter till MER TYSTNAD. Men det är faktiskt så att huvudfokus just nu är på pip. Inte minst om jag väljer negativt straff som arbetsmetod (utebliven belöning vid fel beteende).

Faran med det är, som jag ser det, att jag blir så upptagen av att höra pipandet att jag glömmer att bekräfta och vara nöjd med all tyst träning jag faktiskt får. Att jag skulle kunna fastna i att hitta fel så jag kan straffa dem. (Obs! Endast genom negativt straff!)

Men jag tänker samtidigt att den faran motar jag bort genom att jag ju faktiskt väldigt mycket vill att det ska bli mindre och mindre pip vid varje träning. Jag försöker alltså inte provocera fram pip utan träna väl så han ska klar av att vara TYST. Jag belönar också för tystnad. Ibland vet jag att det kommer bli svårt för honom och om han ändå lyckas vara tyst i ett sådant läge så belönar jag för det. Om han fattar det är en annan femma.

Man skulle kunna tänka sig att jag dock mäter tystnad istället för pip. För att ha ett mer positivt anslag. ”Så här mycket har tystnaden ökat”.  :o)

Att mitt huvudfokus nu är på pip är ett medel för att nå målet – tyst träning. Tätt efter huvudfokuset kommer fokus tystnad. Kanske byter de plats igen när vi kommit längre i träningen. Men slutmålet är förstås tystnad.

Men just nu tycker jag faktiskt att mitt huvudfokus är pip. Eller…?

Förresten så har jag nu tränat i två dagar med min nya kedja. Jag upptäcker nya saker hela tiden, det är verkligen lärorikt. Återkommer om detta!