Jag har målat in mig och Totte i ett hörn. Klart obehagligt att inse och det här är inte en rolig text att skriva men det är bara att ta tjuren vid hornen och bita i det sura äpplet.

EN del av anledningen till att vi står i det där hörnet kan definitivt tillskrivas Tottes hälsa. De där energitappen och ljudandet som visade sig hänga ihop med trög mage och sedan oro och koncentrationssvårigheter som hängde ihop med tarminflammation och magkatarr spelar roll. De har fått mig att inte våga göra så mycket med Totte – för det är rätt svårt att räna en hund som inte är med på olika sätt.

Men jag tror inte jag hade fått en helt knäpptyst hund även om han hade varit helt frisk – det finns ju med i hans personlighet och i rasen att de lätt ”pratar” inte minst vid stress av olika slag. OCH jag har tyvärr ramlat i gropen att försöka undvika (för mycket) frustation och ljud till varje pris. Det är bara det att FÖR MYCKET med en hund som har alla tidigare nämnda förutsättningar är väldigt lite. Så jag har sänkt kriterierna, så han fortfarande ska vara arbetsbar och glad. (Fast jag på ett tidigt stadium att det skulle jag absolut inte göra!) Vilket har puttat oss in i det där hörnet.

Det är en balansgång det där. Å ena sidan så ska jag absolut inte låta honom vara i så hög frustration  att han piper och gnäller när vi tränar. Jag försöker att hitta rätt känsla av lugn men ändå fokus på uppgiften som gör att han klarar av att göra den utan att pipa. Å andra sidan så behöver vi kunna komma vidare i träningen, så jag måste putta på lite, den kan inte var helt frustrationsfri, såklart! Det blir lätt ett moment 22.

Och faktum är: Vi kommer inte vidare. Häromveckan när jag satte mig ner och funderade över vad inom lydnaden vi inte hade påbörjat eller gjort delar av så visade det sig att vi hade mängder av delar och detaljer. Inte på något vis perfekt, det vill jag verkligen inte påstå, men helt ok och gott nog att fortsätta jobba vidare med.

Men PROBLEMET  är att det GÅR inte att jobba vidare för Totte har noll och ingen uthållighet. Jag har blivit precis så där ängslig som jag inte ville bli och som jag sett andra med ljudande hundar vara. Jag är nervös, ryckig och otydlig i mitt kroppsspråk och ger ett allmänt stressat intryck. Jag vill till varje pris undvika ljud.

Lägg därtill att shejpingen har blivit nästan kontraproduktiv. För den tar jag till så fort det inte går att träna något annat – för det går ALLTID att få till lite nya roliga beteenden. Men nästan ENBART shejping med hög förstärkingsfrekvens, det leder ju inte dirket till uthållighet, det fattar ju vem som helst.

Så häromdagen bestämde jag mig för att jag ska göra några små kedjor (som de flesta av oss skulle kalla det i dagligt tal, andra skulle kalla det beteendesekvenser) varje dag. Och filma eller/och loggföra träningen.

Min första kedja var nosdutt, snurra, ligg och sitt upp – sedan kom belöningen, sedan har jag gjort lite allt möjligt, mest nonsensgrejer. Jag har filmat nästan varje pass i sex dagar.

Det man ser på filmerna är en mängd saker som jag kan göra 100 gånger bättre. Idag satte jag mig tillsammans med bästa Jenny och analyserade filmerna och gjorde en handlingsplan. Resultatet blev:

1. Mina belöningar är alldeles för dåliga. Ös på med rolig lek – lika långa belöningar som kedjan! Ge lön för mödan!

2. Jag tränar för lång tid. Både för många och för långa kedjor. Jag måste sätta klockan och öka tiden successivt men variablet!

3. När jag gjort en kedja ska jag träna något annat en stund. Till exempel olika koncentrationsövningar där han får belöning för att han följer ett kommando trots att det finns en svår störning bredvid honom. En sådan övning är att klara att lägga sig ner fast älsklingspipgrisen ligger en decimeter ifrån honom. Eller bara köra detaljträning, dvs shejping av någon del som jag vill jobba med. Därefter kan jag göra en kedja igen – men då på en annan tid än den jag gjorde förra gången.

4. När han låser sig och börjar skälla ut mig så ska jag inledningsvis belöna det första han gör när han ”låser upp sig själv” men sedan försöka öka så att han kan göra ett par saker till efter upplåsning men innan belöning.

5. Jag måste tänka på att ha ställtid inbyggt runt varje kommando. Både inför och efter ett kommando räkna till tex 3 innan jag gör något nytt. Så jag lugnar ner mig och slutar hetsa.

6. Jag ska inte upprepa en kedja mer än två gånger.

Det här var asjobbigt att se och att komma på. Jag tyckte dessutom inte jag kom så mycket vidare de dagar jag tränade fram tills idag. Totte skällde och pep och skällde och pep. Förfärligt. Men med Jennys hjälp kunde vi utifrån ovanstående analys förbättra oss rejält. Idag var Totte lugnare, uppmärksam och nästan tyst. Jag tycker det är så svårt att bryta mitt eget mönster så det är helt galet! Jag måste veta EXAKT vad jag ska göra i varje del av kedjan annars låser jag mig och blir stressad och börjar röra mig fort och flaxigt. Det är ASSVÅRT!!!

Men jag blev jätteglad över hur bra det gick idag och att vi höjde oss några steg och kom vidare.

I morgon kommer Maria Brandel för att hålla en första samling av fyra som jag och ett gäng träningskompisar har tillsammans med henne under året. Gissa vad jag ska träna? Det ska bli jättespännande att få hennes hjälp med detta.

Visst, vi står i hörnet, men vi har i alla fall inte näsan mot väggen längre. :O)