Jag har målat in mig och Totte i ett hörn. Klart obehagligt att inse och det här är inte en rolig text att skriva men det är bara att ta tjuren vid hornen och bita i det sura äpplet.

EN del av anledningen till att vi står i det där hörnet kan definitivt tillskrivas Tottes hälsa. De där energitappen och ljudandet som visade sig hänga ihop med trög mage och sedan oro och koncentrationssvårigheter som hängde ihop med tarminflammation och magkatarr spelar roll. De har fått mig att inte våga göra så mycket med Totte – för det är rätt svårt att räna en hund som inte är med på olika sätt.

Men jag tror inte jag hade fått en helt knäpptyst hund även om han hade varit helt frisk – det finns ju med i hans personlighet och i rasen att de lätt ”pratar” inte minst vid stress av olika slag. OCH jag har tyvärr ramlat i gropen att försöka undvika (för mycket) frustation och ljud till varje pris. Det är bara det att FÖR MYCKET med en hund som har alla tidigare nämnda förutsättningar är väldigt lite. Så jag har sänkt kriterierna, så han fortfarande ska vara arbetsbar och glad. (Fast jag på ett tidigt stadium att det skulle jag absolut inte göra!) Vilket har puttat oss in i det där hörnet.

Det är en balansgång det där. Å ena sidan så ska jag absolut inte låta honom vara i så hög frustration  att han piper och gnäller när vi tränar. Jag försöker att hitta rätt känsla av lugn men ändå fokus på uppgiften som gör att han klarar av att göra den utan att pipa. Å andra sidan så behöver vi kunna komma vidare i träningen, så jag måste putta på lite, den kan inte var helt frustrationsfri, såklart! Det blir lätt ett moment 22.

Och faktum är: Vi kommer inte vidare. Häromveckan när jag satte mig ner och funderade över vad inom lydnaden vi inte hade påbörjat eller gjort delar av så visade det sig att vi hade mängder av delar och detaljer. Inte på något vis perfekt, det vill jag verkligen inte påstå, men helt ok och gott nog att fortsätta jobba vidare med.

Men PROBLEMET  är att det GÅR inte att jobba vidare för Totte har noll och ingen uthållighet. Jag har blivit precis så där ängslig som jag inte ville bli och som jag sett andra med ljudande hundar vara. Jag är nervös, ryckig och otydlig i mitt kroppsspråk och ger ett allmänt stressat intryck. Jag vill till varje pris undvika ljud.

Lägg därtill att shejpingen har blivit nästan kontraproduktiv. För den tar jag till så fort det inte går att träna något annat – för det går ALLTID att få till lite nya roliga beteenden. Men nästan ENBART shejping med hög förstärkingsfrekvens, det leder ju inte dirket till uthållighet, det fattar ju vem som helst.

Så häromdagen bestämde jag mig för att jag ska göra några små kedjor (som de flesta av oss skulle kalla det i dagligt tal, andra skulle kalla det beteendesekvenser) varje dag. Och filma eller/och loggföra träningen.

Min första kedja var nosdutt, snurra, ligg och sitt upp – sedan kom belöningen, sedan har jag gjort lite allt möjligt, mest nonsensgrejer. Jag har filmat nästan varje pass i sex dagar.

Det man ser på filmerna är en mängd saker som jag kan göra 100 gånger bättre. Idag satte jag mig tillsammans med bästa Jenny och analyserade filmerna och gjorde en handlingsplan. Resultatet blev:

1. Mina belöningar är alldeles för dåliga. Ös på med rolig lek – lika långa belöningar som kedjan! Ge lön för mödan!

2. Jag tränar för lång tid. Både för många och för långa kedjor. Jag måste sätta klockan och öka tiden successivt men variablet!

3. När jag gjort en kedja ska jag träna något annat en stund. Till exempel olika koncentrationsövningar där han får belöning för att han följer ett kommando trots att det finns en svår störning bredvid honom. En sådan övning är att klara att lägga sig ner fast älsklingspipgrisen ligger en decimeter ifrån honom. Eller bara köra detaljträning, dvs shejping av någon del som jag vill jobba med. Därefter kan jag göra en kedja igen – men då på en annan tid än den jag gjorde förra gången.

4. När han låser sig och börjar skälla ut mig så ska jag inledningsvis belöna det första han gör när han ”låser upp sig själv” men sedan försöka öka så att han kan göra ett par saker till efter upplåsning men innan belöning.

5. Jag måste tänka på att ha ställtid inbyggt runt varje kommando. Både inför och efter ett kommando räkna till tex 3 innan jag gör något nytt. Så jag lugnar ner mig och slutar hetsa.

6. Jag ska inte upprepa en kedja mer än två gånger.

Det här var asjobbigt att se och att komma på. Jag tyckte dessutom inte jag kom så mycket vidare de dagar jag tränade fram tills idag. Totte skällde och pep och skällde och pep. Förfärligt. Men med Jennys hjälp kunde vi utifrån ovanstående analys förbättra oss rejält. Idag var Totte lugnare, uppmärksam och nästan tyst. Jag tycker det är så svårt att bryta mitt eget mönster så det är helt galet! Jag måste veta EXAKT vad jag ska göra i varje del av kedjan annars låser jag mig och blir stressad och börjar röra mig fort och flaxigt. Det är ASSVÅRT!!!

Men jag blev jätteglad över hur bra det gick idag och att vi höjde oss några steg och kom vidare.

I morgon kommer Maria Brandel för att hålla en första samling av fyra som jag och ett gäng träningskompisar har tillsammans med henne under året. Gissa vad jag ska träna? Det ska bli jättespännande att få hennes hjälp med detta.

Visst, vi står i hörnet, men vi har i alla fall inte näsan mot väggen längre. :O)

Det var verkligen en märklig upplevelse häromdagen då jag tränade ett helt träningspass med ett endaste, mycket lågt, litet pip. Det öppnade sig plötsligt ett hav av möjligheter; är det så här det kan vara när man tränar en hund och ens största problem är av teknisk art, att momenten bara behöver läras in ordentligt. FASEN VAD BUSENKELT!!! ;oD

Dagen efter skulle jag träna inomhus med några kompisar och då var jag lite nervös. Jag ville nästan inte träna för jag ville bara hålla kvar den där härliga känslan som infann sig när Totte var tyst. Och jag var liksom orolig för att det råkade vara en engångsföreteelse och att nu skulle allt vara som vanligt igen.

Så jag fick peppa mig själv att tänka att nu ska jag inte ha några förväntningar alls och vi ska bara åka och leka lite så får vi se hur han känns. Ny lokal, nya hundar och nytt sammanhang = sänk kriterierna. Och eftersom jag har upptäckt att den värsta ljudmarodören av dem alla är om Totte inte mår så bra – så måste jag varje ny dag göra en värdering av hur han mår och anpassa mig efter det.

Så det gjorde jag. Och det gick jättebra! Jag kunde höja kritereierna rätt rejält efter ett tag och visst, det blev lite ljud några tillfällen men då ändrade jag bara på lite i träningen så försvann dem. Han verkade må bra och var glad och pigg, så jag kunde träna ”på riktigt” och anpassa mig efter ”normala” svårigheter. Till exempel blev det en för svår störning att Jenny skulle dirigera oss i fria följet och samtidigt klampa runt ganska nära oss. När hon ställde sig bakom en pelare gick det bättre :). Sedan kunde vi försvåra det och till slut kom hon nära igen och jag gjorde till och med några helt nya grejer, som att starta fria följet från ett stillasittande.

Tidigare kunde vi ju inte svänga utan att det kom ett pip. Det är inga problem nu. Men att starta från sitt är fortfarande en rätt stor utmaning för Totte och även att stanna från gå. Även det gick nu, fast jag hann uppfatta en tvekan hos honom – men som i alla fall inte resulterade i ett pip.

Totte har ju tidigare blivit tystare av att någon medhjälpare försöker störa ut honom – dirigering och någon som klampar bredvid har hjälpt till att få honom att klara uppgiften. Här var det uppenbarligen för svårt inledningsvis, varför vet jag inte. Kanske var det för att situationen med det nya sammanhanget gjorde honom lite för hög i stress ändå?

Jag kunde också träna urvalet i vittringen, springa till musmattan, hoppstå på avstånd, läggande under gång och fjärren. Han var helt tyst i allt utom då han ska gå i läggandet under gång. Men jag tror jag måste tala om tydligare vad det är vi ska göra där, och baklängeskedja momentet mer. Baklängeskedjning hjälper mot ”jag-fattar-inte-vad-du menar-pipen”.

För övrigt har jag börjat träna in hoppstå på avstånd, jag har bara gjort det tre gånger men redan tredje gången (hemma) kunde jag lägga på fart. Jag låter honom starta från en matta och så kommenderar jag stå när han kommit ut på parketten, vilket gör att han glider på ett väldigt roligt sätt – men med alla fyra benen helt låsta kasar han liksom över golvet – väldigt sött :o).

Jag ska försöka filma det med min ”nya” kamera. Jag är bara inte riktigt vän med den än…

Den här veckan har jag verkligen fått ovärderlig information om när Totte är som mest träningsbar och när han är tyst i träningen.

En natt för två månader sedan försökte Totte kräkas flera gånger och han verkade också ha ont i magen – han pekade med nosen mot magen och var väldigt stillsam. Vi åkte till veterinären som konstaterade magkatarr. Sedan dess har han i princip oavbrutet ätit Losec.

För en månad sedan brakade hans mage totalt och han fick blodiga diarréer och kräktes blod. Vi åkte in till veterinären och han fick dropp under några timmar, kunde sedan behålla dietmaten han fick och blev piggare. Det här ”anfallet” föregicks av att jag gett honom ett stort märgben (som inte tidigare varit några problem) OCH att jag en vecka tidigare hade gått över från Bravo Lamm (färskfoder) till ren vom (Vom och Hundemat). Men jag har ingen som helst aning om vad som gjorde honom dålig. (Veterinären har förbjudit mig att ge märgben nu i alla fall.)

(Det var synd att jag behövde lämna lammfodret för det gjorde honom jättebra i magen, och han blev av med sin förstoppning. Men tyvärr ökade hans allergi kraftigt och han kliade sig jättemycket (gissar att det var stärkelsen i potatisen i det fodret som gjorde det). Kliandet lugnade sig lite när jag bytte till vom, men jag hann  bara ge det ett litet tag innan magen kraschade, så jag hann inte utvärdera det då.)

I två och en halv vecka gick hans mage nu upp och ner, först var den lite bättre, sedan blev det diarré igen ( men inget blod) sedan lite bättre, nästa dag dålig osv. Han åt nu Hills ”magfoder” id, på burk. När jag blandade in ris i det fodret verkade hans mage må lite bättre men han blev inte bra. Så då satte veterinären in penicilin. Det var för tio dagar sedan. Efter två dagar var hans mage perfekt.

Under tiden som han har fått penicilin har jag försökt att gå tillbaks till vom eftersom han ju dels inte kan gå på det där dyra id-fodret hur länge som helst och för att han kliar sig en del av det. Sedant två dagar tillbaks har jag helt gått över på vom och ris. Och nu kliar han sig MYCKET mer (JAG BLIR TOKIG!)…och magen är inte riktigt lika bra som tidigare i veckan men fortfarande bra.

Sedan tre dagar har jag också slutat med Losec. Och när jag försökte träna i går så var han väldigt påverkad. Han hade låg energi och var pipig och inte alls glad. Jag satte in Losec igen så klart (dumt att sluta med den just nu när jag gör ett foderbyte).

Ursäkta om detta blir som att läsa en tråkig journal men nu kommer jag till poängen:

När Totte mådde som bäst – då penicilinet ställt magen till rätta och han gick på en kombo av råris, Hills burk-id, Specifics allergifoder (torrfoder, som godis att ha i fickorna – jag var ju tvungen att ha något) så hade vi ett par helt grymma träningspass då han hade hög och fokuserad energi utan ljud eller med väldigt lite ljud.

Visst hjälper det att jag tränar bra och är flexibel men det som hjälper allra bästa är att min hund är helt frisk! Han är kanske en känslig individ, som blir mentalt väldigt påverkad av att ha ont eller när kroppen inte funkar helt som den ska. (Vem blir inte det förresten?!?)

Så; nr 1 för mig nu måste vara att få en hund som är i balans fysiskt för då kommer han vara i balans psykiskt och då kan vi göra det jag vill, under tystnad.

Detta är förfärligt att inse men Totte har mer eller mindre haft en trög mage i nästan två år och han har inte mått bra av det (ångest, ångest). Jag har fått höra att det är bättre med en hård mage än en lös och Dacke har alltid ätit mycket ben och haft en hård mage utan att det verkat vara ett problem för honom, så nej, jag har inte fattat. När jag äntligen förstår detta med Tottes mage så bryter hans allergi ut. Alltså blir det nu svårt att experimentera med hans foder…

Jag har inte gjort någon allergiutredning än för jag har inte haft råd. Men jag kommer snart få råd, så då ska jag göra det för att förhoppningsvis få i alla fall några svar (jag har hört så mycket negativt om de där utredningarna) till exempel om det är vissa proteiner han regagerar på och så vidare.

Jag kommer fortsätta träna under tiden jag får ordning på det fysiska, men jag måste vara extremt anpassningsbar och inte sätta någon som helst press på på Totte. En dålig dag kan handla om att leka lite, sitta och äta godis (ja, dvs dietfoder) i min famn och titta på de andra, gå ett spår, göra några trix som är enkla – vad som helst som gör att Totte ändå får en positiv känsla av träningen.

Det är i detta läge som jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte använt negatvit straff mer än väldigt, väldigt lite. Snacka om att det då skulle blivit positivt straff. Om han piper för att han har ont och jag ”tvingar” honom att vara tyst genom att reta honom och sno hans leksak – tror ni han får mindre ont då?

Hm. Varför säger man så egentligen – tyst som en mus – när man menar att någon är väldigt tyst? Piper inte möss väldigt mycket?

Hur som helst: Häromdagen läste jag igenom alla mina egna texter om ljud. Och det var bra. Ibland kan jag nämligen glömma bort saker som jag har provat, som funkat bra. Och det är ju dumt.

Till exempel kom jag ju rätt långt i min länga-fria-följet-och-vara-tyst-samtidigt-träning bara genom att använda en externbelöning. Sedan ett tag tillbaks har jag tränat på att Totte ska hålla reda på mig (följa-efter) och kunnat stegvis länga det därigenom. Den träningen började jag ju för att han ju började lämna mig under träningen i somras, när jag tränade dåligt. Och för att jag lite ängsligt hållit för mycket reda på honom. Jag ville att han skulle hålla reda på mig istället. Och så bra den träningen gått!!! Han hänger på mig överallt nu, jättefint. Men det har gått långsamt i att komma framåt med att länga fria följet på så vis, visst har det blivit bättre men…

Så idag tog jag fram en gammal urrolig kampleksak med fjädring i, som vi inte haft framme på länge, och så gick vi ut i den nyfallna snön och tränade att länga fria följet. Och som vi gick! Vi har aldrig gått så långt förut. Och vi kunde göra många repetitioner där jag blandade korta med långa men jag gjorde också flera långa på rad: Jag gick till exempel tio meter rakt fram, fem åt vänster, två åt höger, helt om, två meter rakt fram och sedan VARSÅGOD – galopp till leksak.

Totte var HELT tyst. Tyst som en verkligt tyst mus. Och han hade ett underbart fokus på mig, hela tiden. Vi tränade i sammanlagt 20 minuter inklusive mycket lek och en väldigt kort kisspaus och han pep EN endaste gång under hela träningen. Och det var inte i fria följet utan när jag var otydlig med vad jag ville i samband med ett kommando i fjärren.

Och som han lekte! Värsta galna cockerattackerna! Och vilket fantastisk tempo både ut till och in med leksaken.

ETT pip på 20 minuter. Fattar ni, eller? Jag börjar nästan gråta av glädje! ;oD

Häromdagen när jag städade dök ett anteckningsblock upp med en sida uppslagen. Där stod:

Hur väl jag lyckas beror på:

- grundorsaken

- hur mycket man tränar/hur många hundar man möter

- hur konsekvent man är i att man vill ha en förändring

- antal återfall

- hundens ”ängslanslåda”

- grundrelationen till föraren

- timing

- hur väl man läser situationen och hanterar kopplet

Är du också med om det där ibland att när du går och funderar på ett problem så kommer liksom insikter kring problemet flygande från ett oväntat håll när du minst anar det? Insikter som gör att du ser på problemet på ett annat sätt eller kanske ser en del av lösningen.

Jag läste den där anteckningssidan så att den passade väldigt väl in på det som jag funderar mest på nu när det gäller träningen av Totte; hur jag ska få honom tyst. (Men egentligen är det en anteckning från ett föredrag om hundmöten).

Hur väl jag lyckas med att träna tystnad beror på:

- grundorsaken (till att han piper)

- hur mycket vi tränar (på ett sätt så han är tyst)

- hur konsekvent jag är i att jag vill ha en förändring (bryta när han piper, lägga upp träningen så att han inte piper)

- antal återfall (i pipandet)

- hundens ängslanslåda (vilket humör han är på när vi tränar men också genetik tex rastypiska egenskaper)

- grundrelationen till föraren (hur vi kommunicerar och om jag är konsekvent och pålitligt)

- timing (så klart!)

- hur väl jag läser situationen (när han inte fixar mer, när jag måste sänka kriterierna eller när det är läge för höjning)

Jag behövde en påminnelse om att ha fokus på tystnad i främsta rummet när jag tränar med Totte. Jag tycker att det går för långsamt framåt. Men ärligt talat; hur konsekvent har jag varit på sistone? Hur mycket har jag tränat? Hur har han mått (med diagnosticerad magkatarr osv)? Hur har jag mått? Och så vidare…

Jag måste också påminna mig om att det BLIR bättre. Folk som ser honom över tid är positiva. Och jag kan ju själv gå in på mina filmer och se skillnaden. Helt nöjd är jag först när jag kan gå ett helt lydnadsprogram utan pip. Delmål på vägen är att kunna gå ett fritt följ i klass ett, helt tyst. Innan dess tänker jag inte starta, även om det andra är på plats.

Men jag ska köra lite mer antipipträning ett tag, med treminuterspass, loggföring och fokus på att bryta varje pip och så vidare. Jag började med att läsa om alla mina egna texter om ljud. Den som är intresserad kan söka på ”antipip” och ”pipande hund” i sökfunktionen. Det har ju blivit en del pip-och frustrationstexter med tiden. Det var faktiskt en bra påminnelse att läsa dem.

Jag har kommit på en grej som jag gör rätt bra. Jag vet inte riktigt när jag började med det men det har varit under den ack så lärorika resan med Totte och hans ljudande som det har utvecklats. (+ att jag parallellt med den resan går igenom en personlig förändringsprocess som bidrar till att jag sakta, sakta börjar tänka och göra på ett annat sätt).

Jag är absolut inte bra på det hela tiden, men jag lär mig som sagt sakta men säkert och jag är i alla fall medveten om det – vilket är det första steget i en förändringsprocess. Nå, vad gör jag då?
Jo, jag lägger inte ställtid i träningen.

Ordet ställtid kommer från den tid då bonden brukade jorden med hjälp av hästar. Ställtiden var den tid då hästen stod uppställd och blev avselad efter utfört arbete på fältet. En stund för både häst och bonde att samla sig och landa efter dagens arbete.

När jag läser om stress så återkommer det här temat på olika sätt. För att minska stress är det bra att ha ställtid mellan dagens olika händelser och aktiviteter. Till exempel är det (ur stressynpunkt) ingen bra ide´att kasta sig från jobbet med andan i halsen, sitta i telefon hela vägen hem och när man kommer in genom dörren kasta sig över vardagens göranden. (Hallå?!? Någon som känner igen sig? ;o)) En bussresa eller cykeltur kan ju funka bra som ställtid så länge man inte sitter och gör annat, pratar i telefon osv.

Ställtid är att skapa utrymme kring de olika saker du gör. En paus. En stund för reflektion eller möjlighet att bara lugna ner sig lite, om det behövs, så att man sedan kan byta fokus och göra något helt annat.

Idag när träningslusten dök upp, oväntad som gubben i lådan, kom jag på att jag har börjat att pausa på två sätt i träningen. Det ena sättet är mitt i träningen då jag bara sätter mig med Totte och har honom i knäet eller intill mig och bara… sitter. Och tittar lite på naturen eller så.

Det andra är att jag börjar bli bättre på att låta moment bäddas in i stillhet. Innan jag ska starta ett moment och Totte är vid min sida, så står jag stilla ganska länge. Totte ska då sitta tyst och stilla vid min sida, med fokus på mig. Känslan ska vara lugn. Detta verkar hjälpa oss att inte blir hetsiga :o).

Dessutom slutar jag ofta momentet på samma sätt. Jag slutar med stillhet och lugn innan belöningen kommer. Den träningen började jag först och främst göra för att få in det tävlingsmässiga i momentet. Ett moment slutar ju inte – tex som i inkallningen – med att hunden kommer in vid din sida och inom två sekunder löser du ut hunden. Nej, du ska ju faktiskt vänta på att tävlingsledaren säger att momentet är slut innan du gör något annat.

För mig var detta otroligt stressande ett tag. Och även för Totte. Jag stod spänd som en stålfjäder och väntade på att han skulle börja pipa om han inte fick belöning fort nog. Vilket ju så klart gjorde att han pep… Nu försöker jag istället tänka precis tvärtom. Jag tränar att Totte lugnt ska sitta vid min sida och bara… sitta. Det blir en del av alla de delar som jag tränar i ett moment. Jag övertränar och överdriver den tiden så att det alltid kommer bli kortare tid på tävling.

Idag kände jag själv hur lugn jag själv har blivit av den träningen! Och då kom jag att tänka på det där med ställtid. Det blir skönt att tänka på det som en slags ställtid – vi är färdiga med arbetet (i det specifika momentet) och kan varva ner lite innan vi går in i något annat.

Och träningen var för övrigt både rolig och bra idag. Totte är hur pigg och glad som helst. Några grejer misslyckades totalt men jag blev inte upprörd utan tänkte bara ”hm, intressant, vad gav det här mig för information?” Och andra saker gav mig bara kvitto på att vi är på rätt väg – det tysta fotåendet till exempel.

Klick och belöning till mig idag alltså!

Vila efter träning

Nu har jag och Totte haft träningsuppehåll i ungefär sex veckor. Förutom att vi har spårat då alltså. Och tränat jaktmoment på promenaderna. Och… ;o)

Nä ,men allvarligt talat, jag har inte gjort någon planerad lydnadsträning alls utan mest vardagsgrejer på promenaden och så.

I dag hade jag tänkt stanna i sängen hela dagen efter två dagar av stor trötthet. Men så vid lunchtid så fick jag plötsligt ett infall  – kombinerat med lite mer energi – och bestämde mig för att testa att träna lite lydnad.

Fördelen med träningsuppehåll, förutom att vissa saker verkar mogna hos mina hundar, är att jag tänker. :o) Inte så att jag sätter mig ner och klurar utan det är liksom en långsamt pågående process där tiden gör något med mina tankar kring träningen. Denna gången har jag tänkt på lite olika saker men fram för allt har jag tänk på det fria följet.

Jag skiter i position och nästan i kontakt (till en viss gräns). Bara han är tyst. Bara jag kan få tyst på honom!!! Jag har försökt och försökt att komma vidare men det har gått så mycket upp och ner (förvisso delvis hälsorelaterat, det går inte att träna med Totte om han mår lite dåligt helt enkelt) med ljudandet så jag har insett att jag måste börja göra något annat.

När något inte funkar så är ju sällan den bästa lösningen att göra mer av samma sak av det man alltid gjort…

De senaste 1,5 åren har jag knappt tränat för någon instruktör. Jag har lagt mig till med olater och jag har inte utvecklats nästan alls i min träning, känns det som. De gånger jag känner att det gått framåt är när jag blivit speglad av någon av mina fina träningskompisar. Alla borde ha en spegel!

Så idag ringde jag Jenny och bad henne kika på vårt fria följ för att hjälpa mig att tänka nytt kring det. Det bästa jag gjort på mycket länge!

Vi gick tillbaks till basic och gjorde valpövningar. Teorin var att genom att låta Totte vara den som hela tiden söker upp mig, igen och igen, så får han 1, lite mer att tänka på och jobba för och 2, värdeladdar vi det fria följet mer. Så vi gjorde följaövningar – som jag gjorde när Totte var valp. (Här är en film då vi gör det när han är ännu yngre och ohälsosamt söt). Jag klickade för att han slöt upp vid min sida, kastade en godis, vände tvärt och gick åt ett annat håll. Totte började fort fatta att det gällde att hålla reda på mig. Vid något tillfälle när han började göra annat – nosa efter viltdoft – så ställde sig Jenny bara på kopplet. Totte började då spana efter mig istället (jag marscherade iväg långt bort) och när Jenny släppte så sprang han i ilfart till mig.

Ganska fort kunde jag länga tiden då han slöt upp vid min sida. Jenny försökte sedan även att störa ut honom genom att springa i full fart förbi oss, att kasta leksaker framför oss och att locka med godis. Totte var ståndaktig och stirrade tyst men intensivt på mig. Det var nästan bara när Jenny föll ner på knä bredvid Totte och lockade på honom med sin mjukaste röst som han inte kunde motstå henne – hon är ju en av hans verkliga favoriter :).

På slutet tränade vi samtidigt som Jenny tränade Vixhen och jag gick långa sträckor med vinklar och helomvändningar med en helt tyst hund. Det gick faktiskt helt sjukt bra!

Det Jenny bland annat hade sett och som hon speglade var att jag håller reda på Totte alldeles för mycket. Lite ängsligt så där. Man blir lätt ängslig när man har en hund som piper. Jag vill så gärna att han ska vara tyst… så den enda tanken blir ”bara han är tyst nu, bara han är tyst nu”…

Och Totte är tyst när han har 1, en tydlig uppgift  som 2, är eftertraktad att få utföra. Även tidigare har jag ju lyckats bäst med fria följet när vi har mycket aktiva störningar. När det händer flera saker samtidigt som gör att han måste fokusera lite extra på det han ska göra. Men nu lyckades vi lägga till en grej som jag inte lyckats med innan – han fick ta mer ansvar för att det skulle bli något helt enkelt.

Lite som olycklig kärlek, om man tänker sig att det jag som är olyckligt kär och Totte är föremålet för mina känslor; ju mer jag ”springer efter” och pockar på uppmärksamhet desto mer sval och ointresserad blir han. Men när jag vänder mig bort och självsäkert går åt ett annat håll, då jäklar blir jag intressant!

Been there done that. :o)

Jag funderar ibland på Tottes autistiska drag. Att han behöver rutiner, ramar och tydliga instruktioner som han kan följa och att all utveckling måste ske i små, små steg – annars blir han förbannad eller frustrerad.

Det senaste på den fronten är en mycket, mycket korkad grej jag gjorde för några veckor sedan. Jag bad då Cecilia att dirigera mig genom lydnadsklass 1. Bara för att jag ville se vad som hände, typ. Jag visste ju då att jag mest hade en masssa lösa delar, halvfärdiga ihopsättningar av moment och absolut inte tillräckligt med uthållighet. Men jag ville bara se vad som hände… (Det här är en sådan där typisk grej som jag lätt kunde göra med Dacke och bara konstatera att ”tja, det gick inte så bra” och han hade varit lika glad för det när vi sedan tränat vidare).

Totte blev fullkomligt ursinnig. Han accepterade inte mina tävlingsmässiga, förvisso glada och entusiastiska belöningar och han tyckte eventuellt också att jag rörde mig konstigt (lite extra stelt) för han började skälla på mig redan i fria följet…

Han skällde bokstavligen ut mig. Jag skrattade mest åt honom och fortsatte  bara och tja, han kom på inkallning  – och satte sig snett, ställde sig på läggandet, spottade ut apporten, hoppade förvisso över hindret men det var osäkert och argt (han fortsatte att med spridda skurar skälla på mig). Efteråt fick han leka länge. Han försökte mörda leksaken, så han var nog rätt frustrerad…

Jag var inte särskilt förvånad över att det gick saggigt, allt annat vore konstig egentligen och jag blev inte alls nedslagen över att det inte höll, vilket jag faktiskt kände mig rätt nöjd över efteråt (min lugna känsla alltså). Lite chockad var jag dock över det här beteendet att skälla ut mig. Ok att det har hänt någon gång att han gjort det (och Dacke skäller han ofta ut) men inte så här massivt. Men sedan hände följande:

Jag tog ut Totte lite senare för att träna lite annat och det första han gör är att börja skälla på mig. Jag sänker alla kriterier till lägsta möjliga nivå för att försöka få en träning som ger honom självförtroendet tillbaks (eller vad det nu var som försvann) men förvirringen fortsätter. Och plötsligt så lämnar han bara mig och springer till skogs! Jag blev så häpen att jag bara blev stående, handfallen. Och inte kom han på inkallning heller. Efter säkert fem minuter då han sprungit ut och in mellan apellplan och skog lyckades jag komma så nära så att jag kunde kasta godis på marken som han då började leta upp. Sedan kunde jag koppla honom.

Snacka om att jag får kvitto direkt på om jag gör dumheter… Men det värsta är att det nu sitter i. Han har alltså börjat skälla på mig i träningen! Så fort han inte är med på exakt vad vi ska göra eller om det uppstår en liten konflikt i den lilla cockerhjärnan så skäller han argt och engagerat ut mig…

Ett typiskt sådant tillfälle är att han på sistone har slutat följa med mig när vi ska gå fot, det vill säga när vi ska starta och jag säger fot så skäller han och sitter kvar… Idag backade jag tillbaks till att han stod bredvid mig och jag klickade för att han följde med mig så fort jag började röra mig. Det gick genast bättre och sedan la jag till kommandot igen, vilket några gånger gjorde att han pep till precis när han startade. När även det funkade så satte jag honom och började gå, både med och utan kommando. Nu var han tyst och följsam igen tack o lov.

Men vad är det som händer i hans hjärna när han sitter kvar och skäller? Är det att han inte kan beteendet? Jag som har tränat det ovanligt mycket de senaste månaderna, eller? Jag förstår inte och jag skulle så gärna förstå. Men jag får nöja mig med att återigen konstatera att jag måste tänka efter två gånger när jag ska träna den här lille skrutten. Jag måste gå varligt framåt och jag måste planera, planera, planera. Och jag måste backa och göra om ifall det låser sig.

Det är ju en tröst i alla fall; det går fort att backa och göra om och bättre och få ett bättre resultat. Men jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa skällandet i stort. Har jag lagt in för mycket press i träningen? Behöver jag tänka mer på att vi bara ska ha kul? Behöver jag ta fram klockan igen och köra tvåminuterspass? Behöver jag backa i allt vi gör just nu?

Och vad är det som gör att vissa dagar är han nästan helt tyst och andra börjar han pipa direkt? Nu blir jag så där orolig igen. Är han verkligen helt friskt? (Detta är en skada jag har efter alla år med Dackes sjukdomar). Är han inte onormalt trött efter våra träningspass, som aldrig är särskilt långa? Han hade ju lite lågt järnvärde i våras, normalt men i underkant av normalt. Jag kanske borde ta en tur till veterinären? (De tror att jag är hypokondrisk å mina hundars vägnar vid det här laget… fast jag har aldrig haft fel när det gäller känslan för om Dacke är sjuk!)

Utmaningar utmaningar!!!

Ok, det var en del på minuskontot men det här har vi på pluskontot efter dagens och gårdagens träning:

- Jag lyckades genom envishet (lek, lek, lek) och smart upplägg av träningen (inkallningar ur buren över svåra doftfält, såg hela tiden till att ha hade en uppgift alternativt återvände till buren så fort han inte hade det mm) få honom att stanna i bubblan med mig utan att gå iväg och nosa trots att vi var på jaktklubben bland en miljard dofter av andra hundar och döda fåglar och trots att han så otroligt gärna ville.

- Jag fick som sagt ordning på våra starter i fria följet.

- Vi kunde kedja klart läggande under gång, trots att det var plaskblött på marken :).

- Han gjorde två perfekta inkallningar med fart hela vägen in och snygga ingångar. Yes! Som vi jobbat med detta, äntligen resultat.

Vi tillbringar några dagar i södra Dalarna och hälsar på min familj. Naturen här är sagolik, jag är grymt avundsjuk på alla er som har sådana fina spårmarker runt knuten! Gammal, gles granskog med mossa och blåbärsris, vidunderligt vacker… och hur lätt som helst att gå vilse i…hrm, märkte spårläggaren häromdagen…

Totte är på träningsläger medan vi andra är på semester. Det vill säga, vi är på samma ställe men han har fullt upp. Dels tränar jag honom på att lämnas ensam (med Dacke) i den husvagn vi bor i samt att vara i den lilla av kompostgaller ihopsatta inhägnad som hör ihop med husvagn och förtält.

Utöver detta så går vi minst ett spår om dagen. Åh vilken spårhund jag har! Han är helt fantastisk. Och han vill aldrig ge sig, letar och letar efter spåret om han tappat det och alla spårupptag är som en lite dröm. Han suger sig fast som en dammsugare på en heltäckningsmatta och sedan skumpar han iväg. (Ska skriva mer om spårandet en annan dag).

Första dygnet lämnade jag honom i husvagnen fem gånger, alltid när han var välrastad, trött och nervarvad, först med ben, sedan grisöra, sedan lite godis som jag strösslade i hans säng (det är så jag gör när jag lämnar honom hemma).

Första kvällen vi var här och jag lämnade honom med ett ben så åt han en stund på det innan han upptäckte att han var ensam och ack så övergiven. Då ställde han sig i husvagnsfönstret som vetter mot huset (där jag befann mig) och ylade dramatiskt, som en varg vid fullmåne, skällde ursinnigt och gnisslade i olika tonarter. Men han tystnade efter tio minuter, var tyst en stund, började igen, tystnade igen, började igen och så höll han på fem gånger (jag stod lite ångestfylld och lyssnade inne i huset…) innan han gick och la sig och sov tills jag kom ut i vagnen en och en halv timme senare.

Dagen efter behövdes bara tre ”lämningar” då han efter andra tillfället endast tog upp ett gnällande och skällande i några minuter innan han slappnade av och sov i flera timmar. (Jag ser till att jag går tillbaka när han är tyst förstås).

Fjärde gången under det första dygnet tittade han tyst på mig genom fönstret och gick sedan och la sig utan ett pip! Härligt!

Att vara ute i inhägnaden fast han ser mig några meter bort, på andra sidan gallret, är också en skitsvår grej tycker Totte. Han blir rent ut sagt förbannad. Jag ignorerar honom och försöker greja med något i närheten av hagen och sedan går jag tillbaka när han börjar greja med något annat, tex går ett varv och nosar, tuggar på ett ben eller liknande. Jag säger inget när jag går tillbaka utan glider bara in och sätter mig på en stol och dricker lite te. Sedan går jag ut efter en stund igen.

Jo,jo, han är bortskämd också, den lille cockern. Det är inte svårt att träna honom när han bara är sur och förbannad, och det funkar onekligen att hårdträna, intensivt, konsekvent. Det är när han blir hysterisk som jag inte fixar det. Men det har han faktiskt inte blivit nu, han är sur och han var rätt så upprörd inledningsvis men det har han kommit över efter några dagar.

Nu ska jag bara fortsätta den här träningen och även försöka överföra den till bilburen och den vanliga buren, på samma sätt som vi gjort de här dagarna.

Förresten var Totte på sitt livs första midsommarfirande igår också. Och han kunde ligga stilla och tyst titta på midsommardans, hundar, barn, musikanter! Först var han lite uppdragen men han kunde slappna av bara genom att jag klappade honom lite. Sedan låg han en bit ifrån mig och spanade. Och lät sig så klart bli klappade av ett och annat barn inemellan.

Min duktiga lille cocker!

Lättnad.

Det är nog den känsla som beskriver mitt tillstånd mest efter att i dag tagit en privatlektion för Eva Bodfäldt.

Jag har nu letat och letat, frågat och frågat, läst och läst, lyssnat och lyssnat på många duktiga människor i min omgivning för att försöka hitta det bästa sättet att hantera Tottes ljudande. Jag har hoppats på att det ska finnas en ultimat lösning på problemet men så fungerar ju sällan världen. Och inte hundträningen heller. :)

Jag hörde av mig till Eva efter att Elsa tipsade mig om att hon ju jobbar en del med temat inte minst eftersom det i jaktsammanhang är en dödssynd att en retreiver låter. Elsa har gått en del jaktkurser för Eva.

Innan vi började träningen fick jag beskriva vad jag ville ha hjälp med. Jag berättade då att jag har pip i alla möjliga situationer och att jag identifierat (åtminstone) tre olika sorters ljudande:

1. Förväntanspip
2. ”Jag fattar inte vad du menar-pip”
3. Ångestskrik

Jag sa att jag under resans gång utvecklat en större och större tveksamhet till att använda negativt straff, eftersom det ibland är en hårfin gräns till att det blir ett positivt straff och det vill jag inte pyssla med. Men att jag ändå tror att jag ibland behöver göra OLIKA saker eftersom jag tror att pipen kommer från olika känslor.

Jag ville alltså att hon skulle titta på de olika pipen, när de kommer och vad som händer, och jag ville så klart ha hennes förslag på åtgärder. Jag ville också att höra hur hon tänker kring att jobba med beteendet kontra den bakomliggande känslan. Dessutom så ville jag ha hennes hjälp med konkreta övningar som handlar om att hitta Tottes av- och påknapp.

Vi började med av- och påknappen. Jag fick sitta med Totte i famnen så där som man ofta håller valpar – med hundens rygg mot mitt bröst medan jag klappade på magen. (Något jag gjorde mycket med den vilda valpen Dacke men väldigt lite med den lugna valpen Totte). Totte pep och pep, även när han kändes ganska avslappnad. Då frågade Eva hur jag kände mig inuti när han piper. Kan jag acceptera pipet utan att värdera det?

Hmmm, nja, det kan jag ju inte påstå, även om jag har blivit bättre på det. Ofta gör det mig ju stressad, ibland frustrerad eller irriterad och jag kan också känna en viss ångest om det vill sig illa. (Tex när han sitter i bilen, kastar sig mot gallret och skriker rakt ut). Hon bad mig då jobba med min egen känsla, inte titta på Totte och försöka hålla i honom väldigt avslappnat. Bara när han försökte lämna min famn skulle jag hålla fast i honom men sedan släppa efter så fort han slappnade av.

Efter en ganska kort stund blev han tyst och avslappnad. Då fick jag släppa ner honom (med ett kommando, det blev ”ska vi busa”) och leka lite med honom. Vi lekte lite intill mig – han fick slå efter bollen med tassarna, medan jag fortfarande höll i den. Vi gjorde om övningen några gånger och Eva föreslog sedan att jag kunde göra denna övning i träningssituationer och att det var viktigt just att pendla mellan aktivitet och lugn.

Därefter tittade vi på pipet som kommer under arbete. Jag gjorde ett fritt följ och började som vanligt med att belöna mycket för väldigt lite (låga kriterier) för att få honom på banan. Miljön var ju dessutom lite svår så jag tänkte försöka förebygga att han skulle störas av den och välja att jobba med mig istället. Vi gick bara några meter innan han pep men jag fortsatte två vändor ändå.

Sedan bad Eva mig att belöna mindre. Hon tyckte att det såg ut som om jag belönade alldeles för enkla grejer. Jag la bort klickern och gick en sträcka på tio meter. Totte började omedelbart flacka ännu mer, och sedan stack han helt enkelt. Han kom tillbaka på inkallning. Eva tyckte sig se två saker; att Totte inte verkar veta riktigt vad han gör och att han inte verkar tycka det är särskilt kul.

Jag beskrev hur jag upplever att jag aldrig kommer vidare i tex det fria följet eftersom jag inte kommer ur pipandet och så länge han piper höjer jag inte kriterierna.

Efter att ha testat att sätta ihop ett litet fritt följ med en inkallning, dvs göra en liten kedja, utan belöning, där Totte skällde ut mig och pep allt högre ju längre tiden gick, bröt vi den träningen och satte oss och pratade lite. Eva tycket att det verkade som om vi hamnat i en ond cirkel och det har hon ju VERKLIGEN helt rätt i… Efter att ha förhört sig lite mer om var i träningen jag får problem samt var problemen inte dyker upp föreslog hon att jag skulle ta en paus från lydnadsträningen i några månader och bara jobba med jakten och agilityn parallellt med av- och påknappsträningen.

Det var den tanken som fick mig att känna den första känslan av lättnad. Jag snöar in på att pilla i detaljer som om de inte går bra (pip) får mig att pilla ännu mer och jag fastnar lätt på något vis. Jag är rädd för att få pip och då börjar jag belöna väldigt ofta och kommer inte ur det. Det blir ett moment 22. För mig har agilityn och jakten med sin fart och sin smidighet (att i jakten liksom ”hänga på” hundens naturliga förutsättningar för uppgiften) blivit en mer grovyxad träning. (Förlåt nu om jag trampar på agilitystjärnornas tår när jag säger att det inte krävs samma precisionsträning som i lydnaden :) men ni får betänka att jag ju är nybörjare så JUST NU är den träningen så för MIG).

Slutligen gick vi till bilen för att Eva skulle får höra hur han låter i den. Hon behövde inte höra många minuter för att be mig bryta och ta ut honom, det var liksom meningslöst att höra på det oljudet. Hon föreslog att jag skulle ta ut honom och binda upp honom och sätta mig bredvid för att se hur han betedde sig då. Han pep och pep och erbjöd hakan i backen. Vi testade att jag satt en halvmeter ifrån eller intill men det var ingen skillnad.

Eva föreslog då att jag helt enkelt skulle lägga honom på sidan, längs mitt lår. Ungefär som man ibland lägger hunden hos veterinären. Jag tippade honom försiktigt och la en hand på den framtass som låg mot marken och klappade honom med den andra på magen. Han klippte med ögonen, han såg så otroligt trött ut men kämpade emot som ett litet barn som inte vill sova… Han försökte resa sig upp först en gång, och då var jag inte beredd så jag fick lägga tillbaka honom. Andra gången han försökte resa sig så var jag mer beredd och hindrade honom försiktigt. Det som hände då var att han slappnade av ännu mer och sedan tystnade han och låg och slumrade lite halvt.

Målet är att jag ska kunna sitta en bit ifrån medan han avslappnat vilar (uppbunden) så nu är det bara att gå ut i sommaren med en god bok och ingen brådska…

Under tiden som vi gjorde den här träningen frågade Eva mig hur jag kände mig. Jag kom på att jag återigen kände lite stress (när han pep) och hans tystnad kom förvisso efter att han märkte att jag hindrade honom från att gå upp men också efter att Eva bett mig fokusera på min egen känsla. Jag försökte tänka på min andning och sände en tacksam tanke till min yogalärare… Det är svårt att vara stressad och samtidigt andas djupt.

Eva underströk återigen att allt detta, att hålla i honom och inte låta honom sprattla i väg ska ske med stor ömhet och kärlek ungefär som en förälder som nattar sitt barn. Man är där och sitter bredvid, hon föreslog till och med att jag kunde sjunga lite för honom :).

Eva frågade om jag känner till eller har läst Temple Grandin. Jag har sett den fantastiska filmen om hennes liv (måste ses!) men för att göra en lång historia kort så är hon en världsberömd (autistisk) forskare. När hennes liv ruckades på – vilket fick henne att ”balla ur” – så kom hon på att om hon blev ”kramad” av en maskin (som hon byggde själv) så blev hon lugn. (Hon ville däremot inte röras av människor).

Jag berättade för Eva om att jag faktiskt brukar tänka på Totte som lite autistisk (för då står jag ut med hans ljud mycket bättre). Att han behöver ramar och tydlighet för att inte balla ur… Och kanske behöver han också hållas i för att bli lugn? Han älskar ju att gosa och keligare hund har jag aldrig träffat, annars hade nog detta kunnat bli en lite mer tveksam upplevelse för honom.

Jag kände en sådan lättnad när jag såg honom börja blunda och bli lugn och tyst. Och det var så skönt med någon som kunde ge mig lite mer handfasta verktyg, där jag känner att vi verkligen jobbar med känslorna hos Totte. På slutet när vi gick mot parkeringen så sa Eva att hon verkligen förstod om jag hade fått slita med detta, och att det sannerligen inte var så enkelt eftersom det tar sig så många uttryck. Det var också väldigt skönt att höra för ibland har jag verkligen tvivlat på min egen förmåga.

Hon tyckte också att det var bra att jag testat mig fram och sa också under träningen att ”vi får testa oss fram”. Allt funkade inte heller men jag är SÅ nöjd med de båda avslappningsövningarna OCH tanken att ta en paus från en träning som ändå inte funkar i dagsläget. Eva var väldigt behaglig att ha med att göra och hon är klok, kunnig, totalt närvarande och försökte verkligen möta OSS, inte bara lägga på oss idéer om att man borde göra på ett visst sätt. Väldigt skönt.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om detta men nu har väl ni som trots allt orkat ända hit väl blivit trötta i ögonen… Bara en sak till: Jag sedan en tid tillbaka blivit tvungen att arbeta med min egen stress på ett påtagligt sätt. Ibland när jag skrivit om Tottes ljudande och oförmåga att koppla av och så vidare så har jag tänkt efteråt: ”Vem är det egentligen jag skriver om, mig eller min hund?” Det är nästan komiskt.

Ibland är det svindlande hur livsfilosofisk hundträningen kan vara! :)