I helgen har Canis tränarutbildning (avdelning Göteborg) haft tredje helgen av fyra. Jag har verkligen oförskämt roligt på de här helgerna! Det blir många härliga garv tillsammans med kursdeltagarna – när det blir tokigt eller när hundarna gör knasiga saker eller för den delen lyckas göra precis det vi hade tänkt oss. Det är så roligt med alla glada hundar och humoristiska människor!

Så här långt komna i kursen är alla på banan när det gäller klickerträning, även om förvirring inträder då och då i enskilda delar ;o). Jag blir alldeles glad när jag ser mångfalden i belöningarna, fin-fina transporter, suverän timing, smarta belöningsplaceringar och avvägda kriterier. Kort sagt: Goda träningsfärdigheter!

Även om det finns stråk av förvirring kring metoden ibland så löser det sig alltid när vi väl kommer ut och får omsätta tänket i praktiken. Det blev till exempel väldigt tydlig när vi i dag började med baklängeskedjning av den nonsenskedja som vi introducerade som uppgift redan första helgen. Momentet ser ut så här: Hunden ska springa rakt ut fem meter och där snurra på kommando och sedan fortsätta runt en stol och därefter springa mot sin förare, plocka upp ett föremål, komma in i utgångsposition och släppa på tack. Delarna är snart på plats och sista helgen är temat baklängeskedjning men vi började kedja redan i dag.

Många lärdomar där, en av de viktigaste vara kanske att ALLTID börja om igen från början (dvs från slutet) när kedjan av någon anledning brutits. En annan var att den belöning som kommer varje gång efter sista delen i kedjan ska vara kanonbra. Bra belöning i slutet av kedjan gör kedjan värd att jobba för.

Det är jätteroligt att följa det här gänget och det känns himla trist att nästa gången är sista :(!

Här får ni se hur kul vi kan ha det ;):

Tiden rasslar som vanligt och jag har inte haft tid att blogga mer om kursen med Maria Hagström men NU så! Jag fick MASSOR att jobba vidare med på båda hundarna under de här två dagarna. Gladast är jag nog över att Dacke, som fick några korta 10 minuterspass varje dag, inte hade ont någonstans dagarna efteråt. Han fyller nio år om några veckor men han är fortfarande på! Det är så underbart hemvant med honom och det är så skönt med en hund som jag förstår och kan läsa av – och som verkar läsa av mig. Han förstår vad jag säger och numera lyssnar han (oftast ;-)). Det är vilsamt. Till skillnad mot Totte som för det mesta är en större utmaning där jag får tänka och göra på ett helt annat sätt. Utvecklande och roligt, javisst, men också jobbigt emellanåt.

På kursen som arrangerades av Fanny och Thomas, deltog sex ekipage med ett gäng olika hundar; ett gäng cockrar(!) en bc-valp, en flatt, en vorsther och en malle. Fanny och Thomas två praktikanter var även med och de var snälla nog att både fota och filma min träning, TACK Julia och Veronica!

Detta tränade vi under dagarna med Maria:

Totte:

Fart in till mig: Vid apportering, inkallning, från ruta, från vittringsapporterna och så vidare så ska hunden komma med hög fart mot mig. Därför är fart in en bra grundfärdighet att träna – så den blir härligt energifylld och snabb.

Som ni ser på bilderna så gick den övningen rätt bra med Totte ;-). Jag kommer att skriva en separat text om fartträning så jag återkommer med hur man kan göra.

Fritt följ: Tottes position är alldeles för långt ut ifrån mig.  Han ska gå tightare, nära mitt smalben.

Åtgärd: Stå still, vänd åt höger, när Totte sluter upp, nära mitt vänstra ben – klick och belöning från min högra hand så att han kommer ännu närmare. När det funkar ska jag gå vidare till att efter svängen gå ett steg rakt fram, om han då är kvar nära så klickar jag där istället. Och sedan lägger jag på fler och fler steg rakt fram.

Lekträning/varsågodövning: Jag passade på att få lite extra tips på hur jag ska gå vidare i att utveckla lekbelöningarna för Totte. Själv tycker jag att Totte leker jättebra men jag har tex inte använt leksaken som externbelöning särskilt mycket alls. Jag bad därför Maria titta lite på hur vi ska göra för att få tryck i varsågod (att användas tex när man tränar fart i kombination med att stanna jättesnabbt och då få vända åt andra hållet för att springa och ta leksaken).

Åtgärd: Vi leker med hög intensitet. Totte släpper på tack. Så fort han släpper säger jag varsågod nästan omedelbart så hans energi gör att han hugger direkt. Först när han gör det med full kraft  kan jag börja lägga leksaken bakom honom för att sedan kunna kasta den över huvudet utan att han tar den förrän på varsågod.

Dacke:

Vittringsapportering: Dacke har full fart ut med underbara rivstarter och hans sortering är fin (fattas bara annat!) men han tuggar när han ska springa tillbaka.

Åtgärd: Träna mer på att hålla i olika svåra saker utan att tugga. Penna tex. Och pinnar givetvis. Ska kunna hålla när han är stilla och i rörelse.

Fritt följ: Katastrofdåligt, hu, han går typ en kilometer för långt fram. Och nyser (första steget innan ljud).

Åtgärd: Gör om, gör om! Jag börjar hitta position med honom framför mig och klickar in att hans huvud ska vara strax bakom mitt lår. När det sitter vänder jag upp och börjar klicka först när han vänder tillräckligt långt bak. Därefter börjar jag klicka för att han går framåt i RÄTT position. Jag tänker att jag ska lägga positionen lite överdrivet långt bak, så hamnar den nog rätt…
Dessutom ska jag sluta följa mina hundar, det är de som ska följa mig.

Åh shit, att träna om fritt följ är nog det tråkigaste jag vet… nu gäller det att hitta inspiration…

Framförgående: Jag är väldigt nöjd med de olika delar jag har delat upp momentet framförgående i. Delarna ser ut så här:

1. Få hunden att stå framför mig med huvudet riktat framåt. (Omvänt lockande initialt)
2. Börja gå i samma position.
3. Hitta rätt tempo (GÅ).
4. Ta ut riktning. Alltid rakt fram åt det håll mina axlar ”pekar”.
5. Länga antal metrar hunden går.
   När allt ovan är säkert så lägger jag till:
6. Stanna på kommando (utan att vända sig mot mig).
7. Från stående hänga på mig i ett fritt följ.
8. Lämna mig på kommando för att gå framför mig.

Observera att detta är olika delar som jag tränar separat. Hela momentet ser ut så här: Från fritt följ kommenderas framför. När hunden gått framför i ca 25 meter kommenderas stanna. Föraren går upp bredvid hunden och tar med den in i ett fritt följ, vänder helt om och gör sedan om hela proceduren igen. Momentet slutar med att man vänder upp och gör halt.

När alla delarna är bra så har jag satt ihop dem i en baklängeskedjning. Sista delen i momentet är först och sedan plockas del på del på kedjan, bakifrån. Kedjan är alltså klar när första delen i momentet hakats på i kedjan. Man kan dela den i ännu fler steg om man vill men det här tyckte jag var lagom:

1. Hunden står framför mig, jag går upp vid hundens sida, tar med mig den i ett fritt följ, vänder helt om och stannar. Belöning!
2. Hunden går framför mig, jag kommenderar stanna, hunden står framför mig, jag går upp vid hundens sida, tar med mig den i ett fritt följ, vänder helt om och stannar. Belöning!
3. Hunden går fot bredvid mig, jag kommenderar ut den framför, hunden går framför mig, jag kommenderar stanna, hunden står framför mig, jag går upp vid hundens sida, tar med mig den i ett fritt följ, vänder helt om och stannar. Belöning!

Tyvärr var jag inte helt färdig med delarna när jag tävlade appellen så momentet föll samman. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk! Det jag har slarvat med här är fram för allt tempot. Det är för högt. Och så har jag inte kommandot för att han ska stanna med nosen riktad från mig på plats. Plus att när jag sätter på kopplet så kommer ytterligare en del in: om det blir drag i kopplet (vilket det inte bör bli om han håller rätt tempo) så vänder Dacke och kommer upp bredvid mig. Det är så han ska göra på promenaden…

Åtgärd: Nu ska jag fram för allt träna tempo och riktning och sedan länga antal metrar så fort det går. Ska också lära in ett stanna framför mig.

Apportering: Dacke springer i full fart fram till apporten, knuffar till den lite med någon tass, tar ett löst grepp och springer sedan tillbaka till mig – om han inte först måste kolla in någon på vägen, typ Maria, som står och kikar på honom. ;-)

Åtgärd: Dacke behöver 1, ett bättre, mer distinkt gripande och 2, mer fart in till mig. Jag tror att båda övningarna kommer motverka att han stöter till apporten då han är så fokuserad på att ta den snabbt som tusan för att kunna vända upp mot mig igen. Så här tränade vi det:

Först lekte jag ganska vilt med Dacke, med en kampleksak. Därefter fick han släppa den. Jag kastade då apporten snett framför mig (Dacke var framför mig) och sa ”ja” vilket här betydde varsågod. Han dök på apporten och i samma sekund som han grep och lyfte så slängde jag fram leksaken på min vänstra sida (där han ju sedan ska in med apporten) och tjoade bra och ta den och tjoho, typ, Han släppte då apporten för att kasta sig i leksaken. Vi gjorde denna övning fyra gånger och det märktes omedelbart resultat på gripandet. Det gick fortare och fortare och efter hans fokus var så inriktat på att ta apporten med munnen så var tassarna inte i närheten av att nudda den.

”Det blir snart tior på apporteringen” intygade Maria.

När det gällde fart i apporteringen så gjorde vi en övning som jag återkommer till i farttexten som jag lovade ovan att skriva!

Fjärrdirigering: Vi får poäng i fjärren men det blir inga tior. Jag har slarvat med mina kriterier. Dacke har fått lägga sig framåt istället för att fälla sig bakåt, vilket gör att han ju sakta men säkert kommer närmare. I värsta fall blir även sättandet sådant att bakbenen rör sig vilket också gör att han flyttar framåt.

Sitt upp från ligg däremot brukar vara fint med ett hopp upp i sittande utan att röra bakbenen. Även att ställa sig från ligg är fint för det mesta – en baktass åker fram ibland bara. Och det kan jag faktiskt leva med eftersom vi aldrig ska tävla SM. ;-)

Lägga sig från sitt är också snabbt och distinkt men att sätta sig från stå är mer tveksamt. Här ska bakbenen vara stilla och frambenen röra sig bakåt men det blir oftast tvärtom.

Åtgärd: Det är bara att detaljpilla! Sitta eller stå snett framför så jag ser när bakbenen är stilla och hur han förskjuter tyngd bakåt för att flytta frambenen bakåt (vid sättande från stå). Träna detta i lugn och ro innan jag flyttar ut det eller börjar resa mig upp och stå framför för att sedan öka avstånd.

Jag måste hålla på mina kriterier. Jag slarvar för ofta och tänker, ”äh, det var ju nästan bra” eller ”han är ju så duktig ändå”. Men så fort jag stubbtränar ordentligt (sitter och tänker och planerar min träning innan) så gör jag rätt. Så det är bara att skärpa sig!

I dag har jag och Totte träffat vår antipipcoach Shadi igen.

Det gick ju väldigt mycket framåt med Tottes lugn och ro – träning de första månaderna men jag tycker att jag har trampat vatten ett tag nu. Vi kommer inte vidare, ibland känns det som om vi går bakåt till och med.

Jag tror jag har gjort fram för allt en sak som inte varit så bra. Jag har omedvetet gått ifrån tanken att mata hela tiden för att ändra stress till lugn (klassisk betingning) till att plötsligt lägga in kriterier där han ska vara tystare allt längre stunder (forma fram ett beteende genom operant betingning) vilket inte lyckats alla gånger. Istället har jag lyckats lära in ökad förväntan på mig genom bland annat dålig timing, tror jag.

Shadi hade även sett precis detta så jag tror att vi är rätt ute, tyvärr. Jag fick även en liknande spegling på kursen för Maria Hagström för några veckor sedan.

Suck.

Han kan dock ligga tyst med huvudet i backen om förutsättningarna är goda; hemma, när han inte är uppdragen och även borta om jag är väldigt fokuserad och inte låtit honom dra upp sig. Men ibland går det inte alls. Han piper direkt.

Jag ska jobba vidare med huvudvet i backen-tänket. Målet är att han inte ska får börja någon träning förrän han ligger helt stilla med huvudet i backen. Och är tyst.

I dag bestämde vi oss för att prova att göra något annat också. Shadi tycker att Totte är helt galet fäst vid mig och hon har nog en poäng. Ibland brukar jag skämtsamt säga till honom att ”du får inte glömma att jag är av en annan art” men han har valt att inte kommentera det…. ;-) (HMM, undrar vem det är som är galet fäst vid vem här egentligen…)

Men det är ju så där det brukar vara: Om man har haft ett gigantiskt problem med en hund – tex att den är galet självständig och helst jobbar utan sin matte (inga namn, inga namn men Dacke) så ser man ju till att inte upprepa det misstaget. Totte är rätt ordentligt präglad på mig. Han knöt an till mig dag ett från att vi hämtade honom och gjorde väldigt länge försök (?) att dia genom att stoppa huvudet i min halsgrop och snufsa lite…

Men samtidigt så har han inga problem att koppla bort mig på promenader och sysselsätta sig själv. Dock blir han ju hysterisk så fort jag går ifrån honom i olika situationer. Som i dag då Shadi stod utanför huset och höll Totte medan jag gick in på toa. Han stod och skrek rakt ut hela tiden…

Jag har i princip inga problem att lämna honom hemma, tack o lov!

I dag gick vi en promenad där vi jobbade med att förstärka Totte när han nosar i backen. Vilket ju inte är så svårt för det gillar han ju att göra. Sedan satte vi oss på en åker och hade långlina på honom för att shejpa honom närmare mig så att han så småningom ska vilja ligga i lugn och ro bredvid mig utan att förvänta sig aktivitet.

Tanken är att Totte genom att inte vara så fokuserad på mig och FÖRVÄNTA sig något från mig hela tiden, ska gå ner i varv. Och det ser jag ju att han gör av att få nosa.  Det svåra här blir återigen att vi inte hamnar i en loop av förväntningar från honom och förstärkning från mig. Jag får helt enkelt sitta och glo tills han ”ger upp” sina försök att få belöning. Samtidigt ska jag träna att sitta eller stå en stund på samma ställe under mina promenader. I dessa situationer ska jag låta honom leta godis och nosa i backen så att han inte fokuserar på mig utan på att nosa.

När jag och Shadi hade tränat/promenerat och pratat i tre timmar så insåg jag att jag använder hans naturliga förutsättningar för nosarbete alldeles för lite. Funderar på att pausa träningen av i princip allt annat lite för att bara jobba med spår, uppletanden och id-sök. Det skulle nog hjälpa honom att gå ner i varv.

Tål att tänkas på.

PS: Om ni vill se en galet rolig habitueringsövning som Shadi gjort med sin hund Mini och sin kanin Sorken så gå till hennes sida! DS

Åh, vad jag gillar när de där gamla hederliga ;-) sanningarna blir bekräftade och funkar så där bra som de gör i teorin!

Jag har hållit på en del från och till med vittringsapportering med Dacke. Jag började för flera år sedan och hade sedan ett uppehåll (under hans värsta upp – och – ner – med – hälsan – period) på ett antal år och sedan har jag dammat av de där pinnarna igen under förra året.

Först gjorde han jättestora framsteg men så körde vi fast och jag fattade inte varför och började tycka träningen blev tråkig och blev irriterad över att det inte gick bättre – Dacke är ju trots allt utbildad på ID-sök så de här fåniga pinnarna borde vara en lätt match… Och den inställningen gjorde ju inget bättre.

Så häromdagen tog jag mig själv i kragen och riggade övningen så bra jag kunde, dvs jag la ut massor av pinnar vilket alltid har funkat väldigt bra på Dacke, och la doftpinnen lite utanför den stora pinnhögen. Han tog rätt pinne efter att ha sniffat lite på högen och då langade jag upp mitt trumfkort: En stoooor bit torkad lunga ;-) och man riktigt såg hur han blev galet glad över denna belöning.

Efter att han sprungit i väg, tuggat och svalt kom han glatt åter för att få göra om övningen. Vi gjorde fem repetitioner och alla var klockrena – samtliga utlagda ”tävlingsmässigt” på rad eller cirkel osv.

Ibland är det de allra enklaste lösningarna som är de geniala. TKFF (timing, kriterier, förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet) är ju en klippa att luta sig mot som icke är att förakta!

Jag har gjort den här typen av genombrott, med efterföljande säkerhet i momentet, förut med just en bättre belöning (jackpot). Nu har vi förflyttat oss ett trappsteg upp på trappan till och närmar oss slutmålet: en säker vittringsapportering.

Nu gäller det bara för mig att upprätthålla den attityd som han fick av den här belöningen. Det gör jag genom att fortsätta ge bra belöningar (inte maxade varje gång!), höja kriterierna något och i samband med det maxa på lite mer igen.

Totte verkar den senaste veckan fått ett enormt hormonpåslag.

Någon gång under förra veckan började han pipa extra mycket, satt ofta vid dörren och ville ut och kissade ofta. Jag tyckte också att han verkade lite låg på torsdagen så på fredagen tog jag honom till veterinären som konstaterade urivägsinfektion. Vi fick penicillin utskrivet och han började äta det på kvällen.

Men i måndags så var han ”helt galen” från det att jag kom hem vid fem till halv tolv på kvällen. Han satt och ylade vid dörren och jag sprang ut med honom säkert sju gånger – och han verkade lika desperat varje gång – innan jag fattade vad som var fel.

I vårt kvarter bor MÅNGA hundar och ännu fler passerar här för att komma till stadens stora park. En av hundarna är en cockertjej som är några månader yngre än Totte. För drygt en vecka sedan började hon löpa. Totte, som redan innan verkade otroligt glad över att träffa henne och till exempel började pipa på långt håll varje gång han såg henne, blev nu VÄLDIGT exalterad.

I måndags råkade jag ringa hundvakten precis när han var på lunchpromenad med vovvarna och plötsligt hör jag hur Totte börjar SKRIKA rakt ut i falsett. ”Det är en svart lite cocker på andra sidan gatan” förklarade hundvakten och jag bad honom att raskt förflytta sig ur synhåll.

Samma kväll hade jag som sagt mycket att göra med att springa ut och in med en ylande Totte. Och inte förrän framåt tiotiden på kvällen fattade jag – då Totte såg en man som stod och väntade på taxi med en liten svart väska bredvid sig. Totte gick genast upp i varv och hans hals blev lång som på en giraff. Ylandet tilltog.

Sedan dess har det inte avtagit. Jag fick hålla honom i famnen för att få honom att slappna av så att han skulle somna i måndags. Ett tag låg han på sidan och ylade samtidigt. Han piper oupphörligen. Jag har satt upp galler så han inte kan sitta precis vidd dörren och yla men då går han runt  lägneheten och piper/ylar. Eller sitter vid gallret och piper. Låter jag honom vara så stiger pipet till riktiga vargyl – han öppnar hela munnen och sätter nosen i luften och tar i för kung och fosterland.

I går var han på dagis och det var helt problemfritt. Men på kvällen var vi på kurs och det gick nästan inte att göra något – han var mest okontaktbar och såg mycket trött ut. På kvällen fick jag honom att somna genom att stänga in honom med oss i sovrummet, så han inte kunde gå runt.

I dag har han varit hos Jenny och Sota hela dagen och då har han stensovit hela dagen, stackarn, han är väl helt utmattad. Från sju till tio här  hemma i kväll har han pipit och ylat konstant. Nu sover han men jag tror det är tack vare att han är utmattad mer än något annat.

Jag står handfallen! Jag har en gång förut hört om en hund som varit så här störd av löptikar och han blev kastrerad. Är det enda vägen? Jag är inte alls främmande inför kastration (Dacke är kastrerad tex) – det är bara det att det känns tråkigt att redan nu, innan man vet hur det kommer gå för Totte, bestämma sig för det.

Men det är kanske en idiottanke att tro att man ska avla på en hund som är på det här viset. Kommer det gå över – är det en tonårsgrej?

Ni som har hanhundar, hur har ni gjort? Vad har ni varit med om och hur har ni hanterat det?

Givetvis tänker jag på möjligheten att träna med löptik som belöning men Totte är helt blockerad så jag tror inte det skulle gå. Han tar för övrigt inte ens godis på promenaden just nu – något som ALDRIG har hänt. Så han är verkligen rejält påverkad. :(

Och jag är rätt så utmattad…

I dag har jag och Caniskollegan Carina Swartling haft avslutning med gänget som gått tränarutbildningen 2009. Vi skulle ju egentligen varit klara i oktober – men det var då som jag mitt under pågågende kurs fick virus på balanserven och kräkandes fick forslas hem av snälla elever.

Så nu samlades vi för avslutning och det var så kul att se alla igen och alla är så duktiga så jag nästan blir tårögd när jag tänker på det. Det har hänt mycket med samtliga ekipage under det här året och jag tror att vi alla lärt oss mycket av varandra faktiskt.

Carina och jag bestämde oss för att köra alla fyra helgers teman på en dag :-) ett maxat upplägg vill jag lova. Vi började dock med en skrytrunda där alla fick skryta om något i hundträningen sedan sist. Två ekipage har blivit uppflyttade, varav en i sin debut på lydnadsplanen och detta jublade vi alla åt så klart.

Vi jublade även åt att en av vovvarna överlevt en svår tarmoperation och nu var pigg och glad, puh, det händer inte bara roliga grejer, men som tur var gick det bra den här gången.

Vi rivstartade med första OCH andra helgens tema; att forma beteenden – det vill säga shejping och targeting plus att sätta kriterier och föra logg.

Vi satte en hög med grejer på golvet och så fick alla ta det de ville för att hitta på något kul beteende. Alla jobbade två och två, gjorde kriterieplaner och förde logg på varandra.

Efter denna livfulla start på dagen fortsatte vi med helg tre, som vi avverkade på tio minuter ;-). Tema var stimuluskontroll. Uppgiften var att prova om de verkligen hade stimuluskontroll genom att i mer och mer galna ställningar kommendera sitt eller ligg.

Därefter var det bara sista helgens tema kvar; baklängeskedjningen. Carina och jag hade klurat ut lite väl maxade kedjor ;-) för att avverkas på 40 minuter men det är ju som bekant inte målet som är grejen utan vägen dit… Det vill säga tänket. Och tänket gick fin-fint även om vi nu alla, både hundar och människor var ganska möra vid det här laget.

Vi fick pausa lite extra helt enkelt. För sedan var det ju dags för slutklämmen; att visa upp något av de trix som hundarna lärt sig under året.

Vi fick se en del humoristiska trix, något som jag är för pryd för att skriva om här faktiskt ;-D. En hel del skratt blev det så klart – inte minst åt lille Homer som på Mias uppmaning ”vem kommer nu – skynda dig och göm dig” sprang under sin lilla divan (jo, faktiskt) och gömde sig och på ”kusten är klar” kom fram igen.

Kul var det i alla fall och den glädjen får dagens sista bild illustrera:

Det känns nästan lite vemodigt att skiljas åt men jag vet att vi alla i olika konstelationer kommer ses igen. Och jag är väldigt glad över att få ha följa det här härliga gänget i ett år!

Tack Mia, Lyxa och Homer, Carina, Jenny och Sota, Elsa och Diesel, AK och Kråka, Eva och Vinga, Carina och Zingo, Maria och Hera och Lena och Sunny!!!

PS:

OCH för dig som tycker att detta verkar kul så finns det faktiskt EN plats kvar på årets utbildning… ;-)

Totte och jag har nu gjort vår debut i jaktvärlden!

Nåja,  lätt överdrivet kanske; vi går en apporteringskurs för spaniel- och retrieverjakt i regi av Canis Göteborg, där jag har bjudit in jakt- och klickerinstruktörerna Elsa Nordh och Shadi Kajevand.

Åter igen är jag nybörjare (precis som på agilityn förra veckan) och det är ju helt enkelt jätteskoj!

Jag har inte tänkt att jaga men kanske, kanske starta på ett jaktprov ”bara för  att”. Bara för att det ju faktiskt en fågelhund jag har och det hade varit skoj och se hur jag kan använda hans naturliga förutsättningar i träningen. Och jag går kursen inte minst för att få kontroll på hans jaktlust!

Kursen är en grundfärdighetskurs och jag sitter nu med ett grundfärdighetsschema för spaniel- och retrieverjakt framför mig. Massor av nyttigheter som jag har användning för i alla möjliga situationer även om jag inte tänker jaga.

Jag känner återigen att jag är otroligt nöjd med min grundträning av Totte, som jag gjorde under fram för allt hans första sex månader. Han gör supersnygga avlämningar, griper fint, explosiva starter och så vidare.

Men det finns hela tiden utvecklingsmöjligheter så klart; han kan inte hålla fast utan att tugga än till exempel. Och det ska bli jättekul att lära in visselsignaler! Verkligen användbart.

Vi är en salig blandning människor och hundar på kursen och kommer inledningsvis  (fyra gånger) vara inne och därefter har vi ett litet uppehåll för att till våren vara ute fyra gånger.

Jag passar så klart på att träna filten och att slå på och av och det gick på det stora hela taget bra. Framför allt så räcker det nu att jag riktar mig mot filten och ”lossar” honom från leksaken så springer han och lägger sig.

Han är dessutom väldigt störningstålig i dessa sammanhang. På promenader kan han försöka sticka till en hund som han ser 30 meter bort men här gör han det inte ens om de är tre meter bort. En liten pärla är han allt ;-)!

I går hade jag ett häpnadsväckande genombrott i min och Tottes lugn- och roträning. Jag bollade under eftermiddagen lite tankar med Shadi om hur jag bör gå vidare med träningen. Jag uttryckte nog lite frustration över att det tog Totte 3 timmar och 48 minuter att somna på kursen häromdagen. Hon tyckte det var ett fantastiskt framsteg; själva hade hon en tid med sin spaniel i motsvarande situation på åtta timmar…

Det finns alltså grader i helvetet ;-D.

Hur som helst så sa hon något som jag tror är hela grejen med den här träningen. Målet med träningen är ju att Totte ska vara tyst och kunna slappna av i olika situationer. MEN han ska ju också kunna byta den avslappningen till aktivitet.

Det handlar med andra ord om ett växelspel mellan aktivitet och avslappning och det är alltså det han ska lära sig – till slut!

Med den tanken i huvudet så utformade jag ett träningspass där jag växlade mellan dessa två tillstånd med avstamp i  nedanstående målformulering.

Målet med min lugn- och roträning är att:

• Totte ska kunna vara med som visningshund på mina kurser (och därmed kunna ligga avslappnat och tyst och vänta)
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur medan jag tränar Dacke
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur när vi går kurs

Syftet är att:

• Totte ska få lättare att i olika situationer gå ner i aktivitet och stress
• Totte även ska kunna pendla mellan aktivitet och lugn i olika situationer

Träningspasset varade i 12 minuter. Jag filmade hela men har här klippt ner det så att början, lite av mitten och sedan slutet är med (knappt fem minuter). (När filmen börjar har jag tränat Totte några minuter först, det hade ju varit alldeles för svårt annars att be honom att vänta det första han gör).

De gånger det blir för svårt för Totte – och man kan höra ett litet pip – är när jag leker ganska vilt med Dacke.

Inte en enda gång lämnade Totte filten utan frikommando! Mitt kriterie för att han skulle få komma och leka med mig var ju hakan i backen och tyst och jag tror att jag höll det hela träningen utom en gång då hakan precis var på väg upp.

Men jag kunde lägga in lite apporteringsträning mitt i alltihop utan några som helst problem. Jag är själv imponerad av min simultankapacitet ;-)  men mest impad är jag av min lilla hund som gjorde ett sådant otroligt framsteg!!!

Förra helgens mängdträning måste ju ha påverkat så klart men jag tror också att jag tänker på det som ett växelspel gör det otroligt mycket lättare för Totte.

Ok, här kommer lite film!

För bara en månad sedan hade detta varit HELT otänkbart. Han hade ylat i högan sky. Så nu är det bara att jobba på!

Helgens agilitykurs var förutom på alla sätt trevlig och rolig även ett ypperlig tillfälle för mig att träna lugn och ro med Totte – i en stökig miljö.

Först var jag lite orolig för att kriteriehöjnigen var lite väl häftig; att träna i köket och att träna mitt under pågående agilitykurs är ju ett ganska stort steg… Men samtidigt tänkte jag att det kunde bli bra för Totte att omedelbart få med sig det här tänket in i en kurs. Detta var hans första kurs förutom när han hängde med Dacke och mig som pyttevalp i somras några dagar i Oslo.

Vi började redan på fredagkvällen då jag hade med honom på teoripasset som Eva höll. Han var enda hunden förutom Evas Tizla. Tanken var att han skulle ligga på sin filt bredvid mig. Jag droppade nästan oavbrutet godis på filten. Ibland satt han i min eller observatören tillika Tottefan och hundvakten Jennys famn en stund och ibland gick vi ut och tog en kisspaus. Jag hade även ett  tuggben med som han ägnade sig åt långa stunder. Har ni någonsin hört en hund äta ben och yla samtidigt? Nä, inte jag heller förrän då. ;-)

Inledningsvis tänkte jag ”herregud hur ska vi stå ut med det här” eftersom han pep rätt så mycket. Men ganska snart tystnade han även om pipandet kom tillbaka i intervaller. Dock avtog de mer och mer ju längre tiden gick.

Jag var hyfsat nöjd med fredagen eftersom det trots allt gick framåt. Han ligger med huvudet nere och är stilla i kroppen och svansen och är i långa perioder helt tyst.

På lördagen hade vi först två timmars träning i hallen innan vi gick in i teorisalen samt åt lunch under ungefär två timmar.

3 timmar och 48 minuter in på denna dag så somnar faktiskt Totte i teorisalen – lagom inför att vi skulle gå ut igen… Jag förbjöd raskt alla att röra sig men ingen lydde ;-).

Även på eftermiddagen somnade han (bilden ovan) flera gånger när vi hade samling i mitten av lokalen.

Morgonens träning gick jättebra. Träningen är ju inte problemet. Han är tyst, jobbar med fantastiskt fin attityd och låter sig inte störas nämnvärt av den höga aktivitet som pågick. Jag jobbar nu med buren som den plats som det ska vara lugn och ro i. (Jag la filten i buren). Men buren har blivit ett problemställe – han är sällan tyst där. Även detta blev bättre under helgen men är långt i från bra.

Dock – och detta är ju lite intressant – så hade jag med mig filten till de samlingar utan hund som vi gjorde mitt i lokalen med jämna mellanrum. Och där kunde jag avancera från att jag satt intill honom och droppade godis för hakan i backen till att jag på söndagen hade en helt tyst hund som avslappnat (och ganska utmattad gissar jag) låg på sin filt medan jag gick längre och längre bort från filten och stod upp en bit i från och kastade godis med lite längre intervaller. Och då! Då somnade han nästan!

Han var heller inte störd av att Eva visade träning av gungan typ fem meter bort, med en Tizla som sprang upp och ner och en gunga som smällde i golvet. Totte vände på huvudet några gånger men låg i övrigt kvar med hakan i backen.

Under hela helgen var jag väldigt dynamisk i hur jag satte kriterierna. Ofta struntade jag i om han pep, bara han låg med huvudet i marken. Det som hände då var att han slutade pipa och då kunde jag ofta droppa godis med längre intervaller utan att han pep…

Det gick helt klart framåt på alla plan, även om det fortfarande är långt kvar. Men kanske var det bra att ”hårdträna” på det här viset för att nu återgå till vardagsträningen igen och flytta fram positionerna ytterligare en bit.

I helgen var det äntligen dags för agilitykurs för allra bästa Eva Bertilsson. Vi var nio personer med hund och tre utan som jobbade från fredagkväll till söndaglunch.

För mig har nu en helt ny värld öppnat sig; och den verkar väldigt rolig. Oavsett om jag kommer att tävla i agility i framtiden eller ej (men det kommer jag nog ;-)) så har jag fått massor av bra och skojiga övningar. Och att få vara elev för Eva är alltid roligt och bra; hon är så pedagogisk, genomtänkt och kompetent.

Dessutom har en del av mystiken kring agility som fenomen skingrats något – jag vet till exempel numera vad bakombyten är och att det finns olika handlingssystem ;-). (Heter det handlingssystem eller handlingsystem?)

Jag jobbar givetvis, som den klickertränare jag är, med grundfärdigheter som byggstenar i vilken typ av hundträning jag än pysslar med; det finns grundfärdigheter för jaktträning, lydnadsträning, IPO, agility osv. Att göra rätt från början – grundfärdigheter för agility är det som helgen har handlat om. Jag som kan lydnadsgrundfärdigheterna i sömnen tyckte att det var superkul med lite nya GF.

Helgen har dessutom gett mig massor av möjligheter att träna lugn och ro med Totte. Och det har verkligen gått framåt!!! (Jag ska skriva om det någon annan dag, en sak i taget…)

Träningen i helgen har handlat om transporter, belöningar, träna full fart, att sikta, gå på, över och under saker, att framkalla ljud och rörelse, hitta position (för att springa på din utsida) och targetträning (kontaktfält).

Jag gillar farten i träningen. Som detta med transporter. Hunden hänger i en ”godismagnet” eller leksak tills du antingen släpper taget om godiset eller får leksaken på tack. Då ska hunden, när den lärt sig den här leken, omedelbart spurta i väg åt den riktning som du pekar – det vill säga som dina axlar pekar, inget pekande med händer här inte och inga ord.

Det var en väldigt rolig övning att träna in det här suget rakt fram och bort från mig. Vi fick upp en himla fart på alla hundarna i min grupp. Hur vi gjorde? Jag tror att jag har lite på film, återkommer med det.

Det är en speciell känsla att känna sig lite som en nybörjare – en del fippel med det tekniska blev det ju. Byt hand så att leksaken är närmast hunden! Belöningsplacering så hunden riktas från mig!

Kursen var full sedan länge och vi hade ett litet gäng observatörer med på tåget också. Det var väldigt roligt att det var så stor spridning på raserna! Och det var ett trevligt gäng som bidrog till en god och öppen stämning.

Jag bokade omedelbart in en uppföljningskurs med Eva, i början av juni.
Håll ögonen på Canis hemsida (hundskolan, Göteborg).

Så här trött blev Totte efter sin första agilitykurs… jag med… ;-)! Så nu ska vi sova och smälta alla nya insikter.
På återseende!