Tänk om alla tio-åriga hundar fått en sådan här födelsedagspresent: Marie har gett sin 10-åriga border collie Fen i present att gå en distanskurs i tricks för Silvia Trkman.

Kolla här för att se vilka roliga grejer de gör.

Själv blir jag jätteinspirerad! Och så fantastiskt bra att träna en gammal hund med så roliga övningar. Jag önskar att jag hade gjort mer sådant med Dacke.

Ju mer man lär hunden, desto mer träningsbar blir den ju; den blir snabbare och påhittigare. Så det där med att gamla hundar inte kan sitta – det är ju tvärtom! Om man är klickertränare alltså.

:o)

 

Jag har fått en kollega till! Hurra! Hon heter Anna Barnö och förutom att hon är en duktig klickertränare med fötterna i beteendevetenskapen och en kompetent pedagog så är hon trevlig OCH snygg (vad mer kan man begära?) ;o) kolla själva:

Anna har aussien Felix, snart åtta år, som hon tränar och tävlar i lydnad, agility, rallylydnad och lägger viltspår med.
Anna rivstartar med att hålla valpkurs nu i februari, så alla ni med valpar i Göteborgsområdet; marsch till Canis hemsida och anmäl er!

Det känns extra skönt nu när jag själv inte kan hålla kurs att vi har blivit fler. Elsa och Anna har lagt ut flera spännande kurser inför våren. En som jag gärna hade varit med och hållit är Klickertränarutbildning steg 2. Den är för alla er som vill gå en kurs med mer avancerad klickerträning. Kolla in den på Canis Göteborg & Kungsbackas sida! (Susanne har tagit den fina bilden på Anna.)

Ni har väl inte missat att Maria Brandel kommer hit till Göteborg den 29 september och håller föreläsning om att lyckas på tävling!?!

Hon om någon borde ju veta: I år har hon tagit SM guld i lydnad och VM guld i lag i lydnad, och som om det inte vore nog så har hon en otroligt imponerande meritlista i övrigt med flera SM-pallplatser inom både lydnad och bruks och hon har dessutom vunnit VM för räddningshundar år 2000.

Utöver detta har hon skrivit två populära böcker; Nosarbete och Från valp till stjärna.

Maria är min absoluta favorittränare. Förutom att hon är kompetent och har många kreativa lösningar möter hon varje elev precis där den är, hon är lugn, metodisk, positiv och vänlig. Hon är också en bra föreläsare med en väl genomtänkt metodik.

SÅ! Missa inte hennes föreläsning i Göteborg den 29 september klockan 18-21. Läs mer och anmäl dig HÄR!

Jag tänkte tillfälligt omvandla bloggen till boklåda vid lämpliga tillfällen under sommaren (då man ju ska ligga i en hängmatta och läsa :)), och komma med lite tips på (hund)böcker som jag gillar. Det går i vågor, men jag läser en del, och har ofta flera böcker på gång samtidigt. Alltid någon eller några hundböcker så klart.

Jag tröttnar tyvärr vädligt ofta på hundlitteraturen och orkar inte alltid läsa klart. För hur kunnig man än anser sig vara på ämnet hund, så måste man också ha ett språk som gör att texten flyter. Det måste finnas en röd tråd, en begriplig uppställning av det man vill säga och gärna en ton i språket som är kryddad med lite humor och självdistans. (En bra redaktör kan för övrigt göra underverk!) Dessutom bör innehållet i en hundbok vara paketerat på ett tilltalande sätt. Man behöver med andra ord en grafisk formgivare som kan förstärka innehållet och som lockar mig att vilja läsa mer.

Har en bok allt det där – med utångspunkt i kunskapen – så är det en bra hundbok, tycker jag.

De senaste veckorna har jag läst Åsa Jakobssons bok Vardagslydnad med klicker. Åsa har företaget Åsas hundar och driver Canis avdelning Skåne. Hon är alltså en kollega så visst hade det varit jobbigt om jag inte hade gillat hennes bok ;o). Men då hade jag helt enkelt undvikit att skriva om den…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Åsa har ett väldigt trevligt språk, hon skriver lätt och ledigt, kommenterar ibland sig själv med finurliga parenteser och glada utropstecken och gör det ibland svåra väldigt enkelt. Jag möter hela tiden männsikor som tycker att det här med klickerträning verkar vara svårt och krångligt och som blir osäkra alternativt förvirrade av den terminologi som används av initerade ”klickare”. Åsa guidar lätt och ledigt genom termerna och med avstamp i forskningen översätter hon tänket bakom klicketräning till exempel från vardagen.

Boken har en vänlig och tilltalande layout, kanske en aningen för glättig för min personliga smak, men den ger onekligen ett positivt intryck. Och den har vädligt fina bilder med trevliga bildtexter. Foton som dessutom- nästan alla – är tagna av Åsa själv. (Vilket gör mig lite impad!)

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen handlar om teorierna bakom arbetssättet, vad klickerträning är, hur man kan planera sin träning, några grundläggande färdigheter med mera.

Den andra delen tror jag först enligt innehållsförteckningen heter ”Ta hand om din hund – hantering”. Detta gör mig förvirrad. När vi i hundvärlden talar om hantering så menar vi ju den typ av hantering som handlar om att klippa klor, kolla öron och tänder, kunna lyfta hunden osv. Ska hon ägna hela resten av boken till det undrar jag förvånat! Men det visar sig att det är det första kapitlet i del två som heter Ta hand om din hund – hantering. Det är alltså inte en övergripande rubrik för hela delen.

Det som utmärker del 2 är att kapiteln utgår från konkreta problem som jag tror varje hundägare kan känna igen sig i – och så talar Åsa steg för steg om hur du kan lösa dem ”klickervägen”. Den andra delen handlar alltså om att hälsa fint, gå i koppel, inkallning osv. Båda delarna i boken är intressanta och bra och jag tror det är klokt med en uppdelning där de konkreta övningarna kommer för sig.

Åsa prackar inte på sina läsare att klickerträning skulle vara frälsningen och bäst i alla lägen, istället håller hon öppet för varianter samtidigt som hon tydligt talar om varför hon gör som hon gör. Först på sidan 26 deklarerar hon: ”Detta är en klickerträningsbok. Alla mina upplägg bygger på klickerträningens grundprinciper.”

Boken ger en känsla av att Åsa använder sig mycket av sunt förnuft och att hon står stadigt med stövlarna i den skånska myllan. Den som läser Åsas blogg vet dock att hon förvisso är förnuftig men också väldigt väl påläst och bevandrad i dagens forskning kring hund.

Jag är så glad för den här boken, eftersom jag nu ÄNTLIGEN har fått en bok att rekommendera till alla grannar, vänner, arbetskamrater, släktingar osv som ”bara” har hund som familjemedlem men som ändå vill träna vettigt. Jag kommer definitivt ha den med på alla framtida vardagslydnadskurser och rekommenderar den även till valpkurser!

Bra målbidler ska man ha!
Den här farten får Totte gärna ha in med apporten ;o).

Det är Siv Svendsen, som jag gick Canis instruktörsutbildning med, och vars blogg jag ALDRIG missar ett inlägg på, som tränar med sin unghund. Med sin andra BC (som är lydnadschampion) är hon med i rekruttlandslaget i Norge. Hon driver företaget Amokk tillsammans med kollegan Elin.

Det är från Siv och Maria Brandel (fd Hagström) som jag har fått både gripa-snabbt-övningen och springa-snabbt-övningen.

Kolla här:
http://amokk.no/2011/05/mandagsapporteringer/

I helgen har jag träffat 17 av mina Caniskollegor på en internutbildning på Tånga Hed i Vårgårda. Vilket gäng! Det finns så mycket klokhet, kunskaper, värme och humor bland dessa människor från olika delar av norden (danskar, norskar och svenskar) så jag bara fylls av glädje när jag tänker på det. Skulle bara vilja träffa dem oftare!

Helgen ägnades åt att utveckla och kvalitetssäkra några av klickerträningens grunder. Targetutveckling och stimuluskontroll var några av de teman som behandlades under  lördagen, den dag som jag kunde var med. Bra teman! Jag har många gånger i den här bloggen tagit upp den vanligaste klickersjukan av dem alla – att vi klickertränare börjar arbeta alldelse för sent med stimuluskontroll. Det vill säga vi arbetar med det första steget – att ta fram beteendet frivilligt – och sedan filar vi på det i en evighet och kommer liksom inte vidare. Här krävs bättring!

Förutom dessa teman så pratade vi om hur vi kan utveckla hundskolan och ägnade oss åt allmän problemlösning och delade tips och problem. Det är ju en enorm resurs att ha ett nätverk som detta, jag ser fram emot att använda det mer än vad jag hitintills gjort :).

Det var också roligt att få se flera av mina duktiga kollegor visa upp färdigheter med sina hundar – inspirerande!

Men tillbaka till detta med grunderna. Vi hade ett ganska långt pass med  targetträning inledningsvis och det var troligen en lektion specialskriven för mig, ;o) för jag har ju verkligen glidit lååångt ifrån det här med targetanvändning. Jag tycker det har varit så lätt för hundarna att bli targetberoende och jag har blivit mer och mer förtjust i att shejpa med minimal hjälp vilket gjort att användning av targets gått bort. Men targetträning är ju faktiskt roligt! Och inte alls så dumt om man bara tänker efter VAD man ska ha det till och HUR man ska använda det på ett sätt så att man inte målar in sig i ett hörn och gör hunden targetberoende. Det måste ju vara effektivt och smart annars kan det kvitta.

Att använda en target som riktingsmarkör snarare än ett mål som hunden ska ända fram till, gör att det blir lite lättare att ta bort targeten samtidigt som det går fort att få fram ett beteende. Detta blev väldigt tydligt för mig när jag gjorde det med Totte i vintras, då jag använde targets för att träna in framförgåendet. På bara några få träningstillfällen kunde jag ta bort båda mina targets.

Cecilie (Køste) visade hur hon använde en target vid rutanträning där hon succesivt (vi höll ett befriande högt tempo, inte vara kvar och sega i varje enskild del!) flyttade targetmattan från mitten av rutan till långt bakom rutan för att sedan ta bort den.

Även vid hopp över hinder tittade vi på targetträning och där fick jag en aha-upplevelse. För att hitta en bra punkt där hunden ska vända upp och sätta sig så kan man räkna galoppsteg. Då kan jag klicka väldigt exakt på samma ställe, det vill säga ha ett exakt kriterie, både med och utan target. Att räkna galoppsteg gör ju dessutom att man liksom följer med hunden i dess naturliga rörelsemönster och ger den en bra chans att ta sats inför ett högt hopp. (Många hundar tränas ju – av misstag – till att vända upp för tidigt.)

En annan aha-upplevelse jag fick av att titta på den träning som gjordes var att belöningsplacering kan (oftast) inte ersätta klicket! Klicket är det som ger information om att PRECIS DÄR gjorde du rätt. Belöningsplaceringen stöder beteendet.

Plattformsträning är en annan typ av targetträning som är ganska ny i Sverige. Morten demonstrerade ett ursnyggt framåtsändande (till plattform) som jag genast blev sugen att prova på! Det såg fint ut.

Träningen med Totte fungerade bra inledningsvis. Vi började köra hopp över hinder med lite mer höjd och avstånd så han fick in en fin galopp. Jag började även ta bort medhjälparen på andra sidan hindret och la dit en musmatta. Och det var ju en intressant upplevelse. För om inte grundfrädigheterna sitter på plats så är det svårt att träna vidare. Och jag har helt enkelt aldrig lärt Totte att trampa på musmattan! Så då fick vi ta ut den delen och träna separat. Snacka om basic-träning…

Totte satt med och tittade på när de andra tränade och det gick faktiskt bättre än någonsin. Det var bara när Elsa och Diesel tränade som vi fick gå en bit bort – två favoriter på en gång som leker, det blev för svårt. Men han kunde ligga ner tyst i längre stunder än tidigare och satt långa stunder och bara tittade eller lät sig bli klappad och masserad.

På eftermiddagen var det svårt att få Totte att vara med på noterna. Han var helt enkelt väldigt, väldigt trött – och jag med. Och ur det enda hänseendet så var den här helgen en katastrof. Jag tog inte med Dacke till Tånga eftersom jag ville ha lite kvalitetstid med Totte. Men det fungerade inte att lämna Totte, varken i bilen eller i rummet. Hans separationsångest som alltid legat mer eller mindre latent slog ut i full blom. Han var hysterisk. Han skrek rakt ut och nej, han slutade inte efter en stund (det vet jag ju sedan innan). Han fick alltså vara med nästan överallt, hela tiden, och han slockande av utmattning flera gånger, så länge jag var i närheten. Det var förfärligt hemskt och jag orkar inte skriva om det mer nu för jag blir bara skitledsen.

Just nu vill jag hålla kvar känslan av ett roligt dygn med hundträning som är något av det roligaste som finns och det tillsammans med människor som jag gillar skarpt.

 

Sedan vi flyttade till hus för ett år sedan har Dacke gjort sitt bästa för att tala om för omvärlden att han bor här och äger vår tomt. Han äger också gatan utanför tomten om nu inte någon har fattat det.

Runt tomten har vi en stor granhäck och innanför den har vi satt upp ett staket. På framsidan av huset går det alltså en liten gata där många av våra grannar passerar med barn och hundar varje dag. Detta kan Dacke se inifrån huset, genom häcken.

Är Dacke utomhus sätter han i väg i full fart och springer frustande längs med staketet. Föreställ hur kul det känns att gå på utsidan av den där häcken en mörk kväll och höra ett frustande odjur i mörkret innanför häcken…

Det finns tre anledningar till att träna bort det här beteendet:

1. Jag vill inte skrämma slag på mina grannar och på köpet bli impopulär i grannskapet.
2. Det sliter otroligt på Dackes kropp att ouppvärmd rivstarta, tvärnita vid staketet, ta sats igen och springa i full fart längs det för att tvärnita i nästa hörn.
3. Jag själv hoppar högt när han plötsligt sätter igång att vrålskälla från att ha legat avslappnat i soffan.

Hela vintern har jag därför laddat för att lära honom skvallra på de som går förbi. Nu har jag börjat den träningen. Här kommer lite film.

Det här arbetssättet kan man läsa om i boken Släpp kontrollen lös av Leslie McDevitt (engelsk titel ”Control unleashed”). Ibland kan man höra om den här typen av arbetssätt att det är en del av ”Control unleashed”-tänket. Leslies hemsida hittar du här.

Min kollega Elsa driver även Canis Hundskola Småland och hon kommer ha kurs i avslappning och uppmärksamhet i Växjö i september som grundar sig på metoderna i boken. Här kan du läsa mer om och anmäla dig till den!

Jag kommer rapportera mer om hur det går med Dacke (och Totte förstås) och det här arbetet när vi kommit en lite längre bit på vägen. Mitt förra inlägg var för övrigt en variant på samma tema, läs: Inlärning av leken ”Gå och nosa och kom tillbaks”.

Igår var jag på en clinic med Kenth Svartberg i Halmstad. Jag gillar verkligen den formen av inlärning, att få sitta stilla och bara studera dels hur en skicklig instruktör jobbar och dels hur ekipagen löser sina problem och hur förarna samspelar med sina hundar.

Kenth Svartberg framstod som en ödmjuk och väldigt vänlig person och det tycker jag mycket, mycket om. Med oändligt tålamod mötte han elev efter elev precis där de befann sig.

Nio ekipage på olika nivåer fick vi se. Personligen tyckte jag det var mest intressant med de ekipage som kommit lite längre i sin tävlingskarriär men det var så klart även roligt att till exempel se valpträningen, man blir alltid på gott humör av valpar!

Tre ekipage fick mina öron att växa extra mycket. Dessa tre hundar ljudade nämligen. Med två av dessa ekipage jobbade Kenth med att försöka hitta den rätta känslan (hos föraren) och de rätta känslorna (hos hunden) för att på så vis skapa en känsla hos hunden som gjorde att den aldrig började ljuda.

Jag är väldigt kluven till min egen träning med negativt straff. Jag tycker att det är så lätt att hamna i en tråkig träning som handlar om att avbryta och det är så lätt att hunden blir osäker eller låg. Den typen av träning är lätt att ta till dessutom – istället för att TRÄNA VÄL. En fråga som jag verkligen ställde mig efter dagen med Kenth är: Har jag jobbat tillräckligt med att försöka förändra Tottes känslor på andra sätt innan jag började jobba med negativt straff?

Och detta aktiverade en fundering som jag har haft sedan jag började med antipipträningen; Bör jag pausa honom på olika sätt beroende på vilket slags pip som kommer?

Jag har identifierat två slags pip:

1. Frustration som på något vis är kopplat till belöningsförväntan.

2. Frustration som är kopplat till att jag tränar dåligt. (Om han kunde tala så skulle han förmodligen säga: ”Jag fattar inte vad du menar” eller ”du går alldeles för fort fram”.)

Jag har funderat på om den första typen av belöningsförväntan är den där negativt straff lönar sig bäst: Belöningen kommer inte närmare för att du piper – den försvinner. Här måste han träna upp sin självbehärskning, punkt slut. Känslan jag vill ha här är att han biter ihop och kommer igen, att han blir lite triggad att hitta en lösning för att få sin belöning.

Den andra typen av pip skulle jag kunna tänka mig att bara avbryta och sätta mig och klappa honom lugnt på bröstet (så som jag började den här träningen i min första kedja.). Och samtidigt fundera över hur jag ska jobba vidare på ett bättre sätt. Känslan jag vill ha här är lugn och samling.

Men åter till hur Svartberg jobbade med de tre ljudande hundarna igår: Med ett av ekipagen jobbade han mest med att styra upp träningen så att den blev tydlig och så att hunden förstod vad det var de skulle göra (nr 2 på min lista). Det blev ett lysande resultat där hunden gick fint och tyst och samlat med bra fokus i det fria följet. Väldigt intressant att se.

Med en av de andra hundarna, som hade väldigt mycket ljud, också här i det fria följet, jobbade Kenth med att ekipaget aldrig fick starta utan att hunden hade kommit ”ner” i den rätta känslan (lugn och fokuserad). Den här hunden tyckte mycket om att bli klappad av sin husse. I utgångsposition stod husse och klappade långa, långsamma, lugna klappar längs hundens huvud och ner på halsen medan han pratade lugnande med honom. Därefter fick han starta, gå en liten bit och sedan stanna och belöna på samma sätt, ibland även med en godbit.

Den här hunden hade hög förväntan på att få sin bollbelöning, som den brukade få. Kenth ville sänka hundens förväntan, så att den inte skulle dra upp sig så fasligt, och föreslog att husse skulle sluta belöna med boll. Men han var också noga med att hunden aldrig fick starta utan att den var redo för momentet. Vad redo innebar berodde på husses känsla för hundens känslor… Om hunden var lugn och fokuserad fick den starta.

Detta gällde även för den tredje hunden där Kenth jobbade med att husse inte fick utsätta hunden för för svåra utmaningar så att han inte klarade av att hålla fokus och hålla tyst. När de hittade rätta känslan fick de starta momentet, inte förr.

Detta med att klappa hunden hade ju aldrig funkat med Dacke som tycker jag är superäcklig om jag försöker klappa honom under träning. Totte däremot gillar ju faktiskt att bli klappad. Lite sociala belöningar och lite lugnande klappar funkar ju på honom och jag ska bli bättre på att använda dem.

Så åter till min fråga: Har jag jobbat tillräckligt med att försöka förändra Tottes känslor på andra sätt innan jag började jobba med negativt straff? Svaret är nej, det har jag inte. Jag har försökt på olika sätt, fram för allt inför att Totte får starta, att han ska ligga med huvudet stilla och lugnt på filten. Jag har även försökt lite i till exempel det fria följet med att lugna honom innan men jag har inte gjort det systematiskt.

MEN jag tror inte att jag hade fått helt tyst på honom ändå faktiskt, för han piper otroligt mycket och ofta.

Gårdagens clinic förstärkte min känsla av att du kan komma långt med att ta bort ljud genom att träna väl; metodiskt, genomtänkt och systematiskt. Och när det inte räcker måste jag fundera över vilka konsekvenser pipet ska få för hunden. Ska han få fortsätta träna och komma närmare belöningen? Eller ska det bli slut på det roliga?

Om detta med att jobba med hundens känslor gjorde Fanny ett tänkvärt inlägg igår också.

I klickerträningen talar vi om att vi inte ska gå in i huvudet på hunden och tolka den utan agera utifrån det vi SER att hunden gör. Jag tycker inte att det är en motsättning att jobba med hundens känslor – du behöver inte vara jättesmart för att kunna se ungefär på en hund vad den känner i olika situationer i träningen. Vilka konsekvenser får de olika känslorna som vi väckt? Gör hunden mer eller mindre av det du vill när den är i en viss känsla?

Själv vill jag bli bättre på att fundera ut vilka känslor jag vill att Totte ska ha och när. Det är så lätt att förväxla aktivitet med atttityd! Och jag undrar om det inte var det som (bland annat) hade hänt med två av hundarna som vi fick se i går. De hade dragits upp så att det skulle se kaxigt och härligt ut när de gick det fria följet (vilket det gjorde). Resultatet blev för hög aktivitetsnivå och då kom ljuden. Been there done that: Precis det misstaget har jag själv gjort med Dacke…

:)

 

 

 

 

Jag tycker det är så himla spännande att en av de mest rådande teorierna om hundträning härstammar ur ett missförstånd. Jag talar naturligtvis om dominansteorin.

En snubbe* sitter på 20-talet och studerar sina höns och konstaterar att hönsen är organiserade enligt en viss ordning när de har begärnsat med mat. Det finns en höna som hackar på alla, nästa hackar på alla utom den första, nästa hackar på alla utom de två första och så vidare till den stackare som inte hackar på någon utan blir hackad på av alla. Begreppet hackordning var fött.

Djurforskare världen över gick igång på denna upptäckt och kastade sig ut för att studera djurs sociala organisation. Eftersom hackordning i någon mån anspelar på att det är en fågel vi pratar om så började man istället prata om rangordning. Djur högt upp på rangordningsskalan ansågs vara dominanta och de längre ner subdominanta.**

Efter flera årtionden av forskning som på olika sätt bekräftade dominansteorin började den ifrågasättas på 60-talet.

Och det är här missförståndet kommer in i bilden. Eller missen kanske man ska kalla det. Eller varför inte kalla det en forskarblunder? För nu kom man på att nästan alla studier var gjorda på djur i fångenskap eller djur som hade begränsade resurser av olika anledningar. Hoppsan! Lite brister i den forskningen eller?!?

Etologen och forskaren Per Jensen skriver: ”Mycket på grund av att det är relativt enkelt att studera dominans inom grupper med begränsad resurstillgång, har man förbisett många andra faktorer i flockens dynamik.
Rangordningen är ju en frånstötande faktor – den bidrar till att hålla individer så långt från varandra att aggression inte ska behöva uppstå. Man inser förmodligen lätt att det måste finnas ännu starkare och mer betydelsefulla attraherande faktorer. Annars skulle inte djur leva i flock.”

Från att ha trott att djur organiserar sig utifrån denna aggressiva teori om dominans har vetenskapen istället upptäckt att flockdjurens relationer snarare verkar vara vänskapliga och till och med ömsinta!

Etologiprofessor Per Jensen hävdar dessutom att vi har gjort om hunden så mycket att vi inte kan jämföra den hur som helst med vargen.***

Åh, det är verkligen dags för ett paradigmskifte i hundmänniskovärlden! Det är dags att ifrågasätta rådande ordning och på allvar bryta de normer som råder kopplat till dominans och aggressivitet i relationen hund och människa.

En annan framstående forskare som gärna diskuterar dominansbegreppet och som bland annat säger ”alfasyndromet är helt ute” är vargforskaren Runar Naess.

Och för er som vill ha mer på fötterna, som vill inspireras och lära, så rekommenderar jag följande seminarie, arrangerat av Canis-kollegorna på avdelning Halland:

EN HELDAG MED NORDENS FRÄMSTA VARGFORSKARE:

Runar Næss kommer till Halland den 8 maj!

•Dagen kommer innehålla:
–Myter och fakta om varg –vad vet vi idag som vi inte visste igår?
–Flockdynamik –hur fungerar flocken hos varg och hos hund. Är det någon skillnad?
–Dominans och ledarskap –det är inte alltid som du tror…
–Rädsla och osäkerhet –varför är det orsaken till de flesta beteendeproblem?
•Var: Medborgarhuset i Tvååker
•När: Söndagen den 8/5 klockan 9.00 –17.00
•Pris: 450 kr/person
•Anmälan : Senast 23/4 via hemsidan www.gladjeklick.se alternativt 070-358 11 09 (Magnus) eller 070-370 81 51 (Ann-Sofie).

 

*norske psykologen Thorleif Schelderup-Ebbe
** etologiprofessor Per Jensen, Hundsport ochHundMagazinet (nr 1-2 2003).
*** Per Jensens braiga föredrag inspelat på Adventure Dog 2010:
http://urplay.se/162012

Mer av Per Jensen:

http://www.dogma.nu/artiklar/den-missuppfattade-dominansen
http://ghk.hundkontakt.se/Jensen-dominans.htm

Totte och jag har börjat gå kursen ”Sikta mot stjärnorna” för unghundar med Mona Kjernholm som instruktör. Eftersom jag redan skrivit om hennes inställning till träning http://www.klickersmart.se/2011/03/02/att-vara-positiv-och-hantera-prestationsangest/, som jag hoppas kunna kopiera, så tänkte jag skriva några rader om hennes träningskoncept, så som jag uppfattar det.

Grunden för hennes träning är att hon jobbar med belöningar, aldrig straff. (Hade det varit på något annat vis hade jag aldrig tränat för henne så klart.)

Vid varje kurstillfälle har vi tre huvudfokus:

Gruppmoment
Helhet och uthållighet
Detaljer

Vid gruppmomenten tränar vi helt enkelt alla i grupp på platsliggning eller sittande i grupp. Vi tränar där vi är just nu med fokus på det mål vi har satt upp för hur det färdiga momentet ser ut. I läxa fick vi att göra en EXAKT plan för hur vi vill att momentet ska se ut. För min del handlar det just nu om att få Totte att förstå idén med att ligga kvar, och sedan ska han ligga med huvudet i backen. Jag har inte tränat ligg kvar alls så det är ju på tiden att vi tar tag i det! :)

Helhet och uthållighet är det tema som får mina öron att växa sig väldigt stora. Här behöver jag hjälp. Fast att min intention varit att inte fastna i teknikträning har jag ändå gjort det. Detta är sannerligen en klickersjuka som många klickertränare drabbas av. Det är ju så kul och belönande!

Men nu handlar det om att vänja hunden vid att prestera mer innan belöning, så som det ju är på tävling. Mona gör det genom att låta hunden göra små kedjor ända från den är valp. Det kan vara en pytteliten kedja som till exempel följa efter i två meter, dutta med nosen på handen och springa till musmatta. Vi har fått i läxa att skriva ner några kedjor. Som jag förstår det kan man om man vill ha tävlingsmässiga belöningar, klappa lite, säga bra osv insprängda emellan delarna också.

I klickerträningstänket kan man ju omsätta det kedjandet redan på grundfärdighetsnivå, det behöver inte vara färdiga delmoment med andra ord.

Mona skiljer lite på uthållighet och helhet, samtidigt som träningen hänger ihop, genom att låta helhet handla mer om hur helheten i momenten ser ut. Här tänker jag att jag kommer baklängeskedja eftersom jag tycker att det är ett suveränt verktyg. Mona framlängeskedjar. Kan i och för sig prova att göra det bara för att känna på. Men om jag har ett arbetssätt som passar mig  jättebra och får mig att komma dit jag vill så känns det som om att då behöver jag inte lägga krutet på att ändra just det. Det finns så mycket annat som jag vill utveckla och som jag hellre experimenterar med!

Slutligen kommer vi att arbeta med detaljer, det som jag kallar teknikträning. Jag har goda träningsfärdigheter och många svar på hur jag vill lösa saker men givetvis inte alla svar, så jag tänker ta de saker där jag är mer osäker på hur jag ska få till det och träna på. Dessutom vill jag bli speglad av både instruktören och de andra eleverna i gruppen. Jag gör ju givetvis massor tokigheter. ;o)

Jag tränade Totte att ligga med huvudet i backen och alla fyra tassar stilla och kroppen rak och kunde ganska raskt få både stillhet och huvudet i backen. Men när vi efter en lång träningsstund skulle visa det för Mona så blev jag plötsligt lite osäker på hur jag startade träningen. Jag börjar ALLTID med att han ska ligga på filten. Men nu gick jag rakt in från en rastning och började träna. Detta kom jag på när jag börjat men avbröt ändå inte. JAG MÅSTE HÅLLA PÅ MINA RUTINER!!! Resultatet blev att jag blev otydlig och Totte började krypa, det såg ganska roligt ut eftersom han försökte hålla hakan i backen…

Jag blev lite nervös och slutade tänka. Slutsats: jag behöver öva på att folk tittar på mig när jag tränar! Och som Mona påpekade: jag måste träna en sak i taget. Nu försökte jag träna både ligga stilla och ligga med huvudet i backen och resultatet blev att inget funkade. Grundförutsättningen måste ju vara att han ligger stilla. Sedan ner med hakan.

Annars är jag så himla nöjd med att jag kunde hålla en del rutiner som jag bestämt mig för att ha då jag tränar på nya ställen. Jag började med en promenad över det stora fält som vi sedan skulle hålla till på. Det var FULLT med har- och rådjursspillning. Utmärkt störning! Jag tränade ”Gå och nosa och kom tillbaks” (ska snart göra ett inlägg med film om den träningen som jag började med för några veckor sedan) där jag klickar för att han nosar och klickar för kontakt, jag belönar både med att han få nosa och med rå mat. Det gick väldigt fint och på slutet av promenaden hade han fin kontakt.

Jag är också jättenöjd med att Totte har börjat anfalla sin leksak som värsta rottweilern! På kommandot ”ta den” vill jag att han ska anfalla kampleksaken och det har vi fått träna på, han är ju lite mer försiktig i sina gripanden och inte den anfallande typen direkt. Men jösses vad han högg och kampade fint som tusan trots störningar. Dessutom anade jag att han fick blåsa ur sig lite i leken vilket minskade hans pip i pausen efteråt. DET var verkligen intressant information! Tänk om jag kommit till punkten att jag kan träna avslappning med aktivitet som belöning, det hade varit fantastiskt.

Vi behöver ta upp störningsträningen igen, nu när vi börjar komma ut och utsätter oss för störningar igen. Totte var ju grymt bra på störningar som yngre och tog dem som ”aha hon försöker lura mig att gå dit men det tänker jag inte” om någon annan lockade men nu har han ju inte blivit utsatt för det på länge. Det ska bli kul, det är en av mina favoritgrejer att träna.