I dag har jag och Caniskollegan Carina Swartling haft avslutning med gänget som gått tränarutbildningen 2009. Vi skulle ju egentligen varit klara i oktober – men det var då som jag mitt under pågågende kurs fick virus på balanserven och kräkandes fick forslas hem av snälla elever.

Så nu samlades vi för avslutning och det var så kul att se alla igen och alla är så duktiga så jag nästan blir tårögd när jag tänker på det. Det har hänt mycket med samtliga ekipage under det här året och jag tror att vi alla lärt oss mycket av varandra faktiskt.

Carina och jag bestämde oss för att köra alla fyra helgers teman på en dag :-) ett maxat upplägg vill jag lova. Vi började dock med en skrytrunda där alla fick skryta om något i hundträningen sedan sist. Två ekipage har blivit uppflyttade, varav en i sin debut på lydnadsplanen och detta jublade vi alla åt så klart.

Vi jublade även åt att en av vovvarna överlevt en svår tarmoperation och nu var pigg och glad, puh, det händer inte bara roliga grejer, men som tur var gick det bra den här gången.

Vi rivstartade med första OCH andra helgens tema; att forma beteenden – det vill säga shejping och targeting plus att sätta kriterier och föra logg.

Vi satte en hög med grejer på golvet och så fick alla ta det de ville för att hitta på något kul beteende. Alla jobbade två och två, gjorde kriterieplaner och förde logg på varandra.

Efter denna livfulla start på dagen fortsatte vi med helg tre, som vi avverkade på tio minuter ;-). Tema var stimuluskontroll. Uppgiften var att prova om de verkligen hade stimuluskontroll genom att i mer och mer galna ställningar kommendera sitt eller ligg.

Därefter var det bara sista helgens tema kvar; baklängeskedjningen. Carina och jag hade klurat ut lite väl maxade kedjor ;-) för att avverkas på 40 minuter men det är ju som bekant inte målet som är grejen utan vägen dit… Det vill säga tänket. Och tänket gick fin-fint även om vi nu alla, både hundar och människor var ganska möra vid det här laget.

Vi fick pausa lite extra helt enkelt. För sedan var det ju dags för slutklämmen; att visa upp något av de trix som hundarna lärt sig under året.

Vi fick se en del humoristiska trix, något som jag är för pryd för att skriva om här faktiskt ;-D. En hel del skratt blev det så klart – inte minst åt lille Homer som på Mias uppmaning ”vem kommer nu – skynda dig och göm dig” sprang under sin lilla divan (jo, faktiskt) och gömde sig och på ”kusten är klar” kom fram igen.

Kul var det i alla fall och den glädjen får dagens sista bild illustrera:

Det känns nästan lite vemodigt att skiljas åt men jag vet att vi alla i olika konstelationer kommer ses igen. Och jag är väldigt glad över att få ha följa det här härliga gänget i ett år!

Tack Mia, Lyxa och Homer, Carina, Jenny och Sota, Elsa och Diesel, AK och Kråka, Eva och Vinga, Carina och Zingo, Maria och Hera och Lena och Sunny!!!

PS:

OCH för dig som tycker att detta verkar kul så finns det faktiskt EN plats kvar på årets utbildning… ;-)

Nu har väl ändå hela Sverige snö? Jag vet inte hur det är med er men jag tycker det är jättefint och jättekul att se hundarna tumla runt men det är rätt värdelöst väder för lydnadsträning. Man fryser om händer  och näsa.

Hur som helst så fick jag häromdagen ett klurigt tips från en av mina elever, Anne med härliga blandrashunden Fred. Hon använder snön till positionsträning.

Fred har fått gå lite för långt fram i fria följet nämligen. Snön ger honom lite motstånd (han är cockerhög) så då hamnar han perfekt. Även högersvängarna blir bra. Vänster däremot blir lite långsamma (rumpan ska in snabbt!) så de kör Anne bara på barmark.

Hon växlar träningen mellan snö och barmark och flyttar på så vis med sig lyckade repetitioner från snön till ”normala” förutsättningar.

Och det funkar!

Tack alla ni som svarat på läsarbarometern! Jag håller ett öga på den och försöker skriva om sådant som ni har frågat efter. Därför kommer nu tre generella tips som handlar om vardagshantering av hunden. Självklart gäller detta inte minst när den är valp. Men det går ju som bekant att lära gamla hundar att sitta så misströsta icke!

Rör mycket vid hunden!
När du sitter och kelar med hunden så passa på att känn på tassar och klor, lyft på öron och läppar och så vidare. Kan inte göras nog ofta med valpen. Gör det till en mysig stund att bli kammad, kloklippt och så vidare.

Se till att situationen alltid är trevlig för hunden!
Om din hund verkar tycka att det är lite konstigt/läskigt till exempel med duschen så ta fram bästa godiset, lägg i en skål som du når men inte hunden och mata medan du duschar (hunden alltså ;-)). Här måste man nästan vara två i början men snart vänjer sig vovven och då går det bra att göra allt själv och ge godis med lite längre mellanrum.

Dacke tycker inte det är särskilt kul att duscha men han hoppar glatt i badkaret (handduk i botten så han inte halkar) för han vet att när vi är klara så blir det godis och dessutom mys när han ska torkas.

(Hm, jag behöver klippa håret mellan Tottes trampdynor ser jag nu…)
Inledningsvis, när jag vänjer hunden vid att duscha, matar jag i princip hela tiden. Detta är med andra ord klassisk betingning – jag vill ändra en känsla hos hunden. Vissa hundar blir nästan paralyserade om de tycker något är obehagligt och vill inte ta godis. Försök då att bara börja med att till exempel duscha valpens tassar eller till och med inte duscha alls! Ni kan stå i badkaret/duschen och äta godis helt enkelt! Därefter kan duschen vara på men ligga på golvet och rinna och så småningom kan man börja blöta ner tassarna, benen, magen och så vidare. Testa och se hur snabbt du kan avancera.

Tottes första duschtillfälle var med husse som inte hade något godis alls med sig (husse håller på att lära sig tänket nu men var inte helt integrerad då ;-)). Totte verkade tycka det var urläskigt och försökte kravla sig ur badkaret hela tiden.

Men sedan gick det jättesnabbt eftersom köttbullar fick hänga med in i badrummet. Han åt köttbullar hela de tre nästkommande duschtillfällena. Sedan började han be om att få gå ner i badkaret ;-)… Han kommer gärna och kikar in bakom duschdraperiet när någon av oss duschar, tidigare ville han inte ens gå in i badrummet utan stod utanför och skällde.
Nu duschar jag honom själv och han får självklart fortfarande godis med ojämna mellanrum. Vill han klättra ur badkaret så har jag gett honom för lite!

Skynda långsamt om det ändå blivit fel!
Kloklippning verkar vara ett trauma för många hundägare – och hundar. Kolla gärna in de här filmklippen på Canis hemsida: http://www.canis.se/gensider.php?gid=97

Om det verkligen blivit ett problem så tänk lite som duschexemplet ovan. Du behöver troligtvis arbeta för att ändra hundens känsla och klassisk betingning kan ta lite tid men det funkar.

Gör gärna en kriterieplan. Du kanske inte ens klipper några klor alls inledningsvis utan bara tar fram klotången. Sedan kanske du sätter den mot klon utan att klippa osv. Skynda långsamt. Så småningom kanske du klipper en klo om dagen. Till slut kommer du att kunna klippa alla.
När jag började klippa klorna på Totte hade jag honom i famnen, eftersom han verkar gilla att sitta i min famn. Men nu har jag börjat lära honom att ligga på sidan när jag ska klippa klorna. Dacke har kommandot ”lägg dig på sidan” och sedan klipper jag klor, kollar öron, letar fästingar, undersöker trampdynor och så vidare medan han lugnt ligger ner.

När vi är hos veterinären kan jag lägga honom på sidan på röntgenbordet och sedan kan de röntga hela hunden utan några droger. Dit vill jag komma med Totte också.

Låt hunden ha en del av kontrollen!
Om du låter din hund vara med och aktivt delta i att bli hanterad så verkar det för många hundar bli mycket lättare. En typiskt sådan sak är tandvisning eller ”munvisning”.

När Dacke var unghund så var han mycket hos veterinären på grund av halsproblem. Tack o lov så hade jag jättebra veterinärer som inte bråkade med honom men efter några år tyckte han ändå inte det var jättekul. Dessutom hade vi börjat tävla och i lydnadsklass I och där ingår att domaren ska gå fram och titta på hundens tänder.
Många hundar verkar inte gilla att man lägger handen över deras nosrygg och tar ett grepp. Min lösning blev att låta Dacke vara med och styra det som hände. Jag lärde honom att om jag höll upp handen framför honom, lite kupad, så skulle han sticka upp nosen sin nos och hålla kvar den där. Ganska fort kunde vem som helst göra det här med honom och han gillar det verkligen.

Ett annat sätt att  få kontroll på grejandet med till exempel tänder och öron kan vara att använda den ack så användbara handtargeten:

Notera mitt grepp med lillfingret ( tant dricker kaffe ur en liten kopp) ;-D.

Fanny Gott kallar det här att hunden sätter upp nosen i handen själv för näbbtarget ;-) och har gjort en jättefin liten film om det. http://www.klickerklok.se/blog/2009/06/

Sist men inte minst: Tänk på att ta pusspauser!!! Väldigt viktigt…

Jag tar tillbaka det jag skrev i går om att jag hade signal på ”ge dig”. Det har jag inte, upptäckte jag i dag när temat på förmiddagen var signalkontroll.

Detta hände: Jag sa ”ge dig”. Totte tog då några steg fram mot mig, hoppade upp i luften och la sig sedan på rygg med alla fyra ben i vädret och sparkade lite. Alternativt: Jag sa ”ge dig”. Totte sprang fram mot mig, puttade på min hand och lade sig sedan på rygg och sparkade lite.

Bös! (Detta är göteborgska för skräp och skrutt ;-)).

Detta vill jag ska hända: Jag säger ”ge dig”. Totte lägger sig omedelbart ner på rygg med benen i vädret och sparkar lite med dem, oavsett avstånd till mig.

Så i dag när jag började jobba med signalkontroll förväntade jag mig att han skulle kunna göra beteendet så som jag vill ha det, utan bös. Men då måste jag ju ställa mig frågan; gör han det som jag vill ha det – frivilligt? Svar nej.
Så det var ju bara att avbryta den övningen. Jag får fixa till beteendet frivilligt först helt enkelt.

Dessutom upptäckte jag (eller rättare sagt mina instruktörer och min kurskompis Lina) att JAG bösar också. Jag gör grejer med händerna och kroppen. Vilket ju också är signaler. Helt omedvetna sådana.

När man arbetar med signaler (att sätta på kommando) så är nästan det svåraste att få hunden att förstå att den ska vänta. En klickerhund sätter ofta igång med att visa hela repertoaren så fort man väntar lite. Därför måste själva väntandet tränas. Här är omvänt lockande en stor hjälp som gör det mycket lättare. Totte fattade nästan omedelbart, lite värre är det med Dacke som fått göra det tokigt i många år.

Jag tränade kommandot ”sitt” i stället med Totte och det gick faktisk bra. Okej, det är inte klart men NÄSTAN…så då kan man väl säga att jag ändå har två signaler som jag ju sa att jag skulle ha i denna veckan… hrm, host, host…

I övrigt är jag jättenöjd med helgens kurs. Det kändes som jag fick ut så mycket det gick av både Thomas och Fanny och dessutom flera goda råd från kompetenta träningskamrater.

Jag tog tag i några gamla surdegar som inkallning med ställande som är tillräckligt bra för att få poäng i de lägre klasserna men som är rätt halvtaskigt egentligen. Det ska jag nog träna om helt för att få ett distinkt ställande. Han vet positionen, det vill säga hur han ska stå när han har stannat, men har ingen koll på hur rörelsen för att stanna är. Med andra ord; många steg blir det…

Och ruteländet blev plötsligt den väldigt trevliga rutan med ursnyggt ställande mitt i. Dessutom började jag sätta signal på framförgåendet och på att stanna framför mig på kommando i samma moment (brukslydnad). Ska se ut en apell spår inom den närmsta månaden så vi kan starta.

Det fria följet blir bara bättre och bättre och apporteringen är bra, även om den inte är elitmässig, han springer för fort sista biten så det kan bli lite snubbel, men det kan jag lätt jobba bort om jag vill.

Jag har i princip alla delar i gång för momenten i klass III men måste fila lite i kanterna och sätta ihop lite grejer – så är vi klara sen. Fast först måste vi flytta upp oss från klass II, vilket jag iskallt räknar med nästa gång vi startar. (Oj, oj, det här kommer jag bergis få äta upp bara för det ;-D).

Jag tror knappt det är sant att jag kan planera för att börja tävla igen! (Tre år sedan sist!) Det är nästan så jag inte vågar tro på det men Dacke mår bättre än på många år. Och när han mår lite sämre ibland så är det ändå en hög lägsta nivå som jag lärt mig att parera. Låt nu detta hålla i sig, snälla, snälla, snälla!

Så var det dags för kurs hos Fanny och Thomas på Klickerklok igen. Denna gång gick resan inte till Oslo utan till deras nya ställe utanför Örebro. Här är fantastisk natur, massor av får, höga elstängsel (som skvallrar om vargnärvaro?) och många små grusvägar att köra väldigt vilse på. (Kameran funkar inte, attans, inte GPS:en heller uppenbarligen…)

Vi började som vanligt med tävlingsträning, det är väldigt bra att börja kurstillfällena så och ännu bättre är det att det nu var en helt ny plats.

Sedan jag börjat skärpa mig med tävlingsträningen, det vill säga ta varje tillfälle att träna som om det vore tävling och då fokusera på attityd, attityd, attityd så har jag och Dacke verkligen gjort framsteg.

Dacke har alltid tagit alla chanser som bjuds att lämna mig och sticka ner huvudet i någons ryggsäck, i en låda eller hämta en apport, nosa i gräset där borta, undersöka den där påsen som ligger och skräpar och så vidare.
Han har fått mycket utdelning genom åren när det gäller att hitta på egna grejer utan mig. Men nu, på en ny plats där det låg massor av jätteroliga leksaker på marken och på bord eller stolar, där det fanns fullt med hundar i burar och tillhörande ryggsäckar med spännande innehåll så var han med mig hela tiden.

Flera gånger tog han rätt beslut och även om nosen vädrade så stannade han och tog upp arbetet igen. Vi gjorde ett bra fritt följ, en halvtaskig vittringsapportering och en bra inkallning och förflyttningarna mellan momenten funkade klart godkänt. Bästa tävlingsträningen hitintills! Den halvtaskiga vittringsapporteringen handlar endast om för lite träning. Han visade tydligt på rätt pinne men var sedan tvungen att bara känna lite, lite på pinnen bredvid innan han gick tillbaka och tog rätt och kom in.

Medan jag och Dacke jobbade fick Totte träna på att var i bilen själv, hans (och mitt) hatmoment nummer ett. Jag lämnade honom med ett märgben och det funkade faktiskt.

Senare under dagen lämnade jag honom med ett tuggben, efter att ha suttit en stund på kofångaren och bara hållit honom sällskap och när han kändes lugn och nervarvad gick jag. Buren var då halvt övertäckt och han kunde inte se oss. Han började ändå yla och skälla men det var inte på värsta hysterinivån så jag hade bara ett öra mot bilen för att se vad som kunde hända. Efter åtta minuter tystnade han. Usch, det är en pärs det där.

På eftermiddagen tränade jag riktning in i rutan med Dacke och det gick faktisk över förväntan. Jag har nog inte tränat rutan mer än typ en gång det senaste året… Fanny och Tomas stod på varsin sida om rutan och turades om att belöna genom att kasta en rolig kampleksak in rutan när han var rätt. Så småningom kunde jag belöna bakifrån. Riktningen blev fin-fin till slut.

Sedan var det Tottes tur och han är faktiskt helt otrolig. Han tränar helt obekymrat trots hundar som skäller, leker och tränar precis intill honom. Vi jobbade på hoppstå – att han ska stå helt stilla när han landar. Han är nästan där – högerframtass åker ett steg fram ganska ofta och jag har klickat fel för många gånger.

Totte har NÄSTAN ”ge dig” på signalkontroll nu ;-). Ibland tar han dock ett hoppstå först innan han kastar sig ner på rygg med alla benen i vädret. Det ser fantastiskt roligt ut.

Även ”buren” förstår han så mitt löfte om att ha signal på två beteenden i slutet av denna vecka är i princip hållet. Jag lovar härmed två till i nästa vecka!

Totte fick ett litet träningspass på förmiddagen också, då jag försökte träna lite följa efter och fritt följ men han bara nosade och nosade. Jag blev så himla förvånad för han brukar ju vara jättebra på att hålla kontakt med härlig attityd. Men jag tänkte att det kanske har kommit en sådan där period i hans ålder som sådant börjar hända, suck… tills han äntligen snurrade runt några varv och satte sig och sket…

I kväll har höstens valpkurs startat. Fem valpar och en hel hög med mattar och hussar och lillmattar slöt upp och kastade sig oförskräckt ut i Slottskogen i ösregnet. Där tränade vi kontakt och började med inkallningsträningen.

Härliga valpar som trots ny miljö och massor kul att titta på kunde göra både det ena och det andra. Alla kunde dessutom leka jättefint med sina tvåbentingar så möjligheterna att belöna dessa vovvar ser strålande ut. Vilket betyder att möjligheterna till god inlärning ökar!

Vid teoripasset låg alla valpar trötta och nöjda och vilade, utom min Totte som pep nästan hel tiden. Till slut somnade han i husses famn.

Efter träning i ösregnet hade vi en teoristund inomhus kring vad klickerträning är där vi talade en del om att det inte är klickern som är grejen utan TÄNKET. Deltagarna hade jättebra frågor kring bland annat hur man gör när man inte ”får” säga nej när hunden gör något som man inte vill.

Ett väldigt konkret och bra exempel: En av kursdeltagarna hade observerat att familjens valp blir väldigt överaktiv och ”bitig” när den precis har ätit. Den biter då även familjens barn i händer och byxor och så vidare. Man vill ju självklart inte att det ska bli problem i relationen mellan barn och valp och den första instinktiva reaktionen blir kanske att ”fya” eller ”neja” valpen. Tyvärr är det just detta som kan ställa till det…

Så vad göra istället? Ett sätt är att tillrättalägga miljön så valpen inte får misslyckas. Att tugga på barnen i familjen får sorteras under rubriken ”sånt som vi inte vill att valpen ska göra” och om hunden gör något sådant så har den fått misslyckas. Min uppgift som tränare är att se till att valpen lyckas uppföra sig så som jag vill att den ska uppföra sig.

När hunden har sina överaktiva ”ryck” efter maten så skulle jag helt enkelt se till att barnen och hunden inte umgås precis då. Låt hunden leka med någon av sina leksaker eller ta tillfället i akt att köra ett litet träningspass där en del av maten serveras som belöning. Passa på att träna på beteenden som du kanske vill ha lite högre aktivitet i. Lek med hunden och få massor gratis; en bättre relation, ökade möjligheter till att belöna i framtiden, en härlig attityd.

Har ändå situationen utvecklats till ett misslyckande så skulle jag lugnt sära på hund och barn och avleda hunden så den får annat att tänka på. Att lugnt hålla i valpen så den sitter stilla en stund och varvar ner en smula kan också funka.

Bitandet är en period i valpens utveckling som går över och ju mindre vi fäster uppmärksamhet på beteendet desto snabbare försvinner det. Att ”neja” eller ”fya” beteendet blir en förstärkning vare sig vi vill det eller inte. I värsta fall kan det utvecklas till ett riktigt otrevligt problem.

Alltså: Rigga miljön så att din valp får göra rätt efter rätt (och vad som är rätt bestämmer du!). Om det ändå blir fel så gör ingen affär av det utan avbryt och fundera på vad du kan göra för att det ska bli rätt nästa gång! Det är faktiskt precis så enkelt som det låter ;-).

Nu är Totte snart fem månader och jag gjorde häromdagen en liten översyn av vad han kan. Och kom fram till det här:

Gosa massor, gärna näshångel.
Pipa när han vill ha något.
Skälla när det inte går som han vill.
Jaga fåglar (åh vad kul det är!)
Dra upp den där rottweilern till våldsam lek så möblerna välter.
Studsa upp och ner som en gummiboll.
Sova utsträckt på mattes kudde med nosen i mattes öra.
Komma när matte ropar, ganska ofta i alla fall.
Sitta och blåstirra på matte fast hon försöker lura och locka.
Gå fint vid sidan.
Hälsa oförskräckt på nästan alla, allra helst barn.
Kampa tufft som fan med mattes eller husses byxor.
Smita in i grannarnas trädgård där det står stor skyltar: Förbjudet för hundar.
Vinka.
”Ge sig”.
Hoppstå.
Backa.
Sitt.
Ligg.
Putta på handen.
Lyfta saker från marken och…
lägga dem i mattes hand.
Bära matskålen, lägga den i handen, få mer mat.
Gå fint vid sidan.
Springa till figuranter i skogen som leker och är skojiga.

På måndag börjar allvaret ;-D då Totte och husse (som nog är lite nervös) ska gå valpkurs, som jag håller så klart. Det ska bli skoj att träffa alla valpar följa deras utveckling och se hur det går för Totte och husse…

En plats kvar på valpkursen förresten! Kolla canis.se under Hundskolan – Göteborg.

I går var jag på tävlingsträningsstudiecirkel ;-) på Hundar i Kålltorp (HIK) här i Göteborg. HIK verkar vara en liten välskött och trevlig hundförening som ligger mitt bland husen i Kålltorp och som har en liten fin grusplan bland motionsspår och kolonilotter en bit bort.

HIK arrangerar en studiecirkel i tävlingsträning vilket ju är en himla bra idé. Så vi anmälde oss. Jag ska delta med båda hundarna men första gången var bara Dacke med.

Jag tänker använda tiden till att jobba enbart med hundarnas attityd och med Dacke handlar det om att behålla attityden under längre och längre pass och inte släppa mig för att hitta på annat.

Så då gäller det att hitta en riktigt bra belöning. Hög förstärkningsfrekvens i all ära men när det gäller att länga tiden med bibehållen attityd så är det hög kvalitet på belöningen som gäller.

Eftersom det är i övergångarna mellan momenten – transporterna – som vi får problem så bad jag tävlingsledaren om riktigt många transporter och kortare moment. Det blev nästan komiskt och jättebra hur hon sa ”och då kan du ställa upp här” och sedan ”nej förresten här eller nej här”. Vi flyttade runt och hon kom nära och pekade och drog med fötterna i gruset men Dacke lät sig inte rubbas. Det var bra!

Precis innan vi gick in på planen så hade jag fått låna Elsas gamla fuskpälskrage ;_) som Dacke var beredd att offra livet för. Jag måste besöka en second hand och köpa en gammal jacka med pälskrage och göra leksak av!

Den visade sig dock vara en alldeles för bra belöning – under de första transporterna och under det fria följet så pep och halvylade han… (Det gör han ytterst sällan under träning). Men han tystnade faktiskt och apporten gick hyfsat (lite väl mycket attackkänsla kanske) och inkallningen var helt underbar med så mycket härlig attityd att han fick pälskragen i belöning direkt efter. Han blev så glad att han slet sönder den… Förlåt Elsa! ;-P (Nu får jag handla två kragar istället.)

Inledningsvis gjorde vi en platsliggning och Dacke var helt klart störd av situationen som var ny: Jag insåg där och då att när jag går och gömmer mig så går jag alltid rakt bort från hunden eller möjligen lite snett bort. Men här var jag tvungen att gå en 90-gradersvinkel för att kunna komma ut genom grinden och gömma mig. Det gick inte! Jag fick gå tillbaka utan ens ha kommit bort från planen för han var på väg upp. Och han som ALDRIG reser sig ens på träning! (Jo en gång – på tävling – då han var tvungen att äta all kaninskit han hade lagt sig i – något vi aldrig tränat så det var ju helt förståeligt…)

Men å andra sidan – när tränade jag platsliggning med nio andra hundar senast? Man måste ju faktiskt träna för att bibehålla status på det man har… Läs gärna ett litet roligt blogginlägg av Håkon om det!

Det är så mycket enklare att tävlingsträna när man har bestämt sig för att det är attitydträningen som gäller. Det som inte funkar tekniskt ska tränas, tränas, tränas mellan gångerna så det givetvis blir bättre. Men att blanda teknik och attityd är helt enkelt dålig träning. Gud så skön den insikten är – den har verkligen underlättat min träning!

Så med Totte blir det lek, lek , lek och kanske några följa efter. Sen får vi se hur saker och ting utvecklar sig.
Kul var det, hur som helst!

Jag är just nu på kurs i Sølen i Norge, dit alla Canisinstruktörer och alla instruktörselever åker en vecka varje år för att hänge sig åt hundträning med likasinnade. (Hänge är faktiskt ett bra ord i sammanhanget…) Första dagen hade min träningsgrupp Maria Hagström som instruktör i lydnadsträning och det satte i gång många bra tankar och var överhuvudtaget utvecklande träning.

Så nu tänkte jag skriva lite om att skapa en bra grund för att få den hund man vill ha.

För att få till ett moment (till exempel apportering) så behöver min hund kunna ett antal delmoment (till exempel komma in vid min sida med apporten i munnen) och för att kunna dessa så behöver den kunna ett antal grundfärdigheter (ingångar, hålla fast).

Men för att detta ska kunna göras bra så är det några andra saker som behöver vara på plats. Dessa skulle man kunna kalla för grund-grundfärdigheter.
En grund-grundfärdighet kan till exempel vara lek och att leka på olika sätt, klara av störningar och ändå leka vidare och så vidare. Har du ingen bra lek med hunden så blir det svårt att belöna den. Kan du inte belöna din hund så blir det svårt att träna in alla de där grundfärdigheterna, delmomenten och momenten. En superviktig grund-grundfärdighet med andra ord!

I leken tränar jag dessutom en massa saker som jag sedan har stor användning av i både grundfärdighets-, delmoments- och momentträning. Till exempel att hålla hårt i leksaken, att springa fort med leksaken, att gå från hög aktivitet till att vara stilla med mera.

En grund-grundfärdighet som jag har identifierat som den kanske allra viktigaste för mig är min hunds attityd till träningen och till mig. Vi klickertränare har en tendens att snöa in på tekniska färdigheter så till den milda grad att vi glömmer bort hundens ”attitydfärdigheter”.

Detta handlar en hel del om det som jag brukar kalla att ”vara i bubblan”. Vad som händer från det att jag tar ut hunden tills att jag ska ut på en plan har betydelse. Vad vill jag att min hund ska ha för attityd när vi kommer ut på planen och ska träna det vi har bestämt? Om jag låter hunden gå och strosa, hälsa på andra, dra i kopplet och så vidare hur hjälper/stjälper det den attityd jag vill att hunden ska ha när vi väl kommer ut på planen?

I träningen med Maria Hagström har jag fått en fördjupad aha-upplevelse kring attityd. Hon menar att man ska sätta två sorters mål: Tekniska mål och attitydmål.

Jag kan genom mina belöningar ändra hundens attityd så att den är mer eller mindre ”på” beroende på vad jag vill att den ska visa upp. Om jag vill att min hund ska se ut som att den säger ”här kommer jag och jag är skitsnygg och tycker det här är superkul” i fria följet krävs det en annan typ av belöning än om jag vill att den ska se ut som att den säger ”jag tar det lite lugnt här då vid din sida”? (Hmm, kan någon vilja ha det senare…?)

Den höga eller låga aktivitet som väcks hos hunden av belöningen smittar alltså av sig i momentet. Läs gärna den förra meningen en gång till. Det låter så självklart enkelt men hur medvetet tränar vi egentligen?

Aktivitet och attityd hänger i hop även om det inte är samma sak. Men genom en viss aktivitetsnivå kan jag uppnå en viss attityd. Att min hund har rätt attityd har blivit en grundpelare som känns som något av det allra viktigaste när jag nu tränar min valp. Eftersom jag tränar för tävling så behöver jag hela tiden ha detta i åtanke.

Till exempel så belönar jag Totte mycket och intensivt (ofta med lek) för att han spontant söker upp mig vid sidan.
Och jag belönar honom lugnt och stilla med mat för att han sitter kvar.

Dagens tips är alltså: Tänk igenom de olika saker du vill att din hund ska göra och hur hunden ska utföra dem rent tekniskt. Fundera sedan över vilken attityd du vill att hunden ska ha när han utför dem.

För min egen del känns det som att attitydträningen är mycket, mycket viktigare än den tekniska träningen just nu när Totte är valp.

Medveten träning är så mycket bättre träning! ;-)

Att shapa Totte, 16 veckor och Dacke, åtta år är två rätt olika övningar.

Dacke vet ju att får han inte klick för det han försöker så försöker han lite till och lite mer och sedan byter han till ett annat beteende om det fortfarande inte lönar sig med det första. Och får han inte klick för det andra så byter han till ett tredje. Och får han inte klick för det tredje så byter han till ett fjärde.

Så där kan vi hålla på en rätt lång stund utan att han tappar fart och plötsligt är han i närheten av det jag vill ha och då blir det ett klick. Var på han upprepar det och det blir ett klick igen. Var på han upprepar det igen och då kanske det inte blir klick för nu vill jag ha något mer (högre tass vid vinkandet, ett steg till vid backandet osv).
Jag kan med andra ord bestämma innan vi börjar träningen vad det är jag vill shapa fram och sedan börja klicka för alla små steg i rätt riktning.

MEN när det gäller Totte däremot så är det han som bestämmer vad vi ska träna. Jag vill absolut inte utsätta honom för ovanstående träning. Lite frustration skadar inte men mycket frustration vill jag inte ha på min valp – inte på min vuxna hund heller för den delen.

Totte har väldigt lätt för skall. Jag har försökt att tänka att jag ska träna så korta pass med så mycket information (många klick) att han inte skäller. Korta träningspass med mycket information är två huvudsakliga framgångsfaktorer med valpen.

Hela passet med Totte är sammanlagt mellan 1-5 minuter långt. Max. Fem – sex klick i sträck brukar räcka, sedan behöver han någon form av liten paus; lekpaus eller gospaus brukar fungera bra. Där efter kan vi köra i gång igen.
Hur märker jag att det räcker med fem – sex klick? Ett sätt är att han kanske börjar göra annat; han tar en egen paus. Då vet jag att jag har hållit på för länge. Ett annat sätt som jag märker det på är att han börjar skälla. Då vet jag att jag inte har gett tillräckligt med information alternativt hållit på för länge.

När jag låter Totte bestämma vad vi ska träna så brukar jag studera hans rörelsemönster. Ser jag något kul eller något som han gör ofta så börjar jag fånga det. Ett exempel är när han ligger ner på sidan, ofta i sängen till exempel när han har sovit middag. Då gör han massor av roliga grejer; biter sig i framtassen, svansen och bakbenet eller drar med tassarna över nosen, viftar med framtassarna över huvudet eller sträcker ut sig i hela sin längd – liggandes på rygg. Har jag inte klickern tillgänglig så fångar jag beteendet med ett ”bra” och halar fram godis ur nattduksbordet, fickan, skålen osv. (För godis har man ju liggande lite här och där ;-D).

Med Totte är det så, har jag märkt, att det första träningspasset då jag ska fånga något nytt brukar gå lite halvkasst; det går inte framåt så mycket som jag skulle önska och det känns ofta lite vimsigt och rörigt. Men så till nästa pass (senare under dagen eller någon annan dag) så går det lätt som en plätt.

Jag vet inte exakt vad det beror på. Jag tror inte det har med mina träningsfärdigheter att göra; med Dacke går det nästan alltid väldigt fort från början. Kanske handlar det bara om mognad. Hur som helst så är det helt okej och det får vara så helt enkelt.

Summa sumarum: Med en valp – eller en cross-overhund – så låter jag hunden bestämma vilka övningar vi ska göra när jag shapar. Med en klickerklok och shapingklok vovve är det jag som (oftast men inte alltid!) har bestämt vad det är vi ska hitta på.

Inom kort kommer en liten film som visar hur jag jobbar med de olika hundarna.