Jag tycker det är så himla spännande att en av de mest rådande teorierna om hundträning härstammar ur ett missförstånd. Jag talar naturligtvis om dominansteorin.

En snubbe* sitter på 20-talet och studerar sina höns och konstaterar att hönsen är organiserade enligt en viss ordning när de har begärnsat med mat. Det finns en höna som hackar på alla, nästa hackar på alla utom den första, nästa hackar på alla utom de två första och så vidare till den stackare som inte hackar på någon utan blir hackad på av alla. Begreppet hackordning var fött.

Djurforskare världen över gick igång på denna upptäckt och kastade sig ut för att studera djurs sociala organisation. Eftersom hackordning i någon mån anspelar på att det är en fågel vi pratar om så började man istället prata om rangordning. Djur högt upp på rangordningsskalan ansågs vara dominanta och de längre ner subdominanta.**

Efter flera årtionden av forskning som på olika sätt bekräftade dominansteorin började den ifrågasättas på 60-talet.

Och det är här missförståndet kommer in i bilden. Eller missen kanske man ska kalla det. Eller varför inte kalla det en forskarblunder? För nu kom man på att nästan alla studier var gjorda på djur i fångenskap eller djur som hade begränsade resurser av olika anledningar. Hoppsan! Lite brister i den forskningen eller?!?

Etologen och forskaren Per Jensen skriver: ”Mycket på grund av att det är relativt enkelt att studera dominans inom grupper med begränsad resurstillgång, har man förbisett många andra faktorer i flockens dynamik.
Rangordningen är ju en frånstötande faktor – den bidrar till att hålla individer så långt från varandra att aggression inte ska behöva uppstå. Man inser förmodligen lätt att det måste finnas ännu starkare och mer betydelsefulla attraherande faktorer. Annars skulle inte djur leva i flock.”

Från att ha trott att djur organiserar sig utifrån denna aggressiva teori om dominans har vetenskapen istället upptäckt att flockdjurens relationer snarare verkar vara vänskapliga och till och med ömsinta!

Etologiprofessor Per Jensen hävdar dessutom att vi har gjort om hunden så mycket att vi inte kan jämföra den hur som helst med vargen.***

Åh, det är verkligen dags för ett paradigmskifte i hundmänniskovärlden! Det är dags att ifrågasätta rådande ordning och på allvar bryta de normer som råder kopplat till dominans och aggressivitet i relationen hund och människa.

En annan framstående forskare som gärna diskuterar dominansbegreppet och som bland annat säger ”alfasyndromet är helt ute” är vargforskaren Runar Naess.

Och för er som vill ha mer på fötterna, som vill inspireras och lära, så rekommenderar jag följande seminarie, arrangerat av Canis-kollegorna på avdelning Halland:

EN HELDAG MED NORDENS FRÄMSTA VARGFORSKARE:

Runar Næss kommer till Halland den 8 maj!

•Dagen kommer innehålla:
–Myter och fakta om varg –vad vet vi idag som vi inte visste igår?
–Flockdynamik –hur fungerar flocken hos varg och hos hund. Är det någon skillnad?
–Dominans och ledarskap –det är inte alltid som du tror…
–Rädsla och osäkerhet –varför är det orsaken till de flesta beteendeproblem?
•Var: Medborgarhuset i Tvååker
•När: Söndagen den 8/5 klockan 9.00 –17.00
•Pris: 450 kr/person
•Anmälan : Senast 23/4 via hemsidan www.gladjeklick.se alternativt 070-358 11 09 (Magnus) eller 070-370 81 51 (Ann-Sofie).

 

*norske psykologen Thorleif Schelderup-Ebbe
** etologiprofessor Per Jensen, Hundsport ochHundMagazinet (nr 1-2 2003).
*** Per Jensens braiga föredrag inspelat på Adventure Dog 2010:
http://urplay.se/162012

Mer av Per Jensen:

http://www.dogma.nu/artiklar/den-missuppfattade-dominansen
http://ghk.hundkontakt.se/Jensen-dominans.htm

Även idag har jag haft ett hyfsat bra träningspass med mycket tystnad även om det idag böljade lite mer fram och tillbaks och slutade med flera pip.

Första och andra treminuterspasset var han helt tyst och han satt i sitt kvar i 40 respektive 50 sekunder.

Tredje passet fick jag hybris och försökte länga till en minut men då kom det ett pip efter 50 sekunder. Jag skulle naturligtvis ha varierat tiden och inte bara ökat den. Ändå satt han på andra försöket tyst i 40 sekunder.

Fjärde passet fick jag ett pip efter 15 sekunder. När vi började om satt han i 40 sekunder innan belöning.

Femte passet satt han helt tyst och fick belöning efter 45 sekunder.

Sista passet pep han högt och gällt efter två sekunder (!) därefter efter 30 sekunder igen. Vi kunde avsluta med tystnad i 30 sekunder.

Jag har ingen aning om varför det böljade så här. Det viktigaste nu är att jag vet att det går att träna fram tystnad, nu ska jag bara fortsätta på ett sätt så jag kan generalisera kunskapen (”om jag är tyst får jag träna och jag får belöning, piper jag blir det ingen träning och ingen belöning”) till alla möjliga beteenden och situationer. Vi är långt ifrån i mål men det är belönande att göra framsteg!

Jag har däremot börjat tänka mycket på vilka situationer som jag ska bli lika konsekvent när det gäller att vara tyst, i vardagen, inte minst den vardag som har med träningen att göra på ett eller annat sätt. Inspirerad av Siv (det är vekligen roligt att ha en träningskompis som håller på med samma typ av träning fast hon är 100 mil bort: http://amokk.no/2011/03/prosjekt-pip-del-3/comment-page-1/#comment-1987) så började jag formulera några tankar som växt på sistone. Nämligen i vilka andra situationer än rena träningssituationer som jag kan och bör träna bort ljud i.

Jag har jobbat en del med vardagsljudandet sedan Totte varit valp men har aldrig haft ambitionen att få honom helt tyst i vardagen. Helt enkelt för att det skulle vara sjukt svårt eftersom han kommunicerar mycket med ljud och det är dessutom inte bara av ondo. Några exempel på hur jag tränat att ta bort ljud tidigare:

1. När vi ska gå ut genom dörren för att promenera. Innan vimsade han runt och pep, eller satt vid dörren och trampade och pep. Nu ligger båda hundarna lugnt och stilla tills jag har tagit på mig alla kläder, hängt på mig bälte och koppel och packat godis. I början belönade jag att ligga stilla och tyst ofta men nu brukar jag bara belöna med att släppa dem fria och öppna dörren när vi ska gå.

2. Totte är värsta gostrollet och kommer gärna på morgonen och vill gosa, när jag vill sova. Om jag eller husse då slutade gosa så började han pipa… varpå vi såklart fortsatte klappa honom, hmmm… Det här gör han fortfarande ibland men nu har jag helt enkelt gjort så att jag vänder mig om och låtsas somna om i fall han piper. Då ger han sig ganska snart och somnar om han med. :)

3. När han ska få sin mat kan han sätta igång att pipa men här gäller det bara att vänta ut honom och inte servera den förrän han är tyst.

Just nu har jag fram för allt två situationer som jag verkligen vill förändra:

1. I bilen. Så fort jag slår av tändningen på bilen så sätter Totte igång att skrika som en stucken gris. Det gör han tills jag öppnar bakluckan. Öppnar jag sedan inte buren fort nog så sätter han igång igen. Här får jag ju bara stå ut och göra allting långsamt. Inte öppna baklucka eller bur förrän han är helt tyst och lugn. Kanske inte ens gå ut ur bilen innan han är tyst. Detta tycker jag är lite svårt, för han verkar ha en hel del burångest. När jag öppnar buren så flyger han ut som skjuten ur en kanon rakt in i min famn där han klamrar sig fast som en skeppsbruten vid en flotte… Jag skulle också kunna ta ut bilburen och träna med den i en mindre laddad situation och sedan flytta in träningen i bilen.

2. På filten när jag tränar Dacke. Totte kan ligga och vrålskälla på filten när jag tränar Dacke, det roliga är att han ligger kvar. Oftast piper han dock, med olika styrka. Jag ignorerar honom totalt tills han är tyst. Han måste vara tyst i minst fem sekunder innan jag kastar godis till honom. Men jag tycker inte jag får någon större framgång här, förmodligen behöver jag även här ta bort möjligheten till belöning mer kännbart. Om han låg i en bur hade jag kunnat täcka över den.

Överhuvudtaget så tror jag att Totte skulle må väldigt bra av ännu fler övningar där han måste träna på sin självkontroll. En del av självkontrollen handlar ju onekligen om att vara tyst. På filten kan jag träna med lite mindre svåra störningar än att jag tränar med Dacke (som kanske är den svåraste utmaningen han har på filten). Jag kan till exempel göra mycket omvänt lockande med leksaker och med att jag först går ifrån filten det gillar han inte) och sedan springer i full fart från filten och så vidare. (Som burträning med andra ord).

Jag vill inte träna den allra svåraste situationen först, utan gärna börja med en lite enklare för att sedan steg för steg göra det svårare. I all min andra träning är kriteriesättningen ju jätteviktig och jag är noga med att höja kriterierna lagom mycket för att han ska klara av att lösa uppgiften men tillräckligt för att det ska vara lite utmanande. Denna träningen skiljer sig ju egentligen inte från något annat vi gör, så det jag behöver göra nu är att sätta upp vettiga kriterieplaner till de olika övningarna. Och komma på ännu fler övningar.

 

 

 

 

 

Totte och jag har haft några vilodagar men igår satte vi igång med kedjorna igen. (För dig som inte följt min träning att ta bort pip/ få mer tystnad så kan ni läsa om det här.) Min andra kedja, som jag nu har tränat i fyra dagar, sex gånger per dag, såg ut så här:

Luktdiskriminering (30 sek)

Sitt kvar (ca 30 sek)

Frivilliga sitt från stå (30 sek)

Frivilliga läggande under gång (1 minut)

Första dagen hade jag nio pip och andra dagen tio. Pipen kom fram för allt på sitt kvar men också en del på sitt från stå.

Jag tror att det i dessa två övningar handlar om två olika sorters pip, i sitt kvar handlade det om förväntan och i sitt från stå handlade det om att han inte förstod uppgiften (jag fick mixtra en del med den för han sätter sig så att han flyttar in rumpan och är stilla med framtassarna, jag vill ha tvärtom).  När han förstod vad jag ville så slutade de pipen helt att komma. (Här har jag börjat fundera på om jag ska pausa på olika sätt, mer om det vid ett annat tillfälle).

I sitt kvar använde jag de två första dagarna en skål med godis som externbelöning. Efter fem eller tio sekunder pep han. När jag då tog undan skålen ”OJ, hoppsan, ett pip!” och gav Dacke godiset (rätt gräsligt negativt straff om ni frågar mig!) för att sedan börja om igen med övningen, så kunde han varje gång sitta längre utan pip, ungefär tio till femton sekunder. Men varje gång vi gjorde övningen på nytt i en kedja så pep han efter fem – tio sekunder.

Ingen lärdom dragen där kan man tycka. Men så var vi, efter två dagar utan träning, ute och tränade med Elsa och Diesel. Jag hade glömt skålen och tog fram hans älsklingsleksak, en liten pipgubbe och satte den som externbelöning. Han pep efter fem sekunder. Jag började då leka lite med den själv och lekte lite med Elsa. Detta gjorde honom väldigt upprörd; han skällde ut mig efter noter, fortfarande sittandes stilla dock. Jag fortsatte att leka utan honom och lät honom sitta tyst en stund innan vi började om igen. Nästa gång han pep gjorde jag samma sak, denna gången skällde han inte på mig.

Därefter slutade vi träna för dagen utan att ha förbättrat statistiken alls.

OCH SEDAN FICK HAN SOVA PÅ SAKEN.

Idag när vi tränade var jag åter inomhus med skål men han var HELT tyst igenom alla sex passen! 100 procent tystnad!

OCH vi kunde öka tiden han skulle sitta stilla tyst från tio sekunder till femtio sekunder på de sex treminuterspassen. Inte tillstymmelsen ens till ett litet väsande! Han sitter blickstilla med blicken på mig, jag däremot tittar inte på honom utan snett åt sidan.

Duktig liten cocker! Jag ser redan fram emot träningspasset i morgon för att se om detta var en lycklig slump (det tror jag inte) och hur det kommer att gå då.

 

 

 

 

I dag var allra bästa Elsa och hennes Diesel och Ludde här och lekte med mig, Totte och Dacke. Elsa och jag driver Canis Hundskola avdelning Göteborg & Kungsbacka ihop. Vissa personer är så otroligt lätta att jobba ihop med och man bara passar ihop sådär suprebra, så är det med Elsa och mig. Kanske för att Elsa är mer av en naturvetartyp och jag definierar mig mer som beteendevetare ;O)… Hur som helst har vi väldigt roligt ihop när vi håller kurs, vilket jag hoppas och tror märks på våra kurser.

I går kom vi på att vi inte har någon bild där alla individer på avdelningen är samlade, så vi försökte samla oss till en sådan. Inte det lättaste…

 

Efter fotograferingen tränade vi både lite lydnad (antipip-träning för min del så klart) och gick spår. Totte plockade i dag, för första gången, en pinne i spåret. Hurra! Jag trodde aldrig han skulle bry sig om pinnarna eftersom att spåra är så självförstärkande för honom. Men vi har så klart värdeladdat pinnar ett tag och innan spåret fick han delar av sin middag för att plocka en pinne som vi ”råkade” promenera över. Han fick resten av middagen som belöning när han sedan tog en pinne i spåret.

 

Nu har Totte tjatat och tjatat om att få använda sin grundkompetens (jaga fåglar och gärna lite annat smått och gott) så till slut har jag gett med mig. Vi SKA gå en grundkurs för jakthundar. Och givetvis ska vi då gå för den bäste, som enbart jobbar med positiva metoder, något annat är uteslutet.

Därför arrangerar Canis avdelning Göteborg och Kungsbacka en grundkurs i jaktdressyr för spaniels med Thomas Stokke. Här kommer kursbeskrivningen:

Denna kursen passar för dig med stötande fågelhund som under en helg – med möjlighet till fortsättning ytterligare en helg – vill börja lära dig verktyg för att lära in jakthundens grunddressyr med positiva metoder.

Som alltid blir det undervisning i små grupper och övningarna läggs upp efter varje enskild hunds nivå.

Du anmäler dig till en kurshelg i taget. Den första hålls i Göteborg/Kungsbacka-området den 14 – 15 maj. Därefter kan den som vill anmäla sig till en fortsättningshelg då kursen hålls i Fjugesta (Örebro) den 11-12 juni. (Du kan givetvis anmäla dig till även den helgen redan nu).

Tema för kurserna är bland annat:
•    Belöningar för jakthundar
•    Självkontroll och avslappning
•    Gå fot
•    Sitt/stadga
•    Sök
•    Stadga på fågel
Instruktör: Thomas Stokke

Thomas är utbildad klickerinstruktör genom Canis Hundskola.

Han jagar och går jaktprov med både vorsteher och setter, och jagar med sin cocker.

Thomas har tränat och tävlat med nio egna hundar av sex olika raser inom jaktprov, lydnad, spår, sök, agility och vallning. Läs mer på klickerklok.se

Observera att deltagarna själva ansvara för logi och uppehälle båda kurshelgerna.

Första helgen kostar 2800 kronor inklusive moms. Andra helgen kostar 2500 kronor inklusive moms. Observera att här kan du endast anmäla dig till första helgen.

För anmälan till fortsättningshelgen i Fjugesta kontakta Thomas på thomas@klickerklok.se

Om du har frågor kan du kontakta Lena på lena@canis.se.

Välkomna!

Här kommer en liten filosofisk fundering.
Häromdagen fick jag en kommentar på bloggen från Helena, som fick mig att tänka till.

Hon skrev, efter att ha visat nyfikenhet på min träning och önskat mig lycka till, att hon hade en invändning: ”ditt huvudfokus är väl på tystnad och ingenting annat?”.

Det var en väldigt bra kommentar som fick mig att fundera över vad mitt huvudfokus faktiskt är, och vad det får för konsekvenser för min inställning till träningen.

En av grundprinciperna i klickerträningär att vi formulerar vad vi VILL HA inte vad vi INTE vill ha. Ett klassiskt exempel är ”min hund hoppar när den hälsar, det vill jag inte”. Okej men vad VILL du att hunden ska göra då? ”Ha alla fyra tassarna på marken när den hälsar”. Fint. Då tränar vi det.

Det tänket har två fördelar; jag måste formulera mig positivt och konstruktivt och jag måste bli konkret. Att säga ”jag vill träna att min hund inte hoppar” är vagt och rymmer 100 tolkningsmöjligheter, och blir därmed svårtränat.

Jag har i perioder sedan Totte varit liten valp haft fokus på att träna tystnad. Jag har fram för allt jobbat med positiv förstärkning av tystnad och haft som krav att han måste vara tyst för att få börja träna.

Det har inte räckt hela vägen. Så nu har jag börjat ha fokus på pipet istället för tystnaden. Det gör att jag upptäcker helt andra saker och plötsligt öppnar sig fler möjligheter till MER TYSTNAD. Men det är faktiskt så att huvudfokus just nu är på pip. Inte minst om jag väljer negativt straff som arbetsmetod (utebliven belöning vid fel beteende).

Faran med det är, som jag ser det, att jag blir så upptagen av att höra pipandet att jag glömmer att bekräfta och vara nöjd med all tyst träning jag faktiskt får. Att jag skulle kunna fastna i att hitta fel så jag kan straffa dem. (Obs! Endast genom negativt straff!)

Men jag tänker samtidigt att den faran motar jag bort genom att jag ju faktiskt väldigt mycket vill att det ska bli mindre och mindre pip vid varje träning. Jag försöker alltså inte provocera fram pip utan träna väl så han ska klar av att vara TYST. Jag belönar också för tystnad. Ibland vet jag att det kommer bli svårt för honom och om han ändå lyckas vara tyst i ett sådant läge så belönar jag för det. Om han fattar det är en annan femma.

Man skulle kunna tänka sig att jag dock mäter tystnad istället för pip. För att ha ett mer positivt anslag. ”Så här mycket har tystnaden ökat”.  :o)

Att mitt huvudfokus nu är på pip är ett medel för att nå målet – tyst träning. Tätt efter huvudfokuset kommer fokus tystnad. Kanske byter de plats igen när vi kommit längre i träningen. Men slutmålet är förstås tystnad.

Men just nu tycker jag faktiskt att mitt huvudfokus är pip. Eller…?

Förresten så har jag nu tränat i två dagar med min nya kedja. Jag upptäcker nya saker hela tiden, det är verkligen lärorikt. Återkommer om detta!

 

NU är första etappen av antipipträningen med Totte avklarad. Fem dagar med samma kedja, sex treminuterspass om dagen (i rad, med lite pauser emellan).

Det absolut svåraste för mig har varit att faktiskt ha NOLL TOLERANS. Det har jag inte lyckats med. Jag har låtit små, små minipip som är så korta att jag liksom inte hinner notera dem förrän några sekunder efteråt, slippa undan och inte tagit den obligatoriska pausen. Så här har det sett ut:

dag 1: 12 pauser men 15 pip
dag 2: 11 pauser men 16 pip
dag 3: 9 pauser men 10 pip
dag 4: 7 pauser men 11 pip
dag 5: 6 pauser men 7 pip

Antal pip har med andra ord minskat med ungefär 50 % från dag ett till dag fem. Min förmåga att höra pipen och ta en paus har ökat.

En annan sak är var i kedjan han har pipit. Kedjan har sett ut så här: Stimuluskontroll av sitt, sitt upp, stå, ligg och snurra. Platsliggning. Frivilligt backande. Frivilligt stå från ligg.

Av 59 pip har 43 (!) kommit under stimuluskontrollträningen! Pipen kommer nästan varje gång mitt i rörelsen, alltså efter jag har sagt kommandot och efter han har påbörjat rörelsen.

Vad betyder det? Totte har ju alltid haft svårt med kommandon, att skilja dem och att förstå vad de betyder. Det beror på att jag började alldeles för sent med att sätta kommandon på beteenden, om denna sjuka har jag skrivit massor i bloggen. Det har dock blivit bättre, för vi har tränat det väldigt mycket hela vintern. Han utför nästan alltid rätt beteende till rätt kommando numera. Men blir det en konflikt i honom, på något vis, när kommandot kommer? Har det med förväntan att göra?

Jag tror fortfarande att det finns pip och pip. Cecilia skrev en klok kommentar om detta, om skillnaden mellan frustrationspip och förväntanspip. Pip som handlar om förväntan och pip som handlar om frustration i bemärkelsen”jag fattar inte vad du menar/jag ska göra”.

Båda två härstammar ju från någon slags frustration…eller? Jag tänker mig att förväntan är en slags frustration som säger ”ge mig bollen nu då, jag vet ju att den ska komma, ge mig bollen, ge mig bollen!”. Jag upplever också väldigt starkt att om jag inte ger bra och tydlig information om vad jag vill att vi ska göra, till exempel vid shejping av ett nytt beteende, så kommer det pip. Det pipet menar jag handlar mer om ”jag fattar inte vad du vill att jag ska göra”.

Sedan finns det ju pip som handlar om ”jag vill vara med” till exempel om jag tränar Dacke så piper Totte ganska högljutt ibland. Kan ju vara ren frustration snarare än kopplat till förväntan. ”Jag vill vara med-frustration”.

Alltså, jag har inte den färdiga svaren här, jag försöker bara utforska något som är väldigt intressant. Så ni får gärna dela med er av era funderingar.

Om vi återgår till resultatet av min träningen de första fem dagarna så berättade Anna Haeggblom Bjellå (ni som finns i närheten av Göteborg har väl inte missat att anmäla er till föreläsningen som hon ska ha?) häromdagen att hon i början tränade beteenden som handlade mer om att göra en sak en lite längre stund. Till exempel ligg kvar, framförgående eller beteenden med stadga och uthållighet där hunden gör samma sak hela tiden.

Okej, Totte har på de här fem dagarna blivit tystare. Varför? Jag tror det handlar om att jag tränat väl. Treminuterspass, kedjor som han lärt sig känna igen, uppmärksamhet på att belöna beteenden som jag vet kan var lite svåra och framkalla pip samt att jag tagit lugnande pauser som försatt honom i en lugn känsla.

Jag tror INTE det handlar ett dugg om att han kopplat ihop pauserna med att möjlighet till belöning försvunnit.

Så då blir nästa fundering: Ska jag tålmodigt fortsätta med denna noggranna, lugna träning där han verkar bli coolare och därmed piper mindre och se hur långt den bär oss i kampen mot pipen? Eller ska jag lägga in ett mer kännbart negativt straff (det vill säga att vid pip blir konsekvensen att belöningen försvinner och därmed möjligheten att få den)?

Jag skulle till exempel kunna ha en extern belöning som jag tar upp och gömmer så fort han piper, samtidigt som jag säger typ ”hoppsan hejsan lilla gubben nu blir det ingen boll”.

Anna jobbade ju mer på det sistnämnda viset. Det kombinerade hon med att hon undvek alla beteenden där pip kom exakt samtidigt som utförande tex vid ett sitt, vid gripandet av apporten osv. Det skapade bara osäkerhet hos hunden att bryta mitt i det exakta utförandet. Med andra ord ska jag nog INTE träna stimuluskontroll i detta läget, det är för tidigt.

Anna mätte ju lite annorlunda jämfört med mig; hon mätte antal sekunder hunden pep vid varje pass. Från hennes första till femte dag gick hon från att han var pausad 91% av tiden till 0%.

Det ni!

Hör du till en av dem som tycker att något av det svåraste som finns inom hundträning är att träna bort pip och ljud hos en hund? Du är inte ensam. Många duktiga tränare har gett upp tanken att starta en annars fantastisk hund på grund av ljud.

Hundtränaren, instruktören och domaren Anna Haeggblom-Bjellå har genom ett planerat och strukturerat träningssätt kommit fram till hur man kan träna hunden till att ljuda mindre!

Nu kommer Anna till Canis avdelning Göteborg & Kungsbacka för att under en föreläsningskväll beskriva den systematiska metod som hon framgångsrikt har praktiserat. Föreläsningen handlar i första hand om ljud men Annas träningssätt ger även idéer och inspiration till hur du kan lösa andra felbeteenden genom en tydlig och positiv träning. Det här är dessutom en föreläsning för alla som vill bli duktigare på att planera och utvärdera sin träning!

Anna Haeggblom-Bjellå är sedan många år aktiv som hundtränare, tävlande, instruktör och domare och har tävlat elit i alla bruksgrenar samt deltagit i SM och NM i skydd.

Anna (nedan med sin hund Obama): ”Träning att få bort ljud startade 26 januari 2010. I maj samma år klarade jag  uppflyttning från lägre spår och lägre sök med ett enda litet gnäll i lydnaden i den ena tävlingen. Ganska OK, tycker jag”

Välkomna till föreläsningen med Anna!

NÄR? Den 12 april klockan 18-21

VAR? På Göteborgs skytteklubb (Hundar är ej tillåtna i lokalen!)

HUR? Föreläsning med möjligheter till frågor och diskussion!

ANMÄLAN? Görs genom att fylla i formuläret på www.canis.se, gå till Hundskolan välj avdelning Göteborg & Kungsbacka, välj föreläsningen och fyll i dina uppgifter. Anmälan är bindande. Du får en bekräftelse på din anmälan.

KOSTNAD? 250 kronor (inklusive moms) per person. Efter anmälan får du en faktura.

ÖVRIGT? Fika med dryck, macka och något gott ingår.

FRÅGOR? Maila elsa@canis.se eller lena@canis.se

Välkomna till en kväll med ett spännande tema!

Önskar Elsa Blomster & Lena Gunnarsson
Canis avdelning Göteborg & Kungsbacka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Redan vid första passet dag 1 upptäckte jag att det kändes som för kort tid att bara köra tre pass x tre minuter, så jag körde alla sex på raken. (Hade först tänkt köra två korta pass per dag). Det är 18 minuters effektiv träning, inte så länge med andra ord. Mellan varje pass vilade Totte några minuter på sin filt medan jag skrev ner vad som hände och när.

Nummer ett just nu är ju att Totte ska fatta att pip leder till paus, det vill säga ingen träning, och det innebär ju att belöningen inte är inom räckhåll just då. Jag tror inte att han har fattat det än men däremot verkar han bli lugnare (och piper mindre – och fram för allt lägre – se längre ner i texten) av (gissar jag) två andra skäl:

1. Han blir lugn av att jag, när jag pausar honom, klappar honom på bröstet en stund.

2. Han blir lugn av att han förstår vad vi tränar. Jag gör ju samma kedja varje gång och han har med andra ord möjlighet att känna igen sig.

Dessa två upptäckter är ju knappast överraskande, det här har jag konstaterat förut, så det är en bekräftelse helt enkelt. Fast jag kan ju inte helt säkert VETA varför han blir lugn och piper mindre just nu – jag kan bara konstatera att det blir han och det är huvudsaken.

Så här ser kedjan ut som jag kör de första fem dagarna:

Jag börjar en minut med stimuluskontroll av några (alla eller nästan alla) av följande beteenden: Sitt, ligg, stå, snurra, samt sitt upp. Jag håller på med detta i en minut.

Därefter tränar vi platsliggning vilket inte är särskilt avancerat, vi har bara kommit till att jag vet hur han ska ligga när han ligger ner och så försöker jag kvalitetssäkra det, dvs länga tid och störa. (Han ska ligga platt med hakan i backen mellan frambenen som är lite utåtvinklade och bakbenen längs med kroppen, med samma vikt på båda sidorna av kroppen). Detta gör vi i 30 sekunder.

Efter det är det dags för frivilligt backande. Ett moment som jag inte tränat på länge och som jag vill länga antal steg på. Det tränar vi i 30 sekunder.

Slutligen tränar vi frivilliga skiften från ligg till stå i 1 minut.

Kedjan ser alltså ut så här:

1. Stimuluskontroll (1 min)
2. Platsliggning (30 sek)
3. Frivilliga backande (30 sek)
4. Frivilliga skiften stå från ligg (1 min)

Den första dagen fick jag fyra pip redan under första treminuterspasset och alla fyra var under stimuluskontrollträningen. Jag kom inte längre än till den.

Pass två kom pipen först på moment 3, backandet, och jag fick aldrig fram något backande. Två pip sammanlagt.

Pass tre hade också två pip, båda på stimuluskontrollträningen.

Pass fyra hade två pip, ett i slutet av moment 1 och ett vid backandet.

Pass fem hade jag ett pip, återigen i moment 1. Nu hann jag börja jobba med sista momentet också.

Pass sex var nästan en kopia av pass fem; pip i moment ett och hann jobba med sista momentet.

Det här är ju ingen vetenskap, och jag vet inte om jag någonsin kommer får svar på VARFÖR han piper mindre. Men om det fortsätter att utvecklas åt rätt håll kan jag ju konstatera att det som skiljer sig från min tidigare anti-pipträning är att jag aldrig brutit varje gång och inte heller tagit någon strukturerad paus de gånger jag har brutit.

Men jag mäter ju inte allt i den här träningen… Tex hur ser mina kriterier ut vid varje enskilt pass? Hur många klick? Vilka kommandon verkar han ha svårare för och vilka har jag med i det enskilda passet? Vilka belöningar har jag?

Belöningarna antecknar jag i och för sig men det andra kan jag inte hålla i huvudet och skriva ner.

Det går inte heller att dra några egentliga slutsatser redan nu, efter två dagar, men det ska bli intressant att se hur det fortsätter.

Jag har också upptäckt att det är SKITSVÅRT att bryta vid varje pip! Det kommer nämligen små, korta ibland lite väsande pip som är så korta att innan de når min hjärna så jag kan reagera och ta en paus så har det gått flera sekunder. Det innebär att jag bryter rätt så långt EFTER pipet. Vid första passet släppte jag igenom tre -fyra sådana pip fast jag inte alls hade tänkt det. Andra dagen släppte jag igenom hela fem. Jag hade femton pip första dagen och elva andra passet, men då var det alltså fem pip av dem som var så små att jag knappt hörde dem under andra passet… Dessa två dagar har pipen alltså minskat lite men fram för allt  i styrka :).

Ska bli kul att se hur det här utvecklas!

 

Nu har jag formulerat mig kring hur jag ska försöka arbeta med att få bort Tottes pip i träningen.

Arbetssättet nedan utgår ifrån den modell som Anna Haeggblom Bjellå har arbetat fram för att få bukt med sin ljudande tävlingshund. Anna är tränare, domare och tävlingsmänniska som bla startat på elitnivå i alla bruksklasser samt startat i SM och NM i skydd. (Anna kommer för övrigt till Canis avdelning Göteborg & Kungsbacka den 12 april för att hålla föreläsning på temat ljud och belöningar – läs mer om det på Canis hemsida!)

Anna har varit vänlig nog att bolla upplägget för min träning per mail och jag har fått flera bra tips på smarta lösningar. (TACK!)

De flesta av oss känner säkert igen de olika delarna i modellen. Men det är helheten som känns klart intressant. Det som jag inte arbetat med förut i Annas modell är noll tolerans för ljud, hur jag dokumenterar för att kunna mäta förbättringen samt att ha ljud som huvudfokus under en viss tid. Dessutom innebär hennes modell med fullt fokus på ljud tid även en rivstart á la hjärntvätt som jag gillar… ☺

Modellen känns systematisk och vettig, det ska bli intressant att prova den och även se om jag kan utveckla den!

Att planera och utvärdera min träning är jag rätt bra på och ibland är det roligt och nyttigt med ren statistik tex när man praktiserar 80%-regeln i olika situationer. Men det är väldigt roligt att få nya sätt presenterade för sig och Annas sätt att mäta tiden hunden är pausad för att den har låtit är klart spännande. Jag tänker mig att resultatet borde kunna presenteras i en snygg graf efter ett antal veckor ☺. Me like.

Som vanligt gäller att planera träningen noga och detaljerat. Jag kommer fortsätta med mina rutiner som jag har byggt upp för att minska pip, som till exempel att alla starter sker från filten.

HUVUDFOKUS PÅ PIP
Mitt huvudfokus kommer nu vara på pip, vilket kräver extra mycket av mig eftersom jag samtidigt kommer att träna något faktiskt, ett eller flera beteende/moment som givetvis också behöver min uppmärksamhet. (Mer om det längre ner).

PAUS VID PIP
- OM han piper bryter jag med lugn och vänlig och nästan lite beklagande röst, mitt felkommando blir ”lille gubben”. Jag sätter mig med honom framför mig mellan knäna och klappar honom på bröstkorgen. I tio sekunder ska han vara tyst. Sedan fortsätter vi.
OM han piper inför start av träningen måste han vara tyst i tio sekunder innan han får starta.

INTE ETT LJUD
- Jag ska ha NOLL TOLERANS för pip i alla träningssituationer. I vardagen har jag sedan Totte var valp tränat bort en del pip. Men han låter en hel del i olika situationer och de flesta försöker jag bara ignorera. Vissa pip vill jag också ha – att be om att få gå ut eller komma in genom dörren till exempel eller om han har ont någonstans.

KORTA PASS
- Jag kommer att sätta klockan varje gång jag tränar och köra treminuterspass.

DOKUMENTERA OCH UTVÄRDERA
- Varje pass ska jag dokumentera antalet samt längden på de time-outs jag gör och kan genom detta mäta tiden under varje pass som jag har en paus. Jag kommer göra dagliga avstämningar för att se hur veckans träning gått framåt. Varje träning bör ju helst gå framåt, även om det är små steg inledningsvis.

FEM DAGAR och FEM VECKORS TRÄNING
I fem veckor kommer jag arbeta enligt ovan, därefter ska jag göra en ordentlig utvärdering. Under den här tiden kommer jag till en början inte lära in några nya lydnadsbeteenden, däremot utveckla sådana som jag redan påbörjat.

Anna beskriver hur ljudet ökade varje gång hon bytte moment eller miljö och att även dagsform kunde påverka. Men i takt med att hon generaliserade momenten till nya miljöer minskade pipen fortare och fortare.

De första fem dagarna ska jag kopiera Annas arbetssätt och göra 30 träningspass (på vardera 3 minuter) under fem dagar. Under dessa dagar ska jag arbeta med några (samma)utvalda beteenden varje gång. Därefter, om det går bra, kommer jag lägga in andra beteenden och som sagt träna i nya miljöer.

FOKUSERA PÅ NÅGRA BETEENDEN
De här beteendena kommer jag ha med under de första fem dagarna:

• Stimuluskontroll av stå, sitt, ligg, snurra och rulla inklusive skiften mellan dem (1 minut)
• Platsliggning (30 sek)
• Frivilliga backanden (30 sek)
• Frivilliga skiften mellan ligg och stå (1 minut)

Jag kommer göra dem i ovanstående ordning. Ju mer pip desto färre moment kommer jag hinna göra. Jag kommer att belöna med godis. Jag sätter flygande kriterier. Jag vill inte att majoriteten av de tre minuterna ska ägnas åt pip-pauser, blir de det så har jag gjort det för svårt. När tre minuter är slut leker vi.

Därefter får han vila på filten medan jag skriver ner hur träningen gick och sedan kör vi två tre-minuterspass till. Om jag gör så två gånger om dagen i fem dagar blir det 30 pass…

Vissa av de här momentet väljer jag för att jag vet att de sällan har ljud och andra för att de ofta har ljud. Jag tänker mig att det är viktigt att jag varje gång har med både några svåra och några lätta, så att vi kan få jobba på sammanhängande också. Efter fem dagar med samma beteenden kommer jag byta ut några av dem. Så småningom kan vi då närma oss de som är riktigt svåra…

Jag väljer medvetet bort några delmoment under den här tiden, eftersom jag är rädd för att pauserna kan skapa osäkerhet eller förvirring hos Totte, i alla fall inledningsvis. Därför ska jag inte träna apporteringens alla delar till exempel.

Här hittar du en länk till ett referat till Annas föreläsning och beskrivning av hennes modell: http://agilitybiten.wordpress.com/2011/02/22/beloningstraning-for-att-bota-hundar-som-vill-for-mycket/ .

Och här hittar du en annan intressant beskrivning av hur Maj-Britt Grunni har arbetat bort ljud med sin hund: http://mbgrunni.wordpress.com/2010/02/19/den-som-gir-seg-er-en-dritt/. Hon beskriver öppenhjärtligt att hon provad med helt fel metod först (att korrigera hunden) och hur hon sedan gjorde för att få det att funka.

Den här länken http://klikkerdogs.wordpress.com/2011/03/07/kurs-med-eva-bodfaldt/ leder till ett referat av en kurs med Eva Bodfält som hade ljudfokus. Jag har förövrigt stämt träff med Eva i slutet av maj för att få mer input ifrån henne (och hoppas på konkreta övningar). Det ska bli intressant.

Tänk att ett PROBLEM kan leda till så mycket roliga utvecklingsutmaningar och nya möjligheter till lärande! ☺

(Och den där meningen ska jag komma ihåg att återvända till när jag om några veckor sliter mitt hår för att inget går som jag tänkt mig, hahaha…)

PS: Tack Anna L, Astrid Pia F och Thomas S för era länktips! DS

PS igen: Siv har också påbörjat antipipträning som jag följer med spänning: http://amokk.no/2011/03/prosjekt-pip/ DS.