Nu har jag funderat ett tag på hur jag ska gå vidare med att utveckla luktdiskrimineringen. Jag känner mig nästan nöjd med generaliseringsarbetet; vi har varit i flera olika miljöer med rätt rejäla störningar (agilityträning, ylande hund tre meter bort, löptik) och det har funkat bra. Han söker metodiskt och lugnt och tar rätt bestick.

Möjligen har vi kvar att han ibland springer över första pinnen/besticket och väntar med att sätta på näsan till andra. Om jag har lagt den doftande pinnen först så har han med andra ord sprungit rakt över den, nosat över alla besticken, kommit tillbaka till det första och markerat det då. Jag vill att han ska markera det första direkt så klart. Så jag behöver ge honom lite fler erfarenheter av att det första kan vara det rätta = det leder till belöning.

Men när jag gjort det så tror jag att vi är redo för nästa steg i träningen. Och det blir att föra in pinnarna bland besticken och blanda bestick och pinnar för att sedan ta bort besticken.

Fortsätter han att vara stabil i urvalet (fortfarande ska ha han bara markera med nosfrys och jag kommer fortsätta att utsätta honom för olika miljöer och fler störningar) så är det några delar i momentet som jag tänkte träna separat innan jag lyfter in det i det färdiga momentet:

1. Göra ett urval och apportera pinnen
2. Gripa en pinne med min doft snabbt
3. Springa med hög fart ut till pinnarna
4. Springa i hög fart in till mig med en pinne i munnen

1: Jag tror att ”snabba gripande-leken” kan hjälpa till i apporteringsarbetet men jag kommer även att göra följande: Först låter jag honom ta en pinne som ligger på marken. Den pinnen låter jag honom apportera flera gånger så han är helt säker på den leken. Jag kommer att göra den när vi står nära varandra och struntar i farten. Därefter flyttar jag den närmare en hög med pinnar utan doft och smälter så samman leken ”välj rätt pinne” med ”apportera rätt pinne”. Här kommer jag rigga det så att det inledningsvis är lätt att välja rätt pinne. Till exempel kommer jag stå på samma avstånd som när vi lekte att han bara skulle plocka upp en pinne mm. Beroende på hur det går kan jag tänka mig att dela upp detta i ännu mindre delar; han skulle kunna få klicket bara för att han griper rätt pinne inledningsvis, jag får se vad som händer helt enkelt.

2: I apporteringsträningen har jag börjat träna snabba gripanden med Totte och de är lååångt ifrån snabba än men vi har tränat det lite lite så det kommer snart att bli bättre. Jag leker kamplek, lägger ner apporten på marken (medan jag leker) säger tack, och när hunden (som då blivit av med leksaken) visar intresse för apporten så klickar jag för gripandet och slänger fram leksaken igen. (Här försöker jag leka med hunden på min vänstra sida eftersom det är dit han ska senare med apporten). Jag använder energin i leken till att få upp fart i gripandet. Totte är så försiktig i sitt gripande men det har börjat bli lite bättre. Jag tränar detta när han är pigg och på G. Den här träningen kommer jag göra på exakt samma sätt med vittringsapporten.

3. För att få hög fart ut till pinnarna tänkte jag använda mig av leken ”spring runt en grej i full fart” och ut till pinnarna. Jag lovar att beskriva det närmare i detalj när vi kommer dit men här kan du sen en helt fantastisk filmsnutt på när Siv och Elin på Amokk hundeskola tränar (titta på hela filmen som är underbar men 0.40 in i den kommer en gryyyym vittringsapportering).

4. Jag kommer även fortsätta med vanlig träning (som jag gör som en del av apporteringsträningen) av att springa in i full fart till mig med pinne i munnen.

Detta är de delar i momentet som jag vill träna var för sig innan jag sätter ihop dem. Och jag kommer att baklängeskedja delarna till den helhet som blir det färdiga momentet:

Baklängeskedjning av momentet (med sista delen först):

Släpp pinnen på tack
Kom in i galopp i utgångsställning med pinnen i munnen
Välj och plocka upp pinnen
Starta på kommando och spring ut i full fart till pinnhögen
Gör ett helt om på stället så nosen pekar mot pinnhögen
Gör ett helt om på stället så vi vänder ryggen till pinnhögen
Utgångsställning

Observera då att jag redan innan tränat grundfärdigheter som finns i momentet; till exempel kom i i utgångsställning med pinne i munnen, sitta sitta vid sidan och hålla i pinnen (utan att tugga och vänta på tack), sitta och vänta på startkommando, kunna släppa på tack och vända på stället. Ingen del i momentet kan ju vara otränad när jag sätter ihop kedjan, då kommer den falla samman.

Åh, detta är det roligaste jag vet, att pussla och sätta ihop delar till en helhet. Det är nästan roligare än att nå målet – det färdiga momentet…

Film utlovas så fort jag har några nyheter att visa upp. :)

I går var Totte på återbesök hos veterinären med sitt öga och sina öron. Öronen har trots behandling med vanligt öronskölj inte blivit helt bra, verkar det som, eftersom Totte har fortsatt att klia sig lite mycket.

Medan veterinären skulle studera ”skräpet” som hon fiskat upp ur hans öron med en tops under mikroskop, stannade jag och Totte kvar i undersökningsrummet och hade kul. Jag sänkte ner undersökningsbordet (som är lite läskigt) och shejpade honom att hoppa upp på det. Väl där uppe tränade vi sitt, stå och putta på handen.

Totte glömde genast bort att den här situationen är urläskig och började vifta på svansen och erbjuda beteenden. Mellan undersökningen av öronen (jättejobbigt att få något instucket i örat, tycker Totte) fick han putta på handen några gånger också.

Ofta försöker vi peppa våra hundar hos veterinären genom att klappa och prata med glad röst. Varför inte använda oss av kraften av de känslor som inlärda beteenden väcker?

I fredags var vi och tränade i en inomhuslokal och då fick Totte för första gången bekanta sig med ett hinder. I dag var jag åter och tränade i en (annan) lokal och då fortsatte vi hoppträningen. Jag filmade båda passen och det är fantastiskt roligt att se utvecklingen! (kolla filmen nedan)

Överhuvudtaget är jag väldigt nöjd med den lille cockern i dag. Jag har så himla lätt för höga förväntningar men måste berömma mig själv med att ha hittat en bra nivå, för tillfället, när det gäller Totte. Jag har ju inte haft möjlighet att träna någon annanstans än inomhus, hemma, i nästan sex månader eftersom jag varit sjuk. Men i takt med att jag mår bättre har vi kunnat börja besöka några lokaler och träna där, de senaste två veckorna har vi varit ute tre gånger.

Den begränsade träningsmiljön har gjort att lek- och fartövningar har lyst med sin frånvaro plus att all miljöträning, dvs störningsträning och avslappning i olika miljöer har gått bort helt. Däremot har det varit mycket teknikträning och mycket grundfärdighetsträning.

Mina förväntningar handlar därför just nu mest om att Totte ska klara att leka med mig och slappna av i ny miljö och allt vad det innebär med olika störningar. Han har varit klart störd men i dag gjorde han flera framsteg och låg till och med ner på sidan, tyst, och vilade i säkert 20 sekunder. :) Han klarade även att tyst sitta och titta på border collien Ninja som tränade agility fem meter bort, med allt vad det innebär av tjo och tjim och fart och bollar.

Dessutom gjorde han en helt underbart fin luktdiskriminering med maxade störningar: Vi var inklämda mellan ovan nämnda border collie sittandes tre meter bort – ylandes – eftersom matte Cecilia tränade pudeln Udo att springa genom en tunnel (och svänga åt rätt håll efteråt) tio meter bort… Jag kunde knappt höra mina egna tankar men Totte jobbade helt opåverkad och valde rätt bestick varje gång! :o)

Vi började även att få igång farten igen, i de frivilliga inkallningarna, även om den kan bli ännu mycket bättre. Jag ägnade också en stund åt lekutveckling både i fart och snabba kamplekar vid snabba lägganden. Plus att Totte idag inte hade några problem med att förstå stå från sitt :) på kommando vilket gladde mig.

Så i dag har vi gjort galet mycket och Totte har för varje sådan här träning ”på lokal” blivit lite bättre på att hålla koncentrationen. Ibland glömmer jag bort mig och tränar för långa pass, men i dag tog jag fram timern på klockan efter ett tag och då blev det högre kvalitet på träningen. Just nu kör jag en del enminuterspass, vilket verkar ganska lagom lite beroende på vad vi tränar så klart.

Här kommer en film på hoppträningen!

Jag har börjat flytta ut luktdiskrimineringen till olika miljöer. För en vecka sedan var jag för första gången på fem månader i en annan miljö än hemma och tränade och jag släpade då med mig lite nydiskade bestick. Jag slängde ut dem i en hög som jag brukar och släppte fram Totte.

Totte var klart störd av miljöbytet och hade mycket högre stressnivå än hemma. När han inte omedelbart hittade det bestick som hade min doft (det råkade ligga i mitten och han gick bara runt det och nosade på de andra) så blev han frustrerad, började pipa och plockade upp ett bestick. Jag tog det, lät honom nosa igen men samma sak upprepade sig. Då bröt jag och la ut det doftande besticket ”i cirkeln” och då tog han det rätta.

Efter en liten tankepaus så gjorde jag om det och nu plockade jag fram hans bästa belöning – rå mat – och det fick honom helt fokuserad och tyst. Efter det tog han rätt varje gång.

Så i går var det dags att åka och träna i samma lokal igen. Denna gången hade jag med mig filmkameran.

Det finns fortfarande en liten förhöjd stressnivå på honom – det märker man när jag låter klicket vänta för att se om jag kan få en mer markant markering (frysa lite längre med nosen). Men han väljer klockrent och trots den ovana platsen och trots fler störningar med fler hundar i lokalen osv.

Jag tänker bara fortsätta på samma sätt och jag får inte glömma att om jag lägger besticken i en mer osorterad ”högformation” så ska jag även lägga dem i mitten. Dessutom så vill jag att han, om de ligger på rad, vänjer sig vid att gå ända ut på kanten och nosa på den första när han börjar. Det gör jag bland annat genom att lägga det doftande besticket först, så han lär sig att det lönar sig att gå ut i kanten.

Det var Cecilia som fick mig att börja med att belöna med hans råa, kladdiga mat (som jag har i en liten burk). Hon har alltid små burkar med sig både på promenad och vid annan träning. Jag har haft lite svårt att hitta det där godiset som Totte ”vill dö för” – han gillar allt godis lika bra verkar det som. Men sedan jag började med den råa maten så har jag bland annat förbättrat inkallningarna med säkert 10-procent, så de är 95-procentiga. :)

Förlåt för att jag skrev ett så förfääärligt långt inlägg igår, jag blir själv ganska trött av att läsa andras inlägg som är så långa och tappar ofta intresset innan jag ens börjat… Men det var svårt att hålla det kort helt enkelt. Och det hade kunnat bli ännu längre…för här kommer fortsättningen och det är också lite långt… :O)

Okej, jag har identifierat några framgångsfaktorer för att få till bra träningsstunder med Totte. Om jag har dessa på plats så slipper jag frustration. Jag nämnde dem i förra texten men tänkte utveckla dem lite till.

• Förbereda träningen väldigt väl

Om jag tänker igenom VAD jag vill träna och HUR jag vill träna det innan jag börjar så blir allt så mycket bättre. Jag brukar skriva ner ungefär två till fem grejer som jag vill träna på, på en liten lapp, annars glömmer jag lätt. Och så tänker jag igenom vad vi gjorde sist när vi tränade dessa grejer, hur det gick och lite kring hur jag kan komma vidare i dagens träning. Sedan gör jag en slags flygande kriterieplan i huvudet. När jag väl börjar träna så anpassar jag mig efter vad som händer och är dynamisk i min kriteriesättning. Med denna planering så är jag målmedveten och tydlig. Vet inte jag var vi ska så blir det ju omöjligt för hunden att fatta det!

• Rigga miljön

Just nu tränar jag nästan bara inomhus, i vardagsrummet, och då blir det inte så mycket riggning av miljön mer än den filt som Totte alltid pausar på. (Jag har inte en bur utan en filt som pausplats). Men utomhus kan det handla om att hålla ett bra avstånd från störningar (dvs beroende på vad fokus i träningen är så är vi nära eller långtifrån), att rikta hunden åt ett visst håll för att underlätta för den att lyckas, att till exempel stå nära ett hinder som hunden ska lära sig hoppa över – samt ha det väldigt lågt – så hunden lätt kan fatta vad jag vill att den ska göra.

• Ge signaler som hjälper hunden att förstå vad vi ska göra

En signal som jag har, som lika gärna kunde ligga under rubriken ”Förbereda träningen väldigt väl” är att jag brukar börja med avslappning inför träning. Jag vill inte börja en träning där Totte är helt uppe i varv för då kommer pip som ett brev på posten. Totte får endast sitt frikommando från filten om han ligger ner med huvudet i marken. Ytterligare en signal är att så fort jag ska ta fra helt nya beteenden så sitter jag på golvet. Jag kan göra detta även stående men vi börjar oftast sittande och det har gjort att när jag sitter så jobbar han väldigt uthålligt.

När vi tränar stimuluskontroll så har jag lärt in en liten nosdutt på handen som betyder ” nu ska du bara stå helt stilla tills mer information kommer”. Det tog bort lite frustration när Totte inte ville vänta på kommando. Jag klickar givetvis mycket för själva väntandet också. När vi ska träna ingångar ställer jag mig på ett visst sätt som betyder ”kom in vid min sida”. De här signalerna är en slags hjälper. Tro inte att vi tränar utan hjälper bara för att vi är klickertränare! Miljösignaler och våra rörelser och är ofta en hjälp. Det viktiga är kanske att inte bygga in något som målar in oss i ett hörn. ”Hjälpen” måste kunna tas med genom hela träningen eller arbetas bort.

• Fortsätta att höja kriterierna i träningen så att utveckling sker

Kanske är den vanligaste missen man gör om man har en frustrerad hund, att sänka kriterierna. Det ger INGEN bra träning. Det lär hunden att om den till exempel piper så sänker matte kriterierna och jag får min belöning i alla fall. (Nu tror jag inte att hunden tänker så utstuderat ;O) men konsekvensen blir densamma – vi kommer inte vidare.) Jag sänker ibland kriterierna vid frustration – men jag försöker göra det medvetet och för att sedan komma vidare ganska omedelbart. Som ett sätt att få hunden med på vad vi gör. Men denna punkt behöver jag ändå påminna mig själv om i vissa situationer. Till exempel i träningen av fritt följ. Om jag bara startar honom i en tillräckligt lugn känsla så är han helt tyst. Om inte så kan han börja pipa efter några steg utan belöning. I detta fallet måste jag bryta och ta en paus, annars ramlar jag i gropen. Den ondskefulla gropen där alla kriterier plötsligt sänks jättemycket och jag börjar belöna jätteofta. Blä.

• Ibland fortsätta jobba sig igenom frustrationen

Jag låter Totte pipa en del när vi shejpar ibland, för jag vet att han tystnar så fort han kommit lite längre i träningen och har fattat vad vi gör. Dock kan pipandet vara ett kvitto på att jag är INKONSEKVENT i träningen. OM jag börjar klicka lite för allt möjligt som gör att Totte inte kan dra några slutsatser av klicket – då tränar jag dåligt och det talar han om för mig. Då får jag bara skärpa mig och träna bättre. Någon gång händer det att han bara lägger sig ner med huvudet i marken och piper, som om han fått kortslutning i hjärnan. Då gäller det att fästa blicken på en fast punkt, andas och stå ut. Tills han gör något som löser ut honom ur den situationen. Då belönar jag den rörelsen. Sedan jobbar vi vidare.

• Träna på självkontroll

Att vänta, att behöva hålla sig själv i skinnet för att få det han vill ha, är en väldig bra träning för en otålig eller frustrerad hund. Huvudet i  backen för att få träna är en sådan sak. Kvalitetssäkring av olika moment genom att utsätt det för frestelser och störningar är jättebra. Lärdomen blir: Håll i hop dig så får du det du vill ha. Jag tror att om man tränar detta mycket med sin hund i olika situationer så går det att generalisera till andra situationer. Hunden lär sig att stå ut med en hel del frustration helt enkelt.

Ovanpå allt detta så handlar det givetvis om att hantera MIN frustration! Ibland blir jag frustrerad av att han blir frustrerad och det har aldrig lett oss vidare. Bäst då är att bara sluta träna faktiskt. Om jag kan tillkalla min egen klokhet så tar jag en paus, funderar på vad jag kan göra annorlunda och försöker kanske igen. Eller så gör jag något helt annat och återkommer till det som gjorde mig frustrerad en annan dag.

Oj vad jag lär mig mycket av Totte! Det är bara att tacka och ta emot…

Något jag tycker hör till det allra svåraste när det gäller hundträning är att hantera frustration. Det är en paradox eftersom klickerträning bygger på en viss frustration: Hunden vill ha sin belöning och lönar sig inte ett beteende så provar den ett annat. I detta val finns ju troligtvis ett mått av frustration med. Frustration behöver alltså inte vara av ondo.

Men så kan det ju som bekant bli för mycket av det goda.

Totte har från första början haft en låg tröskel när det gäller frustration, men jag måste ständigt påminna mig att det – generellt – har blivit MYCKET bättre.

Häromdagen fick han dock ett fullkomligt frustrationsspel och ställde sig och började råskälla på mig, han lät mycket upprörd. Det är numera väldigt ovanligt att han ballar ur på det här viset så jag försökte fundera över vad det var som hände och varför.

Vi tränade stimuluskontroll och jag blir inte klok på den träningen. Ibland går den så himla bra och ibland så KAN han bara inte skilja på snurra och lägg eller stå och snurra vilket ju sannerligen inte verkar vara så lättförväxlade ord.  Jag vill prova att belöna på ett annat sätt än jag gjort förut (med godis) och studsade istället en boll som belöning. Min idé vara att han skulle ha lättare att skilja på kommandona och verkligen höra dem om han fick ”lösa ur” i den lilla bolleken först.

Det gick väldigt bra inledningsvis med sitt och lägg men så kom vi till stå och då la han sig istället och fick ingen belöning, han fick göra om men gjorde fel igen och sedan bara ställde han sig och skällde på mig.

Jag tog en kort paus. Min analys var att 1, jag hade ändrat förutsättningarna på den här leken genom att belöna med boll vilket jag aldrig gjort förut och det ledde till kortslutning 2, han kan fram för allt inte  ordet stå tillräckligt och kanske inte heller snurra så bra som jag trodde, jag måste öva dessa ännu mer var för sig 3, kanske drog leken igång en stressnivå som jag inte vill ha i den här träningen – jag väckte fel känsla hos honom.

Han verkar behöva tydliga ramar för att förstå vad vi håller på med. Ett lite autistiskt drag – det ska vara vissa rutiner och regler som gäller för att han ska kunna fungera. Hundar är ju olika! Jag har länge tänkt att allt det här kan jag säkert träna bort men Totte är kanske konstituerad så att han behöver mycket ramar och regler för vårt arbete, så han vet vad vi håller på med. Jag får inte ändra för mycket på en gång för då brakar han ihop. Jag har tänkt att det är något jag gör fel (och självklart gör jag dumma saker ibland) men jag tror faktiskt inte längre  att det är så mycket det som det handlar om.

Med Dacke kan jag ändra det mesta och vi kan ha halvt kaos och han bara jobbar på, provar och provar och är lika glad för det.

Alla hundar är som sagt olika och Totte verkar i större utsträckning behöva vissa rutiner eller signaler för att det ska bli bra träning. Det får mig att tänka på Maria Hagström som i varje lydnadsmoment som hunden ska utföra, förbereder den på att nu kommer DET HÄR momentet. Det gör hon till exempel genom att ställa sig på ett visst sätt, göra något med handen, titta åt ett visst håll och säga något inför att ett visst moment ska göras. Allt för att hunden ska känna igen sig, ställa in sig på uppgiften och lyckas utföra den i rätt känsla, på rätt sätt.

Jag har försökt tänka lite så med Totte också, att jag ska ställa in honom på träningen även i inlärningen. Jag har listat några framgångsfaktorer för att hålla frustrationen på en nivå där den inte förstör träningen. Eftersom detta inlägg redan är ett för långt inlägg ska jag skriva mer ingående om dessa en annan dag. Men dessa är det i alla fall:

- Förbereda träningen väldigt väl

- Rigga miljön

- Ge signaler som hjälper hunden att förstå vad vi ska göra

- Fortsätta att höja kriterierna i träningen så att utveckling sker

- Ibland fortsätta jobba sig igenom frustrationen

- Träna på självkontroll

I träningssituationen ovan där han ballade ur så tog jag fram några frivilliga ställanden, satte på kommandot samtidigt, belönade fortsatt med boll och gick sedan över i att blanda in andra kommandon. Men denna gång sa jag inte snurra och stå efter varandra och jag tränade tio klick och tog sedan paus. Han gjorde då alla rätt.

Men vad ändrade jag egentligen? Jag backade bandet lite och påminde honom om vad ordet stå betyder, det verkade hjälpa kortsiktigt. Jag tillät mig inte att träna för länge med det här nya sättet (bara tio klick) – kvalitet istället för kvantitet – vilket verkar funka som om att han orkar hålla koncentrationen. Jag sa inte de svåra kommandona efter varandra, vilket verkade göra det lättare att höra vad jag sa.

Jag tänkte att bollbelöningen skulle hjälpa honom att skilja på kommandona (en slags paus mellan dem) och jag tror fortfarande att den kan göra det. Men om jag ska ändra på en sådan viktig del i träningen så ska jag kanske fundera över hur jag kan introducera detta nya så att han fortfarande förstår vad vi ska göra.

Det kanske låter konstigt att jag inte belönat med boll förut, men det har jag inte i just denna träningen och framför allt inte de senaste fem månaderna då jag bara tränat inomhus, hemma (har varit sjuk) och bollar inomhus är inte jättebra… Men nu har jag några bollar som inte studsar så mycket så då går det.

För övrigt har Tottes lek blivit helt underutvecklad under denna långa inomhusträning, så det blir något att ta tag i. Men det är en annan historia.

Kom gärna med tankar och funderingar om inlägget på www.klickersmart.se. Känner ni igen något? Har jag missat något väsentligt? Osv…

Jag fick anledning att tänka ett varv till på hur jag verkligen gör från allra, allra första början i träningen av släpp- och hållträningen. Och om det verkligen går att ha släppandet frivilligt när man väl satt på signalen. Och om det ens är en bra idé.

Vi börjar med början: Om jag tänker efter så har jag nog gjort lite olika, både på mina hundar och med andras i början av inlärningen. Allt beror på vad för hund jag har framför mig och vad den har blivit förstärkt för tidigare.
Med Dacke så förstärkte jag inledningsvis (när han var valp) mycket frivilliga släppanden, han ville aldrig någonsin släppa. Med Totte har jag däremot lärt in nosdutten och släppandet i min hand allra först. Där blir ju handen en signal för att släppa. Så småningom så har jag lagt på ett tack och tanken är att han ska släppa på det ordet eller på klicket, inte annars.

Totte ville i högre grad än Dacke släppa saker när vi lekte. Jag har nog faktiskt aldrig jobbat med att han ska släppa frivilligt (bara på signalen med att visa handen). Däremot har jag nått mycket snabbare framgång i både hållandet och släppandet med Totte än med Dacke. Men det måste ju inte bero på metoderna utan på att jag är en mycket bättre tränare nu än när Dacke var valp och på att de är olika.

Detta med att hålla hårdare för att få släppa (omvänt lockande) har jag jobbat med en del elever med. Det har ju oftast inte varit små oförstörda valpar utan hundarna har en historia med sig in i träningen. Dock har det arbetssättet, trots blandade tidigare erfarenheter hos hundar och förare, funkat väldigt bra. Hunden måste naturligtvis kunna ”leken” omvänt lockande för att det ska gå.

Men hur skulle det se ut om man följer schemat för stimuluskontrollarbete vid inlärning av tack?

(Nu utgår jag ifrån att vi har en hund som vill hålla). Jag skulle i så fall först och främst bara belöna frivilliga släppande. Det är ju en grundfärdighet för att kunna jobba med stimuluskontroll. Därefter göra så här:

1. Säga tack samtidigt som hunden släpper
2. Säga tack precis innan hunden släpper
3. Säga tack när hunden håller (och låt den vänta på tacket)
4. Säga det i olika miljöer med olika störningar
5. Blanda in andra ord som hunden inte ska släppa på

När jag börjar med nummer fyra kan jag samtidigt backa lite och arbeta med nummer två och till och med ett innan jag höjer kriterierna igen.

Med klickeränket så ska man ju alltid ha kvar det frivilliga beteendet. Men det har jag precis kommit på att jag inte har.

För ett litet tag sedan skrev jag inlägget ”att sätta på kommando är inte slutstationen”. Jag satt länge och tänkte på om det fanns några undantag för det påståendet men kom inte på något. Förrän nu.

Det är som om att det här beteendet – att hålla – är heligt. ALDRIG släppa förutom vid tack eller klick. Jag har så svårt att se hur jag skulle kunna behålla det frivilligt – vad skulle vara min signal för att ”nu leker vi på ett sätt så att du ska släppa frivilligt” men ”NU däremot leker vi på ett sätt då du ska släppa frivilligt”. Det är en helt omöjlig ekvation i min hjärna! Men så har jag i och för sig alltid varit dålig på matte…

Och är det någon skillnad om det inte är i leken utan i tex apporteringen? Jag vill inte heller där ha ett frivilligt släppande, bara på klick eller kommando.

Om man arbetar med släpp vid passivitet så är det förstås en möjlighet att få det nästan frivilligt. Men jag vill som sagt att mina hundar ska hålla i sakerna även då.

Jag skulle väldigt gärna vilja höra era funderingar kring om det finns några fördelar med att ha kvar släppandet frivilligt – och om det ens går. Vad har ni för erfarenheter och tankar?

Om du läser det här på facebook eller på Canis hemsida så gå gärna in och kommentera direkt på bloggen www.klickersmart.se – då är det fler som kan se alla kommentarer och fler kan vara med i diskussionen. Tack!

Hellre en hund som vill hålla i saker och helst inte släppa än en hund som inte vill ta i saker. Jag tycker det är svårare att lära en hund att vilja hålla än att vilja släppa. Även om jag i och för sig har träffat ett par hundar som hade ett maniskt intresse av att hålla (och behålla) och som varit riktigt svåra nötter att knäcka…

Jag vet inte vad som kan vara vanligast, att föraren upplever ett problem med att hunden inte vill släppa eller att den inte vill hålla? Min känsla är att många upplever att det är svårt att få hunden att släppa på kommando. Men det kan vara en projektion :) eftersom båda mina hundar är riktiga ”hållare” och ”behållare”.

Jag vill att mina hundar släpper på ordet ”tack”. Jag tränar både att hålla och att släppa i leken. Där lär jag in tack. Sedan överför jag även tacket till vardagssituationer. Jag vill att mina hundar ska hålla stenhårt i leksaken även om jag bli passiv och även om jag inte drar tillbaks. Det är en slags grund-grundfärdighet för apporteringen: Aldrig någonsin hålla löst så det kan bli tugg eller att hunden släpper utan kommando.

Men det finns många som tycker att just släppa vid passivitet är en bra signal, så det där är väl en smaksak som så mycket annat. Och ska man inte tävla så spelar det hur som helst ingen roll.

Ett sätt att öka hundens vilja att släppa är förstås att omedelbart belöna ett släppande med att ge tillbaks leksaken eller att byta mellan två likvärdiga leksaker.

En sak som jag tycker fungerar bra är att ha lärt in nosdutten mot handen tills den blir ett snudd på maniskt beteende. Så fort min hand kommer fram så ska hunden trycka nosen i handen. Därefter lägger jag till att den ska dutta i handen med en sak i munnen. Mina hundar släpper då saken i handen för att få sin belöning från min andra hand. Det sker reflexmässigt.

För att lära in tack krävs det att hunden vill ha den belöning du har att erbjuda för att han ska ge upp sin åtråvärda leksak/sko/strumpa etc. Får man bara till detta några gånger så burkar det gå rätt så lätt om man gör på följande vis: Jag har ”tvingat” hunden att hålla ännu hårdare i grejen för att få det som jag har. Ett slags omvänt lockande där det sker en värdeförskjutning. Hunden FÅR inte släppa grejen utan kommando – då behåller jag mycket retsamt belöningen. Det är en viktigt skillnad mellan att locka hunden att släppa för att den SER att jag har godis/leksak som den vill ha och att den MÅSTE hålla hårdare för att få godiset! Jag använder hundens ursprungliga önskan om att få hålla i leksaken och ber den att hålla ännu mer.

Här kommer lite film som visar ovanstående träning:

Det är faschinerande att se hur hundarna lever så totalt i dofternas värld. I dag dök det upp en GIGANTISK hare – troligtvis muterad och från yttre världsymden eller något – fem meter framför Totte. Den var nästan dubbelt så stor som honom och poppade upp som skjuten ur en kanon mitt på ett fält. Men Totte såg den inte!

Tyvärr kände han doften av den… Jag som befann mig ytterligare 15 meter bort började vissla och ropa och springa åt andra hållet släpandes på en tjutande rottweiler som inte hade några som hest problem med att se haren… Jag lyckades vända Totte inte mindre än tre gånger innan jag förlorade honom till dofternas värld.

På plussidan kan man ju säga att jag för några månader sedan inte ens hade kommit igenom en enda gång om han fått upp ett sådant färskt spår. Men på minussidan så är det bara att sätta på långlinan igen och kanske en gång för alla ta tag i anti-viltträningen. Suck. Det är så tråkigt. Men helt nödvändigt förstås.

Jag har varit så duktig med att träna med långlina sen vi flyttade hit och har nu bra inkallningar på lite äldre spår efter vilt på Totte. Jag måste oftast kalla in tidigt i spårandet annars blir han så uppslukad att jag inte når igenom. Men det är en klar förbättring från hur det var först.

Att spåra i sig är så otroligt självförstärkande för Totte. Ett sätta att lära sin hund att skvallra på viltspår är ju annars att låta dem ta upp ett spår och belöna med jaktlek. Dacke är tex mer i jaktmodus än spårmodus när han spårar vilt. Så han hugger gärna en leksak. Men Totte ser inte ens leksaken, hörde inledningsvis inte ens klicket eller mitt bra. Nu hör han mig oftast och kommer för att få äta ost med korvsmak på tub, nam-nam.

Inte ens när vi går personspår kan Totte leka som belöning. Han vill bara fortsätta spåra. Vi kommer få gigantiska problem med inlärningen av att markera pinnen om jag inte gör något åt det OMEDELBART.

Under dagens promenad band jag Dacke i ett träd för att försöka springa efter och se var Totte tagit vägen. Han var då helt väck. De där minutrarna då jag varken ser eller hör honom känns som år. Jag får verkligen, verkligen anstränga mig för att inte bli hysteriskt. Nu är det bara små bilvägar här omkring men även på små vägar finns stora bilar. Och om Totte är helt förlorad i dofternas värld så skulle han springa rakt ut framför bilen utan att se den, det är jag övertygad om. För att inte tala om allt annat hemskt som kan hända. Usch.

Efter en stund såg jag honom springa runt i en trädgård lite längre bort och efter ytterligare en stund kom han springande till mig och Dacke som om han undrade var vi hade tagit vägen. Jag kopplade honom och vi gick hem. Alla tre helt utmattade, fast på olika sätt, av ansträngningen.

Åtgärderna blir flera:

• Jag kommer att gå ut och skvallerträna viltspår med långlina och har/rådjursskank. Jag har haft med mig en rådjursskank ut i skogen vid några tillfällen och belönat med vid inkallning från spår. Det funkade rätt så bra, det var så jag bröt igenom spårgalenskapen från början. Helst hade jag velat ha lite färska djurben med kött på och ett skinn hade inte varit så dumt.
• Jag ska även göra olika sorters störningsträning där det finns viltdoft. (Klicka för kontakt och belöna med att han får nosa tex.) Överhuvudtaget är störningsträning i alla möjliga situationer bra!
• Så småningom ska jag sätta på kommando på att nosa (efter vilt) och målet är att jag ska behöva knuffa ut honom för att nosa efter vilt så han kan komma till mig för att få belöning. (Dvs förskjuta värdet från spårandet till mig och belöningen).
• Jag ska fortsätta med inkallningsträningen och även sätta en hög och skärande visselpipa som signal. (Har börjat med detta redan sedan någon vecka tillbaka.)
• Jag måste börja träna viltspår under ordnade former.

Allting handlar om att ta det i små steg, så det blir möjligt för Totte att lyckas. Och att återigen jobba för att han inte ska få misslyckas. ☹ Till exempel så får jag aldrig ha honom lös i nya områden där jag inte känner till var det brukar finnas vilt. Varje gång vi har misslyckats har det varit på ett nytt ställe. På de vanliga promenadställena vet jag var viltet finns och då har jag större uppmärksamhet på både hundarna och omgivningen och kopplar så fort jag märker att de får vilt i näsan.

Jag vill kunna ha mina hundar lösa utan att behöva oroa mig för varken hundar, vilt eller någon annan. Och Totte ska komma på inkallning även när ett vilt poppar upp framför honom. Det är målet.

Ok, då har targetlådan åkt fram, jag fick leta en stund men hittade till slut drinkunderlägg, musmattor och – tada – den fantastiska AlleyOopen. (se film nedan) OCH som om det vore en tanke, så kom senaste numret av Canis idag och där fanns det en artikel om targetträning av Cecilie Køste och Morten Egtvedt som jag vill rekommendera.

Targetträning av olika slag är ju faktiskt skitkul och jag har gjort jättemycket med Dacke, till exempel rutanträning (musmatta), tända och släcka ljuset (postit-lappar), inkallning med ställande (badrumsmatta), pekfingrar, pennor och handflator och så vidare. För att inte tala om alla hinkar, lådor, skåp, böcker, stenar, stockar som vi gjort diverse kul med.

Totte har ju fått jobba hårt med postit-lapparna inför luktdiskrimineringsträningen och klossen har jag använt för att träna utgångsställning. Men i övrigt har jag övergett targetträningen till förmån för shejping utan några targets. Hardcore-klickerträning liksom. ;o) Väldigt kul och om man tränar väl går det skitfort och blir skitbra och man slipper targetberoendet.

Men så blev jag ju beskylld för att vara en shejpingsnobb (http://www.klickersmart.se/2011/01/23/shejpingsnobben-bugar-sig/) – vilket ju stämmer – i samband med att jag började med framförgåendet med Totte. Så nu har jag ett targetprojekt med honom där han ska vända upp framför mig med nosen framåt och börja gå dit näsan pekar. Och det är väldigt roligt!

I filmen ser ni mitt andra träningspass, där jag lär in targetstickan och lär Totte snurra på ett drinkunderlägg. Därefter kommer mitt fjärde träningspass där jag baklängeskedjar ”momentet” för första gången. Först i kedjan (sist i ”momentet” alltså) ska han ju gå mot alley oopen och putta på den och sist i kedjan (först i ”momentet” alltså) ska han vända upp framför mig och gå framåt (halv snurr på drinkunderlägget).

Tanken jag har är att han ska lära sig att 1, gå framför mig  och 2, göra det i rätt tempo. Jag lär honom att vända upp framför mig endast för att jag vill att han ska repetera beteendet att gå framåt några steg utan att jag styr honom. Och då måste han ju vända upp igen. Så småningom ska delmomentet lämna min sida (för att gå framför) läras in men det tar jag senare. Det är runt själva framförgåendet jag bygger momentet.

Ok, här kommer filmen. I början stajlar Dacke lite och jag hoppas på lite observationsinlärning för Tottes del ;o).

Note to myself: Jag måste ta tag i den (ack så tråkiga) träningen av att mina hundar ska kunna vänta på sin tur utan ljud och förflyttningar. Totte är mycket bättre på det än Dacke tack o lov. Men jag blir helt stressad av att Dacke ljudar och kommer smygande, även om det ibland kan se väldigt komisk ut…