Sedan vi flyttade till hus för ett år sedan har Dacke gjort sitt bästa för att tala om för omvärlden att han bor här och äger vår tomt. Han äger också gatan utanför tomten om nu inte någon har fattat det.

Runt tomten har vi en stor granhäck och innanför den har vi satt upp ett staket. På framsidan av huset går det alltså en liten gata där många av våra grannar passerar med barn och hundar varje dag. Detta kan Dacke se inifrån huset, genom häcken.

Är Dacke utomhus sätter han i väg i full fart och springer frustande längs med staketet. Föreställ hur kul det känns att gå på utsidan av den där häcken en mörk kväll och höra ett frustande odjur i mörkret innanför häcken…

Det finns tre anledningar till att träna bort det här beteendet:

1. Jag vill inte skrämma slag på mina grannar och på köpet bli impopulär i grannskapet.
2. Det sliter otroligt på Dackes kropp att ouppvärmd rivstarta, tvärnita vid staketet, ta sats igen och springa i full fart längs det för att tvärnita i nästa hörn.
3. Jag själv hoppar högt när han plötsligt sätter igång att vrålskälla från att ha legat avslappnat i soffan.

Hela vintern har jag därför laddat för att lära honom skvallra på de som går förbi. Nu har jag börjat den träningen. Här kommer lite film.

Det här arbetssättet kan man läsa om i boken Släpp kontrollen lös av Leslie McDevitt (engelsk titel ”Control unleashed”). Ibland kan man höra om den här typen av arbetssätt att det är en del av ”Control unleashed”-tänket. Leslies hemsida hittar du här.

Min kollega Elsa driver även Canis Hundskola Småland och hon kommer ha kurs i avslappning och uppmärksamhet i Växjö i september som grundar sig på metoderna i boken. Här kan du läsa mer om och anmäla dig till den!

Jag kommer rapportera mer om hur det går med Dacke (och Totte förstås) och det här arbetet när vi kommit en lite längre bit på vägen. Mitt förra inlägg var för övrigt en variant på samma tema, läs: Inlärning av leken ”Gå och nosa och kom tillbaks”.

Som en del av anti-viltträningen med Totte har jag nu börjat sätta kommando på beteendet att springa iväg och nosa i marken efter harar och annat trevligt. Kommandot är ”gå och nosa”.

Syftet med en här träningen är också att Totte ska bli bättre på att låta bli att nosa runt så mycket på nya träningsplatser – han ska istället söka upp mig för att få träna. Att nosa står MYCKET högt upp på Tottes lista över saker som han helst gör (så klart! Han é ju en cocker!). Att han nosar står VÄLDIGT lågt på min lista över vad JAG vill att han ska göra, så länge det inte är en nosövning förstås.

Inledningsvis har jag honom kopplad för att få lite kontroll på övningen – annars är risken helt enkelt att han försvinner i väg i dofternas värld – bokstavligen alltså – han får upp ett spår och så är han borta…

Jag klickar hela tiden för TVÅ saker: Kontakt med mig och nosande i marken. Det spelar ingen roll om han börjar övningen med det ena eller det andra beteendet. OM han nosar klickar jag för det och han får hämta godis i min hand. Men eftersom dofterna är så högt värderade så är det inte säkert att han ens vill ha godis. Då tar jag mig bara fram till honom och sätter godiset framför munnen på honom.

A och O i den här övningen är att ha ett sjudundrande gott godis/en superbra belöning. Totte får rå mat (Vom- och hundemat) som han älskar, jag serverar det ur en liten burks om han får slicka i. Bäst är så klart att godiset är högre värderat än nosandet redan från början, men det behöver inte vara så, det kan nämligen ändra sig om man bara är uthållig och man kan alltid kleta in lite godis på hundens läpp inledningsvis om den inte vill ta det.

När han ätit sin belöning så väntar jag och ser vad som händer. Här kan det hända att han kastar ett öga på mig – då blir det klick och belöning. Men nästa beteende jag vill ha är att gå och nosa, så nu väntar jag på det. Och låter honom nosa några sekunder innan nytt klick och belöning. Ganska snart sätter jag på kommandot ”gå och nosa” samtidigt som han tar upp beteendet.

Jag fortsätter även att klicka när han tar kontakt med mig.

Efter ungefär fem minuters träning första gången jag gjorde den här övningen så fick jag verkligen INSISTERA på att han skulle gå och nosa för att få komma och jobba med mig. Då sprang han pliktskyldigast i väg och nosade två sekunder, och vände upp mot mig – klick och belöning. Jag kunde med andra ord låta bli att belöna nosandet och istället belöna att han avbröt.

Det sker en magisk (den känns magisk i alla fall, men det är väl bara beteendepsykologi ;o)) värdeförskjutning någonstans under träningens gång och att vara med mig blir intressantare än att nosa. Och då går jag alltså över till att ”kräva” att han nosar (trots att han hellre vill vara med mig och träna).

När han blir bra på den här leken så är tanken att jag ska kunna komma till vilket nytt ställe som helst och om jag märker att han är ”nosig” så leker vi bara den här leken en stund om det behövs.  Jag kan också tänka mig att belöna honom med att ge kommandot i ett läge där han verkligen inget hellre vill nosa efter att han först utfört något beteende hos mig, som belöning. Och i en ”promenadsituation” vill jag att han ska hitta spår av vilt och genast komma till mig för att få belöning.

Dessutom fungerar nosandet lugnande. Att låta honom nosa på nya platser, där han normalt drar upp sig, kan göra honom lite coolare.

När vi är i Varberg på kurs hos Mona Kjernholm tränar vi på en stor åker som badar i viltdoft och spillning. Jag börjar morgonen där med att komma en halvtimme innan och så går vi över nästan hela fältet och leker den här leken. Jag delar ut hans frukost i små, små portioner. När väl lydnadsträningen sätter igång har Totte inga problem med att leka dvs träna med mig istället för att nosa.

 

Nu har Anna Haeggblom Bjellå varit på Canis Hundskola Avdelning Göteborg och Kungsbacka för att föreläsa om belöningsträning och hundar som låter. Vi var nästan 60 personer i lokalen så detta är tydligen ett problem som fler än jag har ;o).

Anna inledde sitt föredrag med att prata om vad belöningsträning eller klickerträning är. Med stor humor och många exempel som åhörarna med ett skratt kunde känna igen sig beskrev hon hur belöningsträning betyder att man inte korrigerar hunden, att inga nej förekommer i träningen. Istället har jag som tränare ett  annat fokus: Jag letar rätt istället för fel! ”Mycket trevligare” intygade Anna, som själv praktiserat den gamla skolan med korrigeringar tidigare.

Under den här delen av föredraget vände sig Anna mest till dem som inte jobbar på det här viset och som inte riktigt vet vad klickerträning går ut på. På ett enkelt sätt och med väldigt bra och tydliga exempel från lydnadsträningen beskrev hon tänket runt klickerträning fast hon kallade det belöningsträning. Hon illustrerade grundprinciperna för träningssättet med film som visade att när hunden gör fel blir konsekvensen att hunden går miste om sin belöning, att jag som förare använder minimalt med hjälper vid inlärning, att hunden uppmuntras att erbjuda frivilliga beteenden och att du använder en belöningsmarkör, till exempel en klicker, som talar om vilket beteende som är rätt.

På det här viset får du en hund som älskar att träna och som väljer att träna med dig, du behöver inte påkalla hundens uppmärksamhet. ”Visst låter det trevligt?” sa Anna och folk verkade hålla med.

Det här inledande passet var en bra grund för att förstår hur Anna jobbat med att få sin schäfer Obama att bli tyst. För mig, som lever och andas klickerträning, var det här ett otroligt bra exempel på hur man förenklat (i väldigt positiv bemärkelse) kan beskriva vad klickerträning är.

Som instruktör på Canis Hundskola får jag nästan bara elever som redan är på väg in i tänket alternativt redan är ”frälsta” ;o). Undantaget är valpkurser, vardagslydnadskurser och ibland på inkallningskurserna där eleverna i och för sig väljer kursen för att de tycker att det låter bra med ”vänliga metoder” men som inte vet vad det faktiskt innebär att praktisera  belöningsträning fullt ut. Och jag tror att jag kan beskriva arbetssättet mycket, mycket enklare och Anna gav mig många bra exempel på det.

En annan reflektion kring Annas arbetssätt är att det funkar bara om du jobbar med belöningsbaserad träning utan bestraffning! Detta är en väldigt viktigt grej att komma ihåg! För om inte hunden ÄLSKAR att träna med dig, så kommer inte pausen då hunden inte får träna uppfattas som ”attans nu gick jag miste om det där roliga som jag vill göra”. Om hunden inte gillar att träna med dig, eller tränar för att den har lärt sig att undvika obehag från dig, så kommer pausen bara bli en befrielse. Detta är JÄTTEVIKTIGT att tänka på. Du kan inte heller straffa bort ett ljud. Det är en match du aldrig kommer att vinna. Det enda som händer är att din hunds tillit kommer försvinna och i värsta fall kan du få riktigt stora problem med en hund som blir rädd eller/och arg och som vill försvara sig.

Därför var hennes inledande pass om belöningsträning väldigt viktigt.

Pip, gnäll, ljud, gläfs, skall… Blir du irriterad?

Nästa del av föreläsningen inledde Anna med att ställa ovanstående fråga. Hon fick många jakande svar. Men Anna sa: ”Jag blir inte irriterad längre, för jag har kommit på hur jag ska jobba med det.”

När Obama var valp och unghund så var han en väl cool hund. Anna ville ju ha en fartfylld tävlingshund så hon försökte få igång honom, lekte massor, la på massor av energi. Det kom lite pip ibland, men det var väl ingen fara…eller?  Det tog bara några veckor så hade hon en skrikande hund. Kulmen nåddes under en tävling då han skrek så mycket att hon bröt mitt i det fria följet.

Anna började då fundera på vad det fanns för sätt att arbeta bort ljuden på. För oss radade hon upp några mer eller mindre absurda alternativ:

• Liten, liten pinne i munnen?
• Sänka humöret på hunden rent allmänt?
• Göra belöningarna tråkigare?
• Göra hunden mätt på upplevelser? (tex spåra först)
• Äta kladdigt godis hela tiden?
• Lära hunden att pip leder till att den går miste om jobbet?

Det sistnämnda alternativet var det som Anna bestämde sig för. Kring detta arbetssätt formulerade hon sin strategi:

• Det här ska jag fixa.
• Fullt fokus på ljud i fem veckor (– eller egentligen; fullt fokus på tystnad).
• Noll tolerans!
• Planera i detalj.
• Följa upp.
• All träning ska gå framåt.

Anna bestämde sig för att det ALDRIG NÅGONSIN FÅR LÖNA SIG FÖR OBAMA ATT PIPA under träning! Hon hade fullt fokus på att belöna det rätta och satte tydliga kriterier för vad hunden skulle utföra för att få sin belöning.

• Till en början lade hon upp träningen med LÅGA kriterier, hon hade lugna moment som hunden redan kunde.
• Hon valde en kedja av moment som hon arbetade med under tre minuter.
• Hon dokumenterade hur stor del av tiden Obama var pausad, en medhjälpare klockade henne.

Varje kedja tränades under fem dagar, sex treminuterspass om dagen. Första kedjan gick från 91 % ljud till 0 % på fem dagar. Detta tog hon som ett kvitto på att hon var rätt ute och hon fortsatte med nya kedjor och nya mätningar. Snart kunde hon träna utan medhjälpare eftersom hon upptäckte att varje paus varade 10 – 12 sekunder. Hon höll själv reda på antalet pauser och skrev ner dem.

En viktig del av träningen enligt Anna var att ha:

• NOGA planerade övningar.
• Lugna, kända moment (ingångar, störningsträning, lägganden följaövningar).

Hon ville med andra ord inte ”sätta dit” hunden (min formulering) utan förutsättningarna för att hunden skulle lyckas vara tyst var stora.

Det som Anna tyckte var allra svårast var att hålla regeln om noll tolerans, att höra ljudet. (Precis min erfarenhet också!) Där hade hon god hjälp av sin medhjälpare som kunde hjälpa till att lyssna och reagera på ljud.

Efter fem veckors träning tyckte Anna att Obama hade förstått principen att ljud leder till att han inte får träna (vilket han ju älskar eftersom han är en belöningstränad hund, tränad utan korrigeringar). HOn började därför göra träningen lite svårare genom att:

• Använda bollbelöning
• Träna icke färdiga moment
• Träna i stressig miljö
• Träna mer aktiva moment
• Träna i tävlingsmiljö
• Träna med en oförberedd hund

Genom att gå långsamt framåt i små, små steg klarade Obama allt svårare uppgifter och att ändå vara tyst.

En av de viktigaste lärdomarna Anna gjorde under resans gång var att hon verkligen lärt känna sin hund. Hon listade ett antal frågor som hon tyckte att hon fått svar på och som därför gjorde henne till en bättre tränare:

• När kommer pipen?
• Vilken ”paus” fungerar bäst?
• Vilka moment framkallar pip?
• Klicker eller inte?
• Externbelöning eller inte?
• Kommandostyrt eller spontant?
• Hur fungera snabba eller stillsamma avslut på bollbelöningar?
• Hur tränar jag för att få så lite pip som möjligt?
• Öka frekvensen belöningar för att undvika pip?
• Öka frekvensen belöningar för att undvika pip?
• Pip pga frustration?
• Pip pga förväntan?

Annas slutsats var att om ljudet försvinner och engagemanget består så kan hunden reglera sitt ljud.

I dagsläget är Anna fortfarande ständigt beredd på ljud och hon bryter VARJE gång. Hon arbetar fortlöpande med att variera svårigheterna för hunden.

Vad Anna inte sa här, men som hon berättat för mig i mail, var att hon startade sin träning att ta bort ljud den 26 januari 2010. I maj samma år klarade hon uppflyttning från lägre spår och sök med ett enda litet gnäll i lydnaden i den ena tävlingen.

Lite mer av mina egna reflektioner:

Åh så bra att få lyssna på en person som tagit sig hela vägen från pip-kaos till tyst på tävling!
Det var väldigt bra att vi fick se film på hur Anna faktiskt gör. Det som slog mig då var hur lugn och samlad Anna var och hur hon inte lät Obama jaga boll som en dåre till exempel utan han fick tugga på den när hon släppte den på några decimeters avstånd. Lugn lek ger lugn hund. Lugn förare som är tydlig ger lugn hund. Om detta har Jenny, som också var med och lyssnade på föredraget, gjort ett mycket tänkvärt blogginlägg.

I min första kedja så konstaterade jag att anledningen till att pipen minskade var att jag tränade väl, inte att jag felade Totte (för det gjorde jag nämligen inte alls under första kedjan). Att träna väl är att:

- Planera träningen ordentligt; vad ska jag göra, hur ska jag belöna och när, vad gör jag om det blir fel?
- Tidsbegränsa träningen (tre minuter är ofta lagom)
- Sätt kriterier så att hunden lyckas fyra av fem gånger, gör den inte det så sänk kriterierna
- Ge hunden tillräcklig information om att den är på rätt väg (klick, belöning)
- Dokumentera och utvärdera träningen

Känner ni igen det? Just det, Anna beskrev just detta i sitt föredrag; hur hon tränat väldigt väl. Och det är hennes systematik som har hjälpt mig allra mest hitintills. För jag är ju, som ni vet som följer bloggen, inte så förtjust i att använda den typ av felande som Anna konsekvent arbetat med. Jag känner mig inte bekväm med det. MEN jag är inte alls främmande till att använda det ändå, men det ska vara i NOGA genomtänkta situationer. Hitintills har de situationerna handlat uteslutande om förväntanspip i moment som jag tror att Totte kan. (Om detta vad jag TROR och vad det är att KUNNA ett moment skulle jag kunna skriva ett helt eget inlägg om…)

Jag ska fortsätta på inslaget spår, ta mina olika pauser men mest de lugnande pauserna, där jag försöker få Totte att bli lugnare genom att sitta och klappa honom på bröstet medan jag småpratar med honom. Men fram för allt rigga träningen på ett sätt som inte gör det för svårt för Totte och skapa fler goda rutiner inför träningen, som hjälper honom att vara samlad.

Jag är verkligen glad över att fått ta del av Annas träning, den har hjälpt mig, fått mig att tänka efter ännu mer och jag ser fram emot att få se hur det går för både henne och mig framöver.

:)

 

 

 

 

 

 

Nu har jag avslutat tredje antipip-kedjan. Skönt, jag hann blir så himla trött på den. :) Den såg ut så här:

Platsliggning (dvs ligg helt stilla med hakan mellan framtassarna)
Ställande vid kon (dvs shejpa fram rätt position vid konen)
Sitt kvar

Jag har gjort 23 treminuterspass på sammanlagt fem dagar och på dessa pass har jag haft en tyst och fin hund som endast avgett tre pip under hela tiden!

Inget av pipen har lett till ett negativt straff eftersom jag vid varje tillfälle kunde konstatera att de var ett resultat av att jag startade träningen ofokuserat alternativt gav oklara besked om vad som gällde.

Jag har bestämt mig för att jag ska:

1, bryta vid varje pip och
2, utifrån hur jag bedömer situationen och pipet pausa på två olika sätt.

De olika pauserna är antingen att jag bryter, sätter mig och lugnar honom genom att klappa honom på bröstet och tala lugnt till honom eller att jag tar bort belöningen under retsamma former (negativt straff).

Jag har kommit fram till detta genom att dels testa själv och dels genom att lyssna på andras tankar kring fram för allt att arbeta med hundens känslor. Det som varit mest avgörande har dock varit att jag själv känner mig väldigt obekväm med det negativa straffet. Jag är säker på att om jag känner så, så smittar det till Totte.

Det kan vara en tunn linje mellan ett negativt straff (ta bort belöning) och ett positivt straff (påföra obehag). Och jag vill inte att min hund ska bli nedslagen. Men som min goda, kloka träningskompis Jenny sa idag: ”Det handlar om förarens inställning .” Det vill säga om föraren inte är irriterad, arg eller frustrerad utan mer retsamt glad så tappar inte heller hunden modet. Och som jag sagt förut; jag har slutat med felsignal eftersom jag inte tycker jag är en bra tränare nog att få min hund peppad av en felsignal.

Förutom förarens inställning så handlar det ju också om den hund jag har framför mig. Vad är det för en individ? Vissa hundar är känsligare än andra.

Det finns dock situationer då jag fixar ett negativt straff på ett bra sätt. Och då Totte också verkar ta det på rätt sätt. I sitt kvar fick jag ju in en fullträff med att ta leksaken och leka med Elsa istället för Totte, vilket ju tog skruv till nästa pass dagen efter: Totte var då helt tyst och fortsatte vara det.

Men många gånger är min känsla att jag kan förebygga pipet och det är det jag allra helst vill göra förstås!

NU ska jag sätta mig och planera min fjärde kedja som ska tränas i fem dagar. Eftersom den här kedjan gick så bra så tänker jag ta med mig lite av slutsatserna kring varför till nästa kedja. Att ligga eller sitta stilla verkar onekligen har en lugnande och samlande effekt på Totte. Jag tänker därför börja kedjan med en platsliggning igen och därefter kanske gå över till fritt följ. På så vis hoppas jag få med det lugnet in i det fria följet, där jag normalt får mycket pip omgående.

I morgon kväll kommer Anna Haeggblom Bjellå till Canis Hundskola avdelning Göteborg & Kungsbacka för att föreläsa om hur hon systematiskt har tränat bort pip på sin tävlingshund. Det ska bli SÅ intressant! Det tycker tydligen fler än jag för det är 57 personer anmälda, kul, kul.

Det är ju tack vare Anna jag har börjat träna så här systematiskt med pipet. Jag tror inte jag gör riktigt på samma sätt men hela upplägget med treminuterspass och kedjor och så vidare har jag fått från henne. Så jag hoppas att jag fått ännu mer inspiration efter i morgon helt enkelt.

PS: Förresten jag glömde en kul grej! Vid platsliggningen har jag tränat med och utan störningar. Totte ligger nu 2 minuter utan problem. I går provade jag lägga Dacke bredvid och kalla in honom två gånger. Duktiga cockern låg kvar med hakan i backen! DS

Idag var Cecilia här med Udo och Cartman. Cecilia håller på med agility och jag har ju ända sedan jag skaffade Totte funderat på att prova på denna ädla sport.

Jag kan absolut ingenting om agility, förutom att jag gått en helg i grundfärdigheter med Eva Bertilsson, så okej, pyttelite har jag väl fattat kanske. Men jag har inte tränat något.

Så jag bad Cecilia om en liten introduktion. Det var väldigt roligt och det SER ju ofta väldigt roligt ut när folk och hundar kör agility.

Vi provade att springa i cirklar, där Totte skulle hålla sig nära mig i full fart. Cirkelträning heter det visst. :) Han fattade den här leken direkt så det var väldigt roligt, fast jag kände mig som en idiot där jag sprang runt, runt. Plus att jag blev yr… Och jag har skitdålig kondis!

Nästa grej var något som jag råkade kalla 4av4på, vilket fick Cecilia att fnissa. Det ska vara 2av2på (tror jag!) och då menar man att hundens framtassar ska vara av till exempel en låda eller i mitt fall en trappa medan bakbenen ska stå kvar på trappan. Detta har något med kontaktfälten att göra, som tydligen finns på de hinder som hundarna springer på (och av). De måste då trampa på kontaktfältet.  Man kunde tydligen lägga på nosduttar på det där också, men det gällde förmodligen inte mig för jag ska ha running contacts, tror jag… (Alla dessa nya begrepp, det är väldigt roligt. :))

Sedan visade Cecilia hur man kan lära in slalom och belöna för riktning. Och så visade hon hur hon när hon riktar upp sig och springer rakt fram så är det en signal för att Udo ska sätta av i fullt sken rakt fram, det såg coolt ut. Det verkade också kul att lära in.

För det är ju så med mig att jag älskar nyinlärning. Jag tycker det är så roligt med den biten i träningen som handlar om att forma fram nya beteenden. Och det är (oftast) så himla kul att vara nybörjare, har ni tänkt på det? Speciellt om man har en viss fallenhet för det man gör eller om man har, som i detta fallet, goda träningsfärdigheter och en teknisk skicklighet. Dessutom har man absolut INGET att bevisa :).

Men det kan ju naturligtvis vara för jäkligt att vara ny på något man aldrig gjort, om omständigheterna är lite trassligare. Då har i alla fall jag lätt för att känna mig oduglig…

Sammanfattningsvis så är detta med agility naturligtvis också en flykt från den tråkiga antipipträningen. Som för övrigt går bra. Kedja tre har tränats i fyra dagar med SAMMANLAGT tre pip.

Vad tyckte då Totte om agilitylekarna? Han verkade stormtrivas. Och vet ni vad? Han var HELT tyst under hela träningen.

Försöker han säga mig något, tro?!?

:o)

Allra finaste ögonstenen Dacke fyller 10 år i dag! Häromdagen träffade jag en bekant som inte sett honom på minst fem år som sa ”Det där är väl inte Dacke? Han ser ju ut att vara fem år!”.

Och sådan är han ju, visst skröpligare och får ont i kroppen om han kampleker eller springer lös för mycket men full av upptåg, vill alltid vara med och träna, gör sitt yttersta varje gång och lär sig nya saker fortfarande.

Det är bara så otroligt svårt att vänja sig vid att han inte klarar lika mycket som alltid, han VERKAR ju som om han gör det… Men kroppen sätter stopp.

Jag hoppas ändå på några år till med denna stora personlighet, min stora hundkärlek, hunden som har allt… och lite till ;o).

 

 

Idag fyller allra goaste cockerkillen 2 år. Min VALP!
Nåja, okej då han är kanske inte valp längre men faktum är att han mognar så långsamt att det inte var länge sedan han var rätt valpig.

Dock inte så valpig som här på filmen… varning för starka bilder som väcker starka känslor av habegär!!!

Tottes urval i vittringsapporten är nu helt klockren. Han har inte valt fel på flera veckor (då det var superstruligt några pass,  läs om det här). Jag har därför tänkt att jag skulle börja utveckla markeringen och lära honom att lyfta den rätta pinnen. Det hade jag tänkt göra genom att bara lägga en pinne gå marken och låta honom ta upp den några gånger och sedan bara lägga in den bland andra odoftande pinnar.

Häromdagen när vi spårade lade jag för första gången en pinne i spåret. Jag har oroat mig en del för att det ska bli svårt att få honom att plocka pinnar eftersom spåret är så otroligt självförstärkande för honom. Han har till och med gått över en skål med godis i spåret (!) dock stannar han för sin middag eftersom den är så himla god.

För några veckor sedan började jag därför låta honom plocka en pinne som vi ”råkade” gå på när vi var utomhus och gav hela middagen som belöning. Det resulterade i att han, när jag bytte bestick till pinnar i luktdiskrimineringen, tog första bästa pinne utan doft. :)

Så jag la ner den värdeladdande övningen ett tag. Men så häromdagen skulle vi lägga spår och jag tänkte att det var dags att prova och se vad som händer.

Först fick han, innan vi gick ut i spåret, ”råka” gå på en pinne. Han lyfte den glatt så då serverade jag halva middagen. Sedan gick vi spåret. Jag hade lagt ut två pinnar men den första gick han en meter bredvid (det blåste stark sidvind). Den andra snubblade han häpet över, vände tillbaka och duttade på den varpå jag tjoande berömde honom, då tog han den och kom med den. Där fick han resten av middagen.

Dagen efter tränade vi luktdiskriminering. Han gick glatt fram till pinnarna, tog den första i munnen och kom med den till mig. Jag tog den utan att säga något och skickade honom på pinnarna igen. Han tog då nästa pinne och kom  med den. Jag tog den och skickade honom ännu en gång. Och nu verkade han minnas vad den här leken gick ut på och slog på näsan, hittade den doftande pinnen OCH LYFTE DEN och kom till mig.

Han släppte den på klicket (som han ska) och fick belöning hos mig. Därefter har han tagit rätt pinne varje gång och han lyfter dem omedelbart, som om han inte gjort något annat förut.

Jag har sagt det förut men säger det igen: För Totte är det SÅ förstärkande att få ta i pinnarna! Det behövdes att jag belönade detta beteende TVÅ gånger med bra belöning för att han skulle föra över det in i luktdiskrimineringen.

Observera att jag belönar honom för att han LYFTER inte för att han LÄMNAR dem hos mig. Jag kommer att flytta klicket så det kommer närmare och närmare mig, det vill säga att han kommer lyfta, gå mot mig och till slut kommer han vara ända framme hos mig när han släpper.

Jag är bara någon meter bort när jag tränar detta men när han fattat grejen med att lyfta och komma mot mig tänkte jag lägga på fart och avstånd. Det gäller att träna en sak i taget.

Nu har jag avslutat den andra antipip-kedjan eller vara tyst-kedjan :) på vår resa mot tystnaden.

Den tog mer än fem dagar i sträck att träna, jag har haft flera vilodagar från träningen främst på grund av att Totte inte känts riktigt okej. Det visade sig också när jag besökte veterinären tidigare i förra veckan att hans halsinfektion hade kommit tillbaka, rätt rejält. Så det blev ett nytt och lite bredare antibiotika den här gången och i lördags kände jag att den friska och glada Totte hade kommit tillbaka. Så då körde vi sista träningspasset med kedja två.

Kedjan har sett ut så här:

Luktdiskriminering
Sitt kvar
Frivilligt sitt från stå
Frivilliga lägganden

Jag har ju bestämt mig för att köra varje kedja i tre minuter, sex pass om dagen i fem dagar. I och med de många vilodagarna så tappade jag räkningen på dagarna (fast att jag bokför allt noga i ett exceldokument) så det blev sex dagar med den här kedjan.

Under dessa dagar har jag haft 31 pip varav 21 kom i momentet sitt kvar. Därefter kom de flesta i momentet sitt från stå.

När det gäller sitt från stå så kom alla pip de första dagarna, innan vi hade beteendet på plats. Totte vill nämligen flytta in bakbenen under kroppen istället för att flytta frambenen, som jag vill att han ska göra. När han väl fattat hur jag ville ha det kom det inga fler pip under det beteendet.

Antal pip var fördelade på följande vis över dagarna:

Dag 1: 9 pip
Dag 2: 10 pip
Dag 3: 5 pip (bröt efter tre pass)
Dag 4: o pip
Dag 5: 4 pip
Dag 6: 3 pip

Den sista dagen kom de tre pipen när vi fick en stökig början på momentet. Vi var utomhus, Dacke var med och störde, någon gick förbi, jag var lite för snabb och otydlig i att momentet skulle börja. Jag gillar att det var då pipen kom, för då handlar det ju om att jag kan rigga miljön med mindre störningar och själv vara lugnare osv.

Jag får många tänkvärda input och kommentarer på min träning och någon sa att hon tyckte det var svårt att veta om hunden gör en kedja av beteende och pip, typ; hålla beteendet en kort stund, pip, bryt, börja om, hålla beteendet en längre stund. De tre sista dagarna kan det ha hänt vid ett av träningstillfällena, men det var troligen inte en kedja eftersom han inte upprepade det. Det är dock intressant att hålla koll på i fortsättningen.

Sista dagen filmade jag lite av träningen. Här kan ni se hur det ser ut när jag bryter vid ett pip i sitt kvar. Den här dagen kunde han sitta 1 min och 10 sekunder vid två tillfällen och 1 minuter och 30 sekunder vid ett annat. Han pep inte vid något av dem.

Igår var jag på en clinic med Kenth Svartberg i Halmstad. Jag gillar verkligen den formen av inlärning, att få sitta stilla och bara studera dels hur en skicklig instruktör jobbar och dels hur ekipagen löser sina problem och hur förarna samspelar med sina hundar.

Kenth Svartberg framstod som en ödmjuk och väldigt vänlig person och det tycker jag mycket, mycket om. Med oändligt tålamod mötte han elev efter elev precis där de befann sig.

Nio ekipage på olika nivåer fick vi se. Personligen tyckte jag det var mest intressant med de ekipage som kommit lite längre i sin tävlingskarriär men det var så klart även roligt att till exempel se valpträningen, man blir alltid på gott humör av valpar!

Tre ekipage fick mina öron att växa extra mycket. Dessa tre hundar ljudade nämligen. Med två av dessa ekipage jobbade Kenth med att försöka hitta den rätta känslan (hos föraren) och de rätta känslorna (hos hunden) för att på så vis skapa en känsla hos hunden som gjorde att den aldrig började ljuda.

Jag är väldigt kluven till min egen träning med negativt straff. Jag tycker att det är så lätt att hamna i en tråkig träning som handlar om att avbryta och det är så lätt att hunden blir osäker eller låg. Den typen av träning är lätt att ta till dessutom – istället för att TRÄNA VÄL. En fråga som jag verkligen ställde mig efter dagen med Kenth är: Har jag jobbat tillräckligt med att försöka förändra Tottes känslor på andra sätt innan jag började jobba med negativt straff?

Och detta aktiverade en fundering som jag har haft sedan jag började med antipipträningen; Bör jag pausa honom på olika sätt beroende på vilket slags pip som kommer?

Jag har identifierat två slags pip:

1. Frustration som på något vis är kopplat till belöningsförväntan.

2. Frustration som är kopplat till att jag tränar dåligt. (Om han kunde tala så skulle han förmodligen säga: ”Jag fattar inte vad du menar” eller ”du går alldeles för fort fram”.)

Jag har funderat på om den första typen av belöningsförväntan är den där negativt straff lönar sig bäst: Belöningen kommer inte närmare för att du piper – den försvinner. Här måste han träna upp sin självbehärskning, punkt slut. Känslan jag vill ha här är att han biter ihop och kommer igen, att han blir lite triggad att hitta en lösning för att få sin belöning.

Den andra typen av pip skulle jag kunna tänka mig att bara avbryta och sätta mig och klappa honom lugnt på bröstet (så som jag började den här träningen i min första kedja.). Och samtidigt fundera över hur jag ska jobba vidare på ett bättre sätt. Känslan jag vill ha här är lugn och samling.

Men åter till hur Svartberg jobbade med de tre ljudande hundarna igår: Med ett av ekipagen jobbade han mest med att styra upp träningen så att den blev tydlig och så att hunden förstod vad det var de skulle göra (nr 2 på min lista). Det blev ett lysande resultat där hunden gick fint och tyst och samlat med bra fokus i det fria följet. Väldigt intressant att se.

Med en av de andra hundarna, som hade väldigt mycket ljud, också här i det fria följet, jobbade Kenth med att ekipaget aldrig fick starta utan att hunden hade kommit ”ner” i den rätta känslan (lugn och fokuserad). Den här hunden tyckte mycket om att bli klappad av sin husse. I utgångsposition stod husse och klappade långa, långsamma, lugna klappar längs hundens huvud och ner på halsen medan han pratade lugnande med honom. Därefter fick han starta, gå en liten bit och sedan stanna och belöna på samma sätt, ibland även med en godbit.

Den här hunden hade hög förväntan på att få sin bollbelöning, som den brukade få. Kenth ville sänka hundens förväntan, så att den inte skulle dra upp sig så fasligt, och föreslog att husse skulle sluta belöna med boll. Men han var också noga med att hunden aldrig fick starta utan att den var redo för momentet. Vad redo innebar berodde på husses känsla för hundens känslor… Om hunden var lugn och fokuserad fick den starta.

Detta gällde även för den tredje hunden där Kenth jobbade med att husse inte fick utsätta hunden för för svåra utmaningar så att han inte klarade av att hålla fokus och hålla tyst. När de hittade rätta känslan fick de starta momentet, inte förr.

Detta med att klappa hunden hade ju aldrig funkat med Dacke som tycker jag är superäcklig om jag försöker klappa honom under träning. Totte däremot gillar ju faktiskt att bli klappad. Lite sociala belöningar och lite lugnande klappar funkar ju på honom och jag ska bli bättre på att använda dem.

Så åter till min fråga: Har jag jobbat tillräckligt med att försöka förändra Tottes känslor på andra sätt innan jag började jobba med negativt straff? Svaret är nej, det har jag inte. Jag har försökt på olika sätt, fram för allt inför att Totte får starta, att han ska ligga med huvudet stilla och lugnt på filten. Jag har även försökt lite i till exempel det fria följet med att lugna honom innan men jag har inte gjort det systematiskt.

MEN jag tror inte att jag hade fått helt tyst på honom ändå faktiskt, för han piper otroligt mycket och ofta.

Gårdagens clinic förstärkte min känsla av att du kan komma långt med att ta bort ljud genom att träna väl; metodiskt, genomtänkt och systematiskt. Och när det inte räcker måste jag fundera över vilka konsekvenser pipet ska få för hunden. Ska han få fortsätta träna och komma närmare belöningen? Eller ska det bli slut på det roliga?

Om detta med att jobba med hundens känslor gjorde Fanny ett tänkvärt inlägg igår också.

I klickerträningen talar vi om att vi inte ska gå in i huvudet på hunden och tolka den utan agera utifrån det vi SER att hunden gör. Jag tycker inte att det är en motsättning att jobba med hundens känslor – du behöver inte vara jättesmart för att kunna se ungefär på en hund vad den känner i olika situationer i träningen. Vilka konsekvenser får de olika känslorna som vi väckt? Gör hunden mer eller mindre av det du vill när den är i en viss känsla?

Själv vill jag bli bättre på att fundera ut vilka känslor jag vill att Totte ska ha och när. Det är så lätt att förväxla aktivitet med atttityd! Och jag undrar om det inte var det som (bland annat) hade hänt med två av hundarna som vi fick se i går. De hade dragits upp så att det skulle se kaxigt och härligt ut när de gick det fria följet (vilket det gjorde). Resultatet blev för hög aktivitetsnivå och då kom ljuden. Been there done that: Precis det misstaget har jag själv gjort med Dacke…

:)