I helgen var jag en sväng i Skåne och passade då på att gå ett spår med Totte i en magnifik bokskog.

Jag har mest spårat på öppna fält med Totte, förutom i somras då jag ju hårdtränade i några dagar i en magnifik granskog i Dalarna.

Det händer ju helt andra grejer med doften i en skog så klart. Men jag skulle nog vilja påstå att det ändå är lättare att spåra i skog, även om det finns en större variation på utmaningarna då. På ett fält kan doften kila i väg hur långt som helst och det är större risk att spårandet blir väldigt yvigt. Ju yvigare desto större risk att hunden släpper spårkärnan och därmed är det lätt att missa några av spårpinnarna.

I skogen kan doften fastna i buskar och ris, klättra upp för trädstammar (jo, faktiskt) och trilla ner i gropar. Doften beter sig olika om den ligger i fuktig mossa eller i torr, kvistig granskog. Jag tycker det är spännande att läsa skogen och utifrån det se hur hunden tar doften.

Helgens bokskog var helt avlövad. Alla löven låg som en brunröd matta, som vi vadade fram i. (Jag hade glömt kameran tyvärr!) Min kompis Wivan la spåret, som var ungefär 350 meter och hade sex vinklar och en pinne och två leksaker plus ett slut med en burk med mat utlagda. Spåret hade legat i två timmar och det var i princip vindstilla.

Starten av spåret var lite lugnare än det jag gick häromdagen men jag tycker att båda starterna verkade lite förvirrade. Båda gångerna rivstartade Totte och tappade spåret efter tio meter. Det är som om han inte vet vad vi gör. Ändå är jag helt säker på att han båda gångerna vetat ATT vi ska spåra – för han har gått upp i stress och blivit väldigt ivrig. När jag har hjälpt honom att starta om, en bit in i spåret, har det gått bra att spåra vidare. Hans spårupptag har ju tidigare varit som en dröm. Men jag tror det handlar om tempo och stress faktiskt.

Note to self; skaffa mig bättre spårstartsrutiner: Inte låta honom starta förrän han verkligen är lugn och tyst och se till att han fått promenera av sig lite energi innan vi börjar. Jag ska också börja lägga pinnar eller och burkar med godis väldigt tidigt i spåret. Eventuellt kan jag också tänka mig att i starten lägga några godisbitar den första metern som han får ta innan han får ”suga tag i” spåret. Jag ska börja experimentera med detta så får vi se vad som känns bra.

Nåväl, när vi väl trasslat lite i starten så ångade han på genom löven. Jag kunde delvis se var Wivan hade gått och hon hade delvis snitslat spåret, men jag var så fokuserad på Totte så jag såg knappt det. Efter en vinkel så började han sno runt på en plats och bökade plötsligt ner nosen i löven. ”Nu gör han något annat” sa jag till Wivan som inte svarade. Jag stod bara stilla med lös lina och då vände Totte upp mot mig och kom glatt travande med första pinnen i munnen. Då blev matte väldigt glad!

Därefter ångade vi på genom vinklarna, varav en var så där snyggt dammsugande i en skarp sväng, till vi kom till en leksak. Jag hade tyvärr glömt ta med mig mina pinnar (råkade bara ha en i fickan), men tänkte att jag ändå ville ha något som han kunde apportera och lämna av. Ointressant, sa Totte och gick rakt över. Han har ju aldrig velat ta leksaker i spåret men däremot har ju pinnarna funkat bra, troligen för att jag ladddat dem så otroligt mycket under lång tid.

Här gjorde jag något jag ångrar. Jag stoppade honom och kommenderade att han skulle ta leksaken. Det gjorde han motvilligt och kom in med den. Då tänkte jag att jag banne mig ska få honom att leka med den i alla fall men kära nån vad jag fick slita för det. Jag var helt slut och rätt så uppjagad när han till slut började kampa.

Vid nästa leksak gick han över igen, jag bad honom ta den men nu fick han i alla fall bara komma in och byta mot godis, jag tvingade inte fram lek. Givetvis ska man inte be hunden att ta det som ligger i spåret! På det viset bygger man bara in problem. Hunden ska naturligtvis ta grejerna själv – med glädje. Men jag fick hjärnsläpp och tänkte bara att han inte får lära sig att ignorera det som ligger i spåret. Den tanken är ju rätt men lösningen är ju såklart att värdeladda grejerna – inte tvinga honom att ta dem…

Jag gillar tanken att hunden ska ha ett tänk som går ut på ”jag ska spåra upp roliga grejer” i spåret. Och att det blir party så fort hunden hittar dem. Jag tog dock en genväg i det arbetet när jag började spåra eftersom att spåra i sig var så otroligt självförstärkande för Totte och leksaker var urtråkigt. Jag la därför in burkar med mat istället, vilket har funkat bra. Och när jag började lägga in pinnar så gick det helt okej, även om jag fått ladda dem ordentligt (med bra matbelöningar).

Alltså ska jag fortsätta på inslagen väg och inte ha leksaker i spåret. Pinnar blandat med matburkar funkar ju bra.

I nästsista vinkeln på det här spåret så släppte Totte spåret och vinklade åt andra hållet. Han spårade dock forftarande, men rätt så hysteriskt. Viltstörning med andra ord. Jag kan räkna gångerna då jag stoppat honom från att gå fel på min ena hand. Men denna gången bröt jag och skickade honom åt rätt håll. Han tog då upp det riktiga spåret igen men nu blev det slarv och för högt tempo så han missade slutet.

Note to self; Jag måste börja lägga spår i skogen! Med lång liggtid, minst två timmar, gärna tre.

Och så tror jag bestämt att jag ska börja lägga hårda spår, så vi kan få ner tempot och upp noggrannheten ytterligare.

När jag spårade över vägar häromdagen så uppstod en viss tveksamhet i gränsen mellan äng och väg och jag fick stödja honom lite för att han skulle gå över. Han började leta efter vinklar istället. Så att växla mellan olika underlag står också på listan. Ett sätt är ju att börja svårt på asfalt eller grus och sedan låta spåret gå in på ett fält.

Det ska ju bli fint väder i veckan, så det blir säkert läge för nya spår då.