I dag har jag börjat att skola in hundarna på dagis. Det gick bra, puh! Personalen sa när jag hämtade dem efter en halvdag att ” vi fick hindra honom från att leka så mycket med de andra hundarna ibland”. Och då menade de Dacke, 8,5 år och inte Totte 6 månader. ;-D

(Läs mer…)

Totte har i dag debuterat som spårhund, det vill säga han har gått sitt första spår. Med den äran, ska tilläggas. Han gick två spår på ungefär 100 meter och det såg ut som om han aldrig gjort något annat. (Läs mer…)

…då kan man passa på att testa hur färdiga olika moment är och se dem bryta samman totalt utan att man själv bryter samman totalt ;-D.

(Läs mer…)

I dag har jag haft kvalitetstid ;-) med först Totte och sedan Dacke.

Med Totte har jag filat på att få ”rena” beteenden – det vill säga om han ska göra hoppstå så ska han hoppa rakt upp med frambenen och landa så att inga tassar flyttar sig. Jag märkte ju för några veckor sedan att jag släpper igenom lite vad som helst; tramp och vridningar.

(Läs mer…)

Tack alla ni som svarat på läsarbarometern! Jag håller ett öga på den och försöker skriva om sådant som ni har frågat efter. Därför kommer nu tre generella tips som handlar om vardagshantering av hunden. Självklart gäller detta inte minst när den är valp. Men det går ju som bekant att lära gamla hundar att sitta så misströsta icke!

Rör mycket vid hunden!
När du sitter och kelar med hunden så passa på att känn på tassar och klor, lyft på öron och läppar och så vidare. Kan inte göras nog ofta med valpen. Gör det till en mysig stund att bli kammad, kloklippt och så vidare.

Att få gnaga lite på klotången är uppenbarligen väldigt njutningsfullt...

Se till att situationen alltid är trevlig för hunden!
Om din hund verkar tycka att det är lite konstigt/läskigt till exempel med duschen så ta fram bästa godiset, lägg i en skål som du når men inte hunden och mata medan du duschar (hunden alltså ;-)). Här måste man nästan vara två i början men snart vänjer sig vovven och då går det bra att göra allt själv och ge godis med lite längre mellanrum.

Dacke tycker inte det är särskilt kul att duscha men han hoppar glatt i badkaret (handduk i botten så han inte halkar) för han vet att när vi är klara så blir det godis och dessutom mys när han ska torkas.

Totte får godis efter att första klon är klippt.

(Hm, jag behöver klippa håret mellan Tottes trampdynor ser jag nu…)
Inledningsvis, när jag vänjer hunden vid att duscha, matar jag i princip hela tiden. Detta är med andra ord klassisk betingning – jag vill ändra en känsla hos hunden. Vissa hundar blir nästan paralyserade om de tycker något är obehagligt och vill inte ta godis. Försök då att bara börja med att till exempel duscha valpens tassar eller till och med inte duscha alls! Ni kan stå i badkaret/duschen och äta godis helt enkelt! Därefter kan duschen vara på men ligga på golvet och rinna och så småningom kan man börja blöta ner tassarna, benen, magen och så vidare. Testa och se hur snabbt du kan avancera.

Tottes första duschtillfälle var med husse som inte hade något godis alls med sig (husse håller på att lära sig tänket nu men var inte helt integrerad då ;-)). Totte verkade tycka det var urläskigt och försökte kravla sig ur badkaret hela tiden.

Men sedan gick det jättesnabbt eftersom köttbullar fick hänga med in i badrummet. Han åt köttbullar hela de tre nästkommande duschtillfällena. Sedan började han be om att få gå ner i badkaret ;-)… Han kommer gärna och kikar in bakom duschdraperiet när någon av oss duschar, tidigare ville han inte ens gå in i badrummet utan stod utanför och skällde.
Nu duschar jag honom själv och han får självklart fortfarande godis med ojämna mellanrum. Vill han klättra ur badkaret så har jag gett honom för lite!

Skynda långsamt om det ändå blivit fel!
Kloklippning verkar vara ett trauma för många hundägare – och hundar. Kolla gärna in de här filmklippen på Canis hemsida: http://www.canis.se/gensider.php?gid=97

Om det verkligen blivit ett problem så tänk lite som duschexemplet ovan. Du behöver troligtvis arbeta för att ändra hundens känsla och klassisk betingning kan ta lite tid men det funkar.

Gör gärna en kriterieplan. Du kanske inte ens klipper några klor alls inledningsvis utan bara tar fram klotången. Sedan kanske du sätter den mot klon utan att klippa osv. Skynda långsamt. Så småningom kanske du klipper en klo om dagen. Till slut kommer du att kunna klippa alla.
När jag började klippa klorna på Totte hade jag honom i famnen, eftersom han verkar gilla att sitta i min famn. Men nu har jag börjat lära honom att ligga på sidan när jag ska klippa klorna. Dacke har kommandot ”lägg dig på sidan” och sedan klipper jag klor, kollar öron, letar fästingar, undersöker trampdynor och så vidare medan han lugnt ligger ner.

Dacke har lärt sig att ligga avslappnat medan jag grejar.

När vi är hos veterinären kan jag lägga honom på sidan på röntgenbordet och sedan kan de röntga hela hunden utan några droger. Dit vill jag komma med Totte också.

Totte ligger på sidan för första gången. Jag kunde till och med klippa en klo!

Låt hunden ha en del av kontrollen!
Om du låter din hund vara med och aktivt delta i att bli hanterad så verkar det för många hundar bli mycket lättare. En typiskt sådan sak är tandvisning eller ”munvisning”.

När Dacke var unghund så var han mycket hos veterinären på grund av halsproblem. Tack o lov så hade jag jättebra veterinärer som inte bråkade med honom men efter några år tyckte han ändå inte det var jättekul. Dessutom hade vi börjat tävla och i lydnadsklass I och där ingår att domaren ska gå fram och titta på hundens tänder.
Många hundar verkar inte gilla att man lägger handen över deras nosrygg och tar ett grepp. Min lösning blev att låta Dacke vara med och styra det som hände. Jag lärde honom att om jag höll upp handen framför honom, lite kupad, så skulle han sticka upp nosen sin nos och hålla kvar den där. Ganska fort kunde vem som helst göra det här med honom och han gillar det verkligen.

Ett annat sätt att  få kontroll på grejandet med till exempel tänder och öron kan vara att använda den ack så användbara handtargeten:

Dacke har lärt sig att hålla nosen blicktstilla mot min hand, vilket kan vara användbart...

...till exempel om man vill undersöka tandköttet ;-)...

Notera mitt grepp med lillfingret ( tant dricker kaffe ur en liten kopp) ;-D.

Fanny Gott kallar det här att hunden sätter upp nosen i handen själv för näbbtarget ;-) och har gjort en jättefin liten film om det. http://www.klickerklok.se/blog/2009/06/

Sist men inte minst: Tänk på att ta pusspauser!!! Väldigt viktigt…

Jag tar tillbaka det jag skrev i går om att jag hade signal på ”ge dig”. Det har jag inte, upptäckte jag i dag när temat på förmiddagen var signalkontroll.

Detta hände: Jag sa ”ge dig”. Totte tog då några steg fram mot mig, hoppade upp i luften och la sig sedan på rygg med alla fyra ben i vädret och sparkade lite. Alternativt: Jag sa ”ge dig”. Totte sprang fram mot mig, puttade på min hand och lade sig sedan på rygg och sparkade lite.

Bös! (Detta är göteborgska för skräp och skrutt ;-)).

Detta vill jag ska hända: Jag säger ”ge dig”. Totte lägger sig omedelbart ner på rygg med benen i vädret och sparkar lite med dem, oavsett avstånd till mig.

Så i dag när jag började jobba med signalkontroll förväntade jag mig att han skulle kunna göra beteendet så som jag vill ha det, utan bös. Men då måste jag ju ställa mig frågan; gör han det som jag vill ha det – frivilligt? Svar nej.
Så det var ju bara att avbryta den övningen. Jag får fixa till beteendet frivilligt först helt enkelt.

Dessutom upptäckte jag (eller rättare sagt mina instruktörer och min kurskompis Lina) att JAG bösar också. Jag gör grejer med händerna och kroppen. Vilket ju också är signaler. Helt omedvetna sådana.

När man arbetar med signaler (att sätta på kommando) så är nästan det svåraste att få hunden att förstå att den ska vänta. En klickerhund sätter ofta igång med att visa hela repertoaren så fort man väntar lite. Därför måste själva väntandet tränas. Här är omvänt lockande en stor hjälp som gör det mycket lättare. Totte fattade nästan omedelbart, lite värre är det med Dacke som fått göra det tokigt i många år.

Jag tränade kommandot ”sitt” i stället med Totte och det gick faktisk bra. Okej, det är inte klart men NÄSTAN…så då kan man väl säga att jag ändå har två signaler som jag ju sa att jag skulle ha i denna veckan… hrm, host, host…

I övrigt är jag jättenöjd med helgens kurs. Det kändes som jag fick ut så mycket det gick av både Thomas och Fanny och dessutom flera goda råd från kompetenta träningskamrater.

Jag tog tag i några gamla surdegar som inkallning med ställande som är tillräckligt bra för att få poäng i de lägre klasserna men som är rätt halvtaskigt egentligen. Det ska jag nog träna om helt för att få ett distinkt ställande. Han vet positionen, det vill säga hur han ska stå när han har stannat, men har ingen koll på hur rörelsen för att stanna är. Med andra ord; många steg blir det…

Och ruteländet blev plötsligt den väldigt trevliga rutan med ursnyggt ställande mitt i. Dessutom började jag sätta signal på framförgåendet och på att stanna framför mig på kommando i samma moment (brukslydnad). Ska se ut en apell spår inom den närmsta månaden så vi kan starta.

Det fria följet blir bara bättre och bättre och apporteringen är bra, även om den inte är elitmässig, han springer för fort sista biten så det kan bli lite snubbel, men det kan jag lätt jobba bort om jag vill.

Jag har i princip alla delar i gång för momenten i klass III men måste fila lite i kanterna och sätta ihop lite grejer – så är vi klara sen. Fast först måste vi flytta upp oss från klass II, vilket jag iskallt räknar med nästa gång vi startar. (Oj, oj, det här kommer jag bergis få äta upp bara för det ;-D).

Jag tror knappt det är sant att jag kan planera för att börja tävla igen! (Tre år sedan sist!) Det är nästan så jag inte vågar tro på det men Dacke mår bättre än på många år. Och när han mår lite sämre ibland så är det ändå en hög lägsta nivå som jag lärt mig att parera. Låt nu detta hålla i sig, snälla, snälla, snälla!

Så var det dags för kurs hos Fanny och Thomas på Klickerklok igen. Denna gång gick resan inte till Oslo utan till deras nya ställe utanför Örebro. Här är fantastisk natur, massor av får, höga elstängsel (som skvallrar om vargnärvaro?) och många små grusvägar att köra väldigt vilse på. (Kameran funkar inte, attans, inte GPS:en heller uppenbarligen…)

Vi började som vanligt med tävlingsträning, det är väldigt bra att börja kurstillfällena så och ännu bättre är det att det nu var en helt ny plats.

Sedan jag börjat skärpa mig med tävlingsträningen, det vill säga ta varje tillfälle att träna som om det vore tävling och då fokusera på attityd, attityd, attityd så har jag och Dacke verkligen gjort framsteg.

Dacke har alltid tagit alla chanser som bjuds att lämna mig och sticka ner huvudet i någons ryggsäck, i en låda eller hämta en apport, nosa i gräset där borta, undersöka den där påsen som ligger och skräpar och så vidare.
Han har fått mycket utdelning genom åren när det gäller att hitta på egna grejer utan mig. Men nu, på en ny plats där det låg massor av jätteroliga leksaker på marken och på bord eller stolar, där det fanns fullt med hundar i burar och tillhörande ryggsäckar med spännande innehåll så var han med mig hela tiden.

Flera gånger tog han rätt beslut och även om nosen vädrade så stannade han och tog upp arbetet igen. Vi gjorde ett bra fritt följ, en halvtaskig vittringsapportering och en bra inkallning och förflyttningarna mellan momenten funkade klart godkänt. Bästa tävlingsträningen hitintills! Den halvtaskiga vittringsapporteringen handlar endast om för lite träning. Han visade tydligt på rätt pinne men var sedan tvungen att bara känna lite, lite på pinnen bredvid innan han gick tillbaka och tog rätt och kom in.

Medan jag och Dacke jobbade fick Totte träna på att var i bilen själv, hans (och mitt) hatmoment nummer ett. Jag lämnade honom med ett märgben och det funkade faktiskt.

Senare under dagen lämnade jag honom med ett tuggben, efter att ha suttit en stund på kofångaren och bara hållit honom sällskap och när han kändes lugn och nervarvad gick jag. Buren var då halvt övertäckt och han kunde inte se oss. Han började ändå yla och skälla men det var inte på värsta hysterinivån så jag hade bara ett öra mot bilen för att se vad som kunde hända. Efter åtta minuter tystnade han. Usch, det är en pärs det där.

På eftermiddagen tränade jag riktning in i rutan med Dacke och det gick faktisk över förväntan. Jag har nog inte tränat rutan mer än typ en gång det senaste året… Fanny och Tomas stod på varsin sida om rutan och turades om att belöna genom att kasta en rolig kampleksak in rutan när han var rätt. Så småningom kunde jag belöna bakifrån. Riktningen blev fin-fin till slut.

Sedan var det Tottes tur och han är faktiskt helt otrolig. Han tränar helt obekymrat trots hundar som skäller, leker och tränar precis intill honom. Vi jobbade på hoppstå – att han ska stå helt stilla när han landar. Han är nästan där – högerframtass åker ett steg fram ganska ofta och jag har klickat fel för många gånger.

Totte har NÄSTAN ”ge dig” på signalkontroll nu ;-). Ibland tar han dock ett hoppstå först innan han kastar sig ner på rygg med alla benen i vädret. Det ser fantastiskt roligt ut.

Även ”buren” förstår han så mitt löfte om att ha signal på två beteenden i slutet av denna vecka är i princip hållet. Jag lovar härmed två till i nästa vecka!

Totte fick ett litet träningspass på förmiddagen också, då jag försökte träna lite följa efter och fritt följ men han bara nosade och nosade. Jag blev så himla förvånad för han brukar ju vara jättebra på att hålla kontakt med härlig attityd. Men jag tänkte att det kanske har kommit en sådan där period i hans ålder som sådant börjar hända, suck… tills han äntligen snurrade runt några varv och satte sig och sket…