Så var det dags att tävla igen. Förra gången gick det ju bra – jag kom inte ens ur sängen. Men skam den som ger sig. Det envisa viruset på balansnerven  börjar ge sig och i dag har jag kunnat promenera, långsamt, med Dacke.

Så då ska jag väl klara en spårtävling på söndag? ;-D Vi får se.

Hur som helst. Jag provade att kommendera lite moment, framförgående och inkallning med ställande till exempel. Och vad ska jag säga? Det är inte första gången den här hunden vilar sig i form. Har inte tränat på snart fyra veckor… men det var inga problem.

Problemet är väl att han kommer vara maxat övertänd och det kan göra att han inte riktigt hör mig ;-) utan ”glömmer” stanna på inkallning med stående, hoppar tillbaka direkt på hoppet och så vidare.

Nästa utmaning är själva spårandet. Jag vågar nästan inte säga detta men *viskar* jag har bara gått två spår de senaste åren… De har i och för sig gått okej men ändå.

Men på något vis så är detta inte alls så nervöst utan mer ett test om saker och ting funkar. Lite som träningstävling. Lydnadstävlingarna är mycket läskigare. Jag har ju aldrig tänkt satsa på brukset så det blir mer lite på skoj – det vill säga som det borde vara. Så förhoppningsvis kan vi ha lite kul i helgen. Fast samling klockan 8 på morgonen en söndag är ju förstås tortyr…

Den ljuvliga bilden på Dacke är tagen av Lina Sundberg.

När jag började med klickerträning för åtta år sedan så var jag stum av förundran över min instruktör vars hund gjorde den ena konsten efter den andra utan att matte ens sa något. Hon bara stod där och väntade. Och så klickade hon plötsligt för något som hon ville ha. Och då gjorde hunden exakt samma sak en gång till!!! Magi. ;-)

Nu är det jag som står där med en klickerklok hund (Dacke) och en på god väg (Totte) men jag har inte glömt av hur det kändes att inte förstå hur jag skulle göra. Och jag har elever som påminner mig igen och igen!

Jag träffar många crossover-tränare som sliter sitt hår inledningsvis och en av bloggens läsare skrev för ett tag sedan:
Det svåra tycker jag är att begripa hur man ”shapar”, hur man genom att vänta ut hunden får den att ”erbjuda ett beteende”, och även att därifrån komma fram till det beteendet som man vill ha.

För er som inte redan läst mitt tidigare inlägg om att shapa och fånga http://www.klickersmart.se/2009/07/26/att-shapa-och-fanga/ så kan jag rekommendera det först.

För många av mina elever har shapingen lossnat genom att de helt enkelt börjat med att fånga beteenden först. (Och som ni kan läsa i ovanstående inlägg så är det alltså så här jag börjar träna med valpen.)

Först: Vad är skillnaden på att fånga och shapa? Jo, när du fångar så fångar du helt enkelt ett beteende som hunden naturligt erbjuder, till exempel att den backar två steg. När du shapar så formar du fram ett beteende, steg för steg tills det ser ut så som du vill ha det, till exempel backa upp på en låda, snurra runt, göra snygga ingångar, stå mitt i rutan och så vidare.

Fånga vad som helst, ta gärna något som du vet att din hund gör ofta. Alla hundar gör något, om de lever.  De rör sig; en tass lyfts, ett huvud vrids, nacken böjs, de lägger sig, ruskar på huvudet och så vidare. Klicka för något som händer – gärna det första som händer – så ni kommer igång. Vänta inte nödvändighetsvis på att exakt samma sak ska hända igen utan klicka för vad som helst annat som händer.

De flesta behöver få igång hundens förmåga att erbjuda beteenden, inledningsvis handlar det därför inte om att beteendet nödvändigtvis ska erbjudas igen och igen. Det där kommer av sig själv så småningom – hunden upprepar det som lönar sig.

Att stå och glo på varandra utan att något händer är inte särskilt uppbyggligt för träningskänslan. Tänk så här (särskilt inledningsvis): Det ska aldrig gå mer än fem sekunder mellan varje klick.

Om både du och din hund är crossovertränade så kan ett enkelt sätt att fånga vara att börja med targetträning. Nästan alla hundar sträcker sig mot en handflata eller ett finger som presenteras en liten bit ifrån dem. Klicka för det där lilla rycket i nacken när hunden sträcker sig. Det här blir troligtvis en shapingövning; du vill inte bara att hunden ska sträcka sig mot handen utan slutmålet kan vara att den ska hålla nosen mot handflatan i två sekunder. Forma fram det steg för steg.

Om du har en hund som bara blir stillasittande så försök att varva med att kasta godiset efter klicket och att ge det i handen, så du bygger in rörelse i belöningen. Lek givetvis gärna också. Undvik att klicka för just stillasittande om det är där ni fastnar.

En annan bra och inte alls dum fråga från en läsare lyder:

Dum fråga kanske men kan hunden bli stressad av klickerträning? Om jag står stilla och väntar och hunden blir mer och mer uppvarvad hur ska jag då göra?

Visst kan hunden bli stressad av klickerträning – en hund kan bli stressad av all dålig träning! Och det går givetvis att träna dåligt som klickertränare. ;-) Ogenomtänkt träning med oklara mål och för höga kriterier brukar vara dålig träning.

Jag vill undvika frustration hos mina hundar. Lite skadar inte men jag vill verkligen inte att träningspasset ska domineras av en hund som ylar och piper. Med Totte sänker jag kriterierna väldigt mycket när han börjar ett pass på det sättet. Han ska helst inte få chansen att varva upp sig (för mycket) och det får inte gå för lång tid till första klicket.

Ett väldigt bra exempel är mitt andra träningspass med klossen (som jag använder för att lära in fina ingångar vid sidan). Jag har först kriteriet att han skulle upp med en tass på klossen men detta kriterium ändrade jag fort till att han bara skulle närma sig den. Inledningsvis är det mycket pip men jag bestämmer mig för att jobba vidare med sänkta kriterier och se om det släpper, vilket det gör. Se själva här:

De flesta har inte hundar (om det inte är valpar för de gör saker nästan hela tiden) som steppar loss och erbjuder allt möjligt skojigt som du kan fånga. Den första tiden med en crossoverhund handlar om att skola om den så att den får ett nytt tänk. Plötsligt ska den göra en massa saker – tidigare har den säkert blivit belönad för att INTE göra en massa.

Inskolningen kräver att du tar små, små steg där du belönar för kreativitet och rörelse snarare än att tänka att ”nu ska vi minsann träna ligg och jag tänker stå helt stilla tills hunden ligger”. Dela upp allt du gör i små delar! Du kan troligtvis vänta ihjäl dig på att din hund ska snurra ett helt varv. Istället kan du klicka för att huvudet vrids lite åt sidan, sedan en tass, sedan en till och så vidare.

Ganska snart så har din hund skaffat sig en liten repertoar. Då kan du börja att växla mellan de här olika beteendena genom att först klicka några gånger för det ena, sedan hålla inne på klicket och klicka först när ett av de andra beteendena erbjuds. Och vips, så har du en hund som är klickerklok: den erbjuder det beteende som den senast fick klick för och får den inget klick så ändrar den beteende.

Okej, som ni anar så gillar jag att mäta och undersöka saker och sedan titta på tabeller och lägga pannan i djupa veck och fundera; ”jaha, vad kan det här betyda då”?

Och jag bloggar förvisso för att det är roligt men jag skulle aldrig skriva om det inte vore kul/intressant/utvecklande även för någon annan. Så därför tog jag reda på lite om vem ni är genom Läsarbarometern. (se förra inlägget). Sista frågan i läsarundersökningen var vad ni ville jag skulle skriva om. Här kommer ett urval av vad ni svarade – och min respons på det.

Tanken med den här bloggen är att ge inspiration till träning och kunskap om klickerträning.
Därför är det ju glädjande att läsa att det är just det ni är ute efter ;-)…

Era önskningar är många och roliga, ett litet axplock:

Funderingar kring ”teori i praktiken”. Vilka svårigheter du stöter på och hur du löst det. Er alltid på utkikk etter nye ideer eller løsninger. Konkreta träningstips. Vanlig lydnadsträning. Valpetrening. Innlæringstips (hvordan gjør du det fra starten når du trener inn noe). Nåt som alltid brukar vara bra att veta är ju hur man gör när man kör fast. Jag har en CO-hund så vi kör fast rätt ofta :). Filmer hur du lär in olika saker. Konkreta träningstips.Den vardagliga träningen. Vardagslydnadsträning. Hur på bästa sätt använda klicker i vardagslydnad. Arbetslust Träningstips, belöningsutveckling. Shejping, tävlingsträning, förstärkare (vad som är förstärkare, olika typer av belöningar, resonemang kring beteenden som kan vara belönande men som man kanske inte tänker på som belöningar… Själv kämpar jag med inkallningsträningen samt samarbetsvilja hos min hormonstinna unghund så frågor som rör det är ju alltid intressanta! :)

Många av er återkommer till detta med hur man gör när man har kört fast och hur jag löser problem och hanterar motgångar. Det är ju det absolut roligaste att skriva om så jag fortsätter med det då! :-) Ni får gärna återkomma med konkreta exempel på VAD det är NI kör fast på!

Flera av er följer också valpträningen och har själv valp eller unghund och har frågor kring det, tex:

Hur man lugnt och metodiskt presenterar klickern, avancerar framåt med det som är väsentligast när man har en ny valp i hemmet. Hur går man till väga med det viktigaste?/ Vad bör jag lära den unga valpen? Jag har en valp som är tio veckor och som jag har börjat klickerträna så smått. Vad tycker du att man bör prioritera i början av valpens inlärning? Vad gör jag för fel när valpen sitter blickstilla och tittar på mig och blir frustrerad när jag inte klickar?

I nästa nummer av Canis (december-09) har jag skrivit en lång artikel om ovanstående med fokus på tävling och jag vill inte förekomma den men jag lovar att återkomma med konkreta exempel på ovanstående. I detta numret av Canis (oktober) är det en jättebra artikel skriven av Marianne Tønseth och Anette Matland om valpens första viktiga tid i det nya hemmet. Rekommenderas! (Se också lite längre ner, min kommentar kring hur man shapar).

Det hade varit kul om du även kunde ge konkreta exempel på kriterieplaner, det ger mycket om man jämför med hur andra strukturerat upp sin träning.

Kriterieplaner, ja. Jag ska definitivt lägga upp några exempel på detta, jag sätter ofta flygande kriterier och är dynamisk i mitt kriteriesättande, ibland slarvig. Så det skulle hjälpa mig att bli tydligare!

Det svåra tycker jag är att begripa hur man ”shapar”, hur man genom att vänta ut hunden får den att ”erbjuda ett beteende”, och även att därifrån komma fram till det beteendet som man vill ha. /Shapingtips, men hvordan kriterier du har og progresjon./Jag vill ju inte gärna klicka och belöna skällande och krafsande på mina ben? Dum fråga kanske men kan hunden bli stressad av klickerträning? Om jag står stilla och väntar och hunden blir mer och mer uppvarvad hur ska jag då göra?

Åh så skoj, kommer snaaaart ett inlägg om detta!

Vill veta mer om praktisk användnig av Premacks principer, gärna exempel. Har en hund som är tokig i dofter och skulle vilja använda det som belöning.

Vet preciiiiis vad du talar om. Återkommer!

Gärna mer momentinlärning och träningstävlingstips.

Kommer mer. Hela vintern ska det bli momentinlärning (klass III för Dacke och klass I för Totte). Tävlingsträning är ett favoritämne så det återkommer jag till med jämna mellanrum.

Jakthundsträning med klicker.

Hm, jag kan tyvärr inget om detta, har aldrig pysslat med jakt och tror inte jag kommer att börja heller. MEN jag rekommenderar Thomas Stokke som är en fantastisk klickertränare och instruktör. I vår kommer Canis Göteborg dessutom har kurs för jagande retrivers med inhyrda instruktörer, så håll gärna utkik på hemsidan.

Trening trening trening :)

Hahaha, jo det kan jag nog lova-  att jag kommer skriva om träning…

Tack allihopa för era önskningar! Fortsätt gärna att höra av er med nya.

När jag öppnade den här bloggen så öppnade jag också en liten undersökning som jag kallade Läsarbarometern. Jag ville helt enkelt veta lite mer om er som läser min blogg och vad ni skulle vilja att jag skrev om.

Nu har 85 personer svarat på Läsarbarometern och jag vill först och främst säga TACK till alla er som medverkat och för alla era uppmuntrande tillrop och alla era bra frågor och önskningar.

Nu stänger jag ner barometern för att istället flytta ut er på bloggen ;-). Det vill säga; Jag öppnar snart Önskelådan istället, där ni gärna får presentera er och tala om vad ni vill läsa mer om. Där kan ni också se varandras önskningar vilket ju inte gått i Läsarbarometern.

Lite om er då:

Ni har antingen ganska mycket erfarenhet av eller är nybörjare på klickerträning. Det passar mig bra; jag tycker det är väldigt roligt att ha både nybörjare och erfarna elever och jag skriver gärna på båda nivåerna:

En klar majoritet har en hund men rätt så många har två hundar också:

De flesta av er tänker tävla eller tävlar. Jag skriver rätt så mycket med fokus på tävling men lite vardagslydnad och en hel del sådant som är bra eller kul att ha för er som inte tänker tävla tror jag ni kan hitta här ändå:

Och vad tävlar  ni i då? Jo, de flesta tävlar precis som jag i lydnad. När det gäller brukset så är de flesta av er, precis, som jag, inriktade på spår. Fast jag kommer troligtvis även att skriva om sök, jag ska utbilda Totte i det hade jag tänkt. Dacke är ju en barnsökhund och det är en helt annan typ av sök än tävlingssöket. Och så ska det ju bli en agilityhund av Totte också. Jakt och IPO lär det aldrig bli skrivet om här dock. Fast annars vore det kanske kul med en cocker spaniel som tävlar i IPO? ;-D

71 procent av er har gått en klickerkurs. Det är bra! Ni andra är såå välkomna att anmäla er ;-)! (Vårens kurser läggs ut i november på www.canis.se, gå till Hundskolan). Ja, även ni som gått kurs är ju givetvis välkomna…

Den sista frågan i Läsarbarometern var också den roligaste. Den löd:
Vad skulle du vilja se mer av eller läsa om på den här bloggen?

Det har varit så kul att läsa era utförliga svar! Jag ska göra en sammanställning av dem och lägga ut de närmaste dagarna.

Så på återseende då!

Lena, Dacke och Totte

Fyra dagar kvar tills jag och Dacke ska göra come back ;-P i tävlingsvärlden och jag har inte sett skymten av något PM än så jag trodde att jag nog inte kommit med på den där tävlingen. Lite lättad hoppades jag faktiskt på det. Kollade i dag på klubbens hemsida och ser man på – där var vi ju. GULP.

Jag blev så nervös vid anblicken av mitt eget namn så jag fick handsvett och blev om möjligt ännu snurrigare. (Ligger just nu hemma på grund av ett troligt virus på balansnerven som gör att världen gungar, mer eller mindre hela tiden.)

Jag har ett förflutet inom hästvärlden och tävlade jättemycket under tonåren. Jag var sjukt nervös varje gång. Och lika lättad varje gång det var över. Självklart handlade det om prestationsångest.

Man kan ju tycka, så här 15-20 år senare, att det där borde jag ju ha växt i från. Men tyvärr, ränderna verkar inte ha gått ur den här zebran. Jag kan ju på ett teoretiskt plan resonera med mig själv, lite strängt, och säga ”men lilla gumman det här är ju faktiskt ditt intresse – som ska vara roligt och inte fullt av prestation, tagga ner lite”. Och jag tycker att jag är rätt så prestigelös när jag tränar, har inga problem med att göra tokigheter och så vidare. Men så blir det tävling.

Det är väl också det att jag så gärna vill att den här hunden ska få visa vad bra han kan vara, för det kan han verkligen. Och nu har vi inte tävlat på tre år, för han har varit sjuk, och nu är Dacke åtta år och det förstår ju alla att vi inte har evigt med tid att prestera tävlingsresultat. Så för mig gäller uppflyttning så att jag så fort som möjligt kan gå vidare till nästa klass (lydnadsklass III).

Vad är det värsta som kan hända? – är en bra fråga att ställa sig när saker och ting börjar sakna alla rimliga propotioner. Hm. Jo att Dacke lämnar mig, ständigt detta, att han sticker och gör något annat mitt i alltihopa. Bara han stannar hos mig och jobbar med mig så är jag väldigt nöjd. Och nu har vi jobbat hela året med detta så det vore väl konstigt om han gjorde det. Och hur illa är det egentligen på en skala? Allvarligt talat. Min hund är ju inte aggressiv, tvärtom är han full av sprittande energi, alltid gör han någon glad…

Usch jag känner mig inte alls så förberedd som jag hade velat. Jag har legat däckad av snurr sedan i lördags och inte tränat sedan förra söndagen. Jag hade behöv fila lite till på några grejer och… nej förresten nu behöver jag ändra min attityd!

Gå in och gör detta utifrån de förutsättningar som du har just nu. Sänk kraven. Se det som en bra träning. Bryt om du behöver. Ta bra beslut som stärker möjligheterna för Dacke att göra bra i från sig.

Herregud, det är ju bara en lite skruttig hundtävling, trala-la!

(Ryyys…)

Om två veckor är det dags att starta i klass II med Dacke, vår första tävling sedan exakt tre år. Därför var jag i dag på Kungsbacka brukshundklubb och blev tävlingstränad igenom hela programmet.

Tanken var att jag skulle komma till en plats där vi aldrig varit förut och bete mig som på tävling. Till exempel gå in på plan först när det är ”min tur” och arbeta utan belöningar och med kommendering.

Till min stora glädje var det tävlingar på klubben den här dagen – av den mest högljudda typen; i agility.  Det var tält och speakerröster och skällande hundar, tjoande människor och ett himla liv. Bingo!

Jenny agerade tävlingsledare och dirigerade oss igenom alla momenten med den äran. Jag hade min lilla väska med nya leksaken (en rosa bläckfisk med långa sladdriga armar) en bit från ingången till planen.

Det fria följet gick kalas och trots lera och blött i gräset så satte Dacke sig utan problem. Positionen var kanske lite väl långt fram i början men den blev bättre. Hans fina vänstersvängar har återkommit, de var lite slarviga ett tag men de har vi filat på och det har gett resultat.

När vi kommit till inkallning så skulle Dacke springa mot mig men också mot väskan med bläckfisken så då sprang han helt enkelt förbi ;-) och satsade på väskan istället. Men han vände snyggt när jag kallade tillbaka honom. Så det blir till att träna lite med den typen av svår externbelöning i samma riktning som han ska utföra något.

Efter drygt halva programmet höll han fortfarande ihop men jag började ana en viss tvekan. Jag kommenderar till exempel aldrig fot utan om jag börjar gå så ska han gå med. Men i förflyttningarna mellan momenten så började han vingla lite och släppa kontakt. Jag tog då fram kommandot och då funkade det bättre.

På hoppet så satte han sig lite snabbt och hoppade sedan omedelbart, utan att jag hade kommenderat, tillbaka. Hm. Det blir till att öva det mer och då bryta när han satt sig, det vill säga skapa förväntan på att momentet slutar där likväl som det kan sluta med ett återhopp.

Jag avslutade med några meter fritt följ innan jag kommenderade varsågod och då låg han som ett streck över planen fram till väskan. Jag sprang efter och öppnade dragkedjan så fick han göra sin absoluta favorit; att sticka ner huvudet i en väska och fiska upp det som ligger där. Sedan dödade han bläckfisken i leran… ;-D

Medan vi gick programmet så värmde flera andra hundar upp inför tävlingen med bollar och trasor som kastades till höger och vänster en bit bort. Han var väldigt sugen på en boll vid ett tillfälle men han valde att stanna hos mig. Då fick han köttbullar. Jag kunde inte låta möjligheten att belöna ett så bra val glida förbi! Hade det varit för ett år sedan så hade han sprungit och snott den där bollen framför en förvånad pudelnos.

Vi är inte riktigt i mål men det är bara att blanda uthållighetsträning med teknikträning de närmaste veckorna, så ska det nog gå bra. Jag är så nöjd med att jag satsat hårt på attitydträning hela hösten! Det har verkligen gett resultat. Nu ska han bara orka ha kvar den där härliga attityden liiite längre.

Totte var förresten också med och miljötränade. Han var fantastiskt söt. Han verkade bli helt upphetsad av stämningen och satt liksom och stampade när han tittade på agilityhundarna. Det bor nog en agilityhund i honom, han har ju en hel del att brås på. Vi får väl se om det bor en agilitymänniska i mig, det vet vi inget om än…

Dacke får belöning efter en snygg ruta.

Bilderna på Dacke är tagna av Lina Sundberg.

Rutan är ett sådant där moment som jag alltid har gillat att träna.

Det är lite svårt och klurigt men det är inte FÖR svårt… Det är också ett moment som det inte verkar finnas en generell lösning på. Vissa moment tycker jag man kan lära in på ett effektivt och roligt sätt som funkar på nästan alla olika hundar. Men så verkar det inte vara med rutan och det är lite spännande!

Jag har tränat rutan på flera olika sätt och jag tror att det har varit själva framgångsfaktorn för min träning. Det ena sättet har stärkt det andra. Jag har haft tre olika fokus som jag försökt att träna separat. POSITION, RIKTNING OCH FART. Så här har jag gjort:

1. När jag började träna rutan så shejpade jag in Dacke till mitten av rutan. Jag stod bara någon meter ifrån inledningsvis och jag brydde mig inte om tempo utan bara POSITION. Efter ett tag så började jag variera avståndet som jag stod på. Jag tyckte dock att det var lite svårt att sätta exakta kriterier för var jag skulle klicka – Dackes position blev därför lite svävande och inte riktigt i mitten. Jag belönade genom att kasta leksak eller att springa in i rutan och belöna med fram för allt lek.
2. Efter ett tag så lade jag in musmattan i mitten av rutan och lät honom springa till den på långt avstånd – 20 meter minst. Egentligen var det fortfarande position jag tränade men nu fick jag farten på köpet. Jag ville att han skulle hitta en exaktare position och att han skulle klara det även om jag sände från långt håll. Jag belönade uteslutande med leksak som jag kastade. Tyvärr hamnade leksaken lite här och där eftersom min belöningsplacering på långt håll är usel ;-). Jag började ganska snart att ta bort musmattan då och då. Målet var att fasa ut den helt. Jag började också sätta på kommando i den här fasen.

   När vi kommit så här långt hade Dacke en tre år lång svacka i sin hälsa så vi tränade inte rutan på tre år. När jag tog upp träningen under senvåren i år så gjorde jag på ett tredje sätt.

3. Nu ändrade jag huvudfokus från position till RIKTNING. Kriteriet var att han skulle röra sig rakt in i OCH IGENOM rutan utifrån den position jag stod. I samband med att jag tog upp den här träningen så hade jag tränat jättemycket framförgående – och det var till stor hjälp. Han hade blivit väldigt bra på att ta ut en riktning från mig och rakt ut. Det såg därför ut som om han tränade framförgående (han travade dessutom) och gick spikrakt genom rutan. NU ändrade jag belöningsplaceringen. Boll/kamptrasa kastades flera meter förbi rutan och jag slapp alla försök till att vända upp för tidigt. Detta gav snabbt resultat! Ganska snart provade jag säga stå när han passerat mer än hälften av rutan och då vände han upp och ställde sig – perfekt – mitt i rutan.

Dacke på väg ut ur rutan med belöningen i högsta hugg.

Jag har inte behövt träna tempo. Det kom av sig själv av tre anledningar: Jag började ta ut allt längre avstånd från rutan (avstånd ger oftast fart), jag tränade momentet i början av ett pass när hans energi var hög och jag belönade med rolig boll och andra superroliga belöningar (vilken energi belöningen ger påverkar själva utförandet av momentet).

Nyligen fick jag alltså för mig att lägga på en handsignal för att rikta in honom mot rutan. Korkat. Det gjorde att hela momentet kollapsade. När jag tog bort handsignalen så föll det på plats igen.

Med Totte kommer jag helt hoppa över arbetet med musmattan. Jag tycker att targets ska undvikas så mycket som möjligt – de måste bara arbetas bort sedan. Dessutom är jag väldigt förtjust i shaping som jag tycker är den ädlaste formen ;-) av klickerträning. Men jag är också lat, så hittar jag genvägar så tar jag dem. Musmattan har i inte i det här fallet känts som en genväg.

Så med Totte blir det shaping för att hitta position, sedan riktningsträningen för att få riktning rakt in. Därefter lägger jag på tempoträning (om det behövs).

Jag försöker tänka ” Vilka andra beteenden eller övningar kan stärka möjligheten att det här specifika beteendet ska bli bra”? Till rutan har det bland annat varit framförgående, ställande på avstånd, att kunna förhålla sig till ”rum” (koner) att kunna springa i full fart ut från mig…

Det är den här typen av grundträning som jag ägnar mig åt när jag leker med valpen. Och sedan inbillar jag mig att det ska bli ännu enklare att sätta ihop sådana här festligheter som rutan! :-)

Cliffhanger: En annan verklig favorit är inlärningen av framförgåendet. Så det skriver jag om en annan gång! ;-D

PS: Fortsätt gärna önska ämne antingen genom att kommentera ett inlägg eller – som snart 100 personer gjort – genom ”Läsarbarometern”. DS

Ibland ska man bara hålla fast vid det man gör och bara köra på utan att krångla till det.

För en vecka sedan slutade rutan att fungera när jag tävlingstränade. Jag trodde kanske  att det hade med tävlingsträningen att göra och att jag bara behövde mängdträna rutan i olika miljöer för att lösa problemet.

Så i dag tränade jag tillsammans med Jenny och Vixhen. Och eländet fortsatte . Jag försökte belöna för att han sprang mot rutan men han gjorde flera fel och sprang till en kon, eller till och med utanför.

Jag försökte då att bli övertydlig i den inställningsritual som jag har börjat införa när vi ställer upp för att göra rutan. Den innebär att jag pekar med handen vid hans nos och säger ”ser du den”. Därefter får han springa ut till rutan. ”Ser du den” är alltså inte kommando för att han ska springa, utan kommando för att han ska titta, tillsammans med mitt handtecken.

När vi vid ett tillfälle flyttade rutan så sprang han 90 grader åt vänster och var inte ens i närheten av rutan. Då var det dags för en stubbövning. Det innebär att man sitter på en stubbe och tänker – med andra ord den viktigaste delen av träningspasset.

”Du kanske måste öva dirigering” säger Jenny. Mmm, det kan hon förvisso ha rätt i men när jag sänder ut honom i uppletande eller sök så är det aldrig några problem, invänder jag. Han springer dit jag pekar innan näsarbetet tar vid.

Tystnad, fundering. Nya förslag, vi resonerar. Så säger Jenny ” men han kanske förknippar din handsignal med att han ska använda näsan och leta upp någonting”.

Alltså, går det att överskatta bra träningskompisar? Huvudet på spiken! När använder jag handsignal? Jo ALLTID vid olika former av näsarbete.

Bort med (den rätt så nyinförda) handsignalen, prova igen. Denna gång bara med verbalt kommando. Jag springer runt rutan och skickar gång på gång från olika håll och olika avstånd. Dacke springer rakt och fint in i rutan! Det är klockrent.

Sedan är det en helt annan sak att vi behöver träna dirigering men varför blanda in det här när han uppenbarligen fattar grejen ändå? Vi behöver även fortsätta att generalisera rutan – det vill säga träna den i olika miljöer. Men bort med onödiga visuella signaler!

Det enkla är ofta det geniala, det är min devis. Varför krångla till det när man inte behöver?

Jag ska snart skriva om hur min träning av rutan gått till sedan jag började träna in den. Jag har gjort några olika grejer. Fortsättning följer med andra ord…