I kväll har höstens valpkurs startat. Fem valpar och en hel hög med mattar och hussar och lillmattar slöt upp och kastade sig oförskräckt ut i Slottskogen i ösregnet. Där tränade vi kontakt och började med inkallningsträningen.

Härliga valpar som trots ny miljö och massor kul att titta på kunde göra både det ena och det andra. Alla kunde dessutom leka jättefint med sina tvåbentingar så möjligheterna att belöna dessa vovvar ser strålande ut. Vilket betyder att möjligheterna till god inlärning ökar!

Vid teoripasset låg alla valpar trötta och nöjda och vilade, utom min Totte som pep nästan hel tiden. Till slut somnade han i husses famn.

Efter träning i ösregnet hade vi en teoristund inomhus kring vad klickerträning är där vi talade en del om att det inte är klickern som är grejen utan TÄNKET. Deltagarna hade jättebra frågor kring bland annat hur man gör när man inte ”får” säga nej när hunden gör något som man inte vill.

Ett väldigt konkret och bra exempel: En av kursdeltagarna hade observerat att familjens valp blir väldigt överaktiv och ”bitig” när den precis har ätit. Den biter då även familjens barn i händer och byxor och så vidare. Man vill ju självklart inte att det ska bli problem i relationen mellan barn och valp och den första instinktiva reaktionen blir kanske att ”fya” eller ”neja” valpen. Tyvärr är det just detta som kan ställa till det…

Så vad göra istället? Ett sätt är att tillrättalägga miljön så valpen inte får misslyckas. Att tugga på barnen i familjen får sorteras under rubriken ”sånt som vi inte vill att valpen ska göra” och om hunden gör något sådant så har den fått misslyckas. Min uppgift som tränare är att se till att valpen lyckas uppföra sig så som jag vill att den ska uppföra sig.

När hunden har sina överaktiva ”ryck” efter maten så skulle jag helt enkelt se till att barnen och hunden inte umgås precis då. Låt hunden leka med någon av sina leksaker eller ta tillfället i akt att köra ett litet träningspass där en del av maten serveras som belöning. Passa på att träna på beteenden som du kanske vill ha lite högre aktivitet i. Lek med hunden och få massor gratis; en bättre relation, ökade möjligheter till att belöna i framtiden, en härlig attityd.

Har ändå situationen utvecklats till ett misslyckande så skulle jag lugnt sära på hund och barn och avleda hunden så den får annat att tänka på. Att lugnt hålla i valpen så den sitter stilla en stund och varvar ner en smula kan också funka.

Bitandet är en period i valpens utveckling som går över och ju mindre vi fäster uppmärksamhet på beteendet desto snabbare försvinner det. Att ”neja” eller ”fya” beteendet blir en förstärkning vare sig vi vill det eller inte. I värsta fall kan det utvecklas till ett riktigt otrevligt problem.

Alltså: Rigga miljön så att din valp får göra rätt efter rätt (och vad som är rätt bestämmer du!). Om det ändå blir fel så gör ingen affär av det utan avbryt och fundera på vad du kan göra för att det ska bli rätt nästa gång! Det är faktiskt precis så enkelt som det låter ;-).

Det finns några ”sjukor” som klickertränare verkar drabbas kollektivt av och en av de värsta åkommorna är att vi pillar med grundfärdigheter i EEEEEEEEvigheter och alltid frivilligt, frivilligt, frivilligt. Vi blir liksom aldrig nöjda och eftersom det står i ”bibeln” att man ska sätta på kommando när momentet är så bra som vi vill ha det så sätter vi aldrig på kommando…

Klickerträning är faktiskt en ganska ny träningsform och den är under ständig utveckling och jag tror att Morten och Cecilie som skrivit boken är de första att säga att den kunskap som de hade när boken skrev säkert är delvis annorlunda ut om bara några år. Om man lyssnar på Morten så säger han ju nu att det är viktigt att inte vänta för länge med att börja sätta på kommando på ett beteende.

Nu i helgen har vi tredje helgen av fyra på Canis klickertränarutbildning 2009 och då är temat stimuluskontroll, det vill säga att sätta på och kvalitetssäkra kommandon. Det härliga gänget som går årets kurs jobbar som små illrar med uppgiften och de avancerar i stadig takt men banne mig om inte mer eller mindre hela gänget faktiskt också har varit drabbade av den här åkomman ;-).

And guess what? Vem leder ligan tror ni? Just det. Nu är Totte fem månader och hur många kommandon har vi tror ni?

Inga. Om inte hans namn räknas och det kommer han på inkallning på så det kan vi i och för sig räkna…
Det är ju så kuuuul och läääätt med de frivilliga beteendena!

Jag har försökt träna lite, lite men Totte verkar inte riktig fatta galoppen. (Men som sagt om man tränar väldigt lite så kan man inte förvänta sig några resultat…) Dacke däremot har väldigt lätt för att lära sig nya kommandon. Är det för att han är en cross over-hund som lärde sig rätt många kommandon innan han blev ”ren” klickerhund i ettårsåldern? Eller är det bara för att han är gammal och klok och världens smartaste rottweiler?

I slutet av nästa vecka ska jag ha två kommandon som jag kan generalisera till nya situationer; det vill säga Totte ska utföra de i olika situationer och olika miljöer. Jag återkommer i ämnet!

Nu är Totte snart fem månader och jag gjorde häromdagen en liten översyn av vad han kan. Och kom fram till det här:

Gosa massor, gärna näshångel.
Pipa när han vill ha något.
Skälla när det inte går som han vill.
Jaga fåglar (åh vad kul det är!)
Dra upp den där rottweilern till våldsam lek så möblerna välter.
Studsa upp och ner som en gummiboll.
Sova utsträckt på mattes kudde med nosen i mattes öra.
Komma när matte ropar, ganska ofta i alla fall.
Sitta och blåstirra på matte fast hon försöker lura och locka.
Gå fint vid sidan.
Hälsa oförskräckt på nästan alla, allra helst barn.
Kampa tufft som fan med mattes eller husses byxor.
Smita in i grannarnas trädgård där det står stor skyltar: Förbjudet för hundar.
Vinka.
”Ge sig”.
Hoppstå.
Backa.
Sitt.
Ligg.
Putta på handen.
Lyfta saker från marken och…
lägga dem i mattes hand.
Bära matskålen, lägga den i handen, få mer mat.
Gå fint vid sidan.
Springa till figuranter i skogen som leker och är skojiga.

På måndag börjar allvaret ;-D då Totte och husse (som nog är lite nervös) ska gå valpkurs, som jag håller så klart. Det ska bli skoj att träffa alla valpar följa deras utveckling och se hur det går för Totte och husse…

En plats kvar på valpkursen förresten! Kolla canis.se under Hundskolan – Göteborg.

I går var jag på tävlingsträningsstudiecirkel ;-) på Hundar i Kålltorp (HIK) här i Göteborg. HIK verkar vara en liten välskött och trevlig hundförening som ligger mitt bland husen i Kålltorp och som har en liten fin grusplan bland motionsspår och kolonilotter en bit bort.

HIK arrangerar en studiecirkel i tävlingsträning vilket ju är en himla bra idé. Så vi anmälde oss. Jag ska delta med båda hundarna men första gången var bara Dacke med.

Jag tänker använda tiden till att jobba enbart med hundarnas attityd och med Dacke handlar det om att behålla attityden under längre och längre pass och inte släppa mig för att hitta på annat.

Så då gäller det att hitta en riktigt bra belöning. Hög förstärkningsfrekvens i all ära men när det gäller att länga tiden med bibehållen attityd så är det hög kvalitet på belöningen som gäller.

Eftersom det är i övergångarna mellan momenten – transporterna – som vi får problem så bad jag tävlingsledaren om riktigt många transporter och kortare moment. Det blev nästan komiskt och jättebra hur hon sa ”och då kan du ställa upp här” och sedan ”nej förresten här eller nej här”. Vi flyttade runt och hon kom nära och pekade och drog med fötterna i gruset men Dacke lät sig inte rubbas. Det var bra!

Precis innan vi gick in på planen så hade jag fått låna Elsas gamla fuskpälskrage ;_) som Dacke var beredd att offra livet för. Jag måste besöka en second hand och köpa en gammal jacka med pälskrage och göra leksak av!

Den visade sig dock vara en alldeles för bra belöning – under de första transporterna och under det fria följet så pep och halvylade han… (Det gör han ytterst sällan under träning). Men han tystnade faktiskt och apporten gick hyfsat (lite väl mycket attackkänsla kanske) och inkallningen var helt underbar med så mycket härlig attityd att han fick pälskragen i belöning direkt efter. Han blev så glad att han slet sönder den… Förlåt Elsa! ;-P (Nu får jag handla två kragar istället.)

Inledningsvis gjorde vi en platsliggning och Dacke var helt klart störd av situationen som var ny: Jag insåg där och då att när jag går och gömmer mig så går jag alltid rakt bort från hunden eller möjligen lite snett bort. Men här var jag tvungen att gå en 90-gradersvinkel för att kunna komma ut genom grinden och gömma mig. Det gick inte! Jag fick gå tillbaka utan ens ha kommit bort från planen för han var på väg upp. Och han som ALDRIG reser sig ens på träning! (Jo en gång – på tävling – då han var tvungen att äta all kaninskit han hade lagt sig i – något vi aldrig tränat så det var ju helt förståeligt…)

Men å andra sidan – när tränade jag platsliggning med nio andra hundar senast? Man måste ju faktiskt träna för att bibehålla status på det man har… Läs gärna ett litet roligt blogginlägg av Håkon om det!

Det är så mycket enklare att tävlingsträna när man har bestämt sig för att det är attitydträningen som gäller. Det som inte funkar tekniskt ska tränas, tränas, tränas mellan gångerna så det givetvis blir bättre. Men att blanda teknik och attityd är helt enkelt dålig träning. Gud så skön den insikten är – den har verkligen underlättat min träning!

Så med Totte blir det lek, lek , lek och kanske några följa efter. Sen får vi se hur saker och ting utvecklar sig.
Kul var det, hur som helst!

Det är tyvärr rätt sällan nuförtiden som jag får en sådan där härlig kick när jag går på kurs. En sådan där som man blir lite berusad av, ni vet. Som gör att man känner sig motiverad och inspirerad och full av ”Yes! Vad kul det här ska bli att jobba vidare med hemma.”

Men nu har jag fått en sådan och det är fantastisk inspirerande. Och det är Maria Hagström som är kvinnan jag kan tacka för det. Vi har haft två dagar med Maria och det har faktiskt frigjort mig i min träning en hel del. (Lite om första dagen kan du läsa om i gårdagens inlägg).

Innan de här dagarna hade jag hamnat i en svacka när det gäller min egen träning. De senaste veckorna har en känsla infunnit sig som kan liknas vid att simma ut på ett stort hav och, tja, jag har inte vetat inte åt vilket håll jag ska simma åt. När du sitter med en liten valp så är möjligheterna oändliga och detta oändliga gjorde mig lite förlamad. Vad är rätt och fel? Om jag gör si hur kommer det påverka hans möjligheter som framtida stjärna ;-) än om jag gör så?

Inte särskilt konstruktivt tänkande med andra ord ☹.

Maria talar väldigt mycket om att ha ett helhetstänk i sin träning och DET gillar jag. Hon ställer sig hela tiden frågan ”Varför gör jag det här?” och DET gillar jag. Överhuvudtaget är jag systemfreak och jag blir helt lugn om jag kan hitta system i saker och ting – då kan det inom ramen för det systemet vara hur mycket kaos som helst.

Jag är väldigt upptagen av att fundera på hur mitt system med Totte ska se ut – lite väl upptagen kanske eftersom det gjorde mig handlingsförlamad. System i detta fallet är hur jag ska agera i olika situationer för att det ska bli tydligt för Totte vad som gäller i vår träning.

Det är så lätt att kasta sig över grundfärdigheterna som om de vore målet på resan men de ska ju bli ett färdigt moment så småningom – och har jag inte en klar bild över hur det ska se ut så är ju grundfärdighetsträningen i värsta fall bortkastad. Jag måste lyfta blicken. Och vad händer när jag lyfter blicken, eller för den delen tar en tur med helikoptern? Jo, jag ser helheten.

Målet med min träning är ju tävling. Och för detta har Maria ett systemtänk kring helheten som jag gillar skarpt. Det går att fläta ihop med allt bra tänk vi har i klickerträning á la Canis (vissa saker är förstås samma eller liknande också). Och det blir en riktigt tjusig fläta faktiskt.

Maria delar upp det så här:
• Grundträning
• Detalj och precision
• Kedjeträning
• Tävlingsträning

Och hon vill ha med alla fyra delarna från allra första början i träningen. Jag ska inte gå in i detalj på vad hon menar med de olika delarna (läs mer själva på hennes blogg) men en helt kort och inte alls heltäckande sammanfattning:

• Grundträning är tex att ha bra lek och bra belöningar men också att plocka upp beteenden (– det som vi kallar grundfärdighetsträning).
• Detaljarbete är precis vad det låter som.
• Så fort hunden kan något på signal så börjar Maria med det hon kallar kedjeträning. Kedjeträning är att göra små tävlingsmässiga kedjor av delar av eller hela moment. Till exempel att göra en ingång på plan och sedan starta ett litet fritt följ och därefter en övergång till ett annat moment. Därefter kommer belöningen. Syftet är att träna hunden i uthållighet från början (belöningen kommer!).
• Slutligen den tävlingsmässiga träningen där någon kommenderar, du som förare agerar tävlingsmässigt, är på olika platser gärna där det är liv och stök.

Den absolut vanligaste kommentaren jag hör från mina elever när de visar upp något för mig är ”han kan det här mycket bättre hemma”. Jag har förbjudit mig själv att säga dessa ord själv men de halkar ändå ur mig i bland ;-).

Det spelar ingen roll om du har en miljon grundfärdigheter på plats hemma om du inte kan få fram dem i andra miljöer. Det går inte med automatik: Bara för att momentet sitter som en smäck hemma så innebär det inte att du bara kan flytta ut det till en annan plats. Även om det naturligtvis hjälper till att ha ett smäckbeteende!

Men allt måste tränas. Och varför då inte göra det från första början? Sedan Totte flyttade in så har jag varit i alla möjliga miljöer och vi har lekt i olika situationer och på olika platser. Men detta kan utvecklas betydligt mer. Kanske ska jag inte träna på samma plats mer än två gånger per månad? Tänk bara vilka plaster vi skulle kunna träna på! I Nordstan (stort köpcenter i centrala Göteborg)? I parker, vid parkeringplatser, på olika fotbollsplaner, vänners gräsmattor…

Jag har generellt i livet ganska så lätt för att stirra mig blind på det som ligger precis framför mig istället för att sätta in saker och ting i ett större sammanhang. Backa lite, få ett bredare synfält och se helheten.

Det måste gå! Nu även i hundträningen. ;-)

Jag är just nu på kurs i Sølen i Norge, dit alla Canisinstruktörer och alla instruktörselever åker en vecka varje år för att hänge sig åt hundträning med likasinnade. (Hänge är faktiskt ett bra ord i sammanhanget…) Första dagen hade min träningsgrupp Maria Hagström som instruktör i lydnadsträning och det satte i gång många bra tankar och var överhuvudtaget utvecklande träning.

Så nu tänkte jag skriva lite om att skapa en bra grund för att få den hund man vill ha.

För att få till ett moment (till exempel apportering) så behöver min hund kunna ett antal delmoment (till exempel komma in vid min sida med apporten i munnen) och för att kunna dessa så behöver den kunna ett antal grundfärdigheter (ingångar, hålla fast).

Men för att detta ska kunna göras bra så är det några andra saker som behöver vara på plats. Dessa skulle man kunna kalla för grund-grundfärdigheter.
En grund-grundfärdighet kan till exempel vara lek och att leka på olika sätt, klara av störningar och ändå leka vidare och så vidare. Har du ingen bra lek med hunden så blir det svårt att belöna den. Kan du inte belöna din hund så blir det svårt att träna in alla de där grundfärdigheterna, delmomenten och momenten. En superviktig grund-grundfärdighet med andra ord!

I leken tränar jag dessutom en massa saker som jag sedan har stor användning av i både grundfärdighets-, delmoments- och momentträning. Till exempel att hålla hårt i leksaken, att springa fort med leksaken, att gå från hög aktivitet till att vara stilla med mera.

En grund-grundfärdighet som jag har identifierat som den kanske allra viktigaste för mig är min hunds attityd till träningen och till mig. Vi klickertränare har en tendens att snöa in på tekniska färdigheter så till den milda grad att vi glömmer bort hundens ”attitydfärdigheter”.

Detta handlar en hel del om det som jag brukar kalla att ”vara i bubblan”. Vad som händer från det att jag tar ut hunden tills att jag ska ut på en plan har betydelse. Vad vill jag att min hund ska ha för attityd när vi kommer ut på planen och ska träna det vi har bestämt? Om jag låter hunden gå och strosa, hälsa på andra, dra i kopplet och så vidare hur hjälper/stjälper det den attityd jag vill att hunden ska ha när vi väl kommer ut på planen?

I träningen med Maria Hagström har jag fått en fördjupad aha-upplevelse kring attityd. Hon menar att man ska sätta två sorters mål: Tekniska mål och attitydmål.

Jag kan genom mina belöningar ändra hundens attityd så att den är mer eller mindre ”på” beroende på vad jag vill att den ska visa upp. Om jag vill att min hund ska se ut som att den säger ”här kommer jag och jag är skitsnygg och tycker det här är superkul” i fria följet krävs det en annan typ av belöning än om jag vill att den ska se ut som att den säger ”jag tar det lite lugnt här då vid din sida”? (Hmm, kan någon vilja ha det senare…?)

Den höga eller låga aktivitet som väcks hos hunden av belöningen smittar alltså av sig i momentet. Läs gärna den förra meningen en gång till. Det låter så självklart enkelt men hur medvetet tränar vi egentligen?

Aktivitet och attityd hänger i hop även om det inte är samma sak. Men genom en viss aktivitetsnivå kan jag uppnå en viss attityd. Att min hund har rätt attityd har blivit en grundpelare som känns som något av det allra viktigaste när jag nu tränar min valp. Eftersom jag tränar för tävling så behöver jag hela tiden ha detta i åtanke.

Till exempel så belönar jag Totte mycket och intensivt (ofta med lek) för att han spontant söker upp mig vid sidan.
Och jag belönar honom lugnt och stilla med mat för att han sitter kvar.

Dagens tips är alltså: Tänk igenom de olika saker du vill att din hund ska göra och hur hunden ska utföra dem rent tekniskt. Fundera sedan över vilken attityd du vill att hunden ska ha när han utför dem.

För min egen del känns det som att attitydträningen är mycket, mycket viktigare än den tekniska träningen just nu när Totte är valp.

Medveten träning är så mycket bättre träning! ;-)

Jag har gått utan byxor hela sommaren. Det har faktiskt inte varit jättevarmt och skönt i alla lägen precis. Men vad gör man inte om man vill släcka ut en byxkampare?

Klänningarna har inte heller fått vara för långa men shorts har funkat bra. Men Totte är verkligen HELT tokig i att bita i byxbenen. Fram för allt händer detta inomhus eller om han är väldigt uppdragen även utomhus. Han morrar sitt värsta cockermorr och drar sedan med imponerande styrka.
Och jag vill ha en hund som går bredvid mig utan att tugga på mina kläder så vad göra?

1. Se till att han inte får så många tillfällen att ”misslyckas”. (Misslyckas = ta tag i byxan. Där av den byxlösa sommaren.)
2. Belöna när han rör sig bredvid mig utan ”kampa-med-byxan-tendenser”. (Använder här mina byxbeklädda ben som ett omvänt lockande, jag viftar med benen och går fram och tillbaka).
3. Belöna honom när han är på väg att ta tag men ångrar sig. (Här belönar jag även för att han ”duttar” ned nosen på mina byxor utan att ta.)
4. Belöna för att han släpper byxan (när han tyvärr tagit tag).
5. Avleda med något annat som finns i närheten om han väl fått tag.
6. Lugnt och försiktigt ”koppla loss” honom, vänta tills han intresserat sig för något annat och sedan fortsätta gå.

Jag har helt klart varit lite slarvig med att vara konsekvent. Ibland har jag ”kopplat loss” honom och spurtat till närmsta plats där han inte kan få tag på mig, hahaha, vilket ju självklart förstärker den här roliga leken VÄLDIGT mycket… Don´t try this at home, folks. ;-)

Nummer 1 – 3 har funkat bäst men kommer från och med nu fungera mycket bra eftersom jag från och med nu ska vara konsekvent. Nummer 4 – 6 är mest ett slags ”om det ändå händer och jag måste trassla mig ur situationen”. Nummer 5 – 6 upplever jag inte att han lärt sig av alls.

Det här kan ju faktiskt vara en riktigt farlig aktivitet – jag kan trampa på honom och han kan fälla mig…
Från och med nu MÅSTE det ligga godis i fickorna på alla långbyxor som kommer in genom vår dörr!

En liten film om ovanstående, tidigt i inlärningen. Det var ett långt pass, sammanlagt tio minuter, (ja, jag vet, för långt) men framstegen kom fort. Här något komprimerat: