Att vara på lekclinic med Siv var som att få en stor fet vitaminspruta för träningsmotivationen! Jag vill bara träna massor nu!

Dagen efter träffade jag J och C för ett pass fast det var med lite oroligt hjärta jag åkte dit. Toots har ju mått så himla bra nu ett tag, men för si så där fyra dagar sedan, dvs när han ätit torrfoder i två veckor, så började jag se några förändringar som jag INTE gillar.

Som att han sover rätt så mycket och hårt. Att han helst rör sig i trav på promenaderna. Att han när han sitter ner kniper lite med rumpan. Att magen emellanåt gurglar rätt rejält. Att han har kliat sig lite mer än vanligt – både i öronen och på hela kroppen.

Två veckor med delvis nytt foder brukar ju gå bra – och sedan kommer reaktionen.

Det som ändå ingav hopp var att han kvällen innan hade lekt som en tok med sina nya leksaker. Leken brukar också bli halvmesig och träningen blir ju utan extra gnista och engagemang när han mår halvdåligt.

Men jag tänkte att jag provar och ser, i värsta fall blir det lite avslappning och lek endast, i bästa fall kan vi göra annat också.

Och han kändes fin!

På clinicen tränades det en del ruta och jag bestämde mig för att nu är det dags att börja mer intensivt med att shejpa Totte till rätt position inne i rutan. Jag har ju nästan uteslutande tränat på att springa i full fart igenom rutan (och några enstaka gånger har jag stannat honom mitt i). Jag har bestämt mig för att rätt ställe att söka upp inne i rutan är precis innanför det bakersta bandet. Så jag ställde mig mitt i rutan och klickade för att Totte gick åt det hållet. Ganska snart provade han att vända upp tidigare; som om han trodde att det var själva att vända upp som vara rätt – oavsett plats. Men då gjorde jag bara om, på lite närmare håll om det behövdes. Det funkade ok men jag behöver många repetitioner innan poletten trillat ned, tror jag.

Jag gjorde också några ”spring rakt igenom” och la till orden ”var är rutan” – viskandes, väsandes lite hetsandes. Siv jobbar ju jättemycket med förväntansljud och använder det bland annat till att ställa in hunden på uppgiften. Hon väser och andas och låter :0) och av det går hennes hundar upp i förväntan och blir spända i kroppen eftersom hon ju lärt in ljuden genom att lägga dem på redan fartfylld lek. På så vis kan hon ställa in hunden på ett fartfyllt moment även på tävling (det går ju att viska till hunden eller att ta ett djupt andetag).

Bäst denna dag var dock Tottes fria följ. Det hade hunnit bli rätt varmt innan vi tränade det och Totte var lite trött men uppenbarligen inte för trött – för då hade han pipit. Istället funkade värmen så att hans engagemang gick ner lite och därmed blev positionen rätt (den har bara blivit sämre och sämre, han går för långt fram eftersom jag belönat jättemycket med att kasta godis från högerhanden). Ibland gick han nästan lite jaktfot med nosen framåt, men det struntade jag också i för HAN VAR HELT TYST. Och vi gick långt (för att vara Totte) och med flera vinklar och halter (!). Förutom att han var lagom trött så hade jag också en ganska påträngande tävlingsledare som hjälpte till att dirigera oss, hon pratade väldigt högt och kom väldigt nära. Jag har nämligen kommit på att det hjälper Totte att bli mer fokuserad på uppgiften – han tror det är en störningsövning och då blir han superfokuserad, sötnosen ;0). Jag vågade gå två fria följ som var helt tysta, sedan blev det massor lek och godis.

Nästbäst denna dag var att Totte klarade av att slappna av bredvis min stol, på sin filt. Ok, han pep lite ibland men det var mest när han såg sina favoritmänniskor träna sina hundar. Han till och med tippade över på sidan och halvsov några gånger. Jag är ju lite skadad för min första tanke var ”hjälp är han sjuk” men sedan insåg jag att han troligen bara var naturligt trött av värme och träning.

Det var en ovanlig känsla av normalitet som infann sig…