Alltså, det är lite speciellt att träna med en sådan liten hund som Tassla – det är liksom så långt ner till henne om jag står upp. När Totte var valp så satt jag ner väldigt ofta när vi tränade men jag tänker att jag ska gå mycket fortare fram med Tassla och därför vänja henne vid att jag oftast står när vi tränar. Och då är det långt ner till henne.
Jag försöker ha leksaker som är långa som gör att jag slipper stå dubbelvikt men det handlar ju inte bara om mig – HON ska ju klara av att se mig i ögonen utan att ramla baklänges… Nu går det rätt så bra så länge hon sitter ner framför mig och kikar upp på mig. Men när vi ska gå försöker jag få in henne i position för fritt följ – fast baklänges – och då blir det ju en väldigt konstig ställning för hennes nacke.
Hunden behöver ju i och för sig inte ha ögonkontakt men Tassla vill gärna ha det (me like), så hon vill inte så gärna gå in i den positionen som jag vill ha henne i när jag backar (vid mina anklar) utan går en bra bit ifrån. Hur har ni med små hundar gjort i det läget? Struntat i position? Struntat i ögonkontakt?
Denna vecka tränar vi på det som vi redan påbörjat och försöker komma vidare i det. Jag har som sagt lite lätt för att fastna och vill därför utmana mig själv med att gå fortare fram än vad jag någonsin tidigare gjort. Det är ju inga problem med en sådan smart och begåvad valp som jag har :0) bara träningspassen är korta och planerade.
Idag till exempel, kunde vi på ett enda pass (med små pauser förstås) träna:
– släppa leksak på ja för att ta den leksak som jag lagt bredvid på marken
– att jag stod upp och kastade apporten (har suttit tills nu)
– nosduttar med och utan föremål
– gå med föremål i munnen efter mig
– sitt på kommando
– snurra
– springa runt en blomkruka
– göra två kedjor på det hon kan med belöning efter fyra utförda beteenden
Så här många grejer har jag nog inte gjort förut i samma pass och tricket är förstås att göra väldigt få repetitioner av varje grej. Tre apporteringar, sex nosduttar, fyra springa runt en kruka och så vidare…
Helt nytt var att jag börjat sätta ihop det hon kan till små uthållighetstester. Det gick bra. Jag ska göra minst en kedja vid varje träning från och med nu. För förutom att jag tenderar att sätta på kommando väldigt sent så har jag varit usel på att tänka på uthållighet förrän det är alldeles för jobbigt för hunden. Så det kommer bli ”veckans uthållighetstest” också, förutom ”veckans kommando”. Återkommer om detta :0).
Ja, det låter klokt att strunta i ögonkontakten. Det här verkar dock vara svårast när jag går bakåt, när vi går framåt ihop så kan hon ha ögonkontakt. Jag funderar på att strunta i baklängesmarschen och träna det framlänges endast (har jag gjort med Dacke och Totte). Jag har inte bestämt mig än, vi får se. Tack för era synpunkter!
Om jag skulle lära om fria följet med min dvärgpinscher skulle jag inte fokusera på ögonkontakten, eftersom han börjer nacken rätt märkligt för att kunna titta på mitt ansikte. Med unghunden vill jag ha blicken mot mig, men en lägre punkt. Typ höften? Har inte tränat speciellt på det kriteriet, men funderat mycket över det.. :)
Jag skulle lätt strunta i ögonkontakten. Eller inte bara strunta i den utan faktiskt träna bort den! Jag har problem med att Cartman alltid vill gå för långt fram och sätta sig snett framför i ff, för att han vill titta mig i ögonen. Om jag skulle fortsätta med lydnad skulle jag ansträngt mig för att träna in rätt position. Det är så snyggt när hunden har huvudet vid ens ben, tycker jag! Kan man inte göra det som något slags target-beteende?
I agilityn är ögonkontakt bara dumt och onödigt, det är bättre att hunden tittar på det den ska göra – hindret framför sig.
Jag släppte på kravet för ögonkontakt till förmån för position, i baklängesmarsch tittar hon mig i knävecket och i fritt följ tittar hon på vänster höft, typ. Jag vill ha hennes skuldra i vid min vad ungefär. Ska min kortbening ha ögonkontakt med mig så tippar hon nästan ;)