I går var Totte på återbesök hos veterinären med sitt öga och sina öron. Öronen har trots behandling med vanligt öronskölj inte blivit helt bra, verkar det som, eftersom Totte har fortsatt att klia sig lite mycket.
Medan veterinären skulle studera ”skräpet” som hon fiskat upp ur hans öron med en tops under mikroskop, stannade jag och Totte kvar i undersökningsrummet och hade kul. Jag sänkte ner undersökningsbordet (som är lite läskigt) och shejpade honom att hoppa upp på det. Väl där uppe tränade vi sitt, stå och putta på handen.
Totte glömde genast bort att den här situationen är urläskig och började vifta på svansen och erbjuda beteenden. Mellan undersökningen av öronen (jättejobbigt att få något instucket i örat, tycker Totte) fick han putta på handen några gånger också.
Ofta försöker vi peppa våra hundar hos veterinären genom att klappa och prata med glad röst. Varför inte använda oss av kraften av de känslor som inlärda beteenden väcker?
