Med ojämna mellanrum dyker det upp nyblivna klickerelever som inte får igång vare sig själv eller hunden i den ääädla konsten att klickerträna. :o) Matte/husse vill att hunden ska erbjuda beteenden men ”min hund sitter bara och glor på mig”. Och där står matte och glor tillbaka… Hmmm…

I princip alla som börjar med klickerträning behöver komma över den där första tröskeln som handlar om att lära hunden att det lönar sig att erbjuda beteenden. Och som bland annat handlar om att jag som förare ska lära mig att se att hunden faktiskt gör saker som jag kan klicka för.

Egeninitiativ är något som troligen aldrig lönat sig utan kanske tvärtom  straffat sig för hunden förut.  Visst är det inledningsvis lite lättare med en ”oförstörd” valp än en äldre crossoverhund men det är bara en tidsfråga innan det lossnar även för crossoverhunden. Och en kompetensfråga när det gäller matte/husse som inte får återfalla till eventuella gamla träningssätt där hunden straffas då den tar egna initiativ.

Jag brukar tipsa alla som hamna i ”glofällan” att 1, träna med olika prylar som hunden ska interagera med och 2, undvik att klicka för sitt och (gubevars) skall.

Om du langar fram en låda/bräda/skål/musmatta så kommer hunden troligen närma sig prylen; klick! Och sedan kan vad som helst få hända. Hunden använder nosen, tassen, duttar en gång, två, fryser, sudsar på grejen, börjar kliva i osv…

Har man väl kommit igång med att klicka hundens interagerande med prylar så är det lätt att upptäcka att hunden faktiskt gör en massa saker utan prylarna också. Vänder på huvudet (det kan bli en snurr!) gör en lekinvit (kan bli ett bugande eller ett snygg läggande!) tar ett steg bakåt (kan bli ett backande!) och så vidare.

Jag har skrivit om detta förut och vill inte skriva samma saker igen så jag rekommenderar därför dessa två inlägg:

http://www.klickersmart.se/2009/10/26/shaping-hur-gor-man/

och först och främst denna text, som förklara skillnaden mellan shejpa och fånga och som kanske kan ge en aha-upplevelse kring att det är i fångandet vi börjar:

http://www.klickersmart.se/2009/07/26/att-shapa-och-fanga/

I klickertränarvärlden talar vi om flyt och att beteenden ska vara automatiserade. Hjärntvätt på hög nivå skulle man kunna säga.  Beteendet ska ”sitta i ryggraden” – det vill säga det görs per automatik – och upprepas i vilka miljöer som helst och oavsett störning.

Idag var Totte och jag hos veterinären. Vi var där för att kolla upp ett av hans ögon som runnit lite. Totte tycker det är lite läskigt och blir lite låg när han är där. Svansen är stilla och han kikar under lugg. Veterinären skrev ner namnet på några ögondroppar som vi ska införskaffa på en postit-lapp och gav den till mig i handen. Detta skedde på undersökningsbordet framför nosen på Totte. Som omedelbart duttade på lappen i min hand och viftade på svansen… ;o)

Det utlösande stimulit var så klart postit-lappen. Sådana lappar ska duttas på, i alla lägen, tycker Totte. Så man kan nog säga att det beteende är automatiserat…

Det som skiljer klickerträning allra mest från andra typer av belöningsbaserad träning är frivilligheten.
Vi vill att hundarna ska vara påhittiga och kreativa i att testa nya sätt att bete sig på. Genom att de själva kommit på beteendet/rörelsen så lär de sig rörelsen snabbare än om jag tex lockar hunden. Ett slags lära genom att göra helt enkelt.

När hunden fattat galoppen och gör det vi vill, mer eller mindre på det sätt vi vill, så sätter vi på kommandot. Här är det dags att reda ut ett missförstånd som jag tycker dyker upp ibland: Att sätta på kommando är inte slutstationen.

Kommandot är till för att vi ska kunna kontrollera beteendet. Vi kallar det signalkontroll – det är inte bara att döpa beteendet utan går ut på att träna hunden så att den VERKLIGEN kan ordet, inte förväxlar det med ett annat ord, förstår det trots störningar, i olika situationer osv. Hunden ska naturligtvis i olika situationer kunna göra det jag ber den om, inte gissa bland 100 beteenden vad som ska göras.

Men beteendet ska ALLTID kunna tas fram frivilligt igen.

Att skynda sig att sätta på ett kommando för att ”säkra” beteendet är därför att måla in sig själv i ett hörn. Många frivilliga repetitioner – och att få flyt – säkrar däremot beteendet. Kommandot gör inte beteendet pålitligt, det är bara vårt sätt att kunna kontrollera det när det behövs.

Om vi ser till att behålla allt frivilligt kan vi justera beteendet om det blivit sämre- utan att kommandot för den delen är kört. Vi underhåller dessutom hundens förmåga att bjuda på frivilliga beteenden, en förmåga som den behöver hela livet om den ska lära sig nya saker.

Jag går in och ut i det frivilliga, återkommer till det med ojämna mellanrum, hela hundens liv. Eller snarare; jag går ut och in i träning med kommando, återkommer till det med ojämna mellanrum. Det är den frivilliga träningen som dominerar. (Sedan är det en helt annan diskussion att råka ut för klickertränarsjukan, att aldrig sätta på kommando utan maniskt fila på alla detaljer frivilligt…).

Att sätta på kommando är alltså en av flera stationer i en ständigt pågående loop som ett beteende är – det finns ingen slutstation. Det är i ständig rörelse.

Nästan lite poetiskt faktisk.

Jag fick några kommentarer på Canis facebooksida om min senaste film: Framförgående 1- stå framför. (Det är lite dumt men min blogg kan kommenteras på tre olika ställen; www.klickersmart.se eller på Canis hemsida under Bloggar om hundträning eller på Canis facebooksida, så alla kommentarer syns inte här på originalsidan Klickersmart).

Det var Morten som beskyllde ;o) mig för att vara shejpingsnobb (vilket jag tog som en komplimang) eftersom jag inte nappade på hans tips om att använda targeting vid ritkningsträningen av framförgåendet. Jag vill shejpa det utan target.

Men eftersom en av anledningarna till att jag är klickertränare är att det finns en sådan spänst och dynamik i arbetssättet så vill jag naturligtvis inte framstå som allt för trångsynt och snäv ;o) så jag bestämde mig raskt för att tänka om. (+ att jag ju självklart respekterar min forna lärares kunskaper så klart :))

Absolut, jag är en shejpingsnobb! Det är så roligt att minimera hjälpmedel och bara forma fram beteenden med klick på rätt ställe. Hardcore-klickerträning, liksom. (Sen inbillar jag mig inte att jag träna utan hjälper – det fullkomligt dröser av miljösignaler och andra ickeverbala signaler i träningen). Men det är lätt att låta sig luras: Jag jobbar mycket med belöningspacering vilket ju är ett slags hjälpmedel det med. Dock behöver jag inte arbeta bort det på samma sätt som en target.

Dacke blir fort targetberoende och när targeten åker bort så får bandet ändå backas en hel del. Så jag tycker inte att target varit lika effektivt som bra belöningsplacering. Jag har även haft elever där det inte funkat så bra som jag hade önskat och utifrån de erfarenheterna har jag minimerat min användning av target.

Men jag är naturligtvis beredd att ompröva mina ställningstaganden ;o) och det kan vara kul att ta fram targettänket igen efter flera år i träda. Det kanske passar Totte jättbra, han är ju en hund som verkar trivas och förstå mycket bättre ju tydligare förutsättningarna är.

Så shejpingsnobben bugar sig ödmjukt* och går och hämtar lådan med targets.
Fortsättning följer!

*falsk ödmjukhet: jag tror ändå att det här är en omväg men vad gör man inte för att bättra på imagen… ;o)

Framförgående är ett av mina favoritmoment att lära in, för det innehåller flera olika delar som man sätter ihop. Jag gillar överhuvudtaget de moment som kräver lite trix och fix för att sättas i hop. :o)

Häromdagen kollade jag på Susanne, som gick klickertränarutbildningen 2010, och hennes arbete med sin kelpiegalning Lia (en helt underbar liten hund) på hennes blogg och kände hur inspirationen kom för att påbörja momentet med Totte. Så jag satte igång att lära in den första delen med Totte häromdagen: Att kunna stå stilla framför mig med huvudet riktat rakt framåt.

Delarna för momentet, så som jag tränar in det, ser ut så här:

1. Få hunden att stå framför mig med huvudet riktat framåt.
2. Börja gå i samma position.
3. Hitta rätt tempo (gå, inte trava).
4. Ta ut riktning. Alltid rakt fram åt det håll mina axlar ”pekar”.
5. Länga antal metrar hunden går.
6. Lämna min sida för att gå före.
7. Stanna utan att vända sig om.
Allt ovan tränas in frivilligt. När det är säkert så lägger jag till kommando:
8. ”Före” för att lämna mig och gå framför mig.
9. ”Stopp” för att stanna utan att vända sig om.
10. ”Fot” för att från stående hänga på mig i ett fritt följ.

Observera att detta är olika delar som jag tränar separat. Hela momentet ser ut så här: Från fritt följ kommenderas ”före”. När hunden gått framför i ca 25 meter kommenderas ”stopp/stanna”. Föraren går upp bredvid hunden och tar med den in i ett fritt följ, vänder helt om och gör sedan om hela proceduren igen. Momentet slutar med att man vänder upp och gör halt.

Jag upptäckte när jag började träna in nr 1 att jag tränat väldigt lite att Totte ska vara vänd ifrån mig. Han gör de flesta av våra övningar vänd mot mig. Så det var lite småsvårt.

Lite småmissar från mig, halvtaskig timing till exempel, gjorde att detta inte gick så fort som jag hade förväntat mig, men vi jobbar bara vidare med några pass till där han får visa att han förstått att han ska rikta sig framåt innan vi börjar gå.

Det blir en del godis när jag tränar mina hundar, det blir det väl för alla som tränar belöningsbaserat och inte minst för klickertränare. Men vad proppar vi egentligen i våra hundar?

Men en så stor hund som Dacke så känns det som om jag kan ge hur mycket som helst; köttbullar, korvar, pannkakor, kyckling, frolic osv. Men med en liten hund så märks det ganska snart på magens utseende; den växer. Och oavsett så kan man ju fråga sig hur nyttigt det är med allt fett, salt, socker, färgämen osv.

Så häromdagen letade jag lite efter recept på att göra eget mer ”naturligt” hundgodis. Och hittade bland annat den här artikeln (som jag tycker hade bra tips) på http://benganbus.wordpress.com/hundgodis-recept/

Det vanligaste receptet om man surfar runt och letar är nog det på torkad blodpudding:
Blodpudding hackas i önskad storlek och torkas i ca 100 grader tills de är helt torra.

En variant är lövbiffen:
Torka lövbiff i ugnen i 150 grader, klipp sedan i lagom stora bitar.

Förvånansvärt många gör hundgodis med spannmål i, det vill jag försöka undvika. Har du tips om bra, nyttigt hundgodis som man kan göra själv så är du varmt välkommen att ge det!

Nyttigt godis?

Nu har vi alltså gått över från små, sönderrivna post it-lappar till bestick. Det går som tåget. Totte nosar lugnt och systematiskt och markerar rätt varje gång. Han har bara en gång innan nedan filmade träningspass försökt lyfta ett bestick, en av de första gångerna. Detta arbetssättet verkar passa honom som handen i handsken. Jag vill ju att han ska lyckas så mycket som möjligt, så när jag hittar arbetssätt där inlärningen går som smort så är det kalasbra.

När jag började med specialsöket med Dacke så ställde vi ut burkar med hål i locken, ungefär som stora sockerströare fast helt i metall och med lock som man trycker på, inte skruvar. När Dacke fick sitt varsågod så tog han sats, gjorde ett jättesprång och landade PÅ första burken. Som flög i luften – locket åt ett håll och burken åt ett annat. Inom två sekunder hade han vält alla sex burkarna, stampat på locken som på ett väldigt roligt sätt flög genom luften så man kunde jaga dem, kasta dem i luften och döda dem. ;o)

Hur vi riggade den situationen så att han skulle göra så lite fel och så mycket rätt som möjligt? Glasburkar med skruvlock fastsatta i en träkonstruktion, som inte gick att rubba. Han fick börja söka precis intill första burken så att det inte fanns en chans för honom att ta sats. Ändå gjorde han inledningsvis sorkhopp för att döda burken, försökte rycka upp burkarna ur träbanan och krafsade som en tok.

Därför tror jag inte att han är typen av hund som det hade funkat så bra med just det här tillvägagångssättet. Däremot att en längre tid hålla fast vid små, små lappar/tejpbitar som han fick leta upp på väggar, golv, träpinnar osv.

Men för Toots, som förvisso lätt går upp i stress men utan att det yttrar sig på något våldsamt sätt, är detta arbetssätt fin-fint. Nu ska vi ut med besticken i olika miljöer, det vill säga generalisera beteendet och göra det motståndskraftigt mot störningar. Jag tänker köra mängdträning och hoppas komma igenom testfaser och felbeteenden innan jag börjar lägga in pinnar.

Men så här har vi tränat sedan sist (luktdiskriminering del V):

Häromdagen hade jag ett ”plötsligt händer det”-tillfälle med lilla finaste Toots. Vi hade väl båda två en bra dag och jag skötte mig som tränare för han behövde bara två korta shejpingpass för att ändra på sitt sätt att lägga sig ner.

Han kunde dessutom göra dem under gång både när jag gick baklänges OCH vid min sida. Allt frivilligt. Just det passet filmade jag inte (varför hamnar de där ”plötsligt händer det”-tillfällena sällan på film???) men en dag senare riggade jag filmkameran.

Totte mognar mer och mer för varje vecka känns det som. Han blir mer uthållig, mer klickerklok, mer lyhörd och mer kompetent när det gäller att förstå och skilja på kommandon. Och med den säkerhet som han verkar få på köpet minskar också pipandet. Det går framåt med andra ord.

På sistone har jag fokuserat mycket på stimuluskontroll, fram för allt att vänta på kommando och att skilja på kommandon. Om jag tränar väl; det vill säga är välplanerad och fokuserad, har små kriteriehöjningar och bra belöningar och kör korta pass med små lek- eller vilopauser så funkar det mesta som det ska. Då blir också Totte koncentrerad och kan göra det jag vill.

Här kommer lite film på ett pass med stimuluskontroll. Som ni ser ibland så har jag lagt in en signal på att vi ska träna med kommandon, eftersom att det minskade hans frustration och jag vill ju inte ha för hög frustraiton eftersom det då kommer pip. Signalen är att han lägger nosen mot min handflata. Den betyder ”nu ska du stå här tills jag säger något annat”. Jag behöver inte använda signalen hela tiden men tar in den ibland. Den funkar som ett omvänt lockande helt enkelt.

Målet är att han, liksom Dacke, ska förstå när jag byter mellan kommandoträning och frivilliga beteenden genom att jag helt enkelt säger ett kommando. Från det att jag börjar säga kommando gäller kommando tills jag löser ut honom i lek. Men jag har märkt att den här lille vovven behöver ha tydliga direktiv om vad som gäller för att han ska hålla sig lugn och koncentrerad så handdutten fungerar som en vägvisare.

Jag har också börjat med att starta mina träningsstunder med signalkontroll/stimuluskontrollträning. Det verkar som om det gör honom mer lugn och koncentrerad och han lyckas mycket bättre då än om jag startar med ett shejpingpass. Det är en ny och intressant erfarenhet. På Dacke har jag systematiskt gjort tvärtom som en uppvärmning och som en statuscheck. Jag kollar då in om alla beteenden verkar vara i fin form eller inte. Han får bjuda på sin repertoar i en ordning som jag bestämmer. Det håller klickerklokheten i fin form. Men med Totte gäller andra lagar!

Ok. Upp på vägen igen efter att ha kört i diket. När jag väl lugnat mig efter den urusla träning jag hade sist så har jag tänkt, resonerat lite med kloka människor och tänkt lite till. Och kommit fram till att så farligt var det nog inte ändå… ;o)

Jag gillar fortfarande tanken att man börjar övningen på ett sätt som gör att hunden associerar till vad övningen går ut på. Dvs näsa på direkt om det är en sökövning. Men å ena sidan gillar jag även att skilja på markeringssätt och nosarbete, som vi gör i specialsöket. Å andra sidan så är den slutgiltiga markeringen här att lyfta pinnen, och det har vi ju inte börjat med än.

Med andra ord: Jag tror inte det spelar någon större roll hur jag började här. Det var fortsättningen, när jag skulle gå från att leta upp en lapp till att lägga in fler lappar som sket sig eftersom jag kombinerade två tillvägagångssätt. Fanny skrev för övrigt en kommentar till mitt förra inlägg om sina erfarenheter av att börja med markeringen: ”Jag föredrar att lära hunden markeringen först, kanske eftersom jag har aktiva hundar som gillar att plocka med saker. Jag upplever att jag får mer frustration om de inte har en uppgift utan bara får klick för att nosa på rätt lapp.”

Som sagt huvudsaken är väl att tänka efter vad just jag har för hund framför mig just nu. Och jag har ju en rätt het hund som lätt blir frustrerad.

Så; antingen jobbar man med många lappar direkt och klickar när hunden nosar på rätt lapp. Eller så jobbar man med en lapp först och jobbar sedan succesivt in andra lappar så att hunden gör ett urval. Jag gjorde en kombo som fick Totte att ”bryta samman” för han fattade inget alls. (Det var nog snarare jag som bröt samman men han blev frustrerad och fattade inte vad han skulle göra.)

Jag väljer det här arbetssättet, med lapparna, av två skäl: 1. För att hunden ska fatta ”urvalsgrejen”. 2. För att jag ska slippa en massa plockande med pinnarna. Jag vill gärna ha felbeteenden, tex att plocka upp fel pinne, innan jag ens blandat in pinnarna, så jag kan släcka ut dem då. Vet inte om det funkar men det är en bra teori i alla fall. :)

Så nu har jag jobbat med att riva lappen i små, små bitar (bra tips från andra är att använda kirurgtejp, vanlig tejp, post it-tejp) och satt den på en vägg. Väggen är bra för det är svårt för hunden att krafsa då, ett vanligt beteende för många hundar. Sedan har jag börjat lägga ner den på golvet.

Därefter har jag valt att lyssna på min träningskompis Jenny som är en MYCKET noggrann människa. Hon gillar, precis som jag, att ha andra objekt än det slutgiltiga (pinnarna) som en mellanstation tills beteendet är väldigt säkert. Och hon har jobbat med metallskedar, eftersom hennes hund inte är tränad på att bära metall. Totte ska alltså med nosen markera den sked som har min doft.

Så nu har jag haft två träningspass med att nosa upp små, små lappar på vägg och golv och därefter jobbade vi så här under ett pass: