Jag har fått en liten pip– och skallhund minsann. Dacke är för det mesta helt tyst men Totte låter i tid och otid. Och så vill jag inte ha det.

Så då är det bara att kasta sig över uppgiften som går ut på att minska skall och pip. Jag har två huvudsakliga strategier: Att förhindra att det uppstår och att hantera det när det ändå uppstått.

Eftersom Totte skällde från dag ett (och alla hans släktingar på kenneln är riktiga skällisar ;-)) så har jag varit medveten om det från början. Så jag har redan fått ner skällandet rejält genom fram för allt utsläckning.
Min erfarenhet av skällande är att det ibland verkar vara väldigt självförstärkande för hunden och ju mer den skäller desto mer skäller den… Så ibland fungerar inte utsläckning (det vill säga att ignorera hunden när den skäller). Något mer måste till.

Totte skäller i följande situationer:
• I slutet av ett träningspass som varit lite längre än det borde.
Här är jag tyvärr lite diffus – antal minuter som är för långt kan variera. Fem till sju minuter sammanlagt – med många lekpauser insprängda – brukar vara ett bra riktmärke.

• När jag har glömt att ta paus
Även om jag inte låter träningen pågå mer än fem minuter så tar jag lekpauser efter kanske fem-sex klick. Glömmer jag det så kan han plötsligt sluta jobba och ta en egen paus – eller börja skälla. Så småningom ska denna tid sträckas, när han blir lite äldre och uthålligare.

• Om jag klickar för sällan, upprepade gånger
Vad är för sällan? Hm, tyvärr kan jag inte vara exakt här heller. Men det handlar om sekunder (kanske 10-15?), jag ska ta tiden nån gång och kolla.

• När han är väldigt uppdragen (aktiviteten närmar sig galenskap ;-))
Till exempel när Dacke har tagit en av Tottes leksaker och går runt och retas med den i mungipan…

• När han leker med andra hundar
När leken hållit på en stund och det börjar bli väl vilt.

• När han vill ha något
Till exempel när jag gör i ordning maten till honom, eller när jag själv äter.

1. Förhindra att det uppstår
Ibland stirrar man sig blind på problem som man just satt tänderna i istället för att ta en tur med helikoptern. Ett helikopterperspektiv på det här problemet har gjort att jag jobbar lika mycket med sådana beteenden som kan stärka Tottes möjligheter att lyckas hålla tyst som med själva pipet eller skallet. (Om inte mer).
Jag har redan har en hund med tonvis av nyfikenhet och noll impulskontroll som jag inte arbetat tillräckligt med för att han ska klara att behärska (även om han inte skäller). Så detta är ett viktigt tema i träningen med Totte.

Exempel på övningar som gör att Totte får arbeta med sin självkontroll (som alltså ska fungera skallförebyggande) är:
• Omvänt lockande är en höjdarövning som kan göras i alla möjliga situationer – inte bara i den här typen av ”sitta/stå/ligga stilla och tyst-situationer” utan även i situationer när hunden är aktiv. Till exempel locka med leksak vid fritt följ. Idén med omvänt lockande är att hunden inte ska låta sig luras av att du lockar den med till exempel godis eller leksak utan fortsätter göra det den redan gör (ligga stilla, gå fot, hålla apporten osv). (En minifilm om omvänt lockande i stereo bifogas.)

• Be om lov – vänta på varsågod (tex sitta ner och ta ögonkontakt) för att få göra olika grejer; till exempel ta maten, ta godis som jag tappar på golvet, springa och hälsa osv.

• Vänta på frisignal för att gå ur buren (en del av burlekarna).

• Vänta på frisignal för att gå ur position när det gäller frivilligt ligg, sitt och stå.

• Slappna av i olika situationer och miljöer. Det vill säga; det händer inte alltid något. Att öva på lugn och ro är nyttigt särskilt för en väldigt aktiv hund eller/och en aktiv matte/husse ;-).

Min erfarenhet av dessa övningar är att hunden klarar av att ”hålla ihop sig” mer och mer. Och ju mer den klarar det desto lugnare blir den. Lite gränser (och tydlighet) skadar inte med andra ord ;-).

2. Hantera när det ändå uppstår
• Avbryta Totte när han skäller hemma
Om Totte till exempel leker med Dacke och drar upp sig så sätter jag mig helt lugnt bredvid honom och håller honom stilla utan att säga något. Jag håller ungefär mellan tio och tjugo sekunder, ibland mycket längre. Jag stryker honom lite på bröstkorgen ibland också. Här gäller det att vara konsekvent för att det ska ge resultat. (För övrigt bryter jag all lek som börjar bli fartfylld inomhus.)
Ett alternativ är att ”valphålla” honom; sätta honom i famnen med ryggen mot mitt bröst så han kan känna mitt hjärta och stryka honom över magen och bröstkorgen. När han slappnar av släpper jag så han kan välja att glida ur min famn.

• Maten serveras endast så länge han är tyst
Det blir ingen mat om Totte piper och skäller. Jag har också förstärkt tystnaden med några matkulor då och då så att jag inte begär att han ska sitta hur länge som helst och vänta medan jag gör i ordning maten. Det har hjälpt och nu sitter han nästan alltid tyst och stilla hela tiden.

• Belöna när det blir tyst
Det berömda gamla goda rådet att klicka när hunden drar efter andan för att ta ny sats kan faktiskt funka. Varning dock för att hunden gör en kedja – hunden skäller för att kunna tystna!

När låter jag honom ändå skälla?
Ibland när jag tränar Totte så skäller han omedelbart jag startar träningen. Jag har då att välja på att bryta och försöka påverka honom att bli lite lugnare (hålla på ovanstående sätt) eller låta honom skälla och ändå börja träningen och försöka undvika att klicka precis när han skäller. I båda fallen försöker jag ha hög klickfrekvens (mycket information) vilket i sig har lett till att han tystnat. Det är svårt att fortsätta skälla med mat i munnen ;-) och maten fungerar lugnande. Men det är oerhört lätt att klicka fel och klicka för skall…
Ibland har jag också tagit bort klickern och bara sagt bra och matat för att han är tyst, vilket verkar ha en lugnande inverkan. Sedan kan vi gå vidare och göra annat.

Jag har haft flera elever som med gott resultat struntat i att hunden piper i en inlärningssituation – eftersom den när den lärt sig vad det är den ska göra blir tyst. Jag brukar också rekommendera det. Enstaka skall har också fått slinka igenom i en inlärningssituation men här gäller det att se upp – om de inte minskar fort och drastiskt så har jag rekommenderat att bryta.

MEN det finns dem som bryter även pip direkt. En erfaren tävlingsförare beskrev en erfarenhet av att det kan komma åter långt senare när momentet är färdig och har tävlats med flera gånger.

Flera råd jag har fått har gått ut på att sänka kriterierna så att pip inte uppstår. Jag sympatiserar med det rådet – särskilt med en valp – men det är inte en långsiktig lösning. En träningskompis beskrev hur hon på det sättet fått en hund som tränade henne till att hela tiden sänka kriterierna vilket ledde till att de inte kom vidare eftersom hunden gav upp direkt. Man måste jobba sig över vissa ”utvecklingströsklar” ibland. Risken är annars att jag får en hund som vänjer sig vid att pipa/skälla så fort det ska tas några steg till i att utveckla ett beteende.

I grunden vill jag tro att med bra träning, det vill säga korta pass, återkommande pauser, mycket information till hunden att den är på rätt väg, en bra kriterieplan och bra belöningar så kommer jag långt. Men det som låter enkelt i teorin är mycket mer komplext när man står där med hunden som börjar pipa utan att man fattat vad man borde ha gjort annorlunda.

Jag har dock märkt att en verklig framgångsfaktor är att om jag börjar träningspassen med många snabba klick för nästan vad som helst (han står framför mig!) så brukar det gå lätt att glida över i det jag tänkte att vi skulle träna på sedan. Utan pip.

Jag har verkligen inte alla svar på detta och vill gärna att ni puttar in era tankar och tips kring pip och skall!

Här kommer nu en liten film om stereoträning av omvänt lockande… (Ni får tyvärr stå ut med att jag har filmkameran halvtaskigt uppställd men jag tror ni kan föreställa er att det ligger godis på golvet när ni ser att jag släpper ner det ;-).)

Att shapa Totte, 16 veckor och Dacke, åtta år är två rätt olika övningar.

Dacke vet ju att får han inte klick för det han försöker så försöker han lite till och lite mer och sedan byter han till ett annat beteende om det fortfarande inte lönar sig med det första. Och får han inte klick för det andra så byter han till ett tredje. Och får han inte klick för det tredje så byter han till ett fjärde.

Så där kan vi hålla på en rätt lång stund utan att han tappar fart och plötsligt är han i närheten av det jag vill ha och då blir det ett klick. Var på han upprepar det och det blir ett klick igen. Var på han upprepar det igen och då kanske det inte blir klick för nu vill jag ha något mer (högre tass vid vinkandet, ett steg till vid backandet osv).
Jag kan med andra ord bestämma innan vi börjar träningen vad det är jag vill shapa fram och sedan börja klicka för alla små steg i rätt riktning.

MEN när det gäller Totte däremot så är det han som bestämmer vad vi ska träna. Jag vill absolut inte utsätta honom för ovanstående träning. Lite frustration skadar inte men mycket frustration vill jag inte ha på min valp – inte på min vuxna hund heller för den delen.

Totte har väldigt lätt för skall. Jag har försökt att tänka att jag ska träna så korta pass med så mycket information (många klick) att han inte skäller. Korta träningspass med mycket information är två huvudsakliga framgångsfaktorer med valpen.

Hela passet med Totte är sammanlagt mellan 1-5 minuter långt. Max. Fem – sex klick i sträck brukar räcka, sedan behöver han någon form av liten paus; lekpaus eller gospaus brukar fungera bra. Där efter kan vi köra i gång igen.
Hur märker jag att det räcker med fem – sex klick? Ett sätt är att han kanske börjar göra annat; han tar en egen paus. Då vet jag att jag har hållit på för länge. Ett annat sätt som jag märker det på är att han börjar skälla. Då vet jag att jag inte har gett tillräckligt med information alternativt hållit på för länge.

När jag låter Totte bestämma vad vi ska träna så brukar jag studera hans rörelsemönster. Ser jag något kul eller något som han gör ofta så börjar jag fånga det. Ett exempel är när han ligger ner på sidan, ofta i sängen till exempel när han har sovit middag. Då gör han massor av roliga grejer; biter sig i framtassen, svansen och bakbenet eller drar med tassarna över nosen, viftar med framtassarna över huvudet eller sträcker ut sig i hela sin längd – liggandes på rygg. Har jag inte klickern tillgänglig så fångar jag beteendet med ett ”bra” och halar fram godis ur nattduksbordet, fickan, skålen osv. (För godis har man ju liggande lite här och där ;-D).

Med Totte är det så, har jag märkt, att det första träningspasset då jag ska fånga något nytt brukar gå lite halvkasst; det går inte framåt så mycket som jag skulle önska och det känns ofta lite vimsigt och rörigt. Men så till nästa pass (senare under dagen eller någon annan dag) så går det lätt som en plätt.

Jag vet inte exakt vad det beror på. Jag tror inte det har med mina träningsfärdigheter att göra; med Dacke går det nästan alltid väldigt fort från början. Kanske handlar det bara om mognad. Hur som helst så är det helt okej och det får vara så helt enkelt.

Summa sumarum: Med en valp – eller en cross-overhund – så låter jag hunden bestämma vilka övningar vi ska göra när jag shapar. Med en klickerklok och shapingklok vovve är det jag som (oftast men inte alltid!) har bestämt vad det är vi ska hitta på.

Inom kort kommer en liten film som visar hur jag jobbar med de olika hundarna.

Jag fattar ärligt talat inte vad det är jag har gjort, som inte lyckats med att få Totte att vilja komma och lämna grejer till mig. Hur svårt kan det vara? Jag har varit medveten om hans vilja att behålla allt ända sedan hans andra dag hos oss, jag skrev till och med om det i bloggen.

Hur som helst så har jag ju gjort en plan där jag ska leka med honom mer medvetet med fokus på avlämnandet. Klicka för lyftandet, bära matskål och hej och hå. I den planen ingick dock inte mitt starkaste kort; Ludvig.

Ludvig är Tottes husse. Han älskar hundar men kan inget om hundträning. Han har aldrig hållit i en klicker. Han gosar, leker och promenerar med vovvarna.

Så i dag skulle jag och Dacke i väg och Totte och husse stannar hemma. Och leker en liten lek som de tydligen brukar leka. Ludvig kastar en liten pipgubbe mot en vägg, den studsar ner på golvet och Totte tar den. Denna gången tog Totte pipgubben och sprang sedan mot Ludvig för att passera honom (det var det enda hållet att springa åt) och när han passerar husse får Ludvig en snilleblixt.

Han går och hämtar klicker (!) och godis. Sätter sig så det blir en återvändsgränd för Totte och kastar. När Totte tagit leksaken springer han mot Ludvig (för att komma förbi) som klickar (”jag fastnade lite i den med tummen ibland”) och serverar godis. På ett nafs fattar Totte grejen. Efter fem minuter står Ludvig i hallen, kastar pipgubben genom hela vardagsrummet, Totte hämtar och kommer HELA VÄGEN TILLBAKA!

Ridå! :-D

Jag skrattade så jag grät när jag kom hem. Där stod jag med min hela klickerkompetens och alla planer…
Sen var jag tvungen att släpa med dem ut på gräsmattan och lät Ludvig kasta träpinne, penna och sked och det var inga problem.

Ja kära nå´n.

Frivillighet är ju ett honnörsord i klickerträningen. Det innebär att vi vill att hunden ska komma på själv – genom att prova – vad det lönar sig att göra. Som tränare är det alltså min uppgift att belöna det jag vill ha.

Att följa efter är en väldigt viktig grundfärdighet för en valp. Följa-efter-träning är inte att träna det tävlingsmässiga fritt följ (fotgående) utan handlar om… att följa efter helt enkelt. Detta är viktig vardagsträning med andra ord!

Varför gör jag det här då? Jo:
• Jag vill att Totte ska gilla att hålla sig runt mig för då får jag bättre kontroll på honom.
• Det är en del av att stärka vårt ”vi” eller vår bubbla och alla övningar som stärker det är bra (kontakt!).
• Det stödjer inkallningsträningen (frivilliga ingångar! Läs mer i texten Inkallning i 25-graders värme).
• Det gynnar fritt följ – att komma in till mig ska ligga högt på listan.

Däremot handlar att följa efter inte så mycket om position. I den tidiga träningen så klickar jag för hans beslut att följa efter mig. I träningspasset som jag nu har filmat har jag flyttat klicket lite så jag belönar efter att han har tagit beslutet och är på väg. Ibland är jag lite väl snål och sen och vid något tillfälle så byter jag kriterium och klickar för att han sitter vid min sida eller för ögonkontakt (något som jag också vill att han ska ha högt på listan).

Så småningom kommer jag dock att använda det faktum att han går vid min sida till att sätta på kommandot ”gå här” som betyder att han ska gå bredvid mig i en friare form än fotgående. Kalasbra att ha i vardagen. Det här träningspasset har föregåtts av en del klick på vanliga promenader då han har följt efter mig samt av två tillfällen då jag har övat det mer koncentrerat. Det allra första träningstillfället finns på film i texten Valpträning 1. Man kan nog påstå att det har hänt en del sedan dess (två veckor sedan).

Jag leker mest med Totte (förutom den ack så viktiga miljöträningen förstås). I leken försöker jag hitta sätt att få Totte att leka MED mig; inte bara ta leksakerna efter ihärdig dragkamp och sedan gå i väg för att inte komma tillbaka, alternativt lägga sig på stället och tugga på den. Han går däremot inte långt, några steg bara och han försöker inte gå i väg om jag närmar mig men om jag inte passar mig så kommer han nog utveckla det beteendet. :-(

Liten passus: En elev med en cocker hade samma problem med sin hund och jag gav rådet att bara stå och vänta – förr eller senare kommer hunden troligtvis tillbaka. Hennes cocker lade sig till slut och somnade på leksaken ;-D…

Totte verkar inte ha så mycket social kamp i sig men däremot gillar han att jaga sådant som rör sig. Dacke har massor av social kamp och det kan jag använda i leken med honom. Om jag puttar på honom så puttar han tillbaka. Han älskar att stå och trycka grejer mot mig och morra sitt bästa lekmorr. Vi brukar leka en lek där jag går med fingrarna mot honom (som om min hand var en spindel) och det gör honom helt tokig – han kastar sig mot mig och sedan viker han undan precis innan vi krockar.

När jag leker vill jag att min hund leker med mig och söker upp mig igen och igen och jag belönar då med mer lek och byter med godis ibland. (Jag har fortfarande problem med Dacke med detta när det gäller pipbollar, de vill han helst aldrig komma tillbaka med… Jag måste helst ha minst fyra pipbollar på mig för att det ska funka. Ska försöka lägga upp en film på det nån gång.)

MEN jag tycker ärligt talat det funkar så där med lekandet. Totte är grym på att kampa men jag vill ha en annan slags lek också MED mig och han ska komma till mig med leksaken. Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra på att leka med min hund. Så nu ska det bli ändring på det. Har därför satt mig ner och spånat med mig själv först och sedan med en av mina främsta sparrningpartners, tränarkollegan Nina Mortensen.

Det blev en leklista som beskriver sådant jag redan gör och sådant som jag borde göra mer av (med fokus att leksaken ska komma tillbaka till mig):

1.    För det första så leker jag massor, överallt och i olika situationer, korta intensiva pass. Jag startar leken men skulle han händelsevis komma för att be om lek med en leksak i munnen så skulle jag omedelbart börja leka. Nu har det inte hänt än (!) men vi får se när han kommer på att jag är väldigt kul… Tålamod! ;-) Jag leker på ett sätt så att han ”naturligt” oftast springer mot mig och inte i från mig och jag vill att han leker nära mig.
2.   Den dagen han kommer spontant med ett föremål till mig (när som helst) så kommer jag att servera den bästa jackpot jag kan uppbringa. Jag vill få honom att vilja byta grejer med mig – vad som helst!
3. Men eftersom det inte har hänt än så klickar jag ibland även för att han lyfter upp ett föremål (som jag till exempel kastat en liten, liten bit). Eftersom han vänder mot klicket så är det ett steg i rätt riktning. Dock så kan jag uppleva att klicka i leken stör det ”flow” vi har, så jag får inte leka på ett sätt där jag klickar för mycket. Men en till:
4.  Jag springer baklänges och låter honom jaga en leksak i snöre och när han tar den så utnyttjar jag den fart han redan har emot mig. Jag stannar (och klickar för rörelsen mot mig, eller stannar upp och fångar leksaken i byte med godis). Och börjar om igen. Rolig eller väldigt smaskig belöning är det som gäller.
5. Jag ska göra ett slags uppletande där jag leker, håller i selen/halsbandet kastar leksaken två meter bort i högt gräs, släpper när han drar mot den och när jag ser att han tar leksaken så belönar jag med tjo och tjim och värsta belöningen inne hos mig – även om han inte har med sig leksaken hela vägen in till mig.
6. Jag ska lära honom att komma med matskålen när han ätit upp och vill ha mer – att bära något till mig ska ge utdelning.
7. Jag måste förstärka att han är hos mig med leksaken. Han lägger sig ofta bredvid mig med den – då kan vi mysa och rulla runt tillsammans i den mån han gillar det.
8.    Parallellt med ovanstående lär jag honom putta på min hand. (Det var det tredje jag lärde honom efter hans namn och inkallning). Puttandet ska så småningom göras med leksak i munnen och – vips – så har jag ett avlämnande i min hand.

I kampleken så vill jag att han håller hårt i leksaken – han får vinna den ofta när han drar och håller ordentligt. Jag är mer intresserad av att lära honom att hålla ordentligt än att släppa. Släpper gör han förr eller senare. Hade jag en hund som ville vakta och försvara sina grejer så skulle jag däremot jobba väldigt mycket med att byta och släppa och tänka ”håller gör han ju i vilket fall som helst…”. Men det här är givetvis en balansgång som måste anpassas efter varje specifik hund.

Hur jag leker och utvecklar detta med att komma in med leksaken till mig kommer att bli en följetong, detta var första avsnittet… fortsättning följer!

För några dagar sedan blev Totte 13 veckor gammal. Han har verkligen varit en liten, liten mysig, gosig valp och det har varit sååå njutbart. Men nu verkar det ha hänt något. Han är fortfarande mysig men han är också mer mottaglig för lite mer aktiv inlärning.
De senaste fyra dagarna har vi (primärt Dacke och jag så klart, men Tottis följde med) varit på kurs hos Fanny och Thomas på Klickerklok (www.klickerklok.se) och för Tottes del har det inneburit massor av social träning men också annan träning. Vi har framför allt tränat:

• Lek (och även fortsatt att träna att han ska komma in med leksaken, vilket han helst inte gör)
• Nosduttar i handen (ska bli avlämning av leksak i handen så småningom)
• Ta kontakt för att få ta synlig leksak på ”varsågod”
• Impulskontroll; för att få godis (som jag lockar med ur öppen hand) måste han sluta nosa på handen och ta bort huvudet
• Kontakt sittande och stående och på nära och långt håll
• Följa efter, komma upp vid min sida och ta kontakt
• Inkallning

Dessutom har vi tränat på att hälsa på andra hundar och människor. Att promenera i skogen, att sova borta, leka med flera valpar, sova i buren i bilen, leka när man är lite rädd för en stor hund som precis morrat åt en, börjat med burlekar och tittat, tittat, tittat (sittandes stilla) på andra hundar och människor som leker och busar.
Har börjat klicka för att titta på andra hundar också. Ska bli ett skvallra. Behöver jag säga att jag har en rätt så trött valp i dag? ;-) Nu ska det vilas i många dagar så att allting kan smältas i lugn och ro.

Första träningspasset där Totte skulle följa efter mig för att så småningom komma upp spontant vid min sida filmades av en träningskompis, här kommer ett litet klipp därifrån. (Detta tränas självklart i vardagen på promenad också!) Notera hur Totte går från att studsa upp och ner alternativt bita i byxbenen till att följa efter och söka upp min sida. Främsta framgångsfaktorn var att byta belöning från leksaken (som gjorde honom tokig) till mat samt så klart hög frekvens på belöningen. Notera också att jag belönar dels för att följa efter mig och dels för kontakt (både sittande, stående och gående).

Rösterna ni hör kommer från Hakon och Kristine, kurskompisar som coachar mig med den äran. (En del störande klick hörs hela tiden – som kommer från någon som tränar bakom filmkameran – det är alltså inte jag som klickar hejsan hoppsan.)

Tävlingsträning i dag igen.  Nu med inriktning på störningar. Vad stör din hund mest på en tävling? En tävlingsledare som kommer väldigt nära? En hund som leker utanför planen? Eller en låda med roligt innehåll?
Okej, fram med lådorna då alltså. Först två lådor som jag fick gå fritt följ förbi. Det gick bra tills tävlingsledaren Fanny började intressera sig för en av lådorna och minsann men var det inte något som PEP i lådan också? Svååååårt tyckte Dacke som darrade i kroppen av längtan att få springa fram. Det blev belöning á la gigantisk när han klarade att hålla sig ifrån att springa fram bara några sekunder. Här gäller det att ha timing så han inte får misslyckas och springa i väg för att kolla.

Grunden i min träningsfilosofi är att jag vill skapa situationer så att min hund lyckas med det vi ska göra. Jag planerar min träning så att min hund ska lyckas – fram för allt i ett inlärningsskede. Men även när han ”kan” det vi ska göra. För vad är att kunna egentligen? Att min hund är suverän på apportering i vår vanliga träningsmiljö betyder inte att han automatiskt är det på en apellplan eller i närheten av en fotbollsplan med 20 ungar som spelar boll 50 meter bort till exempel. Kriterier, kriterier, kriterier – och så rätt belöningar utifrån svårighetsgraden på uppgiften. Det är det som är grejen.

I den ettåriga kurs som jag går på Klickerklok, för Fanny Gott och Thomas Stokke, ingår ett sommarläger på fyra dagar. I dag hade vi första dagen och tack o lov regnade det på morgonen och temperaturen hade sjunkit från 30 grader till 15.
Vi gjorde inledningsvis en katastrofalt dålig tävlingsträning. ;-) Jag hade bestämt mig för tre moment; ingång på plan med efterföljande fritt följ, vittringsapportering och slutligen sändande till kon.
Jag hade inte tänkt igenom mitt pass så noga. Det gäller ju att ta chansen att sträcka på tiden medan man har möjligheten att guidas igenom ett program. Tänkte jag. Men det måste ju bli någon belöning någon gång ibland ändå. Tänkte jag. Katastrofalt dålig planering med andra ord.
Jag vinglade, Dacke vinglade, jag trampade mig själv på fötterna när jag gjorde vinklarna i fritt följ, jag blev stel och nervös. Han såg först inte konen. Han såg inte vittringsapporterna (vi stod båda med ryggen mot när de lades ut, knas). Men han tog efter två omskick rätt pinne (då upptäckte han dem) och uppställningen bakom konen blev precis som den skulle – efter två omtag. Det är bara det att på tävling har du inte två försök. Ditt första och enda måste bli bra!
Så; utvärdera och på´t igen. Thomas föreslog bättre och snabbare belöning och jag belönade ingången i fritt följ med en ny väldigt rolig leksak. Hela den andra omgången blev därför säker och fokuserad och jag kunde sänka belöningsfrekvensen rejält efter att ha get jack pott en första gång.
Det är så lätt att plötsligt sluta belöna vid tävlingsträning – man tar för stora steg. Men det är riktigt dålig träning! Små steg gäller även i tävlingsträningen med andra ord. De flesta på låg nivå behöver jobba med sina ingångar på plan. Det är med andra ord lämpligt att börja där. Första gången kommer man kanske inte ens in på plan! Belöningen måste serveras när hunden går fint redan några meter innan plan. Därefter sträcker man tiden.
Det absolut svåraste för mig är förflyttningarna mellan momenten. Det är då jag lätt tappar Dacke och det är då han springer och hämtar apporten eller springer och sticker huvudet i den där spännande lådan som står vid domarens fötter. På en tävling hämtade han apporten tre gånger mellan momenten (i klass II) men jag fick faktiskt inget avdrag. Både tävlingsledaren och domaren hade humor och skrattade…
Min tolkning är att det där handlar om frustration över utebliven belöning, men om vi riktar in oss på BETEENDET så vill jag helt enkelt inte ha det utan jag vill ha en hund som sitter/går kvar med kontakt. Vad göra? Jo, tävlingsträna (och störningsträna så klart) och belöna bättre. Göra många små delar av moment som han redan är säker på och däremellan göra förflyttningar och belöna dessa rejält. Så det så.

I dag har Totte kommit ut som spaniel! I 30 graders värme så bestämde han sig för att simma i Grundsunds kanal när Dacke var ute och svalkade magen. Plötsligt kände jag något som rörde vid mina knäveck och minsann om det inte var en Tott som kom simmande. Jag blev verkligen förvånad. Dacke simmade första gången när han var ett år. Men jag måste sluta jämföra en cocker med en rottweiler ;-).
Han hade nog inte helt koll på riktningen så jag sög tag i hans sele innan han simmade rakt ut i kanalen och vände tillbaka honom. Han simmade tappert vidare in till en sten som han klättrade upp på. Sen såg han ut som en dränkt råtta… Tyvärr hade jag ingen kamera i närheten som kunde föreviga detta stora ögonblick. För två dagar sedan var han dock och badade i en sjö i Lerum, hemma hos Ida och Flip, (http://tajma.wordpress.com) och då tog Ida några fina foton på honom. Även då spatserade han glatt ut i sjön även om det inte blev någon simtur.