Så har det varit sista gången på vårens inkallningskurs – på vad som måste ha varit årets varmaste dag… Puh!

Inkallningskurserna är så vansinnigt roliga att hålla. Gruppen är oftast väldigt brokig och det är verkligen kul; alla sorters människor och hundar. Vissa vana vid att träna och andra inte. Men alla har det gemensamt att de inte är nöjda med sin inkallning. Några har riktigt stora bekymmer med vilt eller hundar som gör spontana kommunsök så fort de kopplas loss. Andra kan inte kalla in när det närmar sig en annan hund eller människa.

Kursen är på två dagar med en månads mellanrum. Från gång ett har varje ekipage sin individuella läxa med sig hem. Och det är faktiskt helt galet vilka framsteg både de tvåfotade och fyrfotade eleverna oftast gör där emellan. Jag blir alltid lika imponerad och glad!

Så var det även för detta gänget. Otacksamt nog var det upp till bevis – och dessutom höja svårigheterna rätt rejält  – i denna knäckande värme. Men det gick bättre än väntat även om vi alla kroknade de sista timmarna.
Det är två saker som jag hamrar in under den första dagens träning och som hela inkallningsträningen handlar om:
1. Inkallning handlar om att välja och välja bort (Störningsträning!)
2. Träningen ska byggas upp så att hunden lyckas. (Från och med nu får den inte misslyckas! Kriterier! Belöningskvalitet!)

Inkallningsträning handlar med andra ord till största del om störningsträning. När vi störningstränar så börjar vi med den allra enklaste formen av störningsträning; att välja bort godis eller leksak som någon annan lockar med.

Så här går den allra enklaste störningsträningen till:

• Det gäller att börja på verkligt lätt nivå; hunden ska klara av att välja bort figurantens godis. Låt figuranten ha ett tråkigt godis i handen som är stängd och stilla. Hunden kommer troligen slicka och buffa på handen. Så fort den drar tillbaka huvudet från handen så klickar föraren och belönar – med något bättre.
• Efter ett antal repetitioner ser man att hunden slickar allt kortare tid på den stängda handen. Vissa hundar hejdar sig till och med på väg mot handen. Då är det dags att höja kriterierna. Godare godis och mer aktivt lockande till exempel med en hand som rör sig eller öppen hand brukar vara ett lagom andra steg.
• Så småningom ökar man störningarna så de blir ”värre och värre”. Detta arbetssätt kan överföras på det mesta som hunden vill ha men som du vill kalla in den ifrån. Vissa hundar blir så störningskloka att de verkar tänka: ”Aha en katt! Nu försöker hon lura mig att springa efter den men den lätta går jag inte på. Jag tänker gå här och stirra på matte.” ;-) Det är helt underbart att se när detta ”bortväljande” sker.

En viktig läxa som alla elever får är att alla frivilliga initiativ från hunden som handlar om att välja dig istället för något annat ska belönas. När hunden kommer in spontant till mig på promenaden så ska det belönas rejält!
En matte som hade en ung och mycket intensiv labrador ringde mig mellan kurstillfällena en av inkallningskurserna och frågade om det var okej att belöna med hundens middag ute i skogen när han kom in frivilligt. :-) Självklart! Den hunden har nu de mest grymma inkallningar jag har sett och hon vänder den på både springande rådjur och älg lätt som en plätt!

I går fick jag äntligen hämta hem Dacke! Jag är dock osäker på om det verkligen var det bästa. Han är fortfarande inte helt bra. Han har haft en rejäl blödning i tarmen och det är uppenbarligen inte helt läkt. Jag försökte faktiskt ringa djursjukhuset igen för att fråga om det verkligen var så bra att de bröt tarmvilan så snabbt. Men det gick inte att komma fram.

Annars är Blå stjärnan i Borås ett bra ställe där djursjukvårdare och veterinär arbetar i team. Det verkar tydligt vem som har vilken uppgift och till exempel så är det alltid djursjukvårdaren som lämnar ut hunden när man ska hämta den. De är då alltid väldigt pålästa och uppdaterade på min hund. Jag åker helst dit eftersom jag har så bra erfarenhet av dem – framför allt så är de så himla bra med rottisar. Tyvärr har jag mest väldigt dålig erfarenhet av Blå stjärnan i Göteborg, både när det gäller bemötande och behandling.

I dag är Dacke lite bättre men det känns fortfarande oroligt. Nu är det dietfoder som gäller för hela slanten. Och absolut inte äta allt sånt konstigt som han brukar sätt i sig när han får chansen… Typ servetter, post it – lappar, grillspett, pennor och toalettpappersrullar.

Har, trots turbulensen kring Dacke som ligger på sjukhus, varit på shapingkurs för Fanny Gott de senaste två kvällarna. Hundlös som jag var så fick jag låna inte mindre än två hundar; Elsas fluffiga nallebjörn – goldenretrivern Ludde och Tomas charmtroll – jaktcockern Poug. Givetvis två helt olika hundar på alla sätt. Poug är dessutom valp medan Ludde har några år på nacken.

Att träna andras hundar är grymt nyttigt. Inledningsvis kände jag mig rätt så tafflig men det släppte efter ett tag och andra kvällen var bäst. Jag lyckades shapa fram en bra kamplek på Ludde som inledningsvis var måttligt intresserad – bära javisst men dra… Poug lärde sig rulla runt på ungefär två minuters shaping, det var helt grymt.

Mitt allra största lärande handlade om mina egna träningsfärdigheter. Jag upptäckte att jag är alldeles för mesig när det gäller att klicka för rätt grej. Jag låter halvbra grejer slinka igenom och få ett klick – istället för att vara lite cool och vänta lite på de bra grejerna. Jag blir lite ängslig och tänker att hunden måste få många klick för han får inte tröttna…

Detta kan ju vara ett dilemma för en shapare. Det är viktigt med hög belöningsfrekvens men ska den vara hög när det som hunden erbjuder faktiskt inte är så bra? Att lösa alla sådana situationer med att sänka kriterierna är inte alltid en framkomlig väg. Någon gång måste jag ju ta ett steg vidare.

Problemet som kan uppstå handlar om min och hundens erfarenhet av klickerträning. Ju mer erfarenhet desto enklare att vara cool – hunden jobbar ändå för att få mig att klicka. Men om du inte är så erfaren så är det lätt att hamna i en slags kravfas som inte har så mycket med klickertränig att göra. I värsta fall leder det till att du får en hund som blir allt sämre på klickerträning – eftersom det kommer alldeles för lite information (klick) från föraren.

Min hund Dacke har haft mycket hälsotrassel under hela sin livstid. Först var det halsen och mandlarna, sedan var det analsäckarna, prostatan, mandlarna igen (de hade växt till sig) och sedan började något hända med hans muskler. Akupunkturliknande behandling hos en veterinär som hade en muskelavslappnande effekt två gånger om året höll muskelspänningarna hanterbara tills för två år sedan. Då hjälpte inte dessa behandlingar längre och jag vände mig till sjukgymnasten Annika Falkenberg. (Lästips: Annika Falkenberg: Friskvård för din hund – en välskriven och lättläst bok utan pekpinnar men med enkla vardagstips om du håller hunden i form och lär känna din hunds kropp – så du vet när det uppstår problem.)

Hon arbetade sig igenom Dackes kropp under nästan ett år och efter det så är han fantastiskt fin i musklerna. Jag går fortfarande hos Annika (på Djurkliniken i Kållered eller hos henne privat: www.hundverkstan.se) med ojämna mellanrum. Men eftersom han har haft ont så länge så är det som om hans nervsystem överreagerar ibland. Lite träningsvärk blir en fullständig låsning i kroppen.  Smärtan verkar också komma i skov – men vi har inte lyckats lista ut vad som utlöser det.

Sedan ska man veta en sak om Dacke; han är överaktiv. Det är en del av hans personlighet och charm också – till en viss gräns. Men föreställ dig det kortisolpåslag som han måste ha haft under nästan hela livet och vad det gör med hälsan. Kortisol är ett stresshormon som kan vara skadligt för kroppen om påslaget är för högt eller om det är långvarigt. Det är med andra ord inte otroligt att detta har påverkat honom.

I höstas blev han opererad av en jätteduktig kirurg på Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg – då hade han nämligen uppfransade ligament på insidan av höger framben. Veterinärerna har också försökt mildra hans skov genom att ge inflammationsdämpande medicin så Rimadyl, Metacam, Tremadol osv har använts och bytts ut i takt med att Dacke får magkatarr av dem. Losec har lagts till.

Nu låter det som att han är jättesjuk jämt; det är han absolut inte. Men det har varit mycket de senaste två åren och han är oftast lite diffust dålig, det vill säga inte så jättedålig. Men jag märker det. Det är den där koncentrationen som släpper vid träning – att han måste ta egna pauser och hitta på annat till exempel. Det är det där lite flängiga under koppelpromenaderna. Eller att han slutar ta kontakt med mig på promenaderna och bara springer och springer.

Jag har träffat flera hundägare med sjuka hundar som jag uppfattat som överkänsliga. De tolkar allt som att hunden har ont och de är överbeskyddande och ängsliga. Nuförtiden har jag full förståelse för deras reaktioner. Jag försöker ändå att inte bli för försiktig- jag tror inte det hjälper hunden att bli starkare och friskare.

Men den senaste månaden har inte varit rolig. Han har bitit upp sår på benen och fått inflammationsdämpande, men denna gången ville inte magen vara med. Så i helgen brakade allt och han fick blodiga diaréer. I går åkte vi till Blå stjärnan i Borås (jag åker alltid dit – de är fantastiskt duktiga, jobbar i team veterinär och vårdare och de gillar rottweilers). Dacke var så hängig när vi kom dit och hela natten hade han legat intill mig – det gör han bara om han inte mår helt bra. De lade såklart in honom direkt och han får nu behandling för blödande tarm och för att inte bakterier ska sprida sig i blodet.

Jag vet att en dag kommer jag troligen lämna honom där och aldrig mer få hem honom. Jag hoppas att det inte är så; vem vill inte att ens älskade hund ska få dö hemma i ens famn? Men det jobbiga är att man inte vet, jag vet bara att den dagen kommer, det vet vi ju alla helt säkert; vi kommer alla att dö.

Och att då lämna honom där på djursjkuhuset, även om det är i de allra bästa händer man kan tänka sig, är minst sagt ångestfyllt. ”Vi ringer om det blir sämre”. Ingen har ringt – det borde ju vara goda nyheter, eller hur? Men nu längtar jag bara efter att telefontiden ska infinna sig för då ska de ringa i vilket fall. Fram tills dess är det väldigt svårt att tänka på något annat.

I dag har Caniskollegan Carina Swartling och jag haft andra helgen på årets tränarutbildning i Göteborg. Vi har förmånen att möta ett väldigt härligt gäng som prestigelöst och generöst bjuder på sig själva, stöttar varandra och löser problem ihop.
Klart att går man tränarutbildningen är man väldigt motiverad och det är det här gänget – oavsett hur långt de har kommit i sin klickerkompetens.
Hur som helst så undrar jag om det inte är jag och Carina som lär oss mest av alla ;-). Vi har ju förmånen att få se och coacha alla, att få klura tillsammans med var och en kring att lösa deras specifika problem och vi får följa utvecklingen av nio ekipage på nära håll. Dessutom får vi sträcka ut vår egen förmåga när vi ska svara på frågor av olika slag.
Den här dagarna har vi ägnat åt kriteriesättning och loggföring. En av helgens höjdpunkter var när deltagarna i grupper om tre fick träna en hund de inte kände. Först fick de stubbträna, det vill säga sitta och skriva ner planen för träningen och sedan var det bara att gå ut och träna och föra logg.
Som glada försökskaniner, det vill säga hundar, hade vi lånat den franska och mycket envisa bulldoggen Melker (min grannes hund) och de två australiensiska och mycket envisa cattledoggarna Dottie och Musse (Carinas hundar). Det var väldigt roligt att se hur gänget kring Melker först bad hans matte att gå därifrån, eftersom Melker bara stod och glodde på henne hela tiden och sedan bad henne att komma tillbaka eftersom Melker bara stod och glodde på dörren hon försvann igenom… ;-) Han vägrade att ta godis (leverpastej, kyckling, köttbullar och Frolic) och han vägrade leka.
För vad ville Melker ha mest av allt? Jo, sin matte. Därför placerades hon några meter bort och så fort Melker tog kontakt med sin förare så fick han springa till matte och bli klappad. På det här viset fick de honom att både vilja ta godis och börja leka. Och en bit in i träningen så tyckte Melker inte att matte var så himla kul längre utan han stannade helt enkelt kvar hos sina tränare för att få lek och godis från dem. En värdefull kunskap; att det går att förskjuta värde från en belöning till en annan.
På slutet belönades Melker (som tränades i att skvallra på andra hundar) även med att få gå och lukta på en kissfläck, en av hans absoluta favoritsysselsättningar. Att använda sig av det som hunden allra helst vill ha som en belöning du har kontroll över är suverän träning. Dacke älskar att utforska området runt oss och så fort han får chansen tar han en runda för att kolla omgivningarna. När jag tränar riktig bra så kan jag använda det som belöning; han får helt enkelt söka av platsen vi är på när han har varit riktigt duktig.
Att få springa och hälsa på en människa eller hund, få nosa i någons väska, hälsa på löptik, lukta på något spännande, få följa ett spännande spår en bit är några andra bra exempel på miljöbelöningar.

Elliot med familj

Nu har jag äntligen bestämt mig för att skaffa en hund till! Jag har våndats (ska jag hinna, har vi plats, vad kommer Dacke tycka, pallar Ludvig osv) men med stöd från Ludvig – som absolut kan tänka sig att rasta en liten cocker och en rottewiler samtidig men är mer tveksam till tex två rottweilers – så har jag bestämt mig. Och det blir alltså en cocker spaniel.

Dacke är min stora hundkärlek. Jag tycker han har de flesta egenskaper som jag vill att en hund ska ha. Han är oerhört arbetsvillig och full av upptåg – han är med på allt, är orädd och framåt och han älskar människor. Dessutom har han en skön balans av intigritet och ”vilja gosa” på sitt alldeles egna sätt. Jag skulle vilja tro att han faktiskt har humor…

Alltså; här gäller det att hitta en hund som har helt andra rasegenskaper och är rätt så olik Dacke – annars kommer jag bara jämföra. Plus att jag tycker att det är en stor fördel att ha erfarenhet av helt olika raser eftersom det breddar min kompetens som instruktör. Dessutom vill jag alltså ha en mindre hund på grund av hur jag nu bor och med hänsyn till andra familjemedlemmar.

Ungefär samtidigt som dessa tankar började ta fart så har jag haft några väldigt trevliga, arbetande cockrar på kurs. Allra trevligast är nog Jennys Sota och det var hon som fick mig på fall. Med Jennys hjälp letade jag upp de kennlar i Sverige som satsar på arbetande cockrar; de som MH-testar sina hundar, de som tävlar i bruks och agility och lydnad och inte bryr sig så mycket om utseendet. Och så fann jag Mångsysslarens kennel (www.mangsysslaren.se). Som hade en nyfödd kull.

För en vecka sedan besökte vi kenneln och bekantade oss med mamma och moster och givetvis de tre veckor gamla valparna. (Som såklart mest var söta och rultiga ;-).) Jag har lusläst MH-tester och fick läsa alla valptester som gjorts hitintills av andra kullar och jag gillade vad jag såg. Jag gillar skarpt kennelägaren Katarinas inställning till vilka arbetsegenskaper hon värderar hos sina hundar.

Så nu har jag bestämt mig. Det blir en kille till, han är röd och vit. (Färgen bryr jag mig egentligen inte om men det här är en väldigt fin färg.) Jag hade gärna väntat med att välja, eller att Katarina hade valt åt oss köpare, men nu var de andra två hanarna redan bortlovade till klubbkompisar och det här blir säkert jättebra.

Det ska bli så kul!!!

Att sätta rätt kriterier är en konst, det är nog många klickertränare överens med mig om. Majoriteten av alla tränare sätter för höga kriterier och måste sänka dem för att nå ett lyckande. Jag hör till den skaran och här kommer ett bra exempel på kriteriesättning som var på alldeles för hög.

I dag har jag varit hos Elsa med de två fina goldenhundarna Ludde och Diesel. Elsa är snäll och lånar ut Ludde till mig när jag ska gå på kurs om några veckor (eftersom Dacke är krasslig) så jag provade att träna lite med Ludde i familjen Nordhs vardagsrum.

Elsa har tränat båda sina hundar att stå med frambenen på en upplåsbar kudde. Jag tänkte att jag skulle få Ludde att backa upp på kudden så bakbenen hamnade på den medan frambenen var kvar på golvet. Här kommer de steg som jag fick backa för att hitta rätt nivå:

1. Jag lade ner kudden för att se vad Ludde tänkte göra med den. Han placerade en framtass på den. Jag klickade några gånger när han gick ner från kudden och sedan när baktassarna var nära kudden men mina klick ledde inte till att bakbenen medvetet började röra sig mot kudden. Tänk om!

2. Jag placerade kudden nära Luddes bakben och hoppades på att han nästan oavsiktligt skulle backa på den med bakbenen. Han tog inga steg bakåt överhuvudtaget men jag klickade för att han rörde tassarna på stället. Fastnade där. Tänk om!

3. Tog fram en liten papplåda – mycket enklare att komma upp på. Försökte även här klicka så fort hans bakben rörde lådan eller backade mot lådan men det funkade inte. Tänk om!

4. Jag tog bort lådan för att ta fram ett frivilligt backande. Jag belönade för minsta lyft med bakbenet och placerade belöningen mellan frambenen så han var tvungen att gå lite bakåt – trodde jag ja. Ludde är lång och vig och kunde böja sig långt in under magen utan att så mycket som att röra en baktass… ;-) Däremot började han bjuda på bugningar och även diverse andra beteenden som ligga på sidan eller snurra. Tog en paus, klappade lite på vovven (som är som en stor kramgo nallebjörn) och tänkte om!

5. Jag ställde två stolar så att de bildade en smal gång intill en bokhylla. Gick själv in i ”gången” och Ludde följde med. Med min kropp spärrade jag möjligheten att komma ut framåt. Det första Ludde bjöd på då var två fina steg bakåt. Klick! Vi repeterade detta ungefär fyra gånger och jag höjde kriterierna till att backa tre – fyra steg – ut ur ”gången”.

5. Vi lämnade gången och det första Ludde bjöd på nu var backande – om än inte lika distinkt.  Belöning och här slutade träningspasset då Luddes koncentration började svikta.

Fyra gånger fick jag sänka kriterierna för att överhuvudtaget få med honom i övningen! Han hade noll koll på sina bakben och vad behöver jag för att hunden ska kunna backa upp på en låda; jo ett backande så klart. Så det är givetvis där jag ska börja.

Nästa gång ska jag börja med det frivilliga backandet (eventuellt i tillrättalagd miljö med en ”gång”) och snart placera lådan bakom honom igen.