Min hund Dacke har haft mycket hälsotrassel under hela sin livstid. Först var det halsen och mandlarna, sedan var det analsäckarna, prostatan, mandlarna igen (de hade växt till sig) och sedan började något hända med hans muskler. Akupunkturliknande behandling hos en veterinär som hade en muskelavslappnande effekt två gånger om året höll muskelspänningarna hanterbara tills för två år sedan. Då hjälpte inte dessa behandlingar längre och jag vände mig till sjukgymnasten Annika Falkenberg. (Lästips: Annika Falkenberg: Friskvård för din hund – en välskriven och lättläst bok utan pekpinnar men med enkla vardagstips om du håller hunden i form och lär känna din hunds kropp – så du vet när det uppstår problem.)

Hon arbetade sig igenom Dackes kropp under nästan ett år och efter det så är han fantastiskt fin i musklerna. Jag går fortfarande hos Annika (på Djurkliniken i Kållered eller hos henne privat: www.hundverkstan.se) med ojämna mellanrum. Men eftersom han har haft ont så länge så är det som om hans nervsystem överreagerar ibland. Lite träningsvärk blir en fullständig låsning i kroppen.  Smärtan verkar också komma i skov – men vi har inte lyckats lista ut vad som utlöser det.

Sedan ska man veta en sak om Dacke; han är överaktiv. Det är en del av hans personlighet och charm också – till en viss gräns. Men föreställ dig det kortisolpåslag som han måste ha haft under nästan hela livet och vad det gör med hälsan. Kortisol är ett stresshormon som kan vara skadligt för kroppen om påslaget är för högt eller om det är långvarigt. Det är med andra ord inte otroligt att detta har påverkat honom.

I höstas blev han opererad av en jätteduktig kirurg på Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg – då hade han nämligen uppfransade ligament på insidan av höger framben. Veterinärerna har också försökt mildra hans skov genom att ge inflammationsdämpande medicin så Rimadyl, Metacam, Tremadol osv har använts och bytts ut i takt med att Dacke får magkatarr av dem. Losec har lagts till.

Nu låter det som att han är jättesjuk jämt; det är han absolut inte. Men det har varit mycket de senaste två åren och han är oftast lite diffust dålig, det vill säga inte så jättedålig. Men jag märker det. Det är den där koncentrationen som släpper vid träning – att han måste ta egna pauser och hitta på annat till exempel. Det är det där lite flängiga under koppelpromenaderna. Eller att han slutar ta kontakt med mig på promenaderna och bara springer och springer.

Jag har träffat flera hundägare med sjuka hundar som jag uppfattat som överkänsliga. De tolkar allt som att hunden har ont och de är överbeskyddande och ängsliga. Nuförtiden har jag full förståelse för deras reaktioner. Jag försöker ändå att inte bli för försiktig- jag tror inte det hjälper hunden att bli starkare och friskare.

Men den senaste månaden har inte varit rolig. Han har bitit upp sår på benen och fått inflammationsdämpande, men denna gången ville inte magen vara med. Så i helgen brakade allt och han fick blodiga diaréer. I går åkte vi till Blå stjärnan i Borås (jag åker alltid dit – de är fantastiskt duktiga, jobbar i team veterinär och vårdare och de gillar rottweilers). Dacke var så hängig när vi kom dit och hela natten hade han legat intill mig – det gör han bara om han inte mår helt bra. De lade såklart in honom direkt och han får nu behandling för blödande tarm och för att inte bakterier ska sprida sig i blodet.

Jag vet att en dag kommer jag troligen lämna honom där och aldrig mer få hem honom. Jag hoppas att det inte är så; vem vill inte att ens älskade hund ska få dö hemma i ens famn? Men det jobbiga är att man inte vet, jag vet bara att den dagen kommer, det vet vi ju alla helt säkert; vi kommer alla att dö.

Och att då lämna honom där på djursjkuhuset, även om det är i de allra bästa händer man kan tänka sig, är minst sagt ångestfyllt. ”Vi ringer om det blir sämre”. Ingen har ringt – det borde ju vara goda nyheter, eller hur? Men nu längtar jag bara efter att telefontiden ska infinna sig för då ska de ringa i vilket fall. Fram tills dess är det väldigt svårt att tänka på något annat.