I går var jag med något smått otroligt som gjorde mig både häpen och glad. Vi var ett gäng klickertränare som tränat i hop under dagen och som avslutning tog några av oss en promenad. Det var tre tikar och Dacke; valpiga och godmodiga Sunny, hovarwart och ej könsmogen än, tjusiga och lite ängsliga Kråka, groenendael 2,5 år och charmtrollet Sota, cockerspaniel. Kråka har ett trauma sedan hon var valp då hon var med om två mycket allvarliga överfall av två vuxna hanhundar som gjorde henne skräckslagen för andra hundar.

Matte AnnaKarin har tränat föredömligt och har nu en hund som gått från att vara så rädd vid kontakt med andra hundar att hon låg platt på marken och kissade på sig, till att nu kunna vistas bland andra med en viss vaksamhet och lite morrande då och då. När Kråka blev könsmogen ändrades uttrycket för hennes rädsla och hon började agera efter devisen ”anfall är bästa försvar”.

I går hade hundarna varit i närheten av varandra hela dagen och Kråka hade vågat nosa på Dacke flera gånger utan att morra. Dacke är och har alltid varit en hund med ett tydligt signalsystem och jag använder honom ibland med hundar som av den ena eller andra anledningen visar rädsla eller aggressivitet eftersom han nästan alltid dämpar och går undan. På promenaden i går hade vi till att börja med Dacke och Sunny lösa och de sprang före och lekte. När de lekt av sig det värsta släppte vi även Kråka.

Till att börja med sprang hon rakt in i leken och limmade lite på Sunny men Sunny sprang bara vidare och Kråkas resta hållning gick fort över till lek. Efter en stund släppte vi även Sota. Efter kanske sju minuters promenad så blev tjejernas lek lite väl häftig och Kråka och Sunny började helt enkelt slåss. Det var inget våldsamt slagsmål men de lät en del och slängde med käftarna och nafsade i varandras skinn. Vi höll oss ifrån dem och deras mattar började ropa på dem utan resultat.

Då kommer plötsligt Dacke travande och jag tänker ”men gud vad ska han göra nu då, vara med och slåss?” så jag ropar in honom vilket han fullständigt ignorerar. Istället går han tätt på tikarna och dämpar oupphörligen genom korta slick med tungan mot nosen innan han hittar en lucka i tumultet och kastar sig in mellan Kråka och Sunny. Bråket upphör i samma sekund! Tikarna går åt vars ett håll och alla hundarna fortsätter promenaden, lite lugnare men helt utan problem.

Jag har läst om hundar som gör så här men jag har aldrig förut sett det så tydligt. Det var helt otroligt. Vi var förstummade. (Och jag blev larvigt stolt över min hund som är så konfliktkompetent ;-)…) Den som är intresserade av att lära sig mer om hundars signaler och språk kan läsa ”Dämpande signaler” av den norska hundbeteendeforskaren Turid Rugaas. En liten enkel och tydlig bok om hundars språk.

Mina elever på Canis hundskola verkar ha två huvudproblem (som jag känner igen mig i allra högsta grad!) som de uppger är anledningarna till att de helt enkelt inte kommer ut och tränar så mycket. Det första är att de inte de inte har – alternativt tar sig – tid. Det andra är att de inte riktigt vet vad de ska träna på.

Båda dessa frågor handlar om planering men också om inställning till vad träning är och hur det bör gå till när man tränar. Det här med att inte veta vad jag ska träna på är i allra högsta grad en planeringsfråga. För de flesta av oss är ju inte problemet att vi inte HAR något att träna utan tvärtom – det finns så mycket som jag vill lära min hund och så mycket jag ”borde” så det blir ingenting alls!

Mitt bästa tips är: Sätt mål. Det innebär att jag sätter långsiktiga mål, till exempel; i år ska jag bli upplyttad till klass III. Och då får jag delmålen på köpet; har jag alla grundfärdigheter på plats? Stimuluskontroll? Vilka delmoment krävs för att få i hop varje enskilt moment i klass III?Hur går det med tävlingsträningen?

Eller: I slutet av den här månaden ska min inkallning fungera perfekt från lek med andra hundar. Vilka delmål måste jag nå för att klara av slutmålet? Hur ser kriterieplanen ut?

Skriv ner allt och sedan är det bara att bestämma vilken vecka eller månad du ska träna på vad och till vilken nivå. Det viktigaste är att sätta realistiska mål. Försök inte göra för mycket på en gång!  Sätter du realistiska mål så blir du ju också belönad – eftersom hunden har en chans att lyckas. Och det för oss osökt in på nästa problem; att ha tid att träna. De flesta av oss tränar ju inte hund på heltid utan gör något helt annat på heltid. Då gäller det att hitta tillfällen i vardagen där träningen blir enkel att få till.

I perioder, särskilt på vintern, är det rätt jobbigt att ta sig ut till en halvmörk, halvblöt plan någonstans i obygden för att plaska runt och bli genomfrusen om fötterna, fingrarna och näsan. Men varje dag promeneras det. Och nästan varje dag står jag i köket och lagar mat eller sitter framför TV:n en stund.

Jag stoppar apporten innanför jackan och tar fram på promenaden, vi övar att gripa, hålla, bära och gör ingångar med apporten. Jag övar stimuluskontroll (kommandon). Eller så tar jag fram några beteenden frivilligt; några vid varje promenad. Eller fångar beteenden som jag gillar; stanna och ta kontakt på avstånd, springa i full fart ut från eller in till mig och så vidare. Mot slutet av promenaden gör jag kanske en inkallning. Eller övar ställande på långt håll. Eller så tränar jag kontakt och att gå fint i koppel eller hundmöten – det behöver ju inte vara så märkvärdigt. Jag måste ju rasta min hund men under tiden så händer det ju en massa saker i miljön som jag kan använda i min träning. Efter 40 minuter är vi inne igen och då har kanske sammanlagt 10 minuter gått till träning, och den har varit effektiv.

Inomhus gör jag mycket tricks. Tricks är suveräna kvalitetssäkrare för olika moment som ska utföras i lydnadsträningen. På köpet får jag en bättre kontakt med min hund, och jag övar bland annat upp mina färdigheter i timing och att sätta kriterier. Hunden får en större kroppsmedvetenhet och därmed en större kontroll över sin kropp. De flesta hundar har ju rätt så dålig koll på att de har en bakdel med två bakben – den är liksom bara där. Och när har vi användning av att hunden har koll på var de sätter tassarna och hur de placerar kroppen? Tja; när har vi inte det, skulle svaret kunna vara. Ingångar (att komma in vid sidan för att sitta vid sidan eller gå fot), fritt följ, backanden, kryp, rutan, platsliggning…

Jag har oftast några olika tricks på gång samtidigt. Jag alternerar mellan dem; ibland bestämmer jag mig för att bara träna snurra och en annan kväll tränar jag backa upp på en låda och sitta vackert. Också här handlar det om korta träningspass – samtidigt som maten kokar – och VET du vad, det GÖR inget – det är tvärtom en fördel.

Sammanfattningsvis kan sägas att mina främsta framgångsfaktorer för att få till den egna träningen är att sätta realistiska mål och sedan ägna den ofta dyrbara, korta träningstiden i vardagen till att försöka nå de målen. En stor hjälp är med andra ord att hitta träningstillfällen i vardagen närhelst det går. Dessutom så är det en stooor hjälp att gå kurs. Gärna en som går över tid, så jag har en uppgift att lösa mellan gångerna.

Här kommer en liten film på typisk vardagsträning en sen kväll innan läggdags. Två värdefulla minuter, det är allt.

Den här fantastiskt roliga lilla filmen fick jag från Caniskollegan Christel Östlund i Umeå.
Jag gillar särskilt slutklämmen, här snackar vi stimuluskontroll. Knaskul helt enkelt och fullt möjligt att göra, särskilt om du är klickertränare! Om man vill kan man roa sig med att identifiera vilka olika beteenden hunden måste kunna och hur man kan lära in dem för att slutligen sätta kommando på de olika delarna och sätta ihop dem till en hel liten show.

Jag har reviderat mina mål för vilka tricks Dacke ska kunna till nästa kurstillfälle (maj) för kursen hos Klickerklok. Kom på att jag ville ha med snurra på menyn så häromdagen började jag shapa in det. Jag föredrar shaping framför targeting även om targeting i vissa övningar kan vara ett komplement för att variera träningen. (Som i rutan tex, där har jag blandat hej-vilt vilket funkat bra). Så här såg kriterieplanen för mitt första träningspass för snurra ut:

• Klick för tasslyft eller rörelse med huvudet beroende på vad han bjuder först. (Det blev tasslyft, vänster framtass). Belöningsplacerade så att han var tvungen att vrida på huvudet åt vänster. Upprepade några gånger och fick fram att han tog ett litet steg åt sidan med vänstertassen.
• Klick för att resten av kroppen börjar följa med i rörelsen åt vänster (som i början av en ingång). Belöningsplacerade ännu närmare hans vänstra bog. Efter några klick hade han rört sig i en fjärdedels cirkel.

Under detta träningspasset kom jag igenom halva snurren på väldigt kort tid. Sedan hände det att han tyckte att vi skulle göra en annan övning, nämligen början på framförgående som jag tränade mycket i hans ungdom. Då stod han blickstilla och hade nosen rakt fram innan han började trippa framåt (med mig rakt bakom honom). Efter att ha fastnat i snurren där några gånger sänkte jag kriterierna och klickade för rörelse innan han kom så långt och sedan avbröt jag för i dag. Det här kommer vi igenom nästa gång!

Man bör gå på kurs! Alltså, det gör allt för min träningsmotivation. Att få nya kunskaper, sätta upp nya mål och prova mina färdigheter! Och inte minst att få träffa likasinnade – klickermänniskor där ramarna för träningen är de samma men variationen av utföranden berikar. I år går jag en längre tränarkurs för Fanny Gott och Thomas Stokke på Klickerklok. (www.klickerklok.se)

Och går jag på kurs så ska jag givetvis sätta mål för mitt deltagande. Mål som utmanar men ändå är realistiska och mål som känns roliga att ta sig an.  Att sätta mål för träningen med en hund som är krasslig mer till än från kan vara lite svårt.  Dacke får en slags skov där han troligen aktiverar en muskelinflammation, som vi för det mesta håller i schack med massage ungefär två gånger i månaden hos Annika Falkenberg. (Vilket han har blivit mycket bättre av!) Han är utredd från topp till tå och veterinärerna har inget bra svar; lederna är fina, ryggen och nacken är bra, alla värden perfekta osv. Ändå biter han i perioder upp sår på benen och går knackigt.

I höstas gjordes dessutom en operationen av uppfransade ligament i höger framben. Ovanpå detta så har Dacke ibland problem med magkatarr. Usch det låter ju hemskt men jag tror jag har gjort allt för att hjälpa honom men jag når inte hela vägen.
Så mina mål har två nivåer;
en nivå som gäller om Dacke är frisk och en nivå som gäller om han inte är det.

Friskmålen:

• Starta i Lydnadsklass III, vilket innebär att samtliga delmoment och moment ska vara på plats. Behöver nog titta på några grundfärdigheter också; har knappast flytnivå på luktdiskrimineringen till exempel. (Ska precisera detta närmare).
• Lära in nya tricks; vinka, sätta tassarna i en skål, sitta vackert (på bakbenen), tass över nos, stå stilla vänd bort från mig, lyfta en baktass.
• Bli en fena på hottarget (ska förklara detta vid ett annat tillfälle). Har införskaffat tre jojoar som är snarlika och han ska välja den som är grön och blommig, inte någon av de randiga…
• Se till att Dacke får en bättre självkontroll där han också väljer att jobba med mig istället för att välja annat. Ingår att bli helt säker på burlekarna och att han ska kunna leka med mig trots godis- mat- och lekstörningar. (Det här målet ska jag också precisera lite bättre).

Intefriskmålen:

Beror på om han verkligen är dålig; då blir det bara lite stillsamt nosarbete och enkla tricks. Om han bara är lite halvkrasslig kan jag fortsätta med målen ovan – fast väldigt light. Dvs inget tävlande, göra lite av nästan allt men mycket lugnare, inte göra tricks eller övningar som är fysiskt besvärliga för honom. Sänka alla kriterier jättemycket och träna korta pass med ordentlig uppvärmning (vilket gäller även om han mår bra så klart.)

Jag håller tummarna för att han fixar att börja köra i gång lite mer träning nu efter en lång konvalecent som vi trappat upp succesivt. Han är ju väldigt träningssugen och VILL så mycket. Jag med ;-). Nu gäller det bara att han håller för allt kul vi kan göra…