Åh himmel vad jag jobbar med att inte tappa sugen just nu!

Jag måste medge att jag slog ner på tempot och blev av med en del fokus från att jag konstaterade att nä, det här går inte, jag måste träna om platsen. Jag tränar som bäst när jag har ett tydligt mål – som en tävling. Nu blev det där tävlandet framflyttat på obestämd tid och då blev det väldigt mycket svårare att vara så där målinriktad.

Men jag har gjort två träningspass där huvudsyftet var att träna platsliggningen. Båda gick bra och det gick framåt. Kanske hjälper det om jag gör en väldigt tydlig kriterieplan. Jag gillar att bocka av saker. ;) Så det blir nog nästa steg. Jag kan ju också se ut en tävling i till exempel augusti och satsa på att ha arbetat om momentet till dess – göra ett allvarligt försök i alla fall.

Och så försöker jag tänka på fördelarna. Nu hinner jag finlira och störningsträna alla andra moment också. Det är ju trevligt förstås! (*ler krampaktigt, harkel och host)

För att inte deppa ihop på grund av att jag inte kommer få tävla så har jag också anmält Totte till hans första lydnadstävling! Det ska bli himla roligt och kan gå precis hur som helst. :)

Och så har vi tagit upp agilityn. Det är faktiskt ännu roligare. Om jag bara får tid (i sommar?) så ska jag börja träna agility med båda hundarna, även om prio ligger på Totte.

Jag är en hopplös elev så till vida att jag inte tränar mellan lektionerna eller kurserna … Alltså har vi inte tränat agility sedan förra sommaren. :) Otroligt nog har Totte vilat sig i form och kan plötsligt en massa saker. Så när jag för några veckor sedan tog en privatlektion för Elin Fahlgren, som är min agilityidol och världens bästa och mest pedagogiska agilityfröken, blev vi båda så himla överraskade för plötsligt hade Totte hindersug! Det har han inte varit i närheten av att ha innan. För mig handlar det om framför allt en grej: Han mår bra! Och då gör mattehjärtat volter!

Så jäklar vad jag fick springa! Och ojojoj vad kass jag var på det då! ;)

Idag tog vi en andra lektion och suget finns kvar, han är dessutom superbusig och drar ärevarv med leksaken och vill inte komma in med den. Så idag tränade vi bakombyten, blindbyten och dolda tunnelingångar. Kul! Och Totte var verkligen otroligt duktig.

Min respekt för agilityfolket har varit väldigt stor redan innan men den bara växer. Det är ju SJUKT mycket som ska tänkas på och göras – i FULL FART. Så nu ska vi, för vilken gång i ordningen vet jag inte, ta tag i den där slalomen igen och lära in den. Så kanske vi kan få till lite tävlingar ändå i sommar. I agility! (Hisnande tanke!) :)