Åh jag hade glömt hur det kan vara!

Nu har jag haft två underbara dagar där jag fått känna på hur det kan vara att ha en ”frisk” hund med allt vad det innebär av arbetsglädje, fokus, uthållighet, utveckling och glädje.

Totte fortsätter att må bra men jag skriver ”frisk” för han går ju på en låg dos av kortison och ALLT jag gör anpassas så klart efter hans dagsform: I veckan har jag vågat hoppas på att kunna vara med fullt ut på tredje samlingen med elitsatsningen för Maria Brandel med en hund som faktiskt riktigt länge nu varit pigg och träningsbar. Och det kunde jag!

Vår fröken har förresten precis tagit SM-guld i lydnad för andra året i rad! Men det har väl ingen missat? :0)

Det är också så sjukt roligt att följa vår härliga träningsgrupp – det går framåt för alla – och både hundar och förare blir bättre. Så kul, så kul!

Och jag är jublande glad över att ha fått känna på hur det känns när det kan gå lite framåt i träningen. Lille Toots har varit så duktig, så duktig båda dagarna. Fokuserad på arbetet, tyst (nästan hela tiden) och så fort jag gjort rätt så gör han rätt och vi kommer vidare. Det är en obeskrivligt skön känsla att känna. INGA detaljproblem i världen kan få mig ur fattning – de är bara härliga utmaningar när hundens grundläge är bra (”frisk”). Jag känner bara så stor tacksamhet över att vi kan ha kul ihop och att Totte är glad och med.

Vad vi tränade? Puh, allt möjligt mellan himmel och jord faktiskt:

Vi inledde med en tävlingsmässig kedja. Därefter tränade vi: Ingångar på plan, hitta rätt i rutan, inte tugga på vittringspinnarna, mer tryck i apporteringen (både in och ut och i gripandet), platsliggning, fritt följ, inkallning med ställande, framförgående och fjärren. Dessutom blev det massor följsamhetsträning och så klart upptäckter av diverse förbättringsområden. Som till exempel att Tottes ingångar är förstörda. Det är all jaktträning som ställt till det: Där har jag avlämningarna framför mig och Totte har överfört beteendet att stanna framför mig så fort han kommer emot mig. Så vid inkallningar eller apportering så sätter han sig snett eller halvt framför mig…

Men det är ju bara en träningsfråga; det man tränar på blir man bra på :0). Tränar vi mycket på en grej så är det någon annan som kommer i skymundan eller blir sämre eftersom det kan vara två beteenden som motverkar varandra.

Men då är det bara att träna mer på det som är sämst för tillfället. Och så där kan man hålla på i all oändlighet! Visst är det underbart? Det roliga tar aldrig slut på det viset!