Jag antar att om man får en hund med mycket tryck i så är det stor chans/risk att det där trycket kan poppa upp lite här och där i hundens beteende. Så har det i alla fall varit med de hästar jag har haft – ju mer tryck desto mer nerv och då även risk för explosioner som resulterat i att jag flugit all världens väg eller på olika sätt mist kontrollen.

Även om det kunde leda till en del obehag så övervägde ändå fördelarna med de här hästarna; de var fantastiska att arbeta med om man bara hittade rätt nycklar till just den individen. Och att hitta de där nycklarna var ofta det roligaste av allt, tyckte jag.

Tassla fortsätter att visa  många fina sidor och hon har verkligen en nerv som jag gillar. Och nu börjar även olika delar av hennes humör att visa sig ännu mer. Idag när jag skulle lyfta upp henne från marken när hon var lite väl uppvarvad så fräste hon ursinnigt till och högg mig i handen. Jag hade sinnesnärvaro nog att inte säga någonting alls och inte heller rycka undan handen (det gör ju inte jätteont när en valp biter även om hon tar i). Hon har fräst till lite förut men inte så här starkt men jag har haft ett litet öga på det, fast jag blev lite förvånad ändå måste jag säga.

 

Nu blir det till att koppla ihop lyft med en riktigt bra känsla. Jag kommer för det första göra lyften med lite finess; inte rycka upp hunden utan förvarning utan låta henne förbereda sig två sekunder efter att jag tagit grepp om henne. (Här kan man dessutom lägga på ett ord för att förbereda hunden, till exempel säga lyft). Därefter lyfter jag och omedelbart som hon kommit upp så ger jag henne något ätbart. Klassisk betingning alltså; jag vill ändra hennes känsla vid lyft från att vara sur till att bli glad och positiv. Lyft = mat. Behövs det så kommer jag att mata även bara vid greppet, det beror på om jag märker snabbt resultat på lyftet eller inte.

Överhuvudtaget så tänker vi mycket på att hantera Tassla mycket eftersom hon ju redan från börja visat en viss otålighet och ovilja att vara stilla när man håller i henne. Nu är hon ju valp och valpar är sällan så stillsamma men det finns något sprattligt över den här hunden som jag tror det är bra om vi tar hand om redan nu… :0) Så det blir mycket gos och pill framöver. Hon har faktiskt en gosgen också – den visar sig särskilt när hon precis har sovit då hon gärna myser en stund.

Precis innan hon ska sova förvandlas hon dock oftast till en Gremlin. Precis som det ska vara om man är en mycket liten och livfull valp!

 

 

…och hon har bott i vår familj i två veckor.

Vi har gjort en massa kul sedan hon kom; träffat andra hundar, varit i stan, gått på promenad i koppel, träffat en massa tvåbentingar som vill klappa, bekantat oss med dammsugaren (inte konstig!) och gräsklipparen (sjukt läskig!) hittat rutiner för sova, leka, kunna vara bakom galler fast brorsan inte är det och så vidare.

Hitintills har hon varit jättebra på att kunna vara instängd i buren eller bakom kompostgaller, och hon slappnar fort av när hon kommer in i buren. Vi bär runt en del på henne och gosar förstås, men hon är inte alls lika gosig som Totte var; hon bits mest :0). Hon verkar ha lite humör också så det är mycket hantering som gäller.

Sedan så har vi faktiskt tränat också. Det är ju dumt att inte använda en del av denna härliga valpenergi till inlärning liksom ;0). Vi har tränat inkallning, apportering, att inte springa efter grejer förrän matte sagt ”ja”, sitt, varsågod till matskål, handtargets, byta leksak och springa runt en spann. Våra träningspass är korta, korta. Ibland två minuter och högst tio. Jag tar paus efter sex klick, leker eller gosar och sedan kör vi sex klick till.

Jag har fått en hund med många goda egenskaper, känns det som. Det känns liksom löjligt lätt (HAHAHA det här kommer jag säkert få äta upp om några månader). Men hon har verkligen en massa bra egenskaper som det ska bli roligt att förädla.

Här kommer en film på lite av det vi har gjort under våra första två veckor ihop:

 

 

 

 

Nu har Tassla bott hos oss i tio dagar!

Totte tinar långsamt och idag fann han sig i att bli inspärrad i bilburen tillsammans med syrran och lät henne kliva runt i princip på honom (fast det ryckte lite i nosen och lite morr kom ut ändå) och att hon nästan la sig på honom mellan hans tassar…

Tassla är en darling att åka bil med. Hon kikar lite de första minutrarna och lägger sig sedan och sover.

Sedan hon kom hit har hon fått träffa inte mindre än fyra vuxna, snälla hundar. Idag tyckte jag det var dags för lite valpbus, så vi åkte in till Göteborg för att träffa min väninnas 4 månader gamla fralla Hugo. En bedårande valp – men dubbelt så stor som Tassla och minst dubbelt så tung…

Tassla och Hugo fann ändå varandra snabbt och även om Tassla inledningsvis låg underst i brottningen så byttes de sedan av och hon både jagade honom, lät sig bli jagad och fräste också ifrån rätt surt (hoppsan!) när hon ville göra annat (nosa) och han ville fortsätta leka.

Åh så bra att få umgås med en valp på lika villkor, inte bara en massa vuxna hundar som – även om de är snälla – hon måste krypa lite för. Vi vill gärna träffa fler valpar! OM det är någon som har valp i göteborgsområdet, ungefär i Tasslas storlek och ålder, så hör av er.

Vi tog även en liten, liten promenad i Slottskogen, där Tassla mest fick åka på min arm. Men även här var hon jätteduktig, tittade nyfiket på allt och trodde att alla som kom mot oss kom för att hälsa på henne :0).

Totte hade mycket att hålla reda på idag; valparna, vår fika och att valparna inte kom för nära den, till exempel…

Vi satt en stund i Slottskogen på en bänk och då orkade inte Tassla mer, hon kilade in sig mellan husses kamera och husse och somnade <3.

När vi kom hem kunde även Totte andas ut. Han gick in i Tasslas bur och somnade…

Nu är Tassla väldigt trött vilket man ju kan förstå, så det kanske blir en lugn kväll, utan att hon förvandlas till en Gremlin. Fast säker kan man ju inte vara förstås…den här hunden har klara gremlintendenser…

 

 

 

 

Man lär ju sig som bekant av sina misstag. Ibland i alla fall…

Ett misstag jag har gjort med båda mina tidigare hundar är att jag alltid låtit dem vara med mig, nästan överallt hela tiden. De har kunnat röra sig överallt i huset från första början, de har inte behövt vara i en bur förrän jag börjat burträna, de har inte lämnats ensamma förrän jag aktivt har börjat träna det.

Det har gjort att de har haft vissa problem med att vara separerade från mig. Och det kan verkligen vara asjobbigt och dessutom är det otroligt dumt i en träningssituation. Då vill jag att mina hundar ska kunna slappna av när de får chansen, i bilen eller buren, så att de ska orka att till exempel vara på kurs eller en lång träning eller tävling. Dessutom är det dumt i vardagen; om jag till exempel vill gå hem till vänner som vill att hunden ska vara i hallen, eller om någon hundrädd kommer hem till mig, eller om hunden måste vara instängd i en bur på djursjukhus eller om hunden är blöt och smutsig efter en promenad och jag inte vill släppa in den i hela huset direkt eller om jag av en eller annan anledning behöver ha hunden ur vägen.

Jag tror också att det är ännu viktigare att med vissa hundtyper att göra så här. Cockrar hör definitivt till den gruppen. De skulle gladeligen leva ihopmonterade med sina ägare hela livet tror jag. Jag har träffat så många cockerägare som har problem med att deras hundar har seperationsångest. Men visst är det jättemysigt att ha sin hund nära och det vill jag också ha men inte precis hela tiden och överallt.

Så nummer ett på min lista är att Tassla ska bli helt cool med att vara avgränsad, i ett rum, i bilen, i buren, i en komposthage och så vidare. Så här gör jag nu efter att ha lyssnat på mina kloka träningskompisar (mest Catta – tack!) som har lyckats bättre med detta förut:

Tassla får mest vara i vårt kök (tills hon blir större och kan det här med att bli avgränsad). Eftersom vi har ett hus med öppen planlösning så har vi satt upp kompostgaller runt köket och över dem rör vi människor oss under dagen. Ibland är vi där valpen är, ibland är vi någon annanstans. Oftast kan hon se oss men inte hela tiden och alltid.

I köket har hon sin säng, sin bur, vattenskålen och sina leksaker. Där finns inga saker som kan gå sönder eller som är farliga för henne.

När hon är rastad och trött har jag passat på att lägga in henne i buren och stänga den. Sedan har jag uppehållit mig i närheten, så att hon kan se mig, och väntat till hon har somnat innan jag gått därifrån. Det är hon hur cool som helst med så nu har jag börjat lägga in henne och några leksaker i buren även när hon har lite mer energi. Då grejar hon en stund med dem sedan lägger hon sig. OM hon visar oro och piper så struntar jag i det men då tänker jag mer på att vara inom synhåll tills hon är lugn.

Hon går gärna in och lägger sig och sover i buren självmant och jag vill ju att hon ska älska sin bur så det är bra. Jag serverar även en del av hennes måltider där.

På natten placerar jag hennes bur intill min säng, så jag kan sträcka ner handen till henne om jag vill. När valpen flyttar hem till sin nya familj har den ju levt med ständig kroppskontakt med syskon och mamma och kan förstås inte förväntas klara av att vara helt ensam bara så där. Det är ju superviktigt att hon känner trygghet i sitt nya hem. Är hon lite orolig så kan jag ta ner handen och sticka in den mellan spjälorna på buren.

När hon behöver ut för att kissa på natten så tar jag bar ut henne ur buren, och efter att vi varit ute så klappar jag henne lite innan jag lägger tillbaka henne i buren, stänger grinden och sedan somnar vi om. Hon har dock ett morgonryck, som varit vid allt mellan halvfem och halv sju, då hon är piggaste valpen i stan… Första natten gick jag upp med henne och läste tidningen men hon var vaken i en och en halv timme och det var då jag insåg att vi måste ha en bur (det var då jag åkte och köpte den).

Tidigt i morse var hon ändå bara vaken en halvtimme och efter en noggrann rastning och lite gos i sängen fick hon gå in i sin bur igen. Då var hon lite missnöjd en liten, liten stund, men jag pillade lite på henne genom burgallret och såg till att hon tuggade på sina leksaker, så efter en kvart somnade hon om.

Tassla får gärna vara en stund i vår säng, våra hundar får vara i alla möbler och Totte sover gärna en stund i sängen varje natt. Men jag vill inte att Tassla ska vänja sig vid att somna i vår säng eftersom jag tror att det då skulle bli svårare för henne att somna själv i buren.

I förmiddags när jag gick ut på morgonpromenad med Totte så lämnade jag valpen i köket och hon såg när vi gick. Husse var i ett annat rum och fick order om att lyssna på hur hon reagerade när vi gick. Hon hade pipit en kort stund, sedan hade hon gått och lagt sig och när Totte och jag kom hem igen så sov hon i sin säng.

NU känns det bra och lätt att göra det här men jag var väldigt ängslig i början. Jag vill ju inte att Tassla ska känna sig otrygg och rädd det första som händer i hennes nya miljö. Det får ju inte bli för svårt! Men Elsa har varit här i helgen och peppat mig att våga stänga burgrinden och gå ifrån… :0) Och det har gått jättebra, så nu fortsätter vi på det här viset.

Grejen är att bara jag hade låtit det gå några dagar till utan den här träningen så hade det varit svårare att göra den sedan. Jag tror att en viktig framgångsfaktor är att man bara ”är” med sin hund och på så vis talar om att det är så här livet här ser ut. Om man börjar träna det mer aktivt till exempel med att kasta in godis till hunden i buren och så vidare, så hade hunden lätt kunnat bli förväntansfull och mer aktiv. Det misstaget har jag gjort med både Dacke och Totte.

Nej, den här typen av träning är bäst om hunden ”bara får vara” – det är så här livet ser ut och det handlar om att vänja sig vid det. Och oj vad snabbt det verkar gå för den här lilla tasselsudden!

 

Två höjdpunkter i dag:

Vi tog en liten, liten promenad, Totte, husse, Tassla och jag. Eftersom Tassla varit lite försiktig i nya situationer så här långt så tänkte jag att hon nog skulle trippa fram lite försiktigt och kansk bli lite låg av nya läskiga ljud eller så. Men det var som att promenera med en gummiboll i ett snöre. Hon studsade fram i full fart, fram och tillbaks, åt sidan, runt, upp och ner. Hejdlöst roligt!

Och på tal om hejdlöst: Nu har hon bekantat sig med metallapporten:

 

 

Vilken helg det har varit! Så många bra saker.

Det allra bästa av allt kanske var att jag lyckades, för första gången någonsin, kalla in Totte på en springande katt. Åhå vad nöjd jag blev när han vände och kom, på mitt första kommando! Tack o lov hade jag massor av godis i fickan och jag slängde ut allt på marken till honom och jublade i en kvart efteråt. Han blev så peppade över det att han sedan gick fot hela vägen hem :0).

Näst bäst var att i fredags flyttade Elsa, Diesel och Ludde in (för att stanna över helgen) och Tassla har fått umgås med valpälskande farbror Ludde hela helgen. Han är nog världens snällaste hund.

 

Ganska snart vågade hon gå (!) på honom när han låg ner (hon klev upp på hans rygg och kanade ner för hans mage :0)) och till slut vågade hon sova med huvudet i hans tjocka, mjuka päls.

Jag tror att Tassla är lite blyg, och tycker att andra hundar inledningsvis är lite läskiga. Eller väldigt läskiga. Så jag tänker med omsorg välja de hundar som hon får träffa så att hon får många riktigt bra upplevelser av andra hundar. Första mötet med Totte var en katastrof. Vi kom till hundvakten och hade med oss Tassla. Först gick jag in och hälsade och gosade med Totte, sedan kom husse med valpen. Totte var jätte glad och nyfiken och jag mitt dumma nöt satte ner Tassla alldeles för fort på marken, varpå Totte studsade fram och valpen blev så rädd att hon försökte gömma sig och skrek när jag tog i henne.Vi fick börja om med Tassla i mitt knä och sedan vågade hon sig ut efter ett tag  men då hade Totte upptäckt att hon var ur-äcklig så det blev liksom aldrig något möte.

När Ludde kom hit fick de först hälsa på varsin sida om ett galler, sedan lät vi dem vara tillsammans och Ludde lät Tassla bestämma när hon ville komma fram <3.

Dessförinnan kom även nio månader unga healern Perry med matte AK och lillmatte K på besök. Då fick de båda vovvarna sitta i varsitt knä tills de spanat in varandra så mycket att Tassla vågade sig ut på gräsmattan. Det slutade med att de lekte men det fick vi avbryta för Perry försökte spela fotboll med Tassla… tack o lov så verkade det inte bekomma henne men jag vill ju förstås inte att hon ska skada sig. (Helst hade vi velat ha lite valpkompisar i samma storlek, jag får väl göra en efterlysning.)

Den här underbara bilden tog AK på Tassla:

De vuxna hundarna fick sedan umgås lite som dem ville och då blev det lite mer röj.

Jag tycker absolut inte att alla hundar måste hälsa och umgås – det är nog mest en projektion från oss ägare, vi vill att alla ska umgås med alla – men jag vill att det ska vara avspänt och lugnt när de väl får umgås. Elsas och mina hundar får alltid vara tillsammans och de är jättecoola med det, de får inte leka inomhus utan där har vi lärt dem att slappa ihop. När vi är ute och tränar och promenerar kan de ligga eller sitta bredvid varandra utan att ägna varandra så mycket uppmärksamhet men de kan också springa i hop och leka på gräsmattan. Så vill jag ha det med mina vänners hundar i möjligaste mån. Avspänt liksom.

En annan bra sak är att jag var och köpte en bur till valpen i fredags och efter det så sover hon i den. Det går jättebra. Den där buren ingår i en större plan, jag ska ta och berätta om den planen en dag :0).

På tal om bur så klev Tassla också, mycket försiktigt, in i Tottes bur och satte sig intill honom vid ett tillfälle under helgen. Jag peppade Totte  och han valde att ligga kvar i säkert flera minuter :0). Sedan gick han ut. Hon vill så gärna vara nära honom. Och han vill så ogärna vara nära henne… Men de låg rygg mot rygg på stenplattorna i solen i dag, en kort stund, och vid ett tillfälle så satte sig hon mellan hans framben utan att han flyttade sig. Så det blir långsamt lite, lite bättre… :0)

Avslutningsvis en stilstudie på Tasslas favoritsysslesättning; att dyka ner i rabatten från trappan:

Jag har skaffat mig en rejäl fotoutmaning i och med den här hunden. Att fota svarta hundar är apsvårt. Just nu är allt annat i omgivningen alldeles för ljust för att man ska kunna se henne alls…

 

 

 

Det tog ett dygn för valpen att förstå att hon heter Tassla. Är inte det ovanligt begåvat, så säg? ;0) Hon kan ha larvat iväg någonstans i huset så jag inte hittar henne men ropar jag hennes namn så kommer hon i raketfart. Likaså utomhus – där hon inte är lika modig men ändå gör små upptäcksfärder – om jag ropar så kommer hon i 190. Jag kan inte minns att någon av mina tidigare hundar varit så snabba. Hon snor runt blixtsnabbt om jag kallar på henne.

Redan första kvällen då vi hade kommit hem så provade jag att leka lite med henne och hon verkar vara född en härligt galen kamphund. OCH så verkar hon vara född apportör också, vilket gjorde mig på väldigt gott humör. Jag har upprepade gånger kastat i väg leksaker och hon kastar sig entusiastiskt över dem OCH- ta da – kommer tillbaka med dem, gärna upp i mitt knä. Det är ju nästan för bra för att vara sant! Jag minns Tottes valptid, då han inte ens av misstag en endaste gång råkade komma tillbaks till mig med en leksak, det var ju lite svettigt.

Nu tror jag ju inte att det kommer hålla i sig i all evighet – troligen upptäcker hon att det är kul att få leka själv med dem också – men det gäller ju så klart att förstärka allt bra jag upptäcker så det går att bibehålla i möjligaste mån.

Hon har också visat prov på att hon har en fin-fin näsa, redan redo att användas! Jag kastade ut ett litet godissök till Totte i går och vinden låg så att all doft blåste på Tassla. Hon satte upp nosen i vädret och skuttade i väg och började leta!

Kamplek; check!
Apportering; check!
Närsök; check!

;0)

I går eftermiddags visade hon också prov på mod (alternativt dumdristighet) då hon med dödsförakt kastade sig från andra trappsteget på trappan in till huset rakt ut i rabatten (hon landade mjukt på några ludna lammöron – obs en blomma). Annat mod (?) var att hon försökte attackera Totte vid flera tillfällen, hon öppnade hela munnen och utstötte ett slags stirdsvrål och sedan högg hon (!) efter honom upprepade gånger (inte argt bara galet). Plus att hon glatt hängde sig fast i hans svans. Jag lyckades dock montera los henne innan han upptäckte det…

Hela hon är väldigt… entusiastisk. Jag var ute en sväng och överlät valppassning åt husse och när jag kom åter så kom hon galopperande i värsta skutteliskutt-stilen med hela kroppen viftandes av glädje :0), och detta efter att jag varit hennes matte i två dygn – vilken liten glädjespridare! Så vill jag minnas att Totte också var – han adopterade oss omedelbart efter att vi hämtat honom från kenneln. Fast han var ju väldigt lugn och stillsam i början.

Hon visar lite rädslor och kan bli lite rädd i olika situationer som överraskar henne men det fina i det är att hon släpper rädslan snabbt. Dessutom är det för tidigt att dra några slutsaster kring det där, hon har bott här i knappt två dygn och är väldigt, väldigt ung! Man får faktiskt vara försiktig i nya, potentiellt läskiga miljöer :0).

Men det är så spännande att studera henne och se hur hon hanterar olika situationer och hur hon testar sina gränser och förmågor! Fram växer en bild av en liten hund som jag ju inte alls känner än men som jag snart kommer känna väl. Det är väldigt roligt!

Nu ska jag åka i väg och köpa en bur till trollet, som hon kan vara i (och pyssla med ett ben och lite leksaker) när hon har sitt morgonryck. Hon tycker nämligen att vakna klockan halvfem och ha värsta racet i en och en halvtimme är en bra idé. Jag tycker den idén är sådär…

Matte, du kan inte mena allvar med det här?

Bäst att låtsas som det regnar…

…och vända bort huvudet illa kvickt om hon kommer nära.

Nej, Totte är INTE förtjust. Han är snarare väldigt oförtjust. Han blänger surt, morrar om Tassla kommer för nära, vänder bort blicken, är stel och allmänt obekväm. Han beter sig faktiskt som om hon vore väldigt äcklig.

Men hur kan man tycka att det här lilla trollet är obehagligt:

 

Väldigt söt om ni frågar mig. :0)

Tassla lyssnar jättefint på Tottes signaler så hon håller sig undan men ÅH vad hon VILL komma nära och helst bita i hans svans. Totte har tinat pytte-, pyttelite under eftemiddagen och slagit några slag med svansen ibland men han är INTE glad.

Tassla tar alla chanser att komma nära som till exempel här, där man kan tro att sur-Totte leker med valpen ,men nej då, han rullar sig bara i gräset och hon vågar sig nära i två sekunder.

 

Sedan låg Totte med huvudet i mitt knä en kort stund och då smög hon fram över mitt ena lår och nosade på honom :0):

Men det gick bra att leta godis tillsammans i alla fall, Totte har ju gjort det ihop med Dacke, Diesel och Ludde sedan han var valp så han är helt cool med att leta ihop. Efter de hade gjort det så nosade de några gånger på samma grästuva, tills Totte kom på igen hur äcklig hon var och skyndsamt travade därifrån.

Jag tycker i alla fall det är väldigt roligt så förhoppningsvis tinar Totte upp snart…

Tassla håller mig sysselsatt och det är ingen stillsam liten dam jag har fått (precis som jag vill ha det!) hon är nog en turbococker. Hon leker nästan ouphörligen, när hon inte sover, och drar och sliter i allt hon kommer åt. Jag har sett några riktigt trevliga sidor hos henne som gör mig nästan tårögd av glädje :0) (herregud vad jag är nördig) och om dem ska jag berätta om en annan dag.

Vi kom iväg – Totte blev inte sjuk – och idag har vi gjort en smash and grab i Finland:

Av båten klockan 10 i Helsingfors, köra i nästan 2,5 timmar rakt norrut, umgås intensivt i ungefär 1,5 timmar med uppfödaren Anne och hennes familj inklusive Musti och valparna, in i bilen igen, nu med valp, köra alldeles för fort till Helsingfors, hinna med färjan med 20 minuters marginal och pust, somna helt utslagna, alla tre i hytten…

Musti var bedårande, vänlig och tillgänglig och så var hennes valpar.

Jag hade möjlighet att välja hanen om jag ville men jag höll fast vid tiken som jag blivit tilldelad, den stora av de två svarta yrvädren. Hon visade omedelbart att hon var social, glad och nyfiken och började direkt leka med de saker som jag presenterade för henne. När jag kastade mina nycklar på golvet sprang hon och hämtade dem. Och hon kampade glatt med en liten gummileksak som jag visade henne.

Vid ett tillfälle, när vi gick in i huset efter att ha varit en stund i trädgården, så skällde Annes terrier ut oss (den var bakom lås och bom men vi var tvungna att gå förbi den). Då sprang både vår valp och hanen in under närmsta fåtölj, men båda kom ut så fort jag lockade på dem och sedan sprang de glatt vidare. Överhuvudtaget så kändes det som om hon släppte rädslor väldigt fort, gilla, gilla.

I trädgården sprang valparna runt med gårdens tupp och hönor, och en gigantisk (lös) vädurskanin.

Musti försökte stöta kaninen emellanåt J men kaninen ville inte så gärna gå med på den leken även om den sprang i väg några gånger. Så fort någon ropade på Musti slutade hon snällt med terrorn :0).

Annars satt Musti mest parkerad i Tottes husses knä – äntligen någon som ville gosa med henne hela tiden.

 

Valpen sov nästan hela bilresan till färjan, det var bara inledningsvis som hon försökte hitta bästa sovstället och som hon kikade lite på allt som for förbi utanför fönstret. Därefter slocknade hon i baksätet inkilad mellan min väska och lite andra småprylar.

Väl ombord på båten så gjorde hon sig fort hemmastadd. Efter att ha ätit, druckit och kissat på lite tidningspapper så la hon sig i husses säng, på husses axel med hakan på hans hals. Och somnade.

Hon är döpt till Onpa Helmi vilket ungefär betyder Vilken pärla (Mamma Musti heter Black Pearl). Jag gillar jättemycket att hon har ett fint finskt namn så man förstår var hon kommer ifrån. Men vi kallar henne från och med nu för Tassla, som i tissla och tassla ;0):

Totte hostar.

Totte hostar och på onsdag är det meningen att valpen ska flytta hit; på måndag går båten till Finland.

Jag var och simmade med Totte i havet i onsdags. Han har en rätt lugn simstil men han envisas med att ta små saker som flyter i vattnet och doppar nosen rätt ofta. Så han drar in vatten rätt ofta, och hostar till lite. Så även i onsdags.

I torsdagsmorse, i bilen till jobbet, så hostade han två gånger. Jag la märke till det för det var så avvikande; han hostar aldrig, nyser ibland men hostar inte. Och det var en ganska djup och skrällig hosta.

Men inte förrän i går kväll, då han hostade till ett par gånger igen, gav jag det någon egentlig uppmärksamhet; vad var det här nu då?

Så i morse, efter att han ätit frukost så hostade han och hostade och harklade och fick även en sådan där typisk KENNELHOSTA-kräkreflex och det kom även upp lite vitt skum. Vi gick ut på en lugn promenad och i början stannade han flera gånger och hostade, sedan lugnade det sig.

Jag gick hem, tog fram febertermormetern och ringde veterinären. Han hade ingen feber, varken då eller när jag nu på eftermiddagen kom till veterinären. Och han har inte hostat alls sedan i morse.

Teorin är att han har fått vatten i lungorna. Veterinären tro inte att det är kennelhosta, hon sa till och med att det med största sannolikhet inte är det. Han har en liten ”förtätning” över hjärtat – dvs i övre delen av lungorna – som syntes på röntgenbilden, men även här sa hon att den är så liten så hade han inte haft några andra symptom så hade hon inte brytt sig om den.  Men troligen brottas lungorna med en liten bakterie och troligen går det över av sig själv under de närmaste dagarna.

Eller så blir det sämre. Och då måste han in för ny röntgen och penicilin. Eller så – vilket hon inte tror – så visar det sig vara kennelhosta och då kommer vi märka det de närmaste dagarna.

Tre veckor får man räkna med att isolera hunden om den får kennelhosta. Veterinären avråder bestämt från att chansa – om Totte inte är helt hostfri på söndag så får vi skjuta på hämtningen. I bästa fall en vecka och i sämsta fall tre. Och om tre veckor, ja då är det bara två veckor kvar på min semester… fast jag kan nog flytta lite på den hoppas jag.

Så det här ställer ju verkligen till det, men det måste ju gå att lösa på något vis! Och ovanpå alltihopa blir jag jätteorolig för Totte, jag vill ju verkligen inte att han ska få lunginflammation! Han får finna sig i att bli tempad tre gånger om dagen och att jag inte rör mig en meter ifrån honom från och med nu.

Det är spännande nästan jämt, det där livet…