Idag har Cecilia varit här med sina tre vovvar och skingrat mina tankar från den ångest, sorg och hjälplöshet jag känner efter händelserna på Utøja och i Oslo igår.

Skönt att lämna radionsändningar, nätet och TV och vila hjärnan genom att en stund tänka på världsliga saker som pälsvård av hundar…

Totte har fått sin sommarfrisyr ”upphottad”. Pudel och jackrusselkorsningen Cartman åkte också på en skalning och bordercollien Ninja var nyrakad. Väldigt fina, korthåriga vovvar, som blir mindre flåsiga av sommarvärmen.

Totte såg i och för sig ut som om han undrade om detta verkligen var nödvändigt…

…men fann sig i behandlingen som den tålmodige kille han kan vara ibland…

…och slutligen alla tre snyggingarna!

Häromdagen hade jag en urbra träning med syftet att Totte ska bli mindre störningskänslig och kunna träna koncentrerat på vilken plats som helst. Jag var väl förberedd men kunde ändå ompröva planen utifrån det resultat träningen gav.

Nummer ett är att jag bestämmer mig för att vad vi än ska göra så är det denna ”vara i bubblan”-träning som är det viktigaste. OM jag bara lyckas hålla detta övergripande fokus så går det oftast bra; Totte är med mig, jag med honom. Men vi har långt kvar!

Det betyder att störningstränig, miljöträning och lek är i fokus. Jag har väldigt låga förväntningar. Teknikträning står inte högst på listan – utan här är det attityd och samarbete som gäller. Jag sänker kriterierna väldigt mycket jämfört med nivån hemma. MEN jag testar också att jobba upp dem på samma nivå – går det så firar vi. Går det inte så tar jag bara emot den informationen och ser vad jag kan göra bättre.

Jag måste påminna mig om att det ska vara roligt och att Totte ska bli bättre på de där reglerna för träning som jag har satt upp. Ibland tränar jag nämligen när jag är på dåligt humör eller är trött. Det är så kontraproduktivt så jag önskar att någon kunde ge mig ett rejält positivt straff, typ elchock eller så… Så jag en gång för alla lär mig att inte göra så. :o)

Men ett knep som funkat bra på sistone är detta med förväntningar. Är de låga från början så blir jag inte besviken utan bara glatt överraskad. Och ju fler bra pass vi gör desto oftare får jag bekräftelse på att det är rätt att träna när jag är på hyfsat bra humör.

Jag störningstränar aktivt. Har jag en medhjälpare så får hon försöka störa ut honom med godis, leksaker, lockande. Jag strösslar godis på marken och låter honom inte ta det. Först går vi runt det och nära, och slutligen över det. Jag kan kalla in honom över godis. Kasta stora köttbullar som ligger lite här och där och så ska vi passera utan att han försöker ta dem – istället ska han söka min kontakt eller bjuda på några beteenden.

Miljön vi är i brukar alltid bjuda på massor av störningar. Största lockelsen för Totte är att få springa och nosa av apellplanen. (Tänk att en stor, platt, tyst gräsmatta kan innebära en sådan lockelse… Totte lever verkligen i dofternas värld!) Andra hundar och människor är också urkul. Jag försöker se allt som en möjlighet att träna störningar.

Det här låter ju jättebra, eller hur? Tyvärr är jag inte alltid så bra på det som jag skulle önska, men jag jobbar på det.

Här kommer en beskrivning på hur jag tränade i går. Inget alls märkvärdigt FÖRUTOM min inställning till träningspasset egentligen. Möjligen är min startövning lite ovanlig. Hade jag inte gjort den så hade jag gjort någon aktiv störningsträning (jag skulle lätt kunna störningsträna på olika sätt ett helt pass!). Så här gick det till igår:

Det första jag gjorde när Totte (som redan var rastad) kom ut ur bilen, var att gå i ytterkanten av planen och leka leken ”Gå och nosa”.  Jag klickade först för att han nosade, sedan för att han slutade nosa, därefter belönade jag med att ge kommandot/belöningen gå och nosa när han tog kontakt och varvade med att belöna med kyckling från handen. När vi lekt den leken en stund blev det allt roligare att vara med mig och inte nosa alls.

Vi provade då göra lite ingångar. Först fick jag sänka kriterierna en hel del och belöna några påbörjade ingångar. Men jag kunde fort höja dem till att få rätt djup på ingången innan han vände upp. Då började jag gå några steg. Som belöning satte vi igång att leka med favoritleksaken för tillfället; en sådan där elastisk dragleksak som man kan stoppa en petflaska i (så den knakar härligt när hunden biter i den). Det går ju givetvis att fortsätta att belöna med Gå och nosa. Sedan var det hög tid för en paus på filten.

Idag tränade jag på att som vilken annan normal tränare som helst :o) sitta i en stol bredvid Tottes filt. Jag har ju länge behövt sitta med honom på filten för att han ska vara tyst. Det gick lite upp och ner men fram för allt gick det framåt! Han var mest pipig när Jenny och Vixhen verkade ha skitkul på planen. Eller om jag pratade väldigt högt (med Jenny). (Fniss fniss, vi beöver träna det; att han är tyst när jag pratar, det verkar trigga honom jättemycket).

Därefter gjorde jag några vittringsapporteringar där jag försäkte länga avståndet ut till pinnarna. Den första gick bra men sedan blev avståndet för stort och Totte slog inte på näsan. Det verkade som om han blev osäker på vad det var för övning vi gjorde. Jag måste öka avståndet mycket mer stegvis!

Sedan blev det fikapaus och sitta i stolen för mig medan Totte låg tyst på filten och vilade lite. Han passade på att spana in en rottweiler som tränade lite längre bort. Jag måste verkligen träna det här med att titta på och passera rottweilers… Totte drar glatt till dem om han får chansen (tror jag, han har aldrig fått chansen) för han vet inte att alla inte är så snälla som Dacke…

Därefter skulle vi träna fart in med apporten. Jag envisades med att försöka träna det med leksak, det var en dum chansning, när jag ju vet att mat alltid funkar. Jenny höll Totte medan jag sprang i väg, vände upp, lät leksaken hänga vid min sida och stod stilla. Då släppte hon. Han sprang i raketfart mot mig och… full fart förbi – ÄNTLIGEN fick han nosa av halva apellplanen…

Detta var det enda tillfället på hela träningspasset som han tappade bort mig. Och jag kunde ha förutsett det. Dålig träning med andra ord. Vill jag göra sådana chansningar så kan jag ju sätta på långlina åtminstone.

Jenny lyckades med lite list få in honom  och vi gjorde om övningen med mat. Inga problem. Därefter la vi in att han skulle ta apporten ur Jennys hand och springa mot mig. Först gjorde vi det på några meters avstånd och jag klickade för gripandet. Sedan längde vi avståndet succesivt till trettio meter. Han var lite trött på slutet så farten var inte den högsta då men i övrigt gjorde han allt rätt.

Efter ytterligare vila provade jag att flytta ut vårt senaste projekt – ställande under gång – i en ny miljö. Jag hade inga förhoppningar att han skulle klara samma kriterienivå som hemma men det tog inte många repetitioner förrän vi var där! Och han jobbade långa pass utan att pipa det minsta. (Jag är så sjukt nöjd med hur det går framåt!!!)

Tottes uppmärksamhet på mig var bra, inga katastrofer om man bortser från första fartövningen. Han lekte kalasbra och kunde jobba längre och längre utan att tappa koncentrationen.

Egentligen hade jag tänk störningsträna ännu mer än vad jag gjorde, men det gick så bra att träna så jag började ivrigt träna lite sådant vi filar på i vår trygga miljö hemma.

Jag tror på att fortsätta på inslaget spår; ge honom erfarenhet av att träna på olika ställen, öka hans förståelse för hur det ska gå till (ligga på filten osv) och sedan göra det svårare och svårare. Åka till jättemånga olika miljöer och ha kul -varvat med att slappna av OBS OBS OBS!

OCH när jag tycker att han har tränat detta tillräckligt mycket och ”vet” att han har förstått hur det funkar så kan jag överväga att ta in negativt straff i träningen. Till exempel att bryta honom när han nosar runt och låta honom ta en paus. Helst kan jag träna med en annan hund medan han pausar. Det skulle definitivt tagga honom till att vilja träna med mig och inte göra saker utan mig. Men jag vill ABSOLUT inte börja så! Tråkig träning :( och rätt så osjysst. Han måste ju få en chans att lära sig vad som gäller.

Det pratas en del om att hunden ska ta ansvar i träningen. Jag är så kluven till det uttrycket för det blir så lätt kravfyllt på ett sätt som gör att jag lätt hamnar i att använda negativt straff mer än positiv förstärkning. Men jag tycker att mina störningsövningar gör att Totte tar mer ansvar i träningen – det vill säga det är inte jag som lockar honom att vara med mig. Han väljer mig.

Kom gärna med förslag på hur ni på ett positivt sätt tränar era hundar att ta ansvar i träningen och vad det innebär för er!

I träningen som jag gör nu med Totte så kan man säga att jag tränar jag min chefsroll.

Jag har haft några riktigt bra chefer i mitt liv, och jag har träffat många, många bra chefer i mitt yrkesliv då jag har varit inblandad i flera chefsutbildningar i både privat och offentlig sektor.

Att vara chef i Sverige är en yrkesroll som har utvecklats genom åren. Tidigare var chef ett ord som förknippades med att man skulle vara auktoritär. Det har också varit väldigt viktigt att en chef varit en auktoritet på sitt område, det vill säga om du är chef för en medicinklinik så är det viktigt att du är expert- gärna överläkare inom medicin.

Chefsrollen har nu förändrats till att bli en egen yrkesroll. Du måste förvisso vara hyfsat bra på det område du leder, till exempel vara vårdutbildad på en medicinklinik. Men det går numera att vara sjuksköterska och chef för medicinkliniken. Stor vikt läggs på din förmåga att leda både människorna och verksamheten. (Och att kunna ekonomi :)).

Den auktoritäre chefen har blivit mer och mer omodern (men han eller hon finns fortfarande, särskilt inom vissa områden). För ett antal år sedan blev det populärt att ha ett situationsanpassat ledarskap där rollen alltså förändrades beroende på vad man ansåg krävdes i den specifika situationen. I chefsrollen idag ingår oftast att vara i ständig dialog med sina medarbetare. En av chefens viktigaste uppgifter är att sopa golvet så att medarbetarna kan utföra sina uppgifter – så att verksamheten kan utföra sin uppgift och nå sina mål. Det innebär att medarbetarna har fått ett stort eget ansvar för att lösa sina uppgifter på bästa sätt utifrån de förutsättningar som ges. Hela tiden med den övergripande uppgiften i fokus.

Jag kan definitivt översätta en del av ovanstående beskrivning av ledarrollen till min egen roll i träningen av min hund! Till exempel att skapa förutsättningar för hunden att lyckas med uppgiften.

Problemet med att använda chefsbegreppet i hundträning är att det dyker upp lika många bilder av vad det innebär att vara chef som människor som tränar hund. Och jag tror att vi nästan alltid kopplar ihop chefsordet med dominans. Sedan urminnestider har det varit ett centralt begrepp i hundträningen att vi ska dominera våra hundar och vara ledare för dem (enligt en hierarkisk syn på ledarskap som är sprungen ur hur höns hållna i fångenskap med begränsad tillgång till utrymme och föda uppför sig).

Min erfarenhet av de som använder chefsbegreppet och hävdar att det är en viktig del i hundträningen har hitintills varit att dominansbegreppet ligger och skvalpar nära, nära under ytan. Någon säger till och med rakt ut ”men det får man ju inte säga längre”…

Jag tror att hundträningen genomgår ett paradigmskifte. Det är inte den enklaste saken i världen att stå öppen och nyfiken i en sådan genomgripande förändring om man i trettio år har agerat efter en helt annan sanning. Det krävs en del mod och mognad, förmåga till analys och ett dynamiskt sinne för att ompröva gamla sanningar. Det kan vara rätt smärtsamt.

För mig blir det problematiskt att använda ord som chef och ledare i hundträningen eftersom det finns ett allt för stor utrymme för tolkningar. Det blir luddigt och okonkret.

MEN det skulle vara fint att kunna använda det! Att med ett enda ord beskriva en komplex realtion eller företeelse – så skönt! Men då måste jag förklara VÄLDIGT NOGA vad jag menar med att vara ledare för min hund. Och samtidigt vet jag att det inne i den människa jag möter spelas upp ett bildspel där ordet förknippas med helt andra värden än de som jag beskriver. Stor risk för missuppfattningar med andra ord.

Jag skulle troligen bli missförstådd om jag sa till en elev ”vi måste arbeta med ditt ledarskap gentemot din hund”. Själv förstår jag det inte om någon säger det till mig. Bättre då att ge konkreta förslag på konkreta problem.

Eller så får jag skriva ett manifest om vad det innebär att vara ledare för en hund och sedan sprida det över världen… :)

Häromdagen fick jag höra att jag inte var tillräckligt mycket chef över min hund. Jag blev otroligt frustrerad och irriterad av en enda anledning. Jag förstod nämligen inte vad som menades.

(Jag menar: Tänk på alla olika chefer du har haft! Vem ska du använda som förebild när någon säger att du inte är tillräckligt mycket chef? Och är chefsbegreppet verkligen relevant i hundträning?)

Efter att ha talat om att jag inte förstod vad som menades fick jag en förklaring som gick ut på att eftersom Totte lämnar mig ibland och försvinner in i dofternas värld eller måste undersöka/hälsa på en hund som tittar på oss när vi tränar så är jag inte tillräcklig chef över min hund.

Jag bekräftade de faktiska omständigheterna att han släpper mig MEN sa att enligt mitt sätt att se på det handlar detta fram för allt om störnings- och miljöträning. Vi har inte varit ute särsklit mycket på olika platser det senaste året. Kanske har vi tränat på någon annan plats än vardagsrummet och den egna gräsmattan cirka tio gånger det senaste 1,5 åren.

Detta har vi alltså inte tränat på tillräckligt mycket. Och inte tillräckligt medvetet heller, det kan jag inte sticka under stol med. Kan jag då begära att Totte ska kunna det?

Nej, det kan jag inte. Men själva påpekandet – att han lämnar mig för andra utflykter – är ju huvudet på spiken förstås. Och häromdagen tyckte ju en träningskompis att jag lockade på honom när han gör annat. Så två kommentarer på samma tema på en vecka får mig ju givtevis att fundera på vad jag bör göra för att förbättra det här.

Så nu har jag bestämt mig för att träna det på det sätt som jag tycker är bäst. Syftet med träningen är i grunden att Totte ska lära sig vad träning tillsammans med mig innebär. Nummer ett är att det ska vara skitkul!!! Och det finns regler och system i träningen som jag vill att han ska lära sig. Till exempel:

- Filten är en pausplats där du är när du inte är uppe och tränar med mig
- Så fort du är uppe från filten så är det fokus på mig som gäller
- Nosa får du göra som belöning för bra utfört arbete
- Leksaker tas när jag har gett kommando

Och så vidare… Låter det strängt? Allt beror på hur jag tar mig dit och vad konsekvenserna blir om han ”bryter” mot reglerna! Ingen hund kan bara det där – hokus-pokus – utan det måste ju läras in. Och jag lär in det med lekfullhet, i små steg, kreativa övningar som gör att Totte fattar galoppen. Allt positivt. Det existerar ingen kravfas.

Mitt mål är att Totte ska ”vara i bubblan” tillsammans med mig. Lämnar Totte mig på en ny plats – tja, då har jag inte tränat det bra nog. Då blir det bakläxa till mig och jag får se över vad jag kan göra.

Alltså: Nu fokuserar jag på att träna så mycket jag bara kan på nya platser. I nästa inlägg kommer jag ge ett konkret exempel på hur jag lägger upp träningen utifrån den nivå vi är på nu.

Jag kan inte hålla mig ifrån lydnaden. Den är för rolig. ;o)

Jag tänkte ju att jag skulle släppa all detaljträning och bara köra agility- och jaktträning för att komma ifrån låsningarna kring pip och ljud som i vissa lägen fortfarande är problematiska.

Ok, jag höll mig i några veckor, sedan trillade jag dit igen och nu har jag även trillat dit på att träna det fria följet (som jag ju tänkte lägga på hyllan en längre tid). Jag blev så trött på mig själv som hela tiden gör nya saker – det är så kul med nyinlärning – istället för att faktiskt göra klart vissa grejer så att Totte och jag kan börja tävla. Jag längtar efter att komma någon vart i tävlandet men då måste vi ju starta… Och för att kunna göra det så måste vi avsluta en del grejer som vi påbörjat. OCH fram för allt så måste jag fortfarande få en helt tyst hund.

När jag tränade för Eva Bodfäldt så bestämde jag mig ju för att pausa fritt följ-träningen eftersom den inte funkade (pip-pip-frustration). Sedan dess har jag tänkt på hur jag ska lösa det och börjat prova.

Det jag har gjort nu är att bryta ner fotgåendet i mindre delar. Inget konstigt med andra ord, men vi snackar SJUKT små delar nu ;o). Jag har tagit ett steg och klickat mitt i det, dvs efter ett halvt steg. Sedan har jag klickat för två steg. Sedan tillbaks till ett steg osv.

Jag har också märkt att jag kan börja träningen med att ge honom en slags ”keep going-signal” där jag pratar med honom nästan non stop medan vi går 3-4 meter ”vad duktig du är, bra, helt rätt, duktig kille”. Det roliga är att han då är helt tyst OCH att han behåller den tystnaden när jag startar om gåendet utan att prata med honom. Detta är dock inget jag vill hålla på med i längden.

Det är så faschinernade med pipet under fria följet. Eva B sa ju ”han verkar inte veta vad han håller på med” och det fick mig att tänka: Jag måste ge honom mer information om vad vi håller på med. Men sedan tror jag faktiskt att pipet handlar om belöningsförväntan dessutom – eftersom Totte har svårt med uthållighet vad det än handlar om. Men med små, små steg tar vi oss nu framåt igen.

En annan grej som vi har tränat på sistone är ingångar. Efter att ha haft ingångar som varit alldeles för långt fram (han vände upp för tidigt och satte sig för långt fram) har Totte nu fått rätt bra ingångar. Jag är så nöjd med hur den träningen har gett resultat. Häromdagen gjorde han rätt 100 procent på tio försök.

När jag tränat djup har jag helt enkelt klickat för att han gått förbi mig en bit och belöningsplacerat långt bak. Så småningom har han fått vända upp också. I den här träningen bryr jag mig inte om ifall hunden står eller om den sätter sig. Det är till och med enklare att först träna utan att hunden sätter sig. Jag har också börjat sätta signal på ingången även om jag vill att den viktigaste signalen är att jag ställer upp tävlingsmässigt.

Men med tanke på Tottes behov av tydlighet så är de där orden inte alls dumma att ha med. ”Fot” är ordet så klart och det betyder inte ”nu går vi” utan ”kom in i den här positionen och stanna där” (vilket ska innebära att han behåller positionen – dvs följer mig – när jag börjar gå).

Nedan kommer lite film på dagens träning av ingångar och korta pass med fritt följ.

Idag var vi och tränade på GMBK tillsammans med Anna och Felix. Det var en väldigt rolig träning – och smått absurd. Det regnade nämligen sjukt mycket vissa stunder. Jag är jättenöjd med träningen eftersom Totte och jag vad jag kan minnas aldrig (!) tränat i regn. Jag brukar nämligen avsky det :). Och Totte gillar inte heller regn. Så vi behövde jobba lite på vår attityd kring det där…

Tyvärr fick vi ett rejält bakslag när det gäller att ligga i buren. Buren betyder fortfarande pip – pip för Totte. Att ha med en filt funkar mycket bättre men eftersom det regnade så tänkte jag vara snäll mot den lille hunden.Det gör mig inte så nedslagen trots allt – de senaste dagarna har Totte varit med och tittat på andra som tränat och det har gått bättre än någonsin (liggandes på filten).

Flera saker funkade inte som jag tänkt mig (apporteringen till exempel) och det blev lite hoppsansa med en del oplanerad träning, men det kvittar faktiskt det med. Totte kunde leka och ingångsträningen (på filmen) var kalasfin med en nästan helt tyst hund. Fast han var helt blöt och såg ut som en dränkt katt var han i stort sett med på noterna i en för honom svår miljö med svårt väder.

Anna påpekade att jag lockar för mycket på Totte om han lämnar mig, vilket förvånade mig en hel del. Jag som trodde jag var rätt tyst i det läget (jag babblar en del annars dock). Så det ska jag tänka på!

Nu ska jag planera vårt nästa pass på främmande mark och fundera ut hur jag ska lösa de utmaningar som vi inte kunde lösa i dag. Och här kommer lite film:

Anna gjorde mig också uppmärksam på att jag rör mig och endast är stilla kort, kort när Totte ska repetera ingången. Just nu funkar inte ingången om jag inte har rört mig precis innan så det är lite kvar där.

Jag filmade tyvärr inte det men när jag belönar med att kasta godis på marken (istället för som på filmen där jag belönar att han står kvar medan jag ställer mig framför honom) så är det som om han inte fattar vad han ska göra. Han slutar göra ingångarna.

Signalen för honom för att komma in vid min sida är alltså inte att jag ställer mig i tävlingsposition. Signalen är att jag belönar honom med en godis framför mig och därefter rätar upp mig (i tävlingspositon). Endast då gör han ingången. Vilket inte är konstigt för det är så vi har tränat.

Så det ska vi ändra på!

Det absolut första jag tränar för att få till ett läggande under gång är tekniken i läggandet. Det gör jag stående eller sittande (med Totte sittande – han är så liten så det är så bekvämt att sitta ner + att jag har svårt att se hur han rör tassarna om jag står) framför hunden.

Jag vill att hunden ska få in ”fällknivslägganden” där den liksom fäller sig bakåt och jag shejpar fram den teknik jag vill ha. Jag tänker bakåt. Totte fick utveckla sin teknik genom bugandet (som en lekinvit) men jag har också tränat att han först fått backa och direkt från backandet lägga sig ner.

Det är bra att få med bakåttänket redan från början. Senare ska hunden ju bromsa för att lägga sig – både från gående och springande, har de redan innan lärt sig att ligg betyder att ”tänka” bakåt så får man lite gratis då. (Det finns en film på hur jag tränar tekniken på frivilliga lägganden om du vill se mer av den tidiga träningen).

De här stegen går jag igenom för att få till läggandet under gång:

1. Teknikträning – bugande, backande, fällkniven – av själva läggandet (shejping!)
2. Frivilligt ligg från stående framför mig
3. Frivilligt ligg från gående framför mig
4. Frivilligt ligg från gående vid min sida
5. Jag ger kommandot ”ligg” samtidig som beteendet utförs frivilligt framför mig
6. Jag ger kommandot ”ligg” samtidigt som beteendet utförs frivilligt vid min sida
7. Jag ger kommandot ”ligg” strax före beteendet utförs frivilligt vid min sida
8. Jag förstärker beteendet endast om kommandot är givet på förhand
9. Jag ger andra signaler och förstärker inte beteendet (ger också det riktiga kommandot och förstärker!)

Jag testar alla steg i olika (svåra) miljöer! Beroende på störningar så sänker jag kriterierna när det behövs. Till exempel kan jag vara på nummer 9 hemma i trädgården men nummer 5 på brukshundsklubben en dag då det är fullt med hundar som tränar.

Gällande nummer 5 & 6 på listan så jobbar jag inte alltid med det – det går ofta att hoppa rakt på nummer 7. Oftast har hunden en sådan förväntning på att det är det här som ska göras (eftersom vi tränat det precis) så då går det att gå vidare lite fortare.

När det gäller nummer 9 på min lista så vet jag att det finns dem som vill att alla ord ska betyda något, det ska inte finnas några nonsensord i träningen. När de säger ett ord så ska det betyda något för hunden, att ha ord som inte betyder något kan bara verka förvirrande. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det ena eller det andra faktiskt. Jag har använt nonsensord ”gran, ägg, blomma” i träningen av Dacke och det funkar så tillvida att inget händer – han koncentrerar sig som 17 och när ”rätt” ord kommer så gör han beteendet blixtsnabbt. Vi får se vad som händer med Totte.

Här kommer en film som visar Tottes träning av steg 2 – 8.