Häromdagen hade jag en urbra träning med syftet att Totte ska bli mindre störningskänslig och kunna träna koncentrerat på vilken plats som helst. Jag var väl förberedd men kunde ändå ompröva planen utifrån det resultat träningen gav.

Nummer ett är att jag bestämmer mig för att vad vi än ska göra så är det denna ”vara i bubblan”-träning som är det viktigaste. OM jag bara lyckas hålla detta övergripande fokus så går det oftast bra; Totte är med mig, jag med honom. Men vi har långt kvar!

Det betyder att störningstränig, miljöträning och lek är i fokus. Jag har väldigt låga förväntningar. Teknikträning står inte högst på listan – utan här är det attityd och samarbete som gäller. Jag sänker kriterierna väldigt mycket jämfört med nivån hemma. MEN jag testar också att jobba upp dem på samma nivå – går det så firar vi. Går det inte så tar jag bara emot den informationen och ser vad jag kan göra bättre.

Jag måste påminna mig om att det ska vara roligt och att Totte ska bli bättre på de där reglerna för träning som jag har satt upp. Ibland tränar jag nämligen när jag är på dåligt humör eller är trött. Det är så kontraproduktivt så jag önskar att någon kunde ge mig ett rejält positivt straff, typ elchock eller så… Så jag en gång för alla lär mig att inte göra så. :o)

Men ett knep som funkat bra på sistone är detta med förväntningar. Är de låga från början så blir jag inte besviken utan bara glatt överraskad. Och ju fler bra pass vi gör desto oftare får jag bekräftelse på att det är rätt att träna när jag är på hyfsat bra humör.

Jag störningstränar aktivt. Har jag en medhjälpare så får hon försöka störa ut honom med godis, leksaker, lockande. Jag strösslar godis på marken och låter honom inte ta det. Först går vi runt det och nära, och slutligen över det. Jag kan kalla in honom över godis. Kasta stora köttbullar som ligger lite här och där och så ska vi passera utan att han försöker ta dem – istället ska han söka min kontakt eller bjuda på några beteenden.

Miljön vi är i brukar alltid bjuda på massor av störningar. Största lockelsen för Totte är att få springa och nosa av apellplanen. (Tänk att en stor, platt, tyst gräsmatta kan innebära en sådan lockelse… Totte lever verkligen i dofternas värld!) Andra hundar och människor är också urkul. Jag försöker se allt som en möjlighet att träna störningar.

Det här låter ju jättebra, eller hur? Tyvärr är jag inte alltid så bra på det som jag skulle önska, men jag jobbar på det.

Här kommer en beskrivning på hur jag tränade i går. Inget alls märkvärdigt FÖRUTOM min inställning till träningspasset egentligen. Möjligen är min startövning lite ovanlig. Hade jag inte gjort den så hade jag gjort någon aktiv störningsträning (jag skulle lätt kunna störningsträna på olika sätt ett helt pass!). Så här gick det till igår:

Det första jag gjorde när Totte (som redan var rastad) kom ut ur bilen, var att gå i ytterkanten av planen och leka leken ”Gå och nosa”.  Jag klickade först för att han nosade, sedan för att han slutade nosa, därefter belönade jag med att ge kommandot/belöningen gå och nosa när han tog kontakt och varvade med att belöna med kyckling från handen. När vi lekt den leken en stund blev det allt roligare att vara med mig och inte nosa alls.

Vi provade då göra lite ingångar. Först fick jag sänka kriterierna en hel del och belöna några påbörjade ingångar. Men jag kunde fort höja dem till att få rätt djup på ingången innan han vände upp. Då började jag gå några steg. Som belöning satte vi igång att leka med favoritleksaken för tillfället; en sådan där elastisk dragleksak som man kan stoppa en petflaska i (så den knakar härligt när hunden biter i den). Det går ju givetvis att fortsätta att belöna med Gå och nosa. Sedan var det hög tid för en paus på filten.

Idag tränade jag på att som vilken annan normal tränare som helst :o) sitta i en stol bredvid Tottes filt. Jag har ju länge behövt sitta med honom på filten för att han ska vara tyst. Det gick lite upp och ner men fram för allt gick det framåt! Han var mest pipig när Jenny och Vixhen verkade ha skitkul på planen. Eller om jag pratade väldigt högt (med Jenny). (Fniss fniss, vi beöver träna det; att han är tyst när jag pratar, det verkar trigga honom jättemycket).

Därefter gjorde jag några vittringsapporteringar där jag försäkte länga avståndet ut till pinnarna. Den första gick bra men sedan blev avståndet för stort och Totte slog inte på näsan. Det verkade som om han blev osäker på vad det var för övning vi gjorde. Jag måste öka avståndet mycket mer stegvis!

Sedan blev det fikapaus och sitta i stolen för mig medan Totte låg tyst på filten och vilade lite. Han passade på att spana in en rottweiler som tränade lite längre bort. Jag måste verkligen träna det här med att titta på och passera rottweilers… Totte drar glatt till dem om han får chansen (tror jag, han har aldrig fått chansen) för han vet inte att alla inte är så snälla som Dacke…

Därefter skulle vi träna fart in med apporten. Jag envisades med att försöka träna det med leksak, det var en dum chansning, när jag ju vet att mat alltid funkar. Jenny höll Totte medan jag sprang i väg, vände upp, lät leksaken hänga vid min sida och stod stilla. Då släppte hon. Han sprang i raketfart mot mig och… full fart förbi – ÄNTLIGEN fick han nosa av halva apellplanen…

Detta var det enda tillfället på hela träningspasset som han tappade bort mig. Och jag kunde ha förutsett det. Dålig träning med andra ord. Vill jag göra sådana chansningar så kan jag ju sätta på långlina åtminstone.

Jenny lyckades med lite list få in honom  och vi gjorde om övningen med mat. Inga problem. Därefter la vi in att han skulle ta apporten ur Jennys hand och springa mot mig. Först gjorde vi det på några meters avstånd och jag klickade för gripandet. Sedan längde vi avståndet succesivt till trettio meter. Han var lite trött på slutet så farten var inte den högsta då men i övrigt gjorde han allt rätt.

Efter ytterligare vila provade jag att flytta ut vårt senaste projekt – ställande under gång – i en ny miljö. Jag hade inga förhoppningar att han skulle klara samma kriterienivå som hemma men det tog inte många repetitioner förrän vi var där! Och han jobbade långa pass utan att pipa det minsta. (Jag är så sjukt nöjd med hur det går framåt!!!)

Tottes uppmärksamhet på mig var bra, inga katastrofer om man bortser från första fartövningen. Han lekte kalasbra och kunde jobba längre och längre utan att tappa koncentrationen.

Egentligen hade jag tänk störningsträna ännu mer än vad jag gjorde, men det gick så bra att träna så jag började ivrigt träna lite sådant vi filar på i vår trygga miljö hemma.

Jag tror på att fortsätta på inslaget spår; ge honom erfarenhet av att träna på olika ställen, öka hans förståelse för hur det ska gå till (ligga på filten osv) och sedan göra det svårare och svårare. Åka till jättemånga olika miljöer och ha kul -varvat med att slappna av OBS OBS OBS!

OCH när jag tycker att han har tränat detta tillräckligt mycket och ”vet” att han har förstått hur det funkar så kan jag överväga att ta in negativt straff i träningen. Till exempel att bryta honom när han nosar runt och låta honom ta en paus. Helst kan jag träna med en annan hund medan han pausar. Det skulle definitivt tagga honom till att vilja träna med mig och inte göra saker utan mig. Men jag vill ABSOLUT inte börja så! Tråkig träning :( och rätt så osjysst. Han måste ju få en chans att lära sig vad som gäller.

Det pratas en del om att hunden ska ta ansvar i träningen. Jag är så kluven till det uttrycket för det blir så lätt kravfyllt på ett sätt som gör att jag lätt hamnar i att använda negativt straff mer än positiv förstärkning. Men jag tycker att mina störningsövningar gör att Totte tar mer ansvar i träningen – det vill säga det är inte jag som lockar honom att vara med mig. Han väljer mig.

Kom gärna med förslag på hur ni på ett positivt sätt tränar era hundar att ta ansvar i träningen och vad det innebär för er!