Jag har med stort intresse läst de bloggar och kommentarer som följde på mina inlägg om Adekvat kritik mot klickerträning? och Klickersjukorna igen.

Två saker slår mig: Det finns några utmaningar för klickertränare som verkar vara gemensamma och flera känner igen det jag skriver i min första text (Adekvat kritik…). Jag tänker återkomma till detta i texter framöver.

Det andra är att jag ibland  får höra från folk att de klickertränar men inte ”enligt canismodellen”. Detta har alltid gjort mig väldigt förvirrad eftersom jag själv, Canis-instruktör sedan fyra år, inte vet vad det är för modell… När jag frågar folk vad de menar så får jag lite olika svar; de kanske inte baklängeskedjar, de använder lockande, de styr hunden lite mer osv.

Men:
Det finns egentligen inte någon canismodell. Den minsta gemensamma nämnaren för instruktörer inom Canis är att vi har fokus på att belöna rätt beteende, att hundarna ska kunna erbjuda frivilliga beteenden, att vi använder en belöningsmarkör och att vi försöker hålla oss ifrån att gå in i huvudet på hundarna allt för mycket. Canis är en stor och brokig organisation där det finns utrymme för varje enskild instruktör att vara kreativa kring hur de lär ut hundträning med fokus på klickerträning.

Dock kan du som är elev på Canis hundskola urskilja några teman som vi gärna understryker, tydligast kanske i tränarutbildningen; vikten av att få en en hund som erbjuder frivilliga beteenden med minimalt med hjälper, att det är viktigt att få stimuluskontroll på dessa frivilliga beteenden, hur man ska veta när det är dags att gå vidare när man håller på att forma ett beteende (eller gå tilllbaka för den delen), och hur man genom baklängeskedjning kan sätta ihop de färdiga delarna till färdiga moment.

Observera att dessa teman inte innebär att vi ALDRIG använder hjälper att vi ALDRIG framlängeskedjar och så vidare. Det är nog rätt så individuellt faktiskt. Det är inte svart eller vitt, det finns absolut en gråskala.

Och alla dessa teman är ganska grovhuggna; bakom dessa ord döljs en mängd andra ingredienser till exempel (om du tränar för mig) ett stort fokus på belöningsutveckling, i möjligaste mån inlärning genom positiv förstärkning och avgränsning (hindra hunden att belöna sig själv) men jag undviker i det längsta att träna med negativt straff (och då menar jag så att säga ”aktivt” negatvit straff- tex att sno leksaken och säga ojojoj).

Jag försöker fram för allt anpassa träningen till det ekipage jag har framför mig. Vissa hundar (och människor) verkar det funka bättre för om de får (använda) lite mer hjälper, andra behöver hjälp att inte fastna i perfektionism, vissa får ett genombrott när de snöpligt går miste om leksaken mitt framför nosen när de gör fel osv osv.

Jag tänker skriva mer om de svårigheter jag och andra har tagit upp (inklusive en del missförstånd) och vad jag tycker utmärker bra klickerträning men det här får vara allt för nu!

-

I mitt förra inlägg ställer jag frågan Är det klickerträning som metod som håller sina utövare ifrån tävlingsbanorna? Jag hoppas att alla förstod att jag svarade nej på den frågan. Nej men med ett stort MEN… MEN vi måste tänka på några saker och vi måste sätta ord på dem och vi måste praktisera dem.

Jag har sagt det 100 gånger och säger det gärna en gång till: Ja, du kan träna dåligt med vilken metod som helst, även klickerträning :). Så nej skyll inte metoden på att man inte får resultat, nej då. Inte i grunden.

Men jag håller inte med om det Morten skriver, jo förresten jag håller med det mesta :) men inte just detta: Att ”den enda principiella skillnaden  mellan klickerträning och andra metoder är på stadiet när man tränar in övningar rent tekniskt”.  I teorin kanske! Men det ÄR inte så i praktiken! Jag är rädd för att vi missar något när vi talar om metoden – och det påverkar hur vi och andra praktiserar den!

Vi* utger oss ju för att ”sälja” ett koncept! Klickerträning som metod. Jag hävdar att många (fler än vad som hade behövts) fastnar på någon slags grundnivå och har svårt att komma vidare och JA det beror ofta på mindre bra träning, det är inte i grunden metodens fel, men HUR DEN BESKRIVS och delvis praktiseras av oss – instruktörer och erfarna utövare – bidrar till det.

När jag ser mig omkring bland mina många träningskompisar och när jag tittar på mig själv och min träning, alla elever jag mött så är det några teman som ständigt återkommer.

Vi MÅSTE tala om  ”klickersjukorna” för dessa ”trender” vill säga något till oss! Vågar vi lyssna?

* Vilka menar jag när jag skriver vi? Hm, erfarna klickertränare och instruktörer, tror jag.

På sistone har jag hört en del kritik här och där ifrån när det gäller klickerträningens förträfflighet. Den uttrycks lite olika men den rör sig kring samma tema och slutar med att man undrar hur framgångsrik meotden är, för det är väl inte så många som kommer vidare i sin träning och når toppen i tävlingssammanhang, eller?

Är det så? Är klickerträningen en metod som håller sina utövare ifrån tävlingsbanorna? Och om det är så, varför är det så?

Frågan är komplex och vi måste komma ihåg att klickerträning är en rätt så ung metod. Nej, nej – inte egentligen, det började med Skinner och Pavlov och allt det där för en herrans massa år sedan osv – MEN som metod att på en lite bredare front träna hund i Norden så är den faktiskt UNG.

Canis är den enskilt starkaste och största aktör som gett och ger kurser i klickerträning, och Canis har bara funnits i drygt tio år (minns inte om det är elfte eller tolfte året nu). Jag vet inte hur många 1 000 elever som passerat genom Canis under åren men det är åtskilliga. DOCK, om man jämför med hur många som passerat genom kurser på landets alla brukshundklubbar så är det en mycket liten andel.

Långt ifrån alla som går kurs, varken på SBK eller inom Canis vill tävla. En hel del vill men så kommer livet i vägen, nytt jobb, ny partner, sjuka hundar och  familjemedlemmar, flytt, andra intressen, stor släkt, tillökning osv osv i all oändlighet. Kvar finns en liten skara som faktisk har lust, tid, hälsa och utrymme att satsa helhjärtat på sitt stora intresse: Att träna och tävla med sin hund. Man kan kanske anta att RELATIVT är den gruppen lika stor inom SBK som Canis? Den är med andra ord ganska liten inom Canis. Tyvärr kan jag inte ge ett procenttal men det hade ju varit intressant om det gick…

Jag håller med om mycket av den kritik som förs fram, men jag gör det med ovanstående bakgrundsförståelse. Och det finns fortfarande barnsjudomar inom klickerträningen, som står i vägen för framångar på bred front på tävlingsbanorna.

Vi måste tala om dessa klickersjukor. Vi måste tala om dem och vi måste ställa oss frågan VARFÖR igen och igen. Är vi inte nöjda med svaren så måste vi fundera över om vi kan göra på bättre sätt. Det är jag övertygad om att vi kan i många fall! Jag vill påstå att detta är en träningsform under utveckling och vi måste våga diskutera både fördelar och nackdelar med den.

Låt oss återgå till den inledande frågan/påståendet om att det är många klickertränare som inte kommer vidare i sin träning? Ligger det något i det? JA, definitivt! Det fins flera svar på VARFÖR, till exempel:

• För höga kriterier å ena sidan…
  Många, särskilt cross over-tränare, sätter alldels för höga kriterier i sin träning. De klumpar dessutom ihop alldeles för mycket istället för att ta i sär momentet och lära in varje del bra var för sig. Det blir dålig och ineffektiv träning och de kommer inte vidare.

• …neurotisk perfektion å andra sidan
  Lika många tränare, eller ännu fler, tar i sär alla moment i mikroskopiska delar och sedan tränar de varje liten ynka del i mååånader och är ändå inte nöjda för hunden rörde väl en tass en halv centimeter åt fel håll, eller? (Till denna grupp hör oftast jag men jag kan även pendla mellan grupperna för att göra det hela riktigt besvärligt…). VÅGA GÅ VIDARE FÖR 17 GUMMOR!
  

• Gränslöshet
  Det finns också en märklig företeelse i klickervärlden (ja, jag har själv varit i denna grop och trillar fortfarande där i ibland) som handlar om gränser. Bara för att hunden ska erbjuda frivilliga beteenden så betyder det inte att du inte ska stoppa hunden från att göra sådant som vi inte vill att den ska göra! Avgränsa! Sätt upp regler för träningen! Stoppa hunden från att belöna sig själv! Sätt koppel på, störningsträna, planera så hunden lyckas!
• Rädsla för att göra fel (hänger i hop med gränslöshet)
  När jag började klickerträna så var jag livrädd för att göra fel. Det ledde till att jag ofta sa eller tänkte ”får jag verkligen göra så här”? Jag hade varit miljonär idag om jag hade fått en tia för varje gång jag har fått den frågan av elever! Här verkar onekligen finnas ett pedagogiskt problem och en överdriven respekt för träningssättet som hindrar oss från att komma vidare. Så länge vi bara är förankrade i användandet av positiv förstärkning, negativt straff och frivillighet som grundkoncept så bryter vi inte mot några ”lagar” som kan förstöra arbetssättet. Våga prova! Go, go, go!

• Uthållighet
  Många klickerhundar jag känner har rätt dålig uthållighet, tyvärr. Här måste vi bli bättre. Det räcker inte att räna uthållighet när hunden är två år och du har börjat baklängeskedja. Några av världens bästa lydnadsekipage (som ju är svenskar!) tränar detta från första början med sina valpar. Börja kedja när hunden är valp! Du måste inte baklängeskedja. Framlängeskedjning funkar utmärkt som uthållighetsträning och det är bara att sätta ihop vad som helst som hunden kan (tricks och vardagslydnad osv) för att få in längre pass utan belöning.

Det är sant att vi klickerinstruktörer behöver visa upp mer (bra) tävlingsresultat. Jag är dock HELT övertygad om att vi kommer att göra det (en del gör det redan för övrigt). Det går bara inte att tro att det går så fort, än. Vi är fortfarande inte så fasligt många och mycket måste stämma.

För i den här kritken som hörs så finns det också ett grundantagende som handlar om att den här metoden skulle vara så himla mycket bättre än andra metoder att träna hund. Oreserverat mycket bättre, i alla sina delar, bättre, bättre, bättre och nu är det upp till oss att bevisa det.

Men vem av oss har EGENTLIGEN påstått att klickerträning skulle vara så himla överlägsen? Har vi påstått det? Eller har vi, i vår glädje över att ha hittat en träningsform som både är rolig, effektiv, systematisk och etiskt försvarbar PÅ EN OCH SAMMA GÅNG – blivit så entusiastika att vi tror att den är helt överlägsen alla annan träning?

Handen på hjärtat. Det går alldeles utmärkt att träna våra hundar (inte alla men många)  på hela skalan – från  ena ytterkanten med i huvudsak straff och undslippandet av korrigeringar genom gråskalan av en blandning av straff och belöningar till helt belöningsbaserad träning. (Och där någonstans på den ytterkanten hittar vi klickerträningen).

Ja, vi klickertränare måste ägna oss åt självrannsakan. Särskilt vi instruktörer och ja, kanske särskilt vi inom Canis Hundskola. En ”ung” metod måste utvecklas med sina användare men också våga hålla fast i några viktiga röda trådar så konceptet inte blir urvattnat och ineffektivt. Det är dock en ständig rörelse; vad som var viktigt för fem år sedan är kanske inte det i dag, fokus flyttas. Så måste det få vara!

Ok, här kommer lite party då då.

I onsdags var vi och tränade på den öppna träningen på GMBK, där det var ett 20-tal hundar och förare igång. Eftersom jag var där med Cecilia, som är agilitynörd, så hängde jag i agilityhörnan. På GMBK har man en jättestor apellplan och i ena hörnan trängs agilityhindren.

Det var kanske fem personer som tränade agility, resten tränade lydnad. På agilitybanan tjoade och skrek folk, det smällde i gungor, belöningar kastades kors och tvärs, hundar for fram och tillbaks som skållade råttor, taggade och lekfulla, mattarna (ja det vara bara kvinnor) tjoade och skrek  BRA BRA BRA eller GUNGAN GUNGAN GUNGAN – BRAAA.

På den stora planen var det tyst och stillsamt.  Jag såg absolut belöningar; kamplek, någon boll och en del godis. Men vilken skillnad i attityd! Det verkade urtrist att träna lydnad  – partyt var i agilityhörnan, ingen tvekan om den saken.:o)

Jag var nästan lite chockad över livet där i hörnan faktiskt. Men Totte satt förvånansvärt nog tyst och tittade på allt detta busliv, så länge jag satt hos honom. Vi tränade annars bara på att vara i bubblan, det var svårt. De första 45 minutrarna var det en kamp mellan mig och alla dofter. Korta, korta pass, begränsa hans möjligheter att nosa, ihärdig lek, klick för kontakt och smaskiga godisbelöningar.

Men sedan hände något och plötslig kunde vi jobba, röra oss över planen, göra små kedjor av nosduttar, sitt och ingångar, träna inkallningar och fjärrskiften, läggande och ställande under gång. Det fria följet gick däremot inte alls. Han började omedelbart pipa. Det tillskriver jag den svåra miljön – han var mer uppdragen och då kommer ljud i det momentet.

Jag bad Cecilia försöka störa ut honom i det fria följet. Hon och Udo gick en meter bredvid och försökte locka på Totte, Cecilia med sin gladaste och gulligaste röst. Och DET funkade! Då var han helt tyst och han lät sig inte luras. På slutet ropade hon tom på honom med hans namn men han gjorde inte mer än att kasta en blick på henne.

Detta får mig verkligen att fundera. Jag har ju kunnat konstatera att om uppgiften är tydlig för Totte, så är han tyst. Blir det tydligare vad han ska göra om någon försöker ”störa ut” honom? Det är ju ett slags omvänt lockande, och det har ju alltid funkat så bra på honom. Att koncentrera sig på en uppgift.

Hur kan jag överföra detta i inlärningen av fria följet?

Vi har verkligen gjort framsteg, jag har kunnat gå både tio och femton meter (hemma eller i andra lugna träningsmiljöer ) utan ljud. Ofta har jag då en externbelöning, en leksak, som jag efter några meter släpper. När vi gått ytterligare en bit får han ett ”varsågod”. Ibland kan vi flytta ut den här övningen till andra miljöer – men det beror på. Är miljön svår och han lite mer uppdragen så blir det för starkt med externbelöningen och då kommer ljud.

Kanske är det bara mängdträning som ska till – så att han får en chans att förstå att uppgiften är det vi gör nu och inget annat. Fortsatt rätt så hög förstärkningsfrekvens men samtidigt så variabel som möjligt…

Uj, det är svårt faktiskt.

Totte har fått halvsyskon igen! Denna gången åtta stycken varav åtminstone två är kopior på honom när han var i den åldern. Det kan bara inte finnas sötare valpar än cockervalpar!

Helmer, Hector, Hubert och Hilding heter brorsorna.

Hedwig, Hälga, Harriet och Henrietta heter syrrorna.

De är snart sex veckor. Om du är intresserad av en en arbetscocker :) så kolla in föräldrar och släkt och deras meriter på kennelns hemsida: www.mangsysslaren.se

Hm, nu fick jag veta att jag förväxlat dem :). Det är killarna längst ner. Det var två av tjejerna som var så lika Totte så jag trodde de var hanarna. Nåväl.

Häromdagen märkte jag att Totte höll väldigt slappt i apporten. Han sitter liksom med halvöppen, slapp mun, det ser väldigt roligt ut. Men är fel fel fel :).

Så där höll han i början när vi tränade att hålla i apporten, men jag fick bort det genom att träna mycket kamplek (där hunden ju måste hålla stenhårt) och i leken gå över till att hunden ska hålla allt längre stund medan jag drar, släpper, petar på apporten och succesivt länger tiden då han måste hålla hårt i den.

Det artade sig och han höll fint. Men så har jag inte tränat det alls på länge och det är bara att inse; det tar tid att få ett beteende som hunden inte har ”gratis” stabilt och uthålligt. Man måste repetera!

Så nu får vi gå tillbaks till hållaträningen. Vilket inte gör mig något alls, apporteringstäningen är urkul tycker jag. Den innehåller så många olika delar.

Och den är ju en tungviktare i tävlingssammanhang, rätt utförd ger den höga poäng.

I jakten är apporteringen halva grejen och det är väl därför Elsas apporteringskurser för retrievers  alltid är fulltecknade och har väntelista. Utom den som startar i Göteborgsområdet den 31 augusti. Där finns det fortfarande platser kvar – så skynda skynda!

Vi har varit i Härjedalen och levt fäboliv.

Nästan varje eftermiddag kom det åska över bergen och då satt jag och hundarna och tittade ut på regnet. (Fast Dacke spanade mest efter getter).

Våra närmaste grannar var nämligen tre sociala och nyfikna getter:

Dessa tre getter vandrade så klart lösa och lediga vilket innebar att de varje morgon stod på vår farstukvist och kliade sig, gnagde lite på trappan samt hoppade upp och ner på vår bils motorhuv… eller på kofångaren:

Dacke höll på att kasta sig genom fönsterrutan första gången han såg dem vandra förbi utanför förstret. Han satt i timmar och stirrade ut – i fall att de skulle komma förbi igen. Till slut fick vi ställa upp kompostgaller som gjorde att han kunde lägga sig ner och slappna av. :o)

Den som väntar på något gott...

Han har absolut sett getter förut men det måste varit det faktum att de gick runt lösa överallt som gjorde honom helt galen…

Det blev koppel på även för Totte (det hade det i och för sig varit ändå för i fjällen är det förbjudet att ha hundar lösa). För i år är det nämligen lämmelår och de små söta marsvinsliknande djuren som låter som kringvandrande pipleksaker var ÖVERALLT. Eller hade varit överallt och spridit sin doft. (Jag fångade tyvärr ingen på  bild, mest för att jag alltid hade minst en hund med mig och då var det svårt att langa upp kameran…)

Jaha, detta är alltså dagens frukost?

Tänker du säga varsågod, eller?

Nähä. Men då tar jag väl och smakar en liten b...

Det blev med andra ord en rejäl utmaning att ta ut Totte i det halvhöga gräset på vallen och träna. Det mesta brukar ju gå om jag har hans mat med, men nu var det bara att belöna med att få nosa som funkade optimalt – inledningsvis. Jag hade honom i långlina och klickade först för kontakt, sedan för ingångar, fritt följ, skiften mellan sitt och ligg, stå, läggande under gång och inkallning. Jag blev otroligt förvånad över att det gick så bra! Han var väldigt snabb på att springa i väg på ”gå och nosa” eller ”varsågod” och jag fick bryta hans belönande genom att lugnt hämta honom när han nosat runt en stund. Men på slutet kunde jag klicka även för nosandet och han tog sedan belöning ur min hand.

Jag lät honom också leka kamplek och inte förrän han var engagerad och totalt uppslukad av leken fick han gå och nosa. Han fattade det fort och drog för glatta livet med det fina cockermorret påkopplat. Leken var intressant nog det alllra svåraste, i början fick jag nästan inte igång honom utan han stod och nosade i luften och vände bort huvudet (!) från leksaken. Jag är dock jäkligt ihärdig och ger mig inte förrän han börjar leka. Så fort han började gav jag ”gå och nosa”-kommando. Sedan längde jag lekstunden och därefter började jag belöna inkallningar, med mera, med leksak och det funkade bra.

Det var nog en av de svåraste miljöer jag tränat i med Totte faktiskt. Så jag är sjukt nöjd med hur jag kunde få honom att jobba fokuserat. Och detta genom att använda miljön som belöning. Är inte klickerträning helt fantastisk!?! Miljöbelöningar öppnar upp för mycket smart träning.

Och på tal om positiv och smart träning, läs gärna detta:

http://susangarrettdogagility.com/2011/08/the-possibilities-in-dog-training/

Häromveckan hade Elsa och jag bjudit in till en promenad i Slottskogen. Vi var åtta människor och nio hundar som gick en dryg timme. Vi passerade barn och hundar och djurhägn med dovhjortar och älgar och Gotlandsruss.

Totte var en stjärna! Han kunde snart gå nära alla hundarna utan att dra upp sig och rusa fram. Han kunde under våra upprepade pauser, då vi slog oss ner och kikade på fåglar, sälar och älgar, sitta lugnt antingen bredvid mig eller i mitt knä utan att pipa och dra upp sig. Lite ljud kom det några gånger men HERREGUD vad mycket bättre det har blivit!

På slutet av promenaden skulle vi gå över en gräsmatta med massor av dofter och då tränade jag kontakt. Efter att ha gått 50 meter kunde vi leka, göra ingångar, träna hoppstå och ligg utan att han började nosa eller försökte dra i väg. Så himla bra!

Jag är så nöjd med honom!

Jag har tränat avslappning en del med honom i sommar men ändå inte så mycket som jag kanske borde. Det verkar ändå ha blivit bättre.

Här tränar vi avslappning vid en sjö i Dalarna :). Väldigt trevlig träning.

Avslappning.

Det verkade som att alla som var med tyckte det var en bra idé med promenader så vi kommer att arrangera fler. Nästa blir den 24 augusti. Se på Canis hemsida under avdelning Göteborg & Kungsbacka.