Den senaste veckan har vi tagit igen några av vårens alla olagda spår och gått mellan ett och två spår om dagen. Skogen där vi har varit i Dalarna är helt magisk. Den är trolsk och vacker och för ändamålet perfekt. Mossa och blåbärsris, öppen skog där man ser långt. (Se ”bildspel” i slutet av texten).

Jag har fört dagbok över Tottes spårande sedan hans första spår. Fram till nu har han gått 15 spår. Det är så klart väldigt, väldigt få spår men så har livet varit att det inte funnits möjlighet och ork till detta. Jag skulle gladeligen gå två till tre spår i veckan, det skulle ge bra resultat.

Planen har dock hela tiden varit att Totte ska tävla i spår, det har mest handlat om att vi ska hitta tillfället att komma igång på riktigt. Och nu har vi tagit tag i denna roliga aktivitet!

Samtliga spår har dokumenterats och det har jag verkligen stor nytta av. Det är jättekul att se hur jag har kunnat höja kriterierna rätt fort. För givetvis gör jag även i spårandet en kriterieplan för att nå min målbild.

Men det allra första jag gjorde med Totte (då han som valp gick sitt första spår) var att studera honom väldig noga. Det allra första spåret på 50 meter på valpkursen var väldigt roligt att se. Totte stoppade ner näsan i backen och skumpade lätt och ledigt fram till slutet (en leksak). Som om han aldrig gjort något annat.

Jag förstod då att jag fått en naturbegåvning! Och sedan dess har det bara fortsatt så. Varje spår verkar bli en erfarenhet som förbättrar hans teknik eller i värsta fall ger mig information om jag går för fort fram. (Dvs inte alls illa utan bra det med.)

Studerandet av hur han löser utmaningar i spåret fortsätter så klart. Jag sätter mig alltid ner efter varje spår och skriver ner dels förutsättningarna för spåret men också resultatet och min analys av det – som också innehåller vad jag ska tänka på till nästa spår.

Så här kan det se ut:

25 juni: Dalarna, 18 grader, uppehåll, molnigt, regnat under dagen, fuktig mark, liggtid 1timme

Spår 1: Kalhygge som på slutet övergick till skog med blåbärsris, + över en väg. Fyra vinklar. Ca 600 meter? Tog 12 minuter att gå. Svag sidvind första bogen, sedan motvind, sidvind och sist medvind. Eva var spårläggare.

Resultat: Bra spårupptag över en väg. Troligen hade det blåst lite så spåret hade flyttat sig lite åt sidan över vägen. Väl på andra sidan hittade han dock ”ingången” till kalhygget och sedan bar det iväg i lite för högt tempo ca 200 meter innan första vinkeln. Han gick två meter förbi, vände genom att köra en hel volt och gick på spåret igen. Vid ett tillfälle tog han en avstickare från spåret, kanske tio meter och stannade och luktade på en fläck. Sedan vände han och tog upp spåret igen. Vid varje vinkel fick han en pytteliten bit förbi, vände och tog sedan spåret rätt. Mot slutet korsade vi mitt spår (spår 2) och han gjorde en kort (3 meter) avstickare på det men vände självmant efter bara några meter! Han gick rakt på slutet och tog bollen som vi lekte med.

Analys: Han är otroligt säker på sin sak. Om spårlinan fastnar sliter han och drar till den lossnar, ger inte upp. Hans volter blir mindre och mindre när han tappar en vinkel. Det är lätt att läsa honom, han har ett speciellt kroppsspråk när han ligger rätt i spåret. Låt ligga längre för att få ner farten ytterligare.

Nu kan jag gå tillbaks till de tidigare anteckningarna, tex från november, och se hur hans vinklar blivit bättre så till vida att han då tog väldigt stora volter (hela linans längd) för att hitta spåret igen.

Nu gör han väldigt små avstickare och målet är att han inte ska göra någon avstickare alls. Han har alltså redan förbättrat ”vinkelarbetet” genom att han gjort flera erfarenheter kring var han hittat spåret då han tappat det. Han ska se ut som om han dammsugar spåret och därför inte tappa det i vinklarna, om än att tappen är små för det mesta numera.

En röd tråd genom mina anteckningar är också att han har på tok för högt tempo. För att få ner tempot lägger jag svårare spår. Dels ökar jag liggtiden. Mellan 3-4 timmar får ner tempot rejält eftersom han tvingas bli noggrannare då doftbilden blir mer koncentrerad och mindre yvig. Av misstag lät jag ett spår ligga i 7 timmar häromdagen. DET var svårt kan jag säga! För svårt i detta läget. Men han klarade nästan att lösa det utan min hjälp.

Ju kortare liggtid desto större doftmoln, ju längre liggtid desto mindre doftmoln.

Men jag ökar också antalet vinklar. I går och förgår hade jag nio vinklar på spår som var 300 meter. Efter den tredje vinkeln kunde jag notera att han ”flöt” igenom vinkeln utan att tappa spåret. Då hade han slagit ner något på farten.

Ett svårare spår kan också innebära att jag lägger ett hårt spår. Då lägger jag det helt eller delvis på hård mark, till exempel en grusväg eller asfaltplan. Här har doften inte så mycket att fastna i och den sveper gärna i väg. Det gör att hunden måste sätta nosen i spårkärnan för att klara av att följa doften. Den kan inte bara lite halvslarvigt forcera genom ett blåbärsris där doften hänger i ris och buskar vilket är betydligt enklare.

Jag tror absolut inte på att göra det för lätt för Totte. Det lär honom bara att bli slarvig. Istället praktiserar jag överträning. Jag lägger svåra och kluriga spår som hela tiden utvecklar honom. Så att det sedan ska bli busenkelt att gå ett spår på tävling.

Jag tror också på att genom låta honom få många erfarenheter av att gå spår som legat länge, så han tvingas till att dra ner på tempot. Då kommer han troligen behålla det lite lägre tempot även på spår med kort liggtid. Det är så här man går spår, liksom.

Vind- och väderförhållandena är också av vikt. Jag lägger helst inte spår som börjar med motvind eftersom det ger honom en överdos av doft och han kan skena sig igenom den delen av spåret. Är det fuktigt är ofta doftbilden yvigare men har det regnat kraftigt (efter att jag lade spåret, alltså) kan doften blivit nertryckt av regnet och minst av allt yvig. Så det gäller att tänka lite på förutsättningarna när spåret ska läggas/har lagts!

Detta med rätt tempot är huvudfokus för oss just nu. Lägre tempo = större noggrannhet = han håller kvar spåret hela tiden och hittar alla pinnarna. Rätt tempo för mig är  att jag ska kunna följa efter i rask takt men utan att halvspringa snubblandes genom terrängen.

Här kommer några bilder där man kan se sista halvan av ett spår med nio vinklar:

 

När vi kommer ut på vägen vinklar spåret egentligen på höger sida av vägen (från mitt och Tottes håll sett). Men han glider omedelbart över på vänster sida med nosen höjd från marken. Doften har glidit över vägen och fastnat i gräset på vänster sida. Efter några meter snirklar han sig dock tillbaka över till höger sida (efter en volt då han tappade spåret).

 

 

På höger sidan fäster han i spårets kärna igen (där jag satt fötterna då jag lade spåret) och han kommer in i sin fina ”spårmood”, där han dammsuger marken. Jag försöker att i möjligaste mån ha en sträckt lina som han får dra lite i genom hela spåret. Detta för att jag ska ”känna vad som händer” och för att han inte ska störas av att linan blir sträckt (som om jag skulle hindra honom). Det är han som ska ”dra” mig framåt i spåret, inte jag som ska styra – jag styr i princip aldrig. Tappar han ett spår så tappar han ett spår.

 

 

Här har jag dock valt att stoppa honom då han missade att vinkla till höger från vägen in i skogen. Han gick så långt förbi vinkeln och började sedan fladdra långt bakom mig och fick troligen lite av de ”bortblåsta” doften i näsan igen. Så jag valde att bara hala in honom och starta om honom ungefr tre meter från vinkeln. Denna gången gick han klockrent genom vinkeln.

 

Och så fortsatte vi in i skogen för att passera de tre sista vinklarna innan slutet. Alla tre gick helt utan problem.

 

 

Om man bortser från att jag hamnade lite efter då det gick lite fort över ett sankt området med lite fällda träd :).

 

 

 

Och sedan hände det som ibland händer med Totte: Spåret är så självförstärkande att leksaken på slutet (trots att den är helt ny och rolig – trodde jag alltså) är helt ointressant. Han går rakt över den. Jag väljer att tjoa som tusan och själv börja leka med den så han vänder och kommer tillbaks men det är ju ingen hållbar lösning i längden. Jag ska återgå till att belöna med mat (som är hans bästa belöning) när han hittar grejer, så kommer han snart bli säkrare på att också plocka upp dem.

Jag har lagt in pinnar i spåret några gånger men nu ville jag koncentrera mig ännu mer på att studera hans vinklar och tempo så jag har struntat i pinnarna i några spår. Men de ska jag återta för de kan dessutom hjälpa till med temposänkningen. Varje pinne som ska plockas är ju ett slut egentligen. Då kan man sitta ner och mata lite, eller intressera sig väldigt för pinnen (man vill dock inte att hunden ska tugga särskilt mycket på pinnen, den ska vara hel vid tävling) innan man lugnt fortsätter.

 

Leken kom snabbt igång i alla fall. Och vi lekte en rätt så lång stund, medan jag berömde honom mycket.

 

Sedan gick vi tillsammans bärandes på leksaken ända till bilen. Jag peppar honom att bära den själv så att värdet på den ska öka. Innan jag lastar in honom i bilen ”skrittar jag av” honom. Detta för att muskler och andning ska hämta sig. Jag byter till koppel och gärna halsband också. (Det kan man göra i spårslutet om man vill vara riktigt tydlig, en bra signal som säger ”nu är det slut”).

Kolla tassar och gå igenom kroppen på hunden efteråt. När de är väldigt koncentrerade kan smärta dövas (adrenalinpåslag) och de märker inte ens själva att de trampat upp ett sår till exempel.

En härlig effekt av spårandet brukar vara att hunden blir skönt trött. Nöjdtrött liksom. Spår är helt enkelt ett suveränt sätt att aktivera hunden på!

 

Vi tillbringar några dagar i södra Dalarna och hälsar på min familj. Naturen här är sagolik, jag är grymt avundsjuk på alla er som har sådana fina spårmarker runt knuten! Gammal, gles granskog med mossa och blåbärsris, vidunderligt vacker… och hur lätt som helst att gå vilse i…hrm, märkte spårläggaren häromdagen…

Totte är på träningsläger medan vi andra är på semester. Det vill säga, vi är på samma ställe men han har fullt upp. Dels tränar jag honom på att lämnas ensam (med Dacke) i den husvagn vi bor i samt att vara i den lilla av kompostgaller ihopsatta inhägnad som hör ihop med husvagn och förtält.

Utöver detta så går vi minst ett spår om dagen. Åh vilken spårhund jag har! Han är helt fantastisk. Och han vill aldrig ge sig, letar och letar efter spåret om han tappat det och alla spårupptag är som en lite dröm. Han suger sig fast som en dammsugare på en heltäckningsmatta och sedan skumpar han iväg. (Ska skriva mer om spårandet en annan dag).

Första dygnet lämnade jag honom i husvagnen fem gånger, alltid när han var välrastad, trött och nervarvad, först med ben, sedan grisöra, sedan lite godis som jag strösslade i hans säng (det är så jag gör när jag lämnar honom hemma).

Första kvällen vi var här och jag lämnade honom med ett ben så åt han en stund på det innan han upptäckte att han var ensam och ack så övergiven. Då ställde han sig i husvagnsfönstret som vetter mot huset (där jag befann mig) och ylade dramatiskt, som en varg vid fullmåne, skällde ursinnigt och gnisslade i olika tonarter. Men han tystnade efter tio minuter, var tyst en stund, började igen, tystnade igen, började igen och så höll han på fem gånger (jag stod lite ångestfylld och lyssnade inne i huset…) innan han gick och la sig och sov tills jag kom ut i vagnen en och en halv timme senare.

Dagen efter behövdes bara tre ”lämningar” då han efter andra tillfället endast tog upp ett gnällande och skällande i några minuter innan han slappnade av och sov i flera timmar. (Jag ser till att jag går tillbaka när han är tyst förstås).

Fjärde gången under det första dygnet tittade han tyst på mig genom fönstret och gick sedan och la sig utan ett pip! Härligt!

Att vara ute i inhägnaden fast han ser mig några meter bort, på andra sidan gallret, är också en skitsvår grej tycker Totte. Han blir rent ut sagt förbannad. Jag ignorerar honom och försöker greja med något i närheten av hagen och sedan går jag tillbaka när han börjar greja med något annat, tex går ett varv och nosar, tuggar på ett ben eller liknande. Jag säger inget när jag går tillbaka utan glider bara in och sätter mig på en stol och dricker lite te. Sedan går jag ut efter en stund igen.

Jo,jo, han är bortskämd också, den lille cockern. Det är inte svårt att träna honom när han bara är sur och förbannad, och det funkar onekligen att hårdträna, intensivt, konsekvent. Det är när han blir hysterisk som jag inte fixar det. Men det har han faktiskt inte blivit nu, han är sur och han var rätt så upprörd inledningsvis men det har han kommit över efter några dagar.

Nu ska jag bara fortsätta den här träningen och även försöka överföra den till bilburen och den vanliga buren, på samma sätt som vi gjort de här dagarna.

Förresten var Totte på sitt livs första midsommarfirande igår också. Och han kunde ligga stilla och tyst titta på midsommardans, hundar, barn, musikanter! Först var han lite uppdragen men han kunde slappna av bara genom att jag klappade honom lite. Sedan låg han en bit ifrån mig och spanade. Och lät sig så klart bli klappade av ett och annat barn inemellan.

Min duktiga lille cocker!

Nu har Totte blivit kastrerad. För 1,5 år sedan när hans könsdrifter dök upp så höll vi ju alla (han och övriga familjen) på att bli tokiga (Hanhundsproblematik – vad göra!?!) men löste det tillfälligt med en så kallad kemisk kastration, ett litet chip som sattes in nacken. Det skulle hålla si så där 6 – 8 månader sa veterinären. Men det höll uppenbarligen i 1,5 år…

Jag har varit så nöjd med att Totte varit så cool sedan inmonteringen av chipet, vi har kunnat träna med löptikar utan att han gått upp i stress nämnvärt, så jag har tänkt att det var väl en övergående period som han tack vare chipet blivit hjälpt över. Tji fick jag.

För drygt en månad sedan så exploderade han fullkomligt i tikintresse (löptik eller inte) och började mopsa sig mot andra hanar, hmmm… Jag studerade detta med stigande förvåning och började återigen fundera på att göra en riktigt kastration. Det som fick mig att skrida till verket var när grannens tik började löpa i förra veckan.

Vi var liksom tillbaks på ruta ett – han satt och ylade och pep vid dörren/grinden i timmar. Det enda som fick honom lugn var om jag höll i honom. Men så fort jag släppte satte han igång igen. Vilket stresspåslag!

Ett nytt chip kändes inte aktuellt eftersom det är 6 månaders karens för tävling på det och det kändes som om vi bara skulle skjuta upp problemet igen.

Jag vet inte varför detta var ett beslut som jag drog på, men jag tror det handlar om en slags ologisk kärlek till min hund (kärlek är ju som bekant sällan logisk…) där jag vill kunna kopiera honom för han är så fin och mysig och trevlig osv… Nu funkar det ju inte så ändå så…

Nu är det hur som helst gjort och jag känner mig lättad över att ha hjälpt min vovve så han slipper få ett sådant stressbryt så fort någon löper. Det faschinerar mig verkligen att i hundvärlden är det nästan konstigt med kastration (i Sverige) men i hästvärlden är du konstig om du  INTE kastrerar din hingst.  Undrar varför det är en sådan skillnad?

De flesta veterinärer jag träffar är väldiga förespråkare för kastration. De hänvisar till aggresioner och stress och sjukdomar och olyckor kopplat till detta.

Totte mår väl inget vidare just idag, han är ganska ynklig och med tratten på blir han dubbelt ynklig. Jag har honom utan tratt så mycket jag kan – det är dessutom bäst för hans öron – och han får mycket smärtstillande. Men om två veckor kan han nog bada och simma igen, så sommaren kommer säkert bli fin på alla sätt.

Och så får vi en liten paus i träningen, det brukar alltid vara en hit! Men det gör lite ont i mig att se honom eländig, lille, lille gubben…

Jag tänkte tillfälligt omvandla bloggen till boklåda vid lämpliga tillfällen under sommaren (då man ju ska ligga i en hängmatta och läsa :)), och komma med lite tips på (hund)böcker som jag gillar. Det går i vågor, men jag läser en del, och har ofta flera böcker på gång samtidigt. Alltid någon eller några hundböcker så klart.

Jag tröttnar tyvärr vädligt ofta på hundlitteraturen och orkar inte alltid läsa klart. För hur kunnig man än anser sig vara på ämnet hund, så måste man också ha ett språk som gör att texten flyter. Det måste finnas en röd tråd, en begriplig uppställning av det man vill säga och gärna en ton i språket som är kryddad med lite humor och självdistans. (En bra redaktör kan för övrigt göra underverk!) Dessutom bör innehållet i en hundbok vara paketerat på ett tilltalande sätt. Man behöver med andra ord en grafisk formgivare som kan förstärka innehållet och som lockar mig att vilja läsa mer.

Har en bok allt det där – med utångspunkt i kunskapen – så är det en bra hundbok, tycker jag.

De senaste veckorna har jag läst Åsa Jakobssons bok Vardagslydnad med klicker. Åsa har företaget Åsas hundar och driver Canis avdelning Skåne. Hon är alltså en kollega så visst hade det varit jobbigt om jag inte hade gillat hennes bok ;o). Men då hade jag helt enkelt undvikit att skriva om den…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Åsa har ett väldigt trevligt språk, hon skriver lätt och ledigt, kommenterar ibland sig själv med finurliga parenteser och glada utropstecken och gör det ibland svåra väldigt enkelt. Jag möter hela tiden männsikor som tycker att det här med klickerträning verkar vara svårt och krångligt och som blir osäkra alternativt förvirrade av den terminologi som används av initerade ”klickare”. Åsa guidar lätt och ledigt genom termerna och med avstamp i forskningen översätter hon tänket bakom klicketräning till exempel från vardagen.

Boken har en vänlig och tilltalande layout, kanske en aningen för glättig för min personliga smak, men den ger onekligen ett positivt intryck. Och den har vädligt fina bilder med trevliga bildtexter. Foton som dessutom- nästan alla – är tagna av Åsa själv. (Vilket gör mig lite impad!)

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen handlar om teorierna bakom arbetssättet, vad klickerträning är, hur man kan planera sin träning, några grundläggande färdigheter med mera.

Den andra delen tror jag först enligt innehållsförteckningen heter ”Ta hand om din hund – hantering”. Detta gör mig förvirrad. När vi i hundvärlden talar om hantering så menar vi ju den typ av hantering som handlar om att klippa klor, kolla öron och tänder, kunna lyfta hunden osv. Ska hon ägna hela resten av boken till det undrar jag förvånat! Men det visar sig att det är det första kapitlet i del två som heter Ta hand om din hund – hantering. Det är alltså inte en övergripande rubrik för hela delen.

Det som utmärker del 2 är att kapiteln utgår från konkreta problem som jag tror varje hundägare kan känna igen sig i – och så talar Åsa steg för steg om hur du kan lösa dem ”klickervägen”. Den andra delen handlar alltså om att hälsa fint, gå i koppel, inkallning osv. Båda delarna i boken är intressanta och bra och jag tror det är klokt med en uppdelning där de konkreta övningarna kommer för sig.

Åsa prackar inte på sina läsare att klickerträning skulle vara frälsningen och bäst i alla lägen, istället håller hon öppet för varianter samtidigt som hon tydligt talar om varför hon gör som hon gör. Först på sidan 26 deklarerar hon: ”Detta är en klickerträningsbok. Alla mina upplägg bygger på klickerträningens grundprinciper.”

Boken ger en känsla av att Åsa använder sig mycket av sunt förnuft och att hon står stadigt med stövlarna i den skånska myllan. Den som läser Åsas blogg vet dock att hon förvisso är förnuftig men också väldigt väl påläst och bevandrad i dagens forskning kring hund.

Jag är så glad för den här boken, eftersom jag nu ÄNTLIGEN har fått en bok att rekommendera till alla grannar, vänner, arbetskamrater, släktingar osv som ”bara” har hund som familjemedlem men som ändå vill träna vettigt. Jag kommer definitivt ha den med på alla framtida vardagslydnadskurser och rekommenderar den även till valpkurser!