Det som skiljer klickerträning allra mest från andra typer av belöningsbaserad träning är frivilligheten.
Vi vill att hundarna ska vara påhittiga och kreativa i att testa nya sätt att bete sig på. Genom att de själva kommit på beteendet/rörelsen så lär de sig rörelsen snabbare än om jag tex lockar hunden. Ett slags lära genom att göra helt enkelt.

När hunden fattat galoppen och gör det vi vill, mer eller mindre på det sätt vi vill, så sätter vi på kommandot. Här är det dags att reda ut ett missförstånd som jag tycker dyker upp ibland: Att sätta på kommando är inte slutstationen.

Kommandot är till för att vi ska kunna kontrollera beteendet. Vi kallar det signalkontroll – det är inte bara att döpa beteendet utan går ut på att träna hunden så att den VERKLIGEN kan ordet, inte förväxlar det med ett annat ord, förstår det trots störningar, i olika situationer osv. Hunden ska naturligtvis i olika situationer kunna göra det jag ber den om, inte gissa bland 100 beteenden vad som ska göras.

Men beteendet ska ALLTID kunna tas fram frivilligt igen.

Att skynda sig att sätta på ett kommando för att ”säkra” beteendet är därför att måla in sig själv i ett hörn. Många frivilliga repetitioner – och att få flyt – säkrar däremot beteendet. Kommandot gör inte beteendet pålitligt, det är bara vårt sätt att kunna kontrollera det när det behövs.

Om vi ser till att behålla allt frivilligt kan vi justera beteendet om det blivit sämre- utan att kommandot för den delen är kört. Vi underhåller dessutom hundens förmåga att bjuda på frivilliga beteenden, en förmåga som den behöver hela livet om den ska lära sig nya saker.

Jag går in och ut i det frivilliga, återkommer till det med ojämna mellanrum, hela hundens liv. Eller snarare; jag går ut och in i träning med kommando, återkommer till det med ojämna mellanrum. Det är den frivilliga träningen som dominerar. (Sedan är det en helt annan diskussion att råka ut för klickertränarsjukan, att aldrig sätta på kommando utan maniskt fila på alla detaljer frivilligt…).

Att sätta på kommando är alltså en av flera stationer i en ständigt pågående loop som ett beteende är – det finns ingen slutstation. Det är i ständig rörelse.

Nästan lite poetiskt faktisk.