Okt 31 2010
Jag älskar de där stunderna i livet då någonting plötsligt känns kristallklart, då den sista pusselbiten hittar sin plats, då ett frågetecken rätar ut sig – då jag får en aha-upplevelse helt enkelt.
Den här veckan har jag fått tre sådana, samtliga genom hundvänners facebookuppdateringar :o). Den första kom när Caniskollegan Kari-anne Undlien skrev så här på sin statusuppdatering:
”Den” som Kari-anne hänvisar till är boken Slipp kontrollen løs! av Leslie McDevitt.
Leslie är kvinnan bakom begreppet Control Unleashed (vilket är den engelska titeln på boken). Mycket kort kan man säga att begreppet innefattar allt i från hur du förvandlar stress/förväntan eller och osäkerhet hos din hund till självförtroende samt störningskänslighet av olika slag till fokus.
och därefter länkade Thomas till ett blogginlägg av Susan Garrett med titeln Is There a Difference?
Jag började nästan, i likt med Kari-anne ovan när hon läste inledningen till Leslies bok, gråta när jag läste Susans inlägg.
Citatet ”when I look at my dog I can only see greatness” kommer ifrån en situation där Susan vunnit en tävling med sin hund, som tydligen inte varit den allra enklaste hund att jobba med. En av hennes instruktörer skriver då och gratulerar henne men säger samtidig något om att hunden nog aldrig kommer gilla det där med agility så mycket att den kan bli riktigt bra i det. Då hade Susan som svar skrivit denna enda rad tillbaka som svar. (Till saken hör att hon sedan placerade sig i flera VM med den hunden…)
I bloggen skriver hon: ”I don’t focus on what isn’t there with my dogs, I focus on what is.” Det gav mig VERKLIGEN en ordentlig tankeställare. Läs hela hennes inlägg! I recommend.
Tredje aha-upplevelsen är egentligen inte en aha-upplevlse utan bara en liten film som fick mig på gott humör som visar riktigt fin valpträning. Det är min forna Caniskollega Siv Svendsen som nu driver företaget Amokk som visar hur valpträning ska det ska se ut när den är som bäst: Se filmen här.
Visst är det härligt, tre bra grejer på en vecka!
:o)
Okt 30 2010
I förra inlägget (Baklängesröran del I) skrev jag ju om baklängeskedjning vs framlängeskedjning och nämnde några av de vanligaste fallgroparna vid baklängeskedjning.
Alltså: Några av de vanligast fallgroparna:
1. Du framlängeskedjar istället för att baklängeskedja.
2. Du glömmer att börja om från början (alltså slutet) när någon del i kedjan går fel.
3. Du har tränat de olika delarna för dåligt, så kedjan faller isär.
4. Du har tränat in delarna men märker när du ska kedja att de blivit ”hål” i kedjan, eller övergångar, som gör att kedjan omöjligt kan hålla i hop.
5. Du belönar för ynkligt i slutet.
Låt oss kika lite närmare ner i dessa gropar!
1. Du framlängeskedjar istället för att baklängeskedja.
Detta är den grop jag själv lättast ramlar i. Jag gör det nästan alltid mitt i kedjan dessutom, först börjar jag baklänges och sedan plötsligt har jag gått över till framlängeskedjning. Medicinen heter
a, planering, planering! Alternativt b, ha en medhjälpare. Eller c, dela upp långa kedjor i flera.
Planeringen för min del handlar om att skriva ner SAMTLIGA steg i kedjan, bakifrån – dvs så som jag ska arbeta med den, och ha med lappen i fickan när jag tränar. Har jag dessutom en medhjälpare så kan den personen hjälpa mig vidare genom fusklappen. Är det en lång kedja så går det ju utmärkt att göra den till två eller flera kedjor som sedan fogas i hop – simsalabim så är momenten färdigt.
2. Du glömmer att börja om från början (alltså slutet) när någon del i kedjan går fel.
Så fort det blir minsta fel i kedjan så måste jag bryta den och börja om från början (slutet) igen. Varför? Jo, för att annars lär du hunden att det går att göra fel grejer och ändå få sin belöning. Att få fortsätta i kedjan betyder ju att belöningen närmar sig, alltså är det förstärkande för hunden. Vi tillämpar med andra ord negativt straff här – vi tar bort hundens möjlighet att få belöningen.
3. Du har tränat de olika delarna för dåligt, så kedjan faller isär.
Ni vet hur det är; ingen kedja är starkare än sin svagaste länk! Grundförutsättningen för att kunna kedja är ju att delarna är ordentligt tränade, till exempel generaliserade till olika miljöer och störningståliga.
4. Du har tränat in delarna men märker när du ska kedja att de blivit ”hål” i kedjan, eller övergångar, som gör att kedjan omöjligt kan hålla i hop.
Denna är en riktig smygare och hänger i hop med nummer tre och handlar ofta om miljösignaler som vi är omedvetna om eller att vi ändrar förutsättningarna för en del i kedjan. Det kan handla om din placering i förhållande till hunden.
Detta blev särskilt tydlig i den kedja som deltagarna vid årets tränarutbildning skulle göra där hunden skulle springa fem meter rakt ut för att sedan snurra på kommando, därefter springa runt en stol, plocka upp en apport och komma in i utgångsställning.
Flera fick problem med att de stått placerade på ett sätt när de tränade in snurra på avstånd och på ett annat sätt när hunden skulle runt stolen. När detta sedan skulle sättas i hop förstod hunden inte vad som menades, eftersom förutsättningarna (en miljösignal – både din och hundens position) hade ändrats.
Det ska inte finnas några smådelar mellan delarna i kedjan! Där måste det vara ”rent”. Tänt noga igenom helheten från början. Torrträna, gå momentet själv och prata gärna högt för dig själv samtidigt ;o).
5. Du belönar för ynkligt i slutet.
En klassisk grop att falla i! Här duger det inte med lite korv som belöning utan tänk julafton, fyrverkeri, klackarna i taket, party! VARJE gång, även när du är i början av kedjan och ska belöna en ynka del. Anledningen är ju att det ska löna sig att lägga på del efter del och kunna göra en lååång kedja utan belöning efter varje del – eftersom hunden VET att kalasbelöningen kommer till slut. Kom i håg att du fortfarande är i stadiet att ”tillverka” momentet, det är INTE läge för variabel förstärkning än.
Yes! Bara ut och träna nu då!
Okt 20 2010
Okej, dags för planering av nästa pass. (Se Luktdiskriminering och Luktdiskriminering del I och Luktdiskriminering del II för de förra passen).
Jag vet inte om detta är den smartaste vägen att gå, men eftersom jag fortfarande vill skilja på markering och nosarbete så försöker jag detta, annars är det inga problem att backa och styra om:
Nu ska jag fokusera på att flytta bort lappen från mig, så att han vänjer sig vid att han ska arbeta långt ifrån mig, som hunden ju gör under momentet vittringsapportering.
När han utan problem kan ta sig ut och markera lappen en bit ifrån mig så tänkte jag gå över till nosarbetet. Då kommer jag börja gömma lappen så han måste leta upp den genom att använda näsan.
Därefter tänkte jag börja lägga in en lapp utan min doft på, för att lära in urvalet. Här funderar jag lite på att göra som jag gjorde med Dacke för 100 år sedan, då den här metoden inte var uppfunnen än, nämligen lägga ut MASSOR lappar (då pinnar) utan min doft och placera lappen med min doft en liten bit ifrån så den urskiljer sig. Sedan kan jag stegvis flytta in den doftande lappen bland de icke-doftande.
Alternativet är att jobba med först en lapp utan doft och när han har valt rätt mellan två lappar upprepade gånger lägga till två, tre, fyra (osv) lappar utan doft.
Jag vet inte vad som är bäst. Det kanske är hugget som stucket. Jag kan ju göra både och och se vad somv ekrar funka bäst för Totte. Ibland handlar det om den individ man har framför sig, ibland har man tur och ibland tränar man helt enkelt så bra att allt funkar… Om ni ser några fördelar eller nackdelar med att göra på det ena eller det andra sättet så får ni gärna kommentera!
Huvudsaken för mig är att det inte går för fort, det han lär sig måste hinna fastna. Så fort jag börjar med nosövningarna så tror jag att jag kommer behöva stanna på varje del ett tag, så han får sova på det han lärt sig och sedan repetera flera gånger.
Jag fyller på kriterieplanen för detta passet:
6, frysa med nosen på lappen även när jag står upp
7, frysa med nosen på lappen som är flera meter ifrån mig
8, leta upp lappen som göms och markera den
Jag tänker flyta över från steg 7 till 8 så han är helt inställd på vad vi håller på med. På steg 7 kommer jag flytta lappen successivt, jag börjar naturligtvis inte på sju meter utan avancerar utåt i en bra takt. (80-procentsregeln) Likaså ska jag göra steg 8 svårare och svårare – att han får leta längre tid eftersom jag verkligen vill att detta ska vara en nosövning, mycket näsa vill jag ha!
Jag börjar varje pass med att prova det vi slutade med vid förra passet. Som en repetition och en statuscheck.
Så här blev det:
Okt 18 2010
Häromdagen var det dags för näst sista dagen på årets tränarutbildning. Temat var baklängeskedjning eller som vi numera kallar det ”baklängesröran” ;o) som Anna, en av deltagarna, så humoristiskt och träffande beskrev det.
Baklängeskedjning är så himla roligt, effektivt och… ja, det kan vara lite svårt och det kan bli lite rörigt… Det är jag den första att skriva under på. När jag ska kedja så måste jag skriva ner allting väldigt noga, i rätt ordning – dvs med sista delen först, för att inte börja framlängeskedja. Men det finns ju fler fallgropar att falla i.
Och på den här kursen har vi varit nere och vänt i varenda en, så lärandet har varit stort! ;o)
Några av de vanligast fallgroparna:
1. Du framlängeskedjar istället för att baklängeskedja.
2. Du glömmer att börja om från början (alltså slutet) när någon del i kedjan går fel.
3. Du har tränat de olika delarna för dåligt, så kedjan faller isär.
4. Du har tränat in delarna men märker när du ska kedja att de blivit ”hål” i kedjan, eller övergångar, som gör att kedjan omöjligt kan hålla i hop.
5. Du belönar för ynkligt i slutet.
Okej, först och främst: Varför är det smart att baklängeskedja och inte lika smart att framlängeskedja? Här kommer en beskrivning av varför och hur:
Det här är baklängeskedjning av hopp över hinder i klass två:
1. Sitt i utgångsställning: Belöna
2. Hoppa över hindret (mot mig) på kommando och kom in i och sitt i utgångsställning. Belöna!
3. Sitt (på andra sidan hindret) på kommando. Hoppa över hindret (mot mig) på kommando och kom in i och sitt i utgångsställning. Belöna!
4. Hoppa över hindret (från mig) på kommando. Sitt (på andra sidan hindret) på kommando. Hoppa över hindret (mot mig) på kommando och kom in i och sitt i utgångsställning. Belöna!
Belöningen, som ska vara stor och bra, kommer på samma ställe VARJE gång. Hunden lär sig snart var belöningen kommer och lär sig därmed hur kedjan ser ut! Om man lugnt och fint lägger på del efter del så skulle man kunna tänka sig att hunden tänker så här:
1.”Åh sitta i utgångsställning det är fint, då får jag bollen!”
2. ”Åh, om jag hoppar över hindret så får jag sätta mig i utgångsställning och det är fint, då får jag bollen.”
3. ”Åh att sitta här på andra sidan hindret är fint, då får jag snart hoppa över hindret för att få sätta mig i utgångsställning och det är fint, då får jag bollen”.
Okej, ni fattar grejen va? Varje del förstärker föregående del OCH sätter igång nästa. Hunden blir hela tiden mer och mer intresserad av att fortsätta – den vet ju när belöningen kommer.
Men ibland slår det slint i huvudet och man börjar framlängeskedja istället:
1. Sitt i utgångsställning. Belöna.
2. Sitt i utgångsställning. Hoppa över hindret (från mig) på kommando. Belöna.
3. Sitt i utgångsställning. Hoppa över hindret (från mig) på kommando. Kommendera sitt. Belöna
Hunden igen:
1. ”Åh sitta i utgångsställning det är fint, då får jag bollen!”
2. ”Åh sitta i utgångsställning, hm, men ingen boll? Hoppa över hindret? Okej då. Oj, där kom bollen.”
3. ”Hm sitta i utgångsställning lönar det verkligen sig? Ja, ja, jag hoppar väl – ingen boll? Va? Sitt? Suck, okej då. Shit, där kom bollen”
Okej, ni fattar va? Här kan ju hunden inte veta var belöningen kommer. Eftersom belöningen inte kommer på samma ställe så kan ju inte föregående moment stärkas av nästa. Dessutom riskerar vi ju att hunden helt enkelt blir mindre och mindre intresserad av att fortsätta – ”belöningen” för att göra en del i kedjan är att göra ytterligare en som den inte kan lika bra. Ingen vidare belöning om du frågar mig…
Det är lättare att lära sig när du går från det som du inte kan så bra till det du kan bättre. Jag hade en gång en körledare som först började lära oss (kören) sista versen i låten. Sedan plockade hon in den näst sista osv. Den sista versen var vi ju snart väldigt säkra på, den hade vi sjungit flest gånger, det blev förstärkande – som en belöning att få sjunga den. Snart satt också näst sista versen som en smäck, och så vidare…
Fortsättning följer: Jag ska gå in mer på fallgroparna vid nästa text.
Men här kommer en film från baklängesutmaningen som deltagarna vid Canis tränarutbildning i Göteborg fick sista helgen av kursen 2010:
Okt 6 2010
Efter det förra träningspasset (se förra blogginlägget Luktdiskriminering del I) planerade jag nästa pass så här:
Först testa att börja med lappen direkt på golvet för att se om han fortfarande är med på vad som ska göras. Ha låga kriterier för tiden, inledningsvis. (Om det inte funkar med golvet direkt så lägger jag lappen i handen ett par gånger först).
När beteendet är säkert (80%-regeln, ska föra loggbok under det här passet!) ska jag börja flytta runt lappen så den inte är på samma ställe. När även det funkar ska jag också börja ställa mig upp, så inte min placering på golvet blir en signal för beteendet.
Jag har bestämt mig för att själva frysningen ska hållas minst två sekunder, det gör inget om det bli längre men ska inte bli kortare. Det andra kriteriet jag har är att nosen ska vara PÅ lappen.
Jag fyller på den lista som jag påbörjade i förra blogginlägget, som innehöll tre punkter, med två nya som gäller för det här passet:
4, säker på beteendet frysa med nosen på lappen i minst två sekunder
5, kunna frysa med nosen på lappen när den flyttas allt längre ifrån mig
Och så här gick det:
Okt 3 2010
Det finns flera sätt att lära in luktdiskriminering på. De flesta brukar, enligt min erfarenhet, gå för fort fram och blanda i hopp träningen av själva urvalet/diskrimineringen och själva markeringen. Resultatet blir både dåliga urval och dåliga markeringar.
Och då får man göra om och rätta till och det är så dödens tråkigt. Egentligen är jag lat som 17 så alla genvägar som håller är välkomna, men man får ju inte vara lat och dum…
I specialsöket, där jag har mina rötter, så är man noga med att skilja på markering och själva nosarbetet. Detta för att man vill att båda beteendena ska bli ”rena” och stabila. Detta tänket vill jag ta med mig in i lydnadsmomentet vittringsapportering.
Och för att ta bort risken för att röra ihop markering och urval, så använder jag Post-it-lapp-metoden. Jag vet inte vem som kom på den här geniala idén först, men det var någon Canisinstruktör och sedan följde flera efter och utvecklade metoden. Så den kan nog se lite olika ut men grundtanken är att lära hunden att leta upp och markera – dvs frysa med nosen – den lapp som har min doft. När hunden kan hitta rätt lapp bland flera andra så börjar man sätta lapparna på pinnarna, så småningom börjar man lägga in pinnar utan lappar och till slut har man arbetat bort lapparna och har en hund som fryser med nosen på rätt pinne. (Och slutligen lär man hunden att plocka upp pinnen).
Här lär jag Totte de allra första stegen,
1, att frysa med nosen i flera sekunder i min hand
2, att frysa med nosen i flera sekunder på post it-lappen i min hand
3, att frysa med nosen i flera sekunder på post it-lappen på golvet
Eftersom Totte länge kunnat dutta i min hand, då det är en grundfärdighet för att lämna av leksaken i min hand, så blev den första utmaningen att få fram en dutt där han frös i flera sekunder. Totte försökte inledningsvis att dutta både snabbare – flera i rad – och hårdare. Jag ändrade då lite på hur jag höll min hand så att den var mer parallellt med golvet (se filmen) istället för lodrät mot golvet (som när han lämnar av leksaken). Det verkade göra att han inte låste sig vid det gamla sättet att dutta på, och han provade då att hålla kvar nosen lite längre mot handflatan.
De här tre första stegen gick fort, på två korta träningspass fattade han grejen.
Okt 1 2010
Med tanke på att både jag och Dacke är utbildade i specialsök och Dacke både kan id-sök och är specialiserad som barnsökhund, så är det bedrövligt vad lite träning Totte har fått i att använda näsan. Nu använder ju han så klart näsan hela tiden ändå ;) men jag tänkte att vi skulle kunna utveckla det lite mer och använda det fina instrument som en hundnos är till lite fler roliga saker än att till exempel spåra upp harar i skogen…
Därför har jag nyligen startar projekt luktdiskriminering med Totte.
Momentet luktdiskriminering innebär att hunden ska springa ut och välja den pinne bland andra pinnar som har förarens doft på sig. Så här ser momentet ut för hunden:
1. Spring ut till pinnarna på kommando.
2. Sök upp den pinne som luktar matte/husse.
3. Ta rätt pinne.
4. Spring tillbaka till föraren.
5. Kom i utgångsställning.
6. Släpp på kommando.
Dessa sex delmoment tränar jag separat och när alla delarna är bra så baklängeskedjar jag dem. Men innan man ens kan börja andas kedjning så måste varje delmoment tränas in. Och varje delmoment innehåller x-antal grundfärdigheter.
Jag fokuserar inledningsvis på grundfärdigheterna som finns bakom delmoment nr 2: Sök upp den pinne som luktar matte/husse samt nr 3: Ta rätt pinne.
Det är lätt att tro att man kan träna både hundens förmåga att leta upp (diskriminera) rätt doft (min doft på pinnen) och markera den (i det här fallet att plocka upp pinnen) samtidigt. Men detta ska absolut hållas isär. Annars riskerar du att få slarviga markeringar eller en hund som slarvar med att ”koppla på” nosen.
Tricket är därför att träna markeringar för sig och nosövningar för sig, inledningsvis.
Och om detta ska jag skriva i nästa inlägg, och då utlovas även en liten film!
På återhörande!