Häromdagen var det dags för näst sista dagen på årets tränarutbildning. Temat var baklängeskedjning eller som vi numera kallar det ”baklängesröran” ;o) som Anna, en av deltagarna, så humoristiskt och träffande beskrev det.
Baklängeskedjning är så himla roligt, effektivt och… ja, det kan vara lite svårt och det kan bli lite rörigt… Det är jag den första att skriva under på. När jag ska kedja så måste jag skriva ner allting väldigt noga, i rätt ordning – dvs med sista delen först, för att inte börja framlängeskedja. Men det finns ju fler fallgropar att falla i.
Och på den här kursen har vi varit nere och vänt i varenda en, så lärandet har varit stort! ;o)
Några av de vanligast fallgroparna:
1. Du framlängeskedjar istället för att baklängeskedja.
2. Du glömmer att börja om från början (alltså slutet) när någon del i kedjan går fel.
3. Du har tränat de olika delarna för dåligt, så kedjan faller isär.
4. Du har tränat in delarna men märker när du ska kedja att de blivit ”hål” i kedjan, eller övergångar, som gör att kedjan omöjligt kan hålla i hop.
5. Du belönar för ynkligt i slutet.
Okej, först och främst: Varför är det smart att baklängeskedja och inte lika smart att framlängeskedja? Här kommer en beskrivning av varför och hur:
Det här är baklängeskedjning av hopp över hinder i klass två:
1. Sitt i utgångsställning: Belöna
2. Hoppa över hindret (mot mig) på kommando och kom in i och sitt i utgångsställning. Belöna!
3. Sitt (på andra sidan hindret) på kommando. Hoppa över hindret (mot mig) på kommando och kom in i och sitt i utgångsställning. Belöna!
4. Hoppa över hindret (från mig) på kommando. Sitt (på andra sidan hindret) på kommando. Hoppa över hindret (mot mig) på kommando och kom in i och sitt i utgångsställning. Belöna!
Belöningen, som ska vara stor och bra, kommer på samma ställe VARJE gång. Hunden lär sig snart var belöningen kommer och lär sig därmed hur kedjan ser ut! Om man lugnt och fint lägger på del efter del så skulle man kunna tänka sig att hunden tänker så här:
1.”Åh sitta i utgångsställning det är fint, då får jag bollen!”
2. ”Åh, om jag hoppar över hindret så får jag sätta mig i utgångsställning och det är fint, då får jag bollen.”
3. ”Åh att sitta här på andra sidan hindret är fint, då får jag snart hoppa över hindret för att få sätta mig i utgångsställning och det är fint, då får jag bollen”.
Okej, ni fattar grejen va? Varje del förstärker föregående del OCH sätter igång nästa. Hunden blir hela tiden mer och mer intresserad av att fortsätta – den vet ju när belöningen kommer.
Men ibland slår det slint i huvudet och man börjar framlängeskedja istället:
1. Sitt i utgångsställning. Belöna.
2. Sitt i utgångsställning. Hoppa över hindret (från mig) på kommando. Belöna.
3. Sitt i utgångsställning. Hoppa över hindret (från mig) på kommando. Kommendera sitt. Belöna
Hunden igen:
1. ”Åh sitta i utgångsställning det är fint, då får jag bollen!”
2. ”Åh sitta i utgångsställning, hm, men ingen boll? Hoppa över hindret? Okej då. Oj, där kom bollen.”
3. ”Hm sitta i utgångsställning lönar det verkligen sig? Ja, ja, jag hoppar väl – ingen boll? Va? Sitt? Suck, okej då. Shit, där kom bollen”
Okej, ni fattar va? Här kan ju hunden inte veta var belöningen kommer. Eftersom belöningen inte kommer på samma ställe så kan ju inte föregående moment stärkas av nästa. Dessutom riskerar vi ju att hunden helt enkelt blir mindre och mindre intresserad av att fortsätta – ”belöningen” för att göra en del i kedjan är att göra ytterligare en som den inte kan lika bra. Ingen vidare belöning om du frågar mig…
Det är lättare att lära sig när du går från det som du inte kan så bra till det du kan bättre. Jag hade en gång en körledare som först började lära oss (kören) sista versen i låten. Sedan plockade hon in den näst sista osv. Den sista versen var vi ju snart väldigt säkra på, den hade vi sjungit flest gånger, det blev förstärkande – som en belöning att få sjunga den. Snart satt också näst sista versen som en smäck, och så vidare…
Fortsättning följer: Jag ska gå in mer på fallgroparna vid nästa text.
Men här kommer en film från baklängesutmaningen som deltagarna vid Canis tränarutbildning i Göteborg fick sista helgen av kursen 2010:
Anna: Tofsen var till dig, fast den underlättade för mig att se också. Kanske borde sätta upp hans öron också?
Lars-Erik: Ingo är en av mina absoluta favoriter, att vara knasig är definitivt en komplimang, hoppas jag du förstod att jag menade det! :o)
En sådan häftig film du fått ihop. Jätteroligt att ha fått vara med i den och dra en slipsten.
Skall bli skoj att träffa alla igen i mars. Det har varit en supertrevlig och supernyttig kurs för oss båda, tycker Knas-Ingo och hans husse.
Haha, Anna, du ser mest koncentrerad ut tycker jag ;o). AK: TACK för att du kunde rycka ut! Susanne: Jag vill ha en Lia som nästa hund, hon är fenomenal! Bra jobbat alla.
Jag inte bara kände mig livrädd, utan jag ser rätt rädd ut, för Lars du skrek STANNA till Ingo innan snurren och jag stelnade till som en pinne, här vågar man inte röra sig inte! ha ha ha..
Vi har haft så kul;-) Tack alla för en superbra kurs, på återseende!
Vilken jättefin film!
Tack så massor för att jag fick en chans att få vara med en liten sväng på den här underbara gruppens resa!
Bra sammanfattat Lena¨
Kul att se alla duktiga kurs deltagare på film bra jobbat. Det kommer en film på trixen så fort jag får ut filmen från telefonen..
Vilken fin film du fick ihop, Lena! Det ser bättre ut än det kändes i lördags..Tur att vi har en gång kvar för nu känns det äntligen som om jag börjar förstå helheten! Och jag är mer träningssugen än någonsin!!
Baklängesröran blev till slut baklängeskedjning! Så mycket enklare allt blir nu när man verkligen fattat vad baklängeskedjning handlar om, och dessutom mycket roligare!