I förra inlägget (Baklängesröran del I) skrev jag ju om baklängeskedjning vs framlängeskedjning och nämnde några av de vanligaste fallgroparna vid baklängeskedjning.

Alltså: Några av de vanligast fallgroparna:
1. Du framlängeskedjar istället för att baklängeskedja.
2. Du glömmer att börja om från början (alltså slutet) när någon del i kedjan går fel.
3. Du har tränat de olika delarna för dåligt, så kedjan faller isär.
4. Du har tränat in delarna men märker när du ska kedja att de blivit ”hål” i kedjan, eller övergångar, som gör att kedjan omöjligt kan hålla i hop.
5. Du belönar för ynkligt i slutet.

Låt oss kika lite närmare ner i dessa gropar!
1. Du framlängeskedjar istället för att baklängeskedja.
Detta är den grop jag själv lättast ramlar i. Jag gör det nästan alltid mitt i kedjan dessutom, först börjar jag baklänges och sedan plötsligt har jag gått över till framlängeskedjning. Medicinen heter
a, planering, planering! Alternativt b, ha en medhjälpare. Eller c, dela upp långa kedjor i flera.

Planeringen för min del handlar om att skriva ner SAMTLIGA steg i kedjan, bakifrån – dvs så som jag ska arbeta med den, och ha med lappen i fickan när jag tränar. Har jag dessutom en medhjälpare så kan den personen hjälpa mig vidare genom fusklappen. Är det en lång kedja så går det ju utmärkt att göra den till två eller flera kedjor som sedan fogas i hop – simsalabim så är momenten färdigt.

2. Du glömmer att börja om från början (alltså slutet) när någon del i kedjan går fel.
Så fort det blir minsta fel i kedjan så måste jag bryta den och börja om från början (slutet) igen. Varför? Jo, för att annars lär du hunden att det går att göra fel grejer och ändå få sin belöning. Att få fortsätta i kedjan betyder ju att belöningen närmar sig, alltså är det förstärkande för hunden. Vi tillämpar med andra ord negativt straff här – vi tar bort hundens möjlighet att få belöningen.

3. Du har tränat de olika delarna för dåligt, så kedjan faller isär.
Ni vet hur det är; ingen kedja är starkare än sin svagaste länk! Grundförutsättningen för att kunna kedja är ju att delarna är ordentligt tränade, till exempel generaliserade till olika miljöer och störningståliga.

4. Du har tränat in delarna men märker när du ska kedja att de blivit ”hål” i kedjan, eller övergångar, som gör att kedjan omöjligt kan hålla i hop.

Denna är en riktig smygare och hänger i hop med nummer tre och handlar ofta om miljösignaler som vi är omedvetna om eller att vi ändrar förutsättningarna för en del i kedjan. Det kan handla om din placering i förhållande till hunden.

Detta blev särskilt tydlig i den kedja som deltagarna vid årets tränarutbildning skulle göra där hunden skulle springa fem meter rakt ut för att sedan snurra på kommando, därefter springa runt en stol, plocka upp en apport och komma in i utgångsställning.

Flera fick problem med att de stått placerade på ett sätt när de tränade in snurra på avstånd och på ett annat sätt när hunden skulle runt stolen. När detta sedan skulle sättas i hop förstod hunden inte vad som menades, eftersom förutsättningarna (en miljösignal – både din och hundens position) hade ändrats.

Det ska inte finnas några smådelar mellan delarna i kedjan! Där måste det vara ”rent”. Tänt noga igenom helheten från början. Torrträna, gå momentet själv och prata gärna högt för dig själv samtidigt ;o).

5. Du belönar för ynkligt i slutet.
En klassisk grop att falla i! Här duger det inte med lite korv som belöning utan tänk julafton, fyrverkeri, klackarna i taket, party! VARJE gång, även när du är i början av kedjan och ska belöna en ynka del. Anledningen är ju att det ska löna sig att lägga på del efter del och kunna göra en lååång kedja utan belöning efter varje del – eftersom hunden VET att kalasbelöningen kommer till slut. Kom i håg att du fortfarande är i stadiet att ”tillverka” momentet, det är INTE läge för variabel förstärkning än.

Yes! Bara ut och träna nu då!

Totte pussas