I går anmälde jag mig och Totte till en kortkurs i friskvårdsmassage. Det är nämligen min favoritterapeut Annika Falkenberg som håller i kursen. Det är Annika som har behandlat Dacke de senaste tre åren och vi har mycket att tacka henne för. Jag har försökt med allt möjligt för att lindra de muskelproblem som Dacke får men Annikas behandlingar är det enda som har hjälpt.

Dackes kropp kan jag ganska bra, jag upptäcker direkt om något är konstigt. Men Tottes däremot, vet jag inte hur den funkar.

För ett tag sedan så tyckte jag att han sprang lite konstigt, jag kan inte säga vad det är men han struttar liksom med bakbenen i galoppen och de är dessutom är väldigt brett isär. Annika tittade bara på honom i några minuter och visade sedan att hans muskler på insidan av låren på bakbenen är väldigt korta och spända. Det i sin tur gör att hans knän pekar utåt, de ska peka rätt fram. Det påverkar också hans ryggslut som sluttar ner från korsryggen istället för att vara rakt fram till svansen, där ryggen tar slut. Och det vet vi ju att om bakbenen konstiga så påverkar det också frambenen…

Nu är ju Totte så ung och relativt oförstörd så det här går att förbättra med lite lätta gymnastiskaövningar och massage. Men jag vill bli bättre på Tottes kropp så jag anmälde mig till den här lilla kursen den 5 december som är mellan 10-13. Jag tror det finns platser kvar om det är någon som är intresserad! Den hålls på Djurkliniken i Kållered.

Här kan du läsa mer om kursen och hur du anmäler dig.

Just nu dyker det upp lite valpar i min omgivning, väldigt trevligt, så jag tänkte köra en favorit i repris: ”Tottes lista” som är två artiklar om att träna valp, som jag skrev och publicerade i tidningen Canis för ett år sedan. Håll till godo Sandra med flera ;o)!
(Och för er som vill gå valpkurs så har min Caniskollega Elsa Blomster en kurs i Göteborg som börjar i januari. Anmäl dig HÄR.)

Kan jag verkligen TRÄNA min valp för tävling? Och VAD bör jag i så fall göra? Och HUR gör jag? Den här artikeln är den första i en serie som handlar om den tidiga träningen för valpen som ska tävla.

När jag fick min cockerspaniel Mångsysslarens Elegante Elliot, eller Totte som vi som känner honom kallar honom, så gjorde jag en lista över sådant som jag vill att han skulle lära sig de första sex månaderna.

Tottes lista är ingen unik lista. I min roll som instruktör på Canis hundskola Göteborg träffar jag varje år elever som har i princip samma önskemål – både för sina valpar och för de vuxna hundarna.

Men det är inte desto mindre en viktig lista. Om jag ser till att träna efter den så kommer jag att få en hund som passar mig: Jag vill ha en träningsglad hund som inget hellre vill än att jobba tillsammans med mig. Han ska kunna många roliga tricks och kunna tävla i både bruks, lydnad och agility.

Två listor
Egentligen har jag två listor. Den ena handlar om sådan träning som gör att min hund funkar bra i vardagen, som till exempel att gå fint i koppel eller att bli hanterad. Den andra handlar om att han ska bli en träningsglad hund som jag kan ha framgångar med på tävling. Det är den sistnämnda listan jag tänker beskriva här.

”Va? Jag kan väl inte träna min valp när den är så liten?” undrar säkert en del, kanske lite oroligt. Men jo, det kan du! Och det bör du om du vill ha en hund som redan från början är med på noterna.

Men detta ska givetvis ske med en stor dos sunt förnuft och du är hela tiden ansvarig för att se till att valpens primära behov tillfredställs.

Mat, sömn och kärlek
Alla hundar måste få sina behov av mat, sömn och kärlek tillgodosedda. En valp sover mycket och måste få sova mycket. Den har inte alltid en avstängningsknapp som den kan trycka på själv – ibland måste du hjälpa valpen att varva ner och somna.  Sömn innebär vila och i sömnen bearbetar valpen det den har varit med om och det är oftast en hel del. En lång tid innehåller varje dag minst en händelse som valpen är med om för första gången i sitt liv. Föreställ dig vad spännande det måste vara och vilken ansträngning det kan vara!

Att en valp behöver äta flera gånger om dagen vet vi ju alla och vad det gäller kärlek så är det ett ord som omfattar den omvårdnad, närhet och lek som valpens mamma och syskon tidigare stod för som du nu får ta över. Ingen särskilt betungande uppgift, eller hur?

Alla valpar är olika. Deras fysiska och psykiska mognad tar olika lång tid. Vissa tar längre tid på sig innan de är redo för att göra något annat än att upptäcka världen, sova och äta. Andra verkar vara mottagliga för att sätta i gång med träningen i samma stund som de har stigit över tröskeln till sitt nya hem. Det är ditt ansvar att anpassa träningen till den typ av hund du har fått.

Med andra ord: Det är givetvis viktigt att du tränar din valp med viss varsamhet. Det innebär väldigt korta träningspass när du vet att din hund är pigg och alert. När Totte var tio veckor gammal tränade jag som längst treminuterspass – men med små lek- och gospauser efter ungefär tre till sju klick.

Fokusera på det du vill ha
Med så korta pass kunde jag träna några gånger varje dag om jag ville och ofta införlivade jag träningen med vardagens göromål. När du ska ge hunden mat kan du till exempel träna både på att lära in hundens namn och på att lära hunden att vänta på varsågod. Du kan också använda en del av hundens middag till att träna in något specifikt, ett trick till exempel.

När ni går på promenad kan du leka, träna ögonkontakt, inkallning, hämta föremål, lämna föremål, hoppa upp på grejer och så vidare. Men en del av promenaden måste valpen givetvis få strosa, nosa, upptäcka världen – och gå på toa så klart.

Och vad är förresten träning egentligen? Nästan allt kan ju vara träning för en valp; att vänja sig vid olika miljöer, lära sig gå i koppel, hälsa fint, vara rumsren, lära sig sitt namn. Du har med andra ord fullt med möjligheter, varje dag, att forma din hund. Om du låter alla dessa möjligheter bara svischa förbi så kanske hunden formar sig själv och vips så står du där med en hund som gör en massa saker som du inte alls vill att den ska göra.

Och finns det något tråkigare än att jobba bort beteenden som man inte vill att hunden ska ha? Det är sååå mycket roligare att förstärka och forma fram det som jag vill att hunden ska göra. Själva essensen i klickerträning med andra ord – fokusera på det du vill ha!

Tottes lista:
Detta ville jag att Totte skulle lära sig under sina första sex månader:

1. Sitt namn

2. Inkallning

3. Leka i olika miljöer

4. Slappna av i olika miljöer

5. Putta på min hand

6. Följa efter

7. Ta ögonkontakt

8. Flera roliga tricks

9. Bära föremål

10. Lämna föremål i min hand

11. Påbörjat de viktigaste grundfärdigheterna[1]

12. Vänta på varsågod

13. Burlekar

14. Stadga

15. Gå över, under, upp på  och i saker

16. Nosarbete; spåra och leta efter grejer

Listan tar avstamp i att jag planerar att tävla fram för allt i lydnad och spår men också lite agility med Totte. Men listan handlar faktiskt inte mest om vilken gren jag ska tävla i utan om de grundläggande färdigheter som jag vill att min hund ska ha. Färdigheter som är bra att ha oavsett vad jag ska göra med hunden.

Oavsett vad jag ska tävla i så vill jag ha en hund som 1, älskar att träna tillsammans med mig och som kreativt erbjuder massor av beteenden 2, älskar att leka tillsammans med mig och 3, där det ändå finns lite kontroll på galenskapen… Träningsförmåga, lekförmåga och ”hålla- ihop-sig-förmåga” kort sagt. De här förmågorna hänger ihop och går in i varandra men jag ska beskriva lite mer vad jag menar.

Träningsförmåga
Att min valp har en god träningsförmåga innebär fram för allt att han är en superbra shapinghund. Han ska kunna erbjuda många beteenden som jag ska kunna forma fram till andra beteenden. Så småningom kommer begreppet träningsförmåga att innefatta även andra saker som till exempel uthållighet men inledningsvis så vill jag att min valp ska förstå och gilla konceptet med shaping.

Jag började bygga Tottes shapingförmåga genom att fånga beteenden som han erbjöd spontant. Valpar gör ju så mycket roligt! När Totte är nyvaken så ligger han ofta en lång stund och tumlar runt i sängen. Han ligger och sprattlar på rygg, biter sig i tassarna, ligger på sidan, sträcker ut sig och blir jättelång, stäcker ut framtassarna rakt upp i luften, vrider sig som en mask, stampar med ena bakbenet och så vidare…

Det första jag fångade hos Totte var att ligga på rygg och sprattla. Jag har senare satt på kommandot ”ge dig” på det beteendet. Jag klickade först för att han sprattlade några gånger, sedan ”goslekte” jag lite med honom så att han hamnade i en annan position, till exempel liggande på sidan. När han då återgick till att sprattla på rygg så klickade jag för det.

Ganska snart erbjöd han detta sprattel även när han stod upp framför mig. Han gled helt enkelt ner på marken och la sig med alla tassarna i vädret.

En liten varning kan vara på sin plats här: Tänk på att hunden mycket lättare kan sätta godiset i halsen om den ligger på rygg än om den till exempel står upp. Jag försöker servera det lite från sidan och delar godiset i mycket små bitar som inte kan täppa till luftstrupen.

En annan sak som jag fångade rätt så tidigt var att Totte hoppade rakt upp i luften. Det har jag senare vidareutvecklat, det vill säga shapat, till att bli ett hoppstå. Steg för steg har jag format fram det beteende jag vill ha. Från ett galet valphopp med alla fyra tassarna åt alla håll till ett samlat hopp med framtassarna rakt upp i luften och en snygg landning utan att ta ett enda steg framåt.

Se till att har flera beteenden på gång samtidigt så ni inte fastnar på ett. Totte och jag höll ett tag på att fastna i sitt. Han satt som gjuten och tänkte minsann inte röra sig en millimeter eftersom jag hade bekräftat den här typen av sittande lite väl mycket…

Lekförmåga
Lek är en oslagbar belöningsform. När jag skriver den här texten så är Totte sex månader och om jag ska säga en sak på listan som jag har ägnat mest tid åt under hans första halvår så är det att leka med honom i olika miljöer.

Jag använder leken till att dels bygga Tottes attityd; det ska vara superkul att träna och i förlängningen tävla tillsammans med mig. Leken kan också användas som en vaccination mot störningar. Lek – i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

På midsommarfesten med 14 barn och dubbelt så många vuxna lekte jag och Totte några meter från skrikande barn som spelade boll. På hundkursen lekte vi runt tassarna på den egentligen väldigt snälla border collien som just morrat lite dovt åt Totte. När vi kommer till nya platser så leker vi. Intill ankdammen i parken där vi bor (oj vad svårt, ankor är ju sååå kul), när träningskompisarna tränar, när ett gäng människor står och pratar leker vi runt deras ben, på en agilitytävling leker vi bland uppvärmande hundar och skrik och skrän.

Och så mitt i den där leken så gör vi plötsligt två meter fritt följ. Eller så kommenderar jag sitt. Eller så klickar jag för ett stående, en vinkning, ett steg bakåt, två steg bakåt, ett hoppstå och så vidare.

I leken tränar jag gripande, att hålla fast, att lämna av, stadga, varsågod; nästan allt på listan ryms i lekens form. Kanske med undantag av nosarbete och avslappning. Att leka fram en bra avslappning är jag i alla fall inte bra nog tränare för att fixa… Däremot kan jag få min hund att ligga alldeles stilla med hög aktivitet i kroppen, men det är en helt annan sak än att slappna av.

Hålla ihop sig
Att eftersträva balans i livet verkar ligga högt på många människors önskelistor om ett gott liv. För mig hör balans och obalans ihop och mitt liv är ett växelspel mellan aktivitet och lugn, ganska ofta är det full fart men ibland så är det stilla. Kanske är de det som är att ha balans…

Om jag överför det till min hundträning så vill jag ha ganska mycket ”galenskap” i min träning. Jag vill inte att allt ska vara förutsägbart och jag gillar hög energi och mycket aktivitet – då brukar alltid något roligt och oväntat hända. Nu kan det dock bli lite mycket av det goda och det har min rottweiler Dacke verkligen lärt mig. Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket som åt den hundens galna infall men jag har nog heller inte gråtit så mycket över svårigheterna att vända den där härliga energin till något som vi ska göra ihop.

Därför har det blivit allt viktigare för mig att mina hundar också kan ”hålla ihop sig”. Vad menar jag då med det? Jo, det handlar väldigt mycket om att kunna motstå frestelser.  Impulskontroll helt enkelt. Att inte kasta sig över allas leksaker inom en mils radie och sedan dra i väg med dem över ett område stort som två fotbollsplaner till exempel. Att inte sticka ner huvudet i varenda ryggsäck som kommer i ens väg. Att inte springa och sno externbelöningen före varsågodkommandot.

Däremot att välja att stanna kvar hos mig trots att världens roligaste boll dribblar runt en bit bort. Att vänta på frikommando för att springa ut ur buren, att kunna stå stilla (och inte börja steppa så fort matte är stilla). Att också kunna göra saker långsamt och utan att flippa ut i frustration om inte belöningen kommer omedelbart.

Burlekar, stadgeträning och att vänta på varsågod innan man får lov att springa till sin belöning är exempel på hur jag tränar upp valpens förmåga att hålla ihop sig.

Dynamiska prioriteringar
Under varje punkt i Tottes lista döljer sig en mängd olika övningar för att få fram de beteenden som jag vill att hunden ska ha. Jag kommer beskriva en del av dem i kommande artiklar.

Först försökte jag prioritera listan men i takt med att Totte växte och lärde sig både sådant som jag ville och sådant som jag inte ville, så ändrades mina prioriteringar.

Till exempel var inte att lämna föremål i min hand bland de allra viktigaste beteendena inledningsvis. Men redan när Totte var nio veckor gammal tog han alla leksaker och sprang i väg med dem utan att visa det minsta intresse för att komma ens i närheten av mig med dem igen. Det är lätt att omedvetet förstärka ett sådant beteende till exempel genom att börja tjata på valpen. Plötsligt är valpen ett halvår och du får lägga ner ett ganska stort jobb på att få den att lämna grejer hos dig. Därför blev det beteendet mer viktigt att träna än vad jag trodde först.

Tottes lista är därför i princip inte prioriterad men man kan ana att vissa saker ändå omedvetet hamnade långt upp för att de helt enkelt är viktiga för mig. För dig och din valp blir prioriteringen säkert delvis annorlunda. Det viktiga är dock att listan blir en hjälp i träningen inte att krampaktigt hålla fast vid den bara för att!

Just nu ligger att slappna av i olika miljöer högst på Tottes lista. Något han var så himla bra på inledningsvis att jag helt tappade bort det. Kombinationen att leka mycket i olika miljöer och att inte slappna av särskilt mycket är inte en kombination som jag vill rekommendera!

Ta vara på möjligheterna
Sammanfattningsvis kan sägas att varje dag tillsammans med din valp rymmer många möjligheter till att forma din hund. Låt inte dessa möjligheter gå förlorade.

För en klickerhund är förmågan att outtröttligt erbjuda beteenden en viktig förmåga. Lär din valp att det lönar sig att erbjuda många olika beteenden. Börja med att fånga några saker av det som du vill ha som valpen gör av sig själv. Därefter kan du utveckla dem genom att gradvis shapa fram ett annat mer exakt beteende som valpen kanske inte erbjuder lika lätt av sig själv.

Använd leken till att göra din hund störningsokänslig, som belöning, som ett sätt att träna viktiga färdigheter, till exempel att lämna leksaken i din hand och som ett sätt att få valpen att förstå att du är roligast i hela världen. Det är liksom runt och med dig det händer.

Och för att det inte ska bli för stor ”galenskap” så träna också valpen på att vara stilla trots stor energi, vänta på varsågod i olika situationer och att välja dig framför grannpudelns skojiga boll.

---

[1] Egtvedt och Køste

Så har årets första snö landat och jag blir som ett barn på julafton. Hundarna me´!

För dig som precis har skaffat/ska skaffa valp, för dig som har en dålig inkallning, för dig som vill komma vidare från grundfärdigheter och delmoment till att sätta ihop delarna till färdiga moment och träna inför tävling, för dig som vill lära dig mer om apportering för retrievar, för dig som vill bli GRYM på klickerträning…

…surfa in på Canis hemsida avdelning Göteborg och Kungsbacka och kolla in vårens kurser som jag och Caniskollegan Elsa Blomster har lagt ut!

Välj den som passar och anmäl dig!

:o)

Har ni läst senaste Canis? Där är en artikel av Morten Egtvedt och Cecilie Køste som handlar om hur både hund och förare hanterar situationer när hunden gör fel. Väldigt bra artikel!

Några kompetenta instruktörer har redan kommenterat den på sina bloggar, med många kloka ord, till exempel Åsa och Fanny.

Jag har tänkt så länge att jag måste skriva om användandet av en VERBAL felsignal och eftersom ämnet tangerar artikeln så ploppade de här tankarna upp igen.

De senaste åren har användandet av en verbal felsignal spritt sig som en löpeld genom klickertränarvärlden. Det kommer ett ”oj” eller ett ”hoppsan” ur var och varannan hundtränare. Även ur mig!

Och det är ett otyg, en fälla, en DÅLIG idé, som jag verkligen ska anstränga mig för att sluta med och som jag hoppas alla som läser det här ska tänka efter hur och varför ni gör detta och viktigast – vad det får för konsekvenser.

En av två följande saker bör stämma om verbal felsignalanvändning ska fungera:

1. Du är en väldigt, väldigt skicklig tränare.

2. Du har en hund med en särskild personlighet alternativt en väldigt erfaren klickerhund.

Om vi tar mig själv som exempel: När jag säger OJ till Dacke då han gör fel så blir han väldigt triggad och verkar bli peppad att anstränga sig ännu mer nästa gång. Jag kan säga OJ när som helst, också tidigt i inlärningen och det får alltid effekten att han verkar försöka lite mer. Det beror på att han är 1, en träningsgalning som kan hålla på hur länge som helst, han var redan som valp otroligt uthållig och 2, han är 9,5 år och har klickertränats hela sitt liv: han har en ENORMT lång erfarenhet av belöningsbaserad träning, dvs klickerträning, och att det lönar sig att försöka igen och igen.

Så då gör jag samma sak med Totte. Funkar det? Nej och åter nej. Varför inte det då? Totte är mycket mjukare i sin personlighet än Dacke och framför allt har han inte ÅR av erfarenhet av belöningsbaserad träning OCH jag har inte lärt in vilken känsla jag vill att signalen ska väcka hos honom. Möjligen kan felsignal fungera som den ska om några år. Men nu gör den det inte. Visst, jag skulle kunna lägga ner jobb på att lära honom signalen och vad jag vill att den ska betyda. Men jag tror ändå det blir svårt. För det händer nämligen något med MIG när jag använder en verbal felsignal.

Den verbala felsignalen ska ju fungera som en trigger – den ska få min hund att vilja försöka MER och BÄTTRE. Den får inte väcka ett uns av nedslagenhet hos min hund. Det är bra tänkt!

MEN nu verkar den ju tyvärr fungera förstärkande på oss människor. Jag vet inte varför, men jag ANAR att den för en del av oss ger oss en möjlighet att pysa lite irritation. Jag hör mig själv ropa HOPPSAN med lite irriterat tryck bakom när det blir fel i träningen. (Att få smälla i en dörr när man är riktigt sur är ju jätteskönt!)

Nu ska man ju helst inte träna alls om man är på dåligt humör :) men även solen har fläckar… och jag märker dessutom att signalen kan förstärka min irritation. Istället för att klokt tänka på hur jag ska träna bättre blir jag sur och fastnar i en negativ loop.

Saken är den, att nästan ingen som jag sett träna med verbal felsignal klarar det fullt ut så att den får avsedd effekt. En enda har jag sett hitintills och det är Fanny Gott. Hon har en ENORM erfarenhet, tränar många olika hundar och tränar hund på heltid. Handen på hjärtat – hur många av oss kan matcha det?

Min slutsats, efter att själv insett att jag inte behärskar detta till fullo och efter att ha träffat många elever som ropar OJ och HOPPSAN till höger och vänster utan att få avsedd effekt, är att felsignal är ett otyg – för det mesta. Sorry, men de flesta av oss klara inte av att använda det. Vi börjar fokusera på FEL istället för RÄTT och i värsta fall leder det oss ifrån hela grundidén med klickerträningen som ju är en belöningsbaserad metod där vi använder positiv förstärkning och negativt straff.

Och med detta vill jag inte säga att hunden inte kan lära sig av att göra misstag, absolut inte. Jag tror bara att en verbal felsignal OFTAST stjälper snarare än hjälper lärandet när hunden gör fel – eftersom de flesta av oss inte är bra nog som tränare att klara av att använda den på rätt sätt. Läs Mortens och Cecilies text i senaste Canis så får ni flera bra tips om hur hunden får hjälp till självhjälp när den gör fel.

Så, GRATTIS till er som klarar av att använda en verbal felsignal så att den fyller sitt syfte. Jag önskar att jag vore en lika bra tränare som ni är, men det är jag INTE. Och jag ska VERKLIGEN, verkligen fortsättningsvis försöka HÅLLA KÄFTEN.