Det finns några grundfärdigheter som jag försöker lägga extra mycket krut på eftersom de finns med i lydnadsmoment som ger höga poäng i fall de är bra och stabila. Grundfärdigheter som tillhör apporteringsmomentet och det fria följet är exempel på sådana viktiga färdigheter.

Ingångar, alla formar av bakdelskontroll samt position i det fria följet lägger jag (med mina mått mätt) otroligt mycket träningstid på. På Dacke shejpade jag ingångarna steg för steg och han har en otroligt snygg skänkelvikning på en femkrona som ingång. På Totte använde jag klossen. Jag använde den så kort tid som möjligt, fasade ur den så den till slut bara var en liten lapp som jag rev i mindre och mindre bitar, och därefter började jag slipa på exaktheten i rörelsen.

Här kan jag verkligen göra mer. Tottes ingångar är för snabba och lite slarviga. Jag försöker därför att emellanåt träna lite som med Dacke, ett par steg i taget till han är inne. Det ger resultat men jag behöver vara ännu mer noggrann. De ska vara snabba men exakta, med kontroll – det är min målbild.

Positionsträningen i fria följet går också framåt. Det gäller bara att jag håller på kriterierna och inte klickar när han är för långt ifrån mig, vilket var problemet innan. Men oftast kan jag få fram en bra position genom hög belöningsfrekvens för rätt position och sedan stannar han kvar där och då länger jag antalet meter som jag går. Jag tror faktiskt han har bra förutsättningar för att få ett riktigt fint, tight och engagerat cocker-fritt följ ;).

En dum grej dock är att jag följer Totte istället för han mig. Och så går jag och stirrar på honom vilket gör att jag går lite snett med axeln vilket i sin tur gör att han går som om han ska svänga åt vänster hela tiden. Det sistnämnda upptäckte jag tack vare att jag tränade i hop med Jenny och Vixhen häromveckan och Jenny speglade min träning. Hjälp, det är farligt att träna för mycket själv! Om man inte filmar sig själv dvs, alternativt har en stor spegel… Jag tränade på att gå mellan två koner och titta rakt fram. Och då blev även Tottes gång bättre. Jenny klickade för Tottes position.

Men det är i apporteringsträningen som det verkligen har lossnat ordentligt de senaste dagarna! Jag var i hundaffären och köpte en apportbock till Totte häromveckan och har nu låtit honom gripa den vid två träningspass. Jag har inte velat träna på apportbocken tidigare eftersom han har haft både ett för löst gripande och hållande med inslag av tuggande.

Men nu har månader av kamplek, där jag belönat fasta grepp och att dra i leksaken (som jag har hållit i på samma sätt som jag håller i apportbocken när jag presenterar den) varvat med att få gripa i olika andra saker och även hålla i andra saker av olika material, äntligen gett resultat.

Tuggandet blev jag av med genom att lägga till en hjälp; omvänt lockande. Det fick Totte att sitta blickstilla hållandes i den grej som han just då hade mellan tänderna. Nu har jag tagit bort det omvända lockandet men tuggandet förblir borta eftersom jag såklart belönat väldigt bra för detta fina hållande.

Ett annat sätt att ta bort tuggandet kan vara att använda externbelöning. Det funkar inte så bra med Totte dock, för då går han oftast upp i varv så mycket att han börjar pipa. Pipandet kommer när det blir en för stor konflikt i hans lilla hjärna tror jag…

Så när jag presenterade apportbocken häromdagen så grep han den som om han aldrig gjort något annat. Och redan vid första tillfället lät jag honom bära den några meter, det gick fin-fint. Bara för att se vad som hände ;-) så kastade jag den några meter och lät honom hämta den. Han hämtade den snällt utan tugg och levererade den i min hand.

Men den övningen är så klart alldeles för tidig att göra  – nu ska vi öva upp farten i gripandet ännu mer och även farten i hållandet (dvs att springa i full fart in till mig).

Jenny fick vara assistens i fartövningen genom att jag först lekte med Totte och sedan gick i väg raskt medan Jenny höll honom i halsbandet. För att få springa till mig var Totte tvungen att först ta en liten grej, vi körde med en liten pinne, och då släppte Jenny. När Totte hade bästa farten klickade jag och kastade leksaken i backen samtidigt som jag vände och sprang i väg med den släpandes efter mig. Vi fick fin-fin fart på honom! Dock blev han först helt blockerad och vägrade ta pinnen så vi fick först öva på grundfärdigheten ”ta pinnen från Jennys hand” och sedan ”ta pinnen från Jennys hand och sätt fart mot matte” (som först stod nära).

En annan grej Totte ska få öva på är att bara sitta helt stilla och hålla och hålla och hålla. Det tycker han är svårt, då kommer det gärna ett litet pip. Att sitta och hålla apporten, att hålla den och göra ingångar och att hålla den och göra lite av varje :) är rätt bra övningar om man vill ha – just det – ett bra hållande.

Och sedan när alla gf är klara så kommer jag sätta i hop det i delmoment och sedan är det bara det roligaste kvar – baklängeskedjningen. Inget moment är så roligt att kedja som apporteringen!

I helgen har Canis tränarutbildning (avdelning Göteborg) haft tredje helgen av fyra. Jag har verkligen oförskämt roligt på de här helgerna! Det blir många härliga garv tillsammans med kursdeltagarna – när det blir tokigt eller när hundarna gör knasiga saker eller för den delen lyckas göra precis det vi hade tänkt oss. Det är så roligt med alla glada hundar och humoristiska människor!

Så här långt komna i kursen är alla på banan när det gäller klickerträning, även om förvirring inträder då och då i enskilda delar ;o). Jag blir alldeles glad när jag ser mångfalden i belöningarna, fin-fina transporter, suverän timing, smarta belöningsplaceringar och avvägda kriterier. Kort sagt: Goda träningsfärdigheter!

Även om det finns stråk av förvirring kring metoden ibland så löser det sig alltid när vi väl kommer ut och får omsätta tänket i praktiken. Det blev till exempel väldigt tydlig när vi i dag började med baklängeskedjning av den nonsenskedja som vi introducerade som uppgift redan första helgen. Momentet ser ut så här: Hunden ska springa rakt ut fem meter och där snurra på kommando och sedan fortsätta runt en stol och därefter springa mot sin förare, plocka upp ett föremål, komma in i utgångsposition och släppa på tack. Delarna är snart på plats och sista helgen är temat baklängeskedjning men vi började kedja redan i dag.

Många lärdomar där, en av de viktigaste vara kanske att ALLTID börja om igen från början (dvs från slutet) när kedjan av någon anledning brutits. En annan var att den belöning som kommer varje gång efter sista delen i kedjan ska vara kanonbra. Bra belöning i slutet av kedjan gör kedjan värd att jobba för.

Det är jätteroligt att följa det här gänget och det känns himla trist att nästa gången är sista :(!

Här får ni se hur kul vi kan ha det ;):

I slutet av maj hade vi andra tillfället på klickertränarutbildningen 2010 och då påbörjades arbetet med att få Totte att göra en snurr. Susanne, en av de duktiga eleverna, lånade Totte en stund eftersom hennes egen lilla valp hade fått tillräckligt träning (detta var söndag eftermiddag).

På några minuters träningspass fångade hon ( bra timing!) att Totte vred huvudet lite åt höger. En vridning som han snabbt förstod att tydligt upprepa. Jag bestämde mig då för att fortsätta arbetet med detta trick som vissa hundar verkar ha otroligt lätt för och andra hur svårt som helst…

Totte visade sig höra till den senare skaran. Han vred och vred på huvudet men utan att kroppen följde med. Så småningom hade jag lyckats lära honom, utan att jag alls hade tänkt att det skulle bli så, att först backa några steg och sedan vända på huvudet. Efter ytterligare några pass så hade själva backandet börjat bli bågformat (högervridet) och jag försökte att jobba vidare på detta även om jag inte alls hade tänkt att snurren skulle vara att han backade runt i  en cirkel ;).

Men jag belöningsplacerade konsekvent på hans högra sida så att han tog godiset så att han fullföljde cirkeln/snurren. Så efter kanske tio träningspass backade han så långt att han nästan hade backat runt i en cirkel och eftersom hans förväntan på att få belöningen låg långt åt höger så vände han plötsligt upp mot mig och där hade vi vår något konstiga – men dock ändå – snurr!

Nu har han börjat upptäcka att det snabbaste sättet att komma till belöningen är att snurra snabbt runt, fast han tar fortfarande några steg bakåt först, men de kommer att försvinna i takt med att han förstår vitsen med att snurra på stället: Det gör helt enkelt att han kommer fortare till belöningen.

Shejping när det är som roligast! När man får fixa och trixa för att nå målet och dela upp det i små, små steg.

Jag har en önskan: En brukshundklubb som grundar all sin kursverksamhet på ”klickertänket”, en klubb som har vett att ta vara på den forskning och de erfarenheter som finns kring hundar och hundträning men som samtidigt vågar prova nytt och därmed vara med och leda utvecklingen av bra, sund, rolig, effektiv hundträning där hunden och människan har roligt tillsammans.

På den här klubben förekommer inte några ”ta tag i din hund”, ingen skulle drömma om att ”trycka till den”, ”dominera den”, rycka i den eller att efter att alla bra idéer tagit slut känna sig tvingad att ta till våldsamma metoder i träningen.

Finns en sådan klubb i Sverige så skulle jag vilja bli medlem, även om jag på grund av avståndet aldrig kommer kunna träna där. Som det är just nu är jag så less på dessa kontraproduktiva ankdammar som jag hittills stött på att jag vill kräkas.

Amen.

När jag och Totte har tränat de senaste månaderna har jag försökt att noga ge akt på att han ska ha rätt attityd till träningen. Vad rätt attityd är beror på vad vi tränar. Men generellt kan sägas att pipande i träningen är alltid fel… :)

Så jag har försökt att analysera när träningspasset fungerar som jag vill: När jobbar han med engagemang och glädje utan att börja pipa? Och har funnit några svar som faktisk verkar gälla:

• En promenad före träning verkar ha en lugnande verkan:
  Häromdagen hade jag tex gått en promenad på en halvtimme och gick sedan in och började träna fritt följ i vardagsrummet. Han gick perfekt med energi och stuns och bra fokus. Helt tyst.
  En annan dag provade jag göra samma sak utan promenad innan och fick nästan omedelbart pip.
• Lek med mycket spring där han får ”blåsa ur sig” verkar ha en lugnande verkan:
  Ytterligare en annan dag lekte vi ganska våldsamt (utomhus) med mycket inslag av att springa i full fart i från mig och gick därefter (efter en kort paus) in i det fria följet. Helt tyst.
• När jag presentera nya övningar och nya uppgifter hemma i den trygga miljön som vardagsrummet utgör så verkar han klara hålla fokus utan frustration och pip bättre än om jag börjar på en plats som inte har lika lugnande inverkan.
• När jag har nya saker på gång jobbar jag med väldigt korta pass och leker mycket emellan.
• Oftast delar jag upp den nya aktiviteten i väldigt små delar som jag tänkt igenom noga innan träning.
• Sju minuters välplanerad träning med korta pauser är bättre (tystare) än ett långt tragglande pass där han verkar bli trött och ofokuserad – och därmed pipig. På sju minuter hinner vi mycket om jag har planerat bra!

Kort sagt: Bra och vettig träning minskar risken för pip. Om han har rätt attityd in i  träningen så kan han vara uthållig och klara göra flera saker som tar längre tid – utan pip.

Det finns säkert mer som påverkar, som jag inte kommit på än. Men det här är en bra början som jag ska jobba vidare med och försöka tänka på.