Så var det dags för kurs hos Fanny och Thomas på Klickerklok igen. Denna gång gick resan inte till Oslo utan till deras nya ställe utanför Örebro. Här är fantastisk natur, massor av får, höga elstängsel (som skvallrar om vargnärvaro?) och många små grusvägar att köra väldigt vilse på. (Kameran funkar inte, attans, inte GPS:en heller uppenbarligen…)

Vi började som vanligt med tävlingsträning, det är väldigt bra att börja kurstillfällena så och ännu bättre är det att det nu var en helt ny plats.

Sedan jag börjat skärpa mig med tävlingsträningen, det vill säga ta varje tillfälle att träna som om det vore tävling och då fokusera på attityd, attityd, attityd så har jag och Dacke verkligen gjort framsteg.

Dacke har alltid tagit alla chanser som bjuds att lämna mig och sticka ner huvudet i någons ryggsäck, i en låda eller hämta en apport, nosa i gräset där borta, undersöka den där påsen som ligger och skräpar och så vidare.
Han har fått mycket utdelning genom åren när det gäller att hitta på egna grejer utan mig. Men nu, på en ny plats där det låg massor av jätteroliga leksaker på marken och på bord eller stolar, där det fanns fullt med hundar i burar och tillhörande ryggsäckar med spännande innehåll så var han med mig hela tiden.

Flera gånger tog han rätt beslut och även om nosen vädrade så stannade han och tog upp arbetet igen. Vi gjorde ett bra fritt följ, en halvtaskig vittringsapportering och en bra inkallning och förflyttningarna mellan momenten funkade klart godkänt. Bästa tävlingsträningen hitintills! Den halvtaskiga vittringsapporteringen handlar endast om för lite träning. Han visade tydligt på rätt pinne men var sedan tvungen att bara känna lite, lite på pinnen bredvid innan han gick tillbaka och tog rätt och kom in.

Medan jag och Dacke jobbade fick Totte träna på att var i bilen själv, hans (och mitt) hatmoment nummer ett. Jag lämnade honom med ett märgben och det funkade faktiskt.

Senare under dagen lämnade jag honom med ett tuggben, efter att ha suttit en stund på kofångaren och bara hållit honom sällskap och när han kändes lugn och nervarvad gick jag. Buren var då halvt övertäckt och han kunde inte se oss. Han började ändå yla och skälla men det var inte på värsta hysterinivån så jag hade bara ett öra mot bilen för att se vad som kunde hända. Efter åtta minuter tystnade han. Usch, det är en pärs det där.

På eftermiddagen tränade jag riktning in i rutan med Dacke och det gick faktisk över förväntan. Jag har nog inte tränat rutan mer än typ en gång det senaste året… Fanny och Tomas stod på varsin sida om rutan och turades om att belöna genom att kasta en rolig kampleksak in rutan när han var rätt. Så småningom kunde jag belöna bakifrån. Riktningen blev fin-fin till slut.

Sedan var det Tottes tur och han är faktiskt helt otrolig. Han tränar helt obekymrat trots hundar som skäller, leker och tränar precis intill honom. Vi jobbade på hoppstå – att han ska stå helt stilla när han landar. Han är nästan där – högerframtass åker ett steg fram ganska ofta och jag har klickat fel för många gånger.

Totte har NÄSTAN ”ge dig” på signalkontroll nu ;-). Ibland tar han dock ett hoppstå först innan han kastar sig ner på rygg med alla benen i vädret. Det ser fantastiskt roligt ut.

Även ”buren” förstår han så mitt löfte om att ha signal på två beteenden i slutet av denna vecka är i princip hållet. Jag lovar härmed två till i nästa vecka!

Totte fick ett litet träningspass på förmiddagen också, då jag försökte träna lite följa efter och fritt följ men han bara nosade och nosade. Jag blev så himla förvånad för han brukar ju vara jättebra på att hålla kontakt med härlig attityd. Men jag tänkte att det kanske har kommit en sådan där period i hans ålder som sådant börjar hända, suck… tills han äntligen snurrade runt några varv och satte sig och sket…