Jag vet inte om det är ett friskhetstecken, understimulering eller om det bara är vårkänslor eller kanske en kombo, men Totte har väldigt hög energi på våra promenader just nu. Dels springer han som en TOK när jag släpper honom (och alldeles för långt bort!) och dels hamnar han väldigt lätt i sorkletardimma så fort vi kommer nära en äng.  Han hittar på så mycket bus just nu så jag börjar undra över hur gammal han egentligen är (snart 3!). Följsamhet, vaddå? Gone baby gone.

Detta i kombination med att vår (för några månader sedan) ack så fina inkallning  har haft en stadig utvecklingskurva rakt nedåt den senaste månaden kan bli besvärligt. Häromdagen hämtade jag honom i ett kärr efter att ha tröttnat på att stå bakom ett träd och gömma mig. Jag stod bakom det där sabla trädet i sju minuter. Sju minuter kan kännas som en evighet! Han brukar faktiskt leta upp mig ganska snart om jag gömmer mig, men nu var han helt väck i skallen. Han strosade runt i det där kärret och stack huvudet i varje tuva och bökade runt. Njutningsfullt. Inte en blick åt mitt håll.

Idag var Elsa här med de gula och vi gick ut för att kika på några nya övningar som hon kommit på. Totte fick upp ett spår och försvann. Bara så där. Svansen slår som en propeller och han är helt tokigt. Och döv. Vi som har haft så fina promenader i minst ett halvår nu, han har inte stuckit och vi la bort långlinan i höstas (efter att förra sommaren haft en period av galenskap efter en olycklig kaninjakt).

Det svåra med att upprätthålla en bra inkallning på Totte just nu är att mina belöningsmöjligheter är begränsade. Förvisso tycker han det är gott när jag öppnar en hel snusdosa med ris och vom men ÅH tänk på den tiden då jag kunde servera korv eller kyckling! Sorkar vinner oftast över vom och ris, tyvärr.

Dessutom har jag strulat till det med inkallningen eftersom jag försöker befästa jaktinkallningen som är att jag visslar fem korta signaler i pipan. Och jag har flyttat ut den signalen i alldeles för svåra miljöer för fort, vilket innebär att han har fått misslyckas för många gånger. Han kan inte den tillräckligt bra helt enkelt.

Så det är bara att backa till att vissla på spontana inkallningar (att han kommer till mig frivilligt och jag lägger på signalen samtidigt). Och att vissla i lätta situationer. SAMT att lägga på super-duperbelöningar, vilket just nu är snusdosan med mat. Och att göra riktigt många lyckade repetitioner så det blir flyt på beteendet. Då glömmer han bort sorkarna.

Det där rätt maniska leta-efter-sorkbeteendet får inte fortsätta. Det är så otroligt självförstärkande! Så det blir till att jobba sig över de ängar där sorkarna är frekventa, eller koppla vovven. När jag jobbar mig över så låter jag honom söka efter kaninbollar eller dummies. Det tar ju förstås en stund att förflytta sig över en äng om man (läs: Totte) måste göra det i zick-zackmönster. Men det är bra träning. (Det går ju också att leka sig igenom svåra passager förstås). Ibland får han springa runt lite efteråt som belöning innan jag kopplar och tar oss vidare utan sorkletning.

Men det märks att vi inte tränar ens en bråkdel av det vi gjorde innan, han börjar kännas minst sagt förvildad… Måste nog ta och styra upp det här ännu lite mer. Och nu blir det långlina igen ett tag, för så här kan vi INTE ha det.

Bushund.

*viskar:

I dag har jag ställt mig i kö för en liten jaktcockertikvalp. Tiken parades för ett litet tag sedan så vi vet inte ens om det blir valpar. Jag vågar inte ens berätta om kenneln eller föräldrarna, för allt känns väldigt overkligt och ofärdigt, vilket det ju också är.

Men ändå.

Vi håller tummar och tassar med skräckblandadförtjusning.

:O)

Efter två dagar med penicilinet så har Totte  nu bajsat hyfsat normala korvar efter en månad av avföring som mest liknat kobajs, typ. Tänk vad lite nästan-normal avföring kan göra för humöret på både matte och hund. Totte har haft hög och fin energi, nästan ända från akupunkturtillfället och det har stabiliserats de senaste dagarna.

Jag tränar ingen lydnad och pillar inget med det jag brukar. Istället tar vi promenader och så tränar jag en del grundövningar i jakten. Jag tror inte på att sluta med vardagsträningen; Totte skulle bli urjobbig och svår att kontrollera. Och dessutom så är det taskigt mot en träningsglad hund att inte göra någonting alls. Dagens träning gick till så här:

Jag packade väskan full med dummies och kaninbollar. Hängde min ihopfällbara stol över axeln, visselpipan runt halsen och tog med mig cockern ut i skogen och ut på en osnaggad äng i närheten. Där fällde jag upp stolen, satte mig i solen och lät Totte ligga bredvid. Så satt jag i sju minuter innan jag, då Totte var lugn och tyst, reste mig och la ut ett närsök med tre dummies. Totte letade reda på alla tre och lämnade av dem fint hos mig. Han tog bara en liten extra stor vända mitt i alltihopa, då den här ängen är full av älg- och rådjursdoft (de ligger och sover här på morgnarna) och det luktade ju så himla gott lite längre bort…

Sedan satte vi oss i tio minuter igen. Jag lyssnade på fåglarna, Totte låg och vädrade. Han kunde slappa fint även nu, fast det tog lite längre tid för honom att varva ner (han försökte kravla iväg för att gräva efter sork…). Därefter fick han göra två markeringar och apportera en stor och tung dummie. Det gick bra fast han fick ta om en gång, för den var ju lite otymplig. Sedan vila i stolen igen.

Slutligen gjorde jag ett vanligt cockersök (zick-zack) där jag kastade kaninbollar (då han inte såg) till höger och vänster om mig medan vi långsamt förflyttade oss framåt. Han missade en boll men tog in fem.

Avslutningsvis satt vi och hängde en stund till i solen och stolen, sedan gick vi hem. Då hade vi tränat i 45 minuter, varav två tredjedelar bestod av att slappa i solen.

Totte verkade trivas och var lugn och fin mellan de små jobben han fick utföra. Otroligt behaglig träning, måste jag säga :O).

Den där promenaden jag tog dagen efter att vi besökt akupunktören har gjort mig väldigt betänksam. Troligen mådde Totte väldigt bra, troligen var han smärtfri som ett resultat av behandlingen. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett honom sådan faktiskt.

Han hade en väldigt kraftfull energi, han rörde hela bakkroppen på ett nytt sätt, liksom tryckte av i nedtrampet och knäna var mycket mer framåtriktade (han har en tendens att falla ut med knäna och vobbla lite). Och han var galet, galet pigg.

Kan det ha varit så att han helt enkelt var smärtfri?

Det är en halvjobbig tanke. För det betyder ju i så fall att han nästan jämt går runt och har mer eller mindre ont.

Det här såg jag dagen efter akupunkturbehandlingen:
- Han gick bättre med bakbenen och såg starkare ut i bakkroppen.

- Han var full av energi.

- Hans röda ögon hade blivit betydligt mindre röda för att sedan bli normalrosa.

- Färgen på avföringen blev brun istället för gul eller grön.

Konsistensen fortsatte att vara dålig. Akupunktören sa att jag borde se en liten förbättring inom tre dagar. Det gjorde jag inte när det handlar om konsistensen. Så på den fjärde dagen började jag ge penicilin (Flagyl) som jag ju haft i beredskap sedan i förra veckan.

På den andra dagen av penicilinet (idag) var han återigen väldigt pigg och hade mycket energi, inte lika mycket som precis efter akupunkturen, men klart noterbart. Magen fortsatte vara lös men jag räknar iskallt med att det ska räta upp sig inom två dygn.

Akupunktören tyckte att jag ska fortsätta med de mediciner som jag ger och så vidare, hans inställning är att det inte är antingen eller utan de olika medicinska skolorna kompletterar varandra. Det låter bra tycker jag. Nu kommer Totte förhoppningsvis få en bättre mage vilket kommer höja hans grundläge något – och utifrån det kommer han få en ny akupunkturbehandling.

Jag har den senaste veckan börjat ändra inställning till Tottes sjukdom. Innan har jag låtit allting rulla på som vanligt, fast tagit stor hänsyn till hans dagsform så klart. Men nu börjar jag känna att han just nu är så sjuk att jag nog borde pausa det mesta som handlar om träning. Det är så lätt att hamna i en slags tillvänjning; ”NU är han ju rätt ok, han kan inte träna mer än en kvart men då funkar det ju” osv. Eftersom försämringen har kommit gradvis så är det lätt att bli blind för den. Klart obehagligt.

Det var allt för stor skillnad på honom häromdagen och en ”vanlig” dag; om det är så pigg och stark han är då han mår helt bra, så är de andra ”normala” dagarna faktiskt för dåliga.

Tyvärr.

:o(

Jag hade en banan i min väska.

No more.

Perfekt. Överkänslig kolithund äter en hel banan inklusvie skal. Kan bli en kul natt.

Vadå?!? Den låg ju bara där!

Först en kommentar om hur Totte mådde efter akupunkturen: Först sämre i magen (direkt efter), sedan sov han typ resten av dagen. Dagen efter var det som om någon hade gett honom raketbränsle; Han var helt tokigt pigg på promenaden, stampade liksom när han gick i koppel – och drog framåt med stor energi (hrm), huvudet högt och bakbenen tog i, hela kroppen såg liksom stark ut. När jag släppte honom sprang han som en tok. Vi gjorde lite sök och apportering av kaninbollar och det gjorde han med fart och tryck, både ut och in. Ingen aning om det energipåslaget var en tillfällighet eller om det hade med akupunkturen att göra, men ovanligt pigg och glad var han i alla fall. Avföringen har ändrat färg från grön/gul till mer brun. Just i dag alltså. Fortsättning följer!

Nu till fortsättningen av rutanträningen! Antagligen intressantare än bajstext. :O)

Häromdagen tyckte jag att Tottes förståelse för att springa rakt ut från mig blivit så bra att jag satte upp en ruta. Den fick han springa igenom några gånger. Lite konstigt och vingligt var det allt i början ;O).

Nej, jag hittade inte en akupunktör i källaren. MEN jag hittade en i Mölndal!

Som jag skrev i mitt inlägg från källaren så sökte jag efter en välutbildad akupunktör som har fördjupad kunskap om kinesisk medicin och då särskillt akupunktur. Jag har verkligen mailat, googlat, frågat och till slut vände jag mig till Svenska Akupunktörförbundet som organiserar akupunktörer i Sverige. För att vara medlem hos dem måste man ha en utbildning på minst 3 allternativt 5 år som ska uppfylla vissa kriterier. Jag frågade om någon av deras medlemmar behandlade hundar. De kände till en enda (!) och bad mig att höra av mig och tala om i fall jag kunde få hjälp hos henne.

Ok, jag kontaktade en mycket tjänstvillig kvinna i mellansverige som sa att hon jobbade förvisso även med hundar men inte med just akupunktur eftersom det tydligen funnits lite oklarheter från Jordbruksverket kring vem som får behandla hundar och inte. Men så tipsade hon mig om DEN HÄR skolan. Som alltså har en 2-årig distansutbildning för djurakupunktörer.

DE i sin tur var bussiga att tipsa om akupunkturläraren på skolan som… TA-DA; råkar bo tre mil från mig (Mölndal). Om man ber om saker så kommer de till en förr eller senare, hörde jag någon säga en gång, och ibland känns det ju onekligen så. :o)

Jag menar, hur stor är chansen? Jag letar förutsättningslöst över hela landet och hittar en skola 20 mil härifrån vars lärare bor typ granne med mig…

Så nu har jag fått kontakt med Daniel Kleen på Equiterapi. Han verkar vara en hejare på det här – när det gäller hästar :O). Men det visade sig att han behandlar hundar också, så idag åkte jag och Totte dit.

Jag berättade vår lååånga historia av magtrassel, kliande, öronproblem, rinnande ögon och ”energitapp”. Som avslutades med att Totte varit mycket sämre sedan han svalde armen – sämre i allt; han har fått en infektion i ögat, han slickar sig irriterat på snoppen, han kliar i öronen och hans mage är INTE bra – den går upp och ner hela tiden.

Daniel ställde några enstaka frågor som ”vilken färg har avföringen haft den senaste tiden”. Och DET var en intressant fråga för jag har just undrat hur 17 Tottes avföring kunnat vara GRÖN och GUL på sistone UTAN att jag ändrat något alls i kosten!?! Jag bevakar varenda steg han tar så jag hade sett om han ätit gräs.

Jo, det gröna kan tydligen enligt den kinesiska medicinen tyda på en ansträngd lever (mitt ord, minns ej om han sa ansträngd) och överhuvudtaget var tydligen alla symptom som jag rabblade upp – ögon – öron – kli – slicka i skrevet – också tecken på det.Och det kändes faktiskt sjukt bra att höra det för jag har hela tiden trott att allt det här trasslet HÄNGER IHOP på något vis.

Så det blev i huvudsak levermeredianen som han stack nålar i, om jag fattade rätt, men även lite för mjälten också. Alltså handlar Tottes problem, enligt Daniel, troligen om levern. Magtrasslet är bara ett symptom på att han har levertrassel. Daniel förklarade det ungefär som om att när magen märker att levern trasslar försöker den hjälpa till och då blir det för mycket för magen och så blir det trassel där också. Eller någonting i den stilen.

OCH därför varnade han mig för att Totte nu initialt kan bli mycket sämre och att det kan hålla i sig några dagar. Därefter ska jag märka en förbättring. Det där med att bli sämre först minns jag från när jag själv fick akupunktur. Då pratades det om en ”försämringsförbättring” vilket innebar att om akupunktören ”träffat rätt” så blir det sjuka området liksom överaktiv inledningsvis.

Daniel sa att en häftig reaktion brukar innebära något gott – det brukar betyda att hunden svarar på behandlingen och att det sedan faktiskt blir bättre med goda chanser att bli helt bra. Målet är ju att han ska bli HELT BRA.

Så, för första gången sedan Totte blev sjuk så jublade jag över hans dåliga mage idag. Vi kom bara hem efter behandlingen och ur bilen, gick 20 meter, sedan satte sig Totte och hade rätt bedrövlig diarre´.

HURRA!!!

;O)

Här kommer lite film på hur jag försöker föra över allmänna glädjekänslor hos Totte till metallapporten:

Totte har fått mig att tänka mycket på om jag går med eller mot min hund.

Jag har varit inne på det förut här på bloggen, men det tål att vridas på fler varv.

Trots goda föresatser att studera den valp jag hade framför mig och utgå från dess förutsättningar; svagheter, styrkor, gener, personliga egenskaper och så vidare så var det ändå något annat som styrde mig när jag började träna Totte som valp. Det var min längtan efter att få träna och tävla och att få lära in roliga delar av moment för att kunna sätta ihop dem till hela moment som tog över rodret. Och att de skulle se ut på ett visst sätt. Och fort skulle det gå…

Jag säger inte att jag inte borde ha tränat så mycket som jag gjorde (vilket inte på något vis var hysteriskt mycket men ändå en hel del). Snarare handlar det om att jag kanske borde ha tränat delvis ANDRA grejer eller på ett annat sätt. OM jag VERKLIGEN hade lutat mig tillbaka och funderat över vad jag hade för hund framför mig så hade jag kanske sett och kunnat ta in det här:

En spaniel (så även min) mognar långsamt. ”Jag startar nästan aldrig mina hundar innan de är 4 år” sa en spanieluppfödare som jag träffade på för ett tag sedan. Då tyckte hon att de oftast var färdigväxta i huvudet och mogna lite svårare uppgifter. 4 år! (Nu säger inte jag att det MÅSTE vara så, det finns så klart individuella skillnader osv men jag tycker tanken var VÄLDIGT intressant.)

En spaniel (så även min) är genetiskt programmerad för jakt. (Även om en del uppfödare av engelsk cocker spaniel gör sitt bästa för att ta bort det där anlaget så mycket som möjligt). Vad innebär det för träningen? Hur kan jag använda mig av de egenskaper som hunden är ”skapt” för i min träning – även om min huvudsakliga träning inte är jakt? Och hur kan jag på bästa sätt låta hunden få utlopp för det som den är programmerad för?

Totte lärde sig ganska långsamt i början och är det så så måste det få ta tid. Om ett första träningspass med en ny grej är helt koko så är det bara ha is i magen, vänta och se vad som händer nästa pass. Det är faktiskt inte alltid det bästa att då bli kreativ och försöka göra på andra sätt. Möjligen om två pass i rad blir knas.

Att gå MED sin hund hade kanske för mig kunnat innebära att låta honom få spåra mer, träna jakt och agility mer? Kanske  jobba ännu mer med ramar och grunder, att dra de grova penseldragen snarare än finliret. Om jag skulle jämföra utvecklingen hos Totte med ett barn så skulle jag ju inte sätta en ekvation framför en sjuåring. Först måste man ju lära sig multiplikationstabellen för att inte tala om bara minus och plus.

Att gå MED min hund hade kanske inneburit att jag hade studerat honom och utgått från hans rörelsemönster och inlärningförmåga och därefter anpassat moment och annat till det. Inte att han får anpassa sig efter min bild av hur det ska gå till.

Jag skulle nog vilja säga att jag hade kunnat gå mycket mer MED min hund. Men det här så klart ett väldigt nyttigt lärande. Och det är ju inte för sent, kära nån, jag har ju fortfarande en ung hund. Och jag kan fortfarande, varje dag, luta mig tillbaks och tänka ”vad är han för en liten hund och hur ska vi träna för att bli ett bra team och ha roligt ihop”? Så får jag små pusselbitar som kan läggas ihop till ett stort pussel.

Så nu blir det jakt, agility och spår för hela slanten då då? Hehe, nej det blir det nog inte. Men jag har börjat tänka om lite. Jag vet inte var den tanken kommer landa men den måste bära framåt och vi måste ha kul. Båda två. (Och så måste vi vara friska förstås, båda två, men jag orkar nästan inte ens skriva den meningen för den är så jäkla tråkig och självklar…)

Idag när jag talade med Elsa i telefon så berättade hon att även hon håller på med projekt ”älska din metallapport” med Diesel. Även Diesel tyckte att metallapporten var ruskigt läskig och hon tog den motvilligt med sitt allra mesigaste retreivergrepp för bara några dagar sedan.

Så då la Elsa ner apporten i lådan med leksaker som alltid står framme. I lådan finns lite mjukisdjur och annat som Diesel bär runt på i tid och otid. Varje morgon vaknar Elsa av att hon har en golden några decimeter från ansiktet, hållandes ett litet gosedjur i munnen. Väldigt charmigt :O).

Nåväl. Eftersom apporten låg i lådan så tog Diesel upp den och gick till matte med den, som hon gör med alla de andra leksakerna, och fick för detta rikligt beröm. Elsa grävde till och med ner apporten längst ner i lådan så Diesel var tvungen att rota fram den. Och det gjorde hon, igen och igen. Så ofta att till slut blev Elsa trött på att ägna dagarna åt att belöna sin hund igen och igen och igen… Hon fick helt enkelt lägga bort apporten ett tag. :O)

Visst, greppet är fortfarande mesigt men Diesel älskar att bära runt på den där lilla metallgrejen – efter bara några dagars förstärkning.

Jag har ju tänkt tanken men det här vara den lilla knuff jag behövde för att omsätta den i praktiken: Att presentera apporten i situationer då Totte redan är sprudlande glad och på så vis överföra känslan till apporten.

Så idag när jag skulle åka och hämta husse vid pendeltåget så la jag metallapporten utanför dörren. För när husse kommer hem på kvällen är det party! Till saken är också att Totte alltid VILL bära saker när vi kommer hem. Han bär våra skor, nycklar och vantar då. Och vickar på hela kroppen av glädje. Jag berömmer alltid honom jättemycket när han är runt mig och kommer till mig i de situationerna.

När vi öppnade dörren så pussade Totte glatt på oss båda och sedan presenterade jag apporten (utan någon skyddande filt runt). Han blev nog lite förvånad. Men efter lite svansande runt den och då han inte fick tag på någon sko, så tog han den och började vicka sig runt oss. Vi uttryckte vår förtjusning, kliade honom på rumpan och applåderade hans engagemang. Han sprang också in i sängen med den (detta är husses och hans hälsningsrutin, där brukar de böka runt och leka en lång stund). Han höll den en lång stund, glatt och engagerat, tills jag bytte den med lite mat.

Visst – greppet är löst som 17 men en sak i taget. Nu är det hjärntvätt som gäller. Älska din metallapporthjärntvätt.