Och ibland så tar orden bara slut. Livet anfaller obarmhärtigt. Jag är inte måltavlan men jag står bredvid och ser och känner. Jag blir stående mitt i steget, på ett ben, vinglandes.

När en vän blir sjuk till exempel.

Hundträning blir plötsligt ganska… ointressant. Rätt mycket annat med för den delen.

Å ena sidan.

Å andra sidan; en fin dag med hundtränande vänner och bekanta, inspiration och kunskap och hjälp av en av de bästa. Skratt och uppriktig värme. Och det känns lite lättare igen.

Men livet är sannerligen inte alldeles enkelt. Och hoppet lämnar mig inte.

 

Idag var Totte och jag tillbaks på brottsplatsen: Brukshundsklubben där han för några veckor sedan stack till skogs när han blev förbannad på min dåliga träning.

Med en liten klump i magen tog jag mig ut på apellplan fast besluten att inte låta honom få en chans att pysa iväg. Han kändes rätt fin så jag tog av kopplet (som ju annars kan fungera som en extra säkerhet) och började med att göra en inkallning och sedan några ingångar. Jag tror jag ”släppte” honom två sekunder mellan två ingångar och plötsligt såg jag den lilla cockerrumpan skumpa iväg över planen i 100 kilometer i timmen.

Jag tittade på dagens träningskompis Maria och suckade uppgivet ”jaha, nu var han förlorad”. Men efter att ha sprungit 30 meter rakt ut så vänder Totte och rusar tillbaks till mig! Fram med bästa godiset! Medan han mumsade ur påsen försökte jag förstå vad som hade hänt. Var detta ett resultat av min gå och nosa-träning – att han bröt självmant?

Jag fortsatte träningen och två gånger till gjorde han några rusningar ut mot dofter (som han först fångat med nosen så jag borde ha hunnit klicka honom för det innan han stack men jag hann inte tänka klart) men återvände lika fort till mig igen (självklart kallar jag INTE in honom i det läget utan håller tyst). Sedan tog jag en ordentlig paus och tänkte att jag måste ta kontroll på det här beteendet. Nu.

Så jag gjorde några korta pass med fritt följ där jag belönade med kommandot ”gå och nosa”. Han tog då en liten sväng ut, ner med nosen och vände tvärt tillbaks igen. För varje repetition gjorde han kortare och kortare rusningar och till slut sprang han bara två meter, vände och kom in igen.

Resten av träningspasset gjore han inte en enda olovlig rusning och jag belönade bara en enda gång till med gå och nosa, de andra belöningarna serverades hos mig.

Så fenomenalt bra!!! Detta ÄR ett direkt resultat av min gå och nosa-träning.

Men jag vet vad ni tänker! ”Finns det inte en risk att han börjar kedja detta så han börjar rusa ut för att komma in och få belöning”? Jo, visst finns det – så länge han får springa iväg utan kommando. Tricket är att jag måste vara mycket smartare när jag kommer ut på nya platser och köra gå och nosa-träningen tidigt i passet, tex innan jag kommer in på plan. Eller bara belöna med nosandet några gånger under träningen (först tidigt och sedan flytta den sortens belöning till slutet av träningspasset, idealet hade varit till allra sist).

Jag vill ju att han ska tänka ”träna med matte är himla kul för då får jag springa och nosa på alla härliga dofter” INTE ”hm, nu ska vi se när jag kan smita från träningen så jag kan nosa på alla dofter”.

Maria, som hade med sig sin nya familjemedlem Figge, fem månader (ännu en urtrevlig liten kelpie, det bara dräller av dem!) sa något så fint och klokt att jag nästan blev lite rörd. När jag sa att jag fått jobba en del med att hålla undan min prestationsångest eftersom jag tycker att allt tar sådan tid med Totte – samtidigt som jag ser träningskompisar som allt verkar gå så enkelt för – så sa hon att han har så många fina grunder att han kommer bli en jättefin senior.

Så klokt! Han verkar ju ha en lång startsträcka men han har verkligen massor grunder som jag ju någonstans vet är fina och som snart kan tas vidare. Vad skönt det var att få den speglingen av en person som inte sett Totte sedan han var valp. Och Maria vet verkligen vad det innebär att inte ha en räckmackehund (hon har haft flera och jobbat envist och målmedvetet, ett steg i taget).

Det är så lätt att bli impad av de som startar och snabbt går vidare med väldigt unga hundar. Det blir i alla fall jag!!! Och jag skulle gääärna vara en av dem :). Men nu har jag inte en sådan hund så då gäller det att fokusera på den hund jag faktiskt har.

Maria sa också att hon tyckte att vi såg ut att sitta väldigt tätt ihop (jo tack, på gott och ont…) och att han svarar på minsta lilla signal från mig precis som jag svarar på signaler från honom. Till exempel såg hon att när jag började det fria följet forcerat med lite snabbare rörelser så började han pipa nästan direkt. När jag var lugn var han tyst i starten. Braaa iaktagelse!

Sedan tyckte hon det var så skönt att se hur jag, när Totte piper, bara sätter mig ner helt lugnt och klappar honom. Jag gör ingen stor affär av det utan fokuserar på att lugna ner honom och lugnar då även ner mig själv.

Det är så bra med bra träningskompisar! TACK Maria!

Totte har månne en del knasigheter och allt är inte helt enkelt men jag tycker ju att han är underbar och vill ju inte för allt smör i småland byta ut honom!

Idag skällde han dessutom inte ut mig mer än en gång, precis i början av träningen ;o).

Ser ni? Det ljusnar vid horisonten.

 

Jag funderar ibland på Tottes autistiska drag. Att han behöver rutiner, ramar och tydliga instruktioner som han kan följa och att all utveckling måste ske i små, små steg – annars blir han förbannad eller frustrerad.

Det senaste på den fronten är en mycket, mycket korkad grej jag gjorde för några veckor sedan. Jag bad då Cecilia att dirigera mig genom lydnadsklass 1. Bara för att jag ville se vad som hände, typ. Jag visste ju då att jag mest hade en masssa lösa delar, halvfärdiga ihopsättningar av moment och absolut inte tillräckligt med uthållighet. Men jag ville bara se vad som hände… (Det här är en sådan där typisk grej som jag lätt kunde göra med Dacke och bara konstatera att ”tja, det gick inte så bra” och han hade varit lika glad för det när vi sedan tränat vidare).

Totte blev fullkomligt ursinnig. Han accepterade inte mina tävlingsmässiga, förvisso glada och entusiastiska belöningar och han tyckte eventuellt också att jag rörde mig konstigt (lite extra stelt) för han började skälla på mig redan i fria följet…

Han skällde bokstavligen ut mig. Jag skrattade mest åt honom och fortsatte  bara och tja, han kom på inkallning  – och satte sig snett, ställde sig på läggandet, spottade ut apporten, hoppade förvisso över hindret men det var osäkert och argt (han fortsatte att med spridda skurar skälla på mig). Efteråt fick han leka länge. Han försökte mörda leksaken, så han var nog rätt frustrerad…

Jag var inte särskilt förvånad över att det gick saggigt, allt annat vore konstig egentligen och jag blev inte alls nedslagen över att det inte höll, vilket jag faktiskt kände mig rätt nöjd över efteråt (min lugna känsla alltså). Lite chockad var jag dock över det här beteendet att skälla ut mig. Ok att det har hänt någon gång att han gjort det (och Dacke skäller han ofta ut) men inte så här massivt. Men sedan hände följande:

Jag tog ut Totte lite senare för att träna lite annat och det första han gör är att börja skälla på mig. Jag sänker alla kriterier till lägsta möjliga nivå för att försöka få en träning som ger honom självförtroendet tillbaks (eller vad det nu var som försvann) men förvirringen fortsätter. Och plötsligt så lämnar han bara mig och springer till skogs! Jag blev så häpen att jag bara blev stående, handfallen. Och inte kom han på inkallning heller. Efter säkert fem minuter då han sprungit ut och in mellan apellplan och skog lyckades jag komma så nära så att jag kunde kasta godis på marken som han då började leta upp. Sedan kunde jag koppla honom.

Snacka om att jag får kvitto direkt på om jag gör dumheter… Men det värsta är att det nu sitter i. Han har alltså börjat skälla på mig i träningen! Så fort han inte är med på exakt vad vi ska göra eller om det uppstår en liten konflikt i den lilla cockerhjärnan så skäller han argt och engagerat ut mig…

Ett typiskt sådant tillfälle är att han på sistone har slutat följa med mig när vi ska gå fot, det vill säga när vi ska starta och jag säger fot så skäller han och sitter kvar… Idag backade jag tillbaks till att han stod bredvid mig och jag klickade för att han följde med mig så fort jag började röra mig. Det gick genast bättre och sedan la jag till kommandot igen, vilket några gånger gjorde att han pep till precis när han startade. När även det funkade så satte jag honom och började gå, både med och utan kommando. Nu var han tyst och följsam igen tack o lov.

Men vad är det som händer i hans hjärna när han sitter kvar och skäller? Är det att han inte kan beteendet? Jag som har tränat det ovanligt mycket de senaste månaderna, eller? Jag förstår inte och jag skulle så gärna förstå. Men jag får nöja mig med att återigen konstatera att jag måste tänka efter två gånger när jag ska träna den här lille skrutten. Jag måste gå varligt framåt och jag måste planera, planera, planera. Och jag måste backa och göra om ifall det låser sig.

Det är ju en tröst i alla fall; det går fort att backa och göra om och bättre och få ett bättre resultat. Men jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa skällandet i stort. Har jag lagt in för mycket press i träningen? Behöver jag tänka mer på att vi bara ska ha kul? Behöver jag ta fram klockan igen och köra tvåminuterspass? Behöver jag backa i allt vi gör just nu?

Och vad är det som gör att vissa dagar är han nästan helt tyst och andra börjar han pipa direkt? Nu blir jag så där orolig igen. Är han verkligen helt friskt? (Detta är en skada jag har efter alla år med Dackes sjukdomar). Är han inte onormalt trött efter våra träningspass, som aldrig är särskilt långa? Han hade ju lite lågt järnvärde i våras, normalt men i underkant av normalt. Jag kanske borde ta en tur till veterinären? (De tror att jag är hypokondrisk å mina hundars vägnar vid det här laget… fast jag har aldrig haft fel när det gäller känslan för om Dacke är sjuk!)

Utmaningar utmaningar!!!

Ok, det var en del på minuskontot men det här har vi på pluskontot efter dagens och gårdagens träning:

- Jag lyckades genom envishet (lek, lek, lek) och smart upplägg av träningen (inkallningar ur buren över svåra doftfält, såg hela tiden till att ha hade en uppgift alternativt återvände till buren så fort han inte hade det mm) få honom att stanna i bubblan med mig utan att gå iväg och nosa trots att vi var på jaktklubben bland en miljard dofter av andra hundar och döda fåglar och trots att han så otroligt gärna ville.

- Jag fick som sagt ordning på våra starter i fria följet.

- Vi kunde kedja klart läggande under gång, trots att det var plaskblött på marken :).

- Han gjorde två perfekta inkallningar med fart hela vägen in och snygga ingångar. Yes! Som vi jobbat med detta, äntligen resultat.

 

 

Jag har börjat baklängeskedja hela moment i lydnadsklass 1 nu. Jag har filmat vårt första pass så ni som vill har en kortversion och inte orkar läsa texten kan hoppa direkt ner till filmen :o).

Tidigare har jag mest framlängeskedjat hela eller delar av momenten men nu vill jag gå in i att verkligen sätta momenten på plats och då tycker jag baklängeskedjning är fenomenalt. Hunden blir förstärkt av att gå vidare i kedjan eftersom ju längre in i momentet den kommer desto närmare belöningen kommer den. Belöningen serveras ju alltid på samma ställe – efter den absolut sista delen i momentet. Det blir väldigt stabilt helt enkelt.

Här kommer en beskrivning av hur jag jobbat med kedjning av läggande under gång. Grundförutsättningen för kedjandet är att hunden kan alla delarna var för sig. För ni vet ju; ingen kedja är starkare än sin svagaste länk…

 Delarna (länkarna) i läggande under gång ser (i min version) ut så här:

• börja gå fot med hunden (från sittande vid sidan)
• lägg hunden under gång
• låt hunden ligga kvar (gå ifrån, vänd upp, stanna, gå tillbaks)
• gå in vid hundens sida
• sätta hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

 

Kedjan:

Länk nr 1:

• sätt hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

 

Länk nr 2:

• gå in vid hundens sida
• sätt hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

 

Länk nr 3:

• låt hunden ligga kvar (gå ifrån, vänd upp, stanna, gå tillbaks)
• gå in vid hundens sida
• sätta hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

 

Så här långt kommen, efter att ha repeterat länk 1, 2, och 3 några gånger med framgång satte jag ihop ovanstående till en enda delkedja, dvs som nr 3. Jag gick sedan vidare till att göra länk 4.

Länk nr 4:

• lägg hunden under gång
• låt hunden ligga kvar (gå ifrån, vänd upp, stanna, gå tillbaks)
• gå in vid hundens sida
• sätta hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

 

Länk 5 orkade vi inte lägga på idag men det blir nästa gång:

 

Länk nr 5:

• börja gå fot med hunden (från sittande vid sidan)
• lägg hunden under gång
• låt hunden ligga kvar (gå ifrån, vänd upp, stanna, gå tillbaks)
• gå in vid hundens sida
• sätta hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

 

Innan jag började kedjandet så kollade jag de delar som jag sedan innan vet är lite svåra:

Att vänta på kommando för att få sätta sig upp är en liten luring. Jag tränade därför länk nr 2 flera gånger innan jag börjar sätta ihop den med länk nr 1 och 3.

Det visade sig också att jag fick problem med själva ligg på kommando (länk nr 4) första gången jag skulle göra den länken av kedjan men det tror jag mest var för att han vid det laget var rätt trött.

Under kedjningen av länkarna 1, 2 och 3 lägger jag bara hunden med en godis (lockar) eller låter honom lägga sig frivilligt om han erbjuder det direkt. Jag vill inte lägga någon energi på att här få fram ett frivilligt läggande, det känns bara stökigt. Det är ligga kvar han ska göra, hur han kommer ner i liggande position är för mig helt oviktigt.

Vid första träningspasset kedjade jag alltså till och med länk nr 4.

Nästa gång tänker jag gå rakt på länk 3 och sedan hoppa vidare till 4 och 5 för att sedan släppa nr 3 och bara kedja de två sista länkarna. Innan jag börjar kedja då så kontrollerar jag de(n) del(ar) som jag hade strul med nu; ligg på kommando.

Jag kan när som helst lyfta ut en liten del av kedjan och träna den för att stärka den, om jag märker att den är svajig. Till exempel gå in vid hundens sida, sätt hunden upp (efter att ha stått stilla i fem sekunder eller gärna mer), belöning. Jag kan också göra en del enkla övningar där jag går in vid hundens sida, står stilla och belönar för att den ligger kvar. Det går ju att mixtra hur som helst med enskilda grundfärdigheter eller delmoment i momentet för att sedan gå in i kedjandet igen.

Men tanken är ju att allt detta mixtrande med delar i princip ska vara gjort när jag börjar kedja ihop hela momentet. Och jag har gjort otroligt mycket delmomentträning så jag kan gå rätt fort fram verkar det som.

Jag skriver alltid ner mina kedjor på ovanstående vis och tar med lappen ut när jag tränar! Annars gör jag fel. Jag kan omöjligt hålla allt i huvudet i början. Men även jag blir ju kedjad så i slutet kan jag kedjan bra :O).

Jag belönar översvallande och håller gärna på en stund med själva belöningen. Men här får man se upp så att man inte kör slut på hunden i sin ambition att belöna bra. Jag tycker inte belöningen måste vara på samma sätt hela tiden dock men den ska vara lika bra… Det gäller ju också att tänka på vilken sorts belöning jag vill använda med syfte att påverka energin i momentet. Jag tror jag har lite väl mycket energi i min just nu.

Jag har börjat röra vid Totte mycket mer nu när jag belönar. Ofta i kombination med lek eller matning. Tanken är att han ska nöja sig med klapp och smek som belöning sedan – inte alltid så klart – men alltid på tävling.

Det som kan vara tidskrävande och lite ansträngande för både hund och förare när man baklängeskedjar är att så fort hunden gör fel så måste du börja om från början igen. För varken mig eller Totte blir det bra att ägna sig ett helt träningspass åt baklängeskedjning. Det tycker vi är för jobbigt. :o)

Och här kommer film på vårt första stora baklängeskedjningspass av läggande under gång:

Detta har jag och Totte kvar att slipa på för att kunna starta ettan i lydnaden:

Linförighet: Framför allt längd, längd, längd men även högersvängar och finslipa lite på starterna

Läggande under gång: Momentet är klart för att baklängeskedja.

Inkallning: Ingångarna i hög fart tenderar att bli slarviga, finslipa dem. Att sitta stilla och tyst vid sidan efteråt. Sedan baklängeskedja.

Ställande under gång: Putsa tekniken i själva ställandet lite till. Baklängeskedjning.

Apportering: Gripa först på kommando, inte innan. Och göra det tyst. Hålla i tio sekunder (överträning).

Hopp: Träna med tävlingsledare som störning. Klart i övrigt.

Platsliggning: Lägga sig med hakan i backen vid min sida (han gör det perfekt på kommando framifrån men tycker det är lite svårt ibland att lägga ner hakan hela vägen när jag står vid hans sida).  Bättre stimuluskontroll på att sätta sig upp (reser sig för tidigt ibland).

Samtliga moment: Tävlingsträna på nya platser. Belöna tävlingsmässigt.

Borde jag kanske anmäla mig till en tävling för att ge mig själv en spark i baken och verkligen träna klart ovanstående?

Bra hur som helst att göra en lista på vad som är kvar så inte allt blir en tjock gröt av oklarheter… Jag tänkte skriva om hur jag tränar varje moment separat, utifrån där jag är nu, och försöka filma så mycket som möjligt av det. Återkommer med det!

Tjing!

…fast jag vill ju helst hålla på med agility, matte!

 

Så går man ut och tränar i skymningen en halvsen kväll och har en kelpimördarcocker som attackerar leksaken, flyger ut och in ur buren på kommando och är helt tyst i buren när han väntar på sin tur, går längre än någonsin i fria följet, tyst, gör hela apporteringen i princip galant, klarar att kedja läggandet under gång utan problem, springer fint på inkallningen, klarar alla skiften i fjärren nästan perfekt med lite, lite hjälp och väljer rätt pinne direkt på vittringen (så klart)!

Behöver jag säga att han var HELT tyst de första 10 minuterna av träningen? När han började pipa var det för att jag var oklar i att tala om vad vi höll på med (ställande) och höjde kriterierna allt för fort. Sedan blev han tyst igen när han förstod vad vi höll på med.

JA JA JA!!!

När ska jag komma underfund med denna lilla hund? Håller han på att mogna? Har jag skärpt till mig?

När han är så här är han hur som helst helt underbar!

Och söt. Fast det är han alltid :).

 

Jag vill att Totte ska ha ingångar som sitt första defaultbeteende när vi tränar, möjligen likställt med att lägga sig tyst ner med huvudet i marken – men det sistnämnda ska han ju göra när vi pausar mellan träningspassen, inte mitt i.

Sedan jag upptäckte att Totte endast gör spontana ingångar om jag utför en kedja av handlingar så har jag tränat om dem. Tidigare såg det ut så här: Om jag belönade honom framför mig och under tiden som jag belönade flyttade mig framför honom och sedan reste mig upp i  tävlingsposition så gjorde han en ingång. Hela denna kombination av rörelser var en signal för honom att göra en ingång. Om jag kastade en godis som belöning så tog han den, åt upp den och började sedan erbjuda nya beteenden framför mig. Ingen ingång då inte.

Jag började då att bygga bort denna kedja av signaler. Jag backade helt enkelt och klickade för att han påbörjade något som kunde liknas vid en ingång. Jag gjorde även följaövningar där jag flyttade mig åt höger och han fick följa efter, både stående på stället och under fritt följ framåt. Ganska fort började han gå hela vägen in även om jag belönade på olika sätt. Ingångarna hade då blivit sämre än de var tidigare men jag kunde fort höja kriterierna.

Nu gör han snabba, i stort sett fina, ingångar när jag ställer mig i tävlingsposition, från alla håll och kanter.

Jag har även kunnat slipa på delmomentet att göra ingångar med apportbocken och äntligen har det släppt. Tidigare har han både blivit lös i greppet och gjort sneda ingångar så fort apporten är inblandad.

Men som vanligt så är det mängdträning som gäller med den här vovven. Kanske inte unikt? Det som slår mig igen och igen är att jag måste ta små steg i all inlärning annars smyger det sig direkt in ett fel i beteendet. Det går inte att slarva det minsta. Det är rätt så ansträngande… Men jag lär mig onekligen att  bli en noggrann tränare.

Häromdagen tittade jag över delmomenten som jag har på plats och konstaterade att de flesta nog skulle nöja sig med hur han utför dem nu, kedjat ihop dem och gett sig ut på tävlingsbanorna. Men jag har så svårt för att sätta ihop något som är okej men inte kalasbra. Kanske ska jag tänka om där, jag vet inte.

Färdigt att kedja är hoppet, läggande under gång, inkallning och platsliggning. Det ska jag i alla fall börja med nu, jag borde ha gjort delkedjor i mycket större utsträckning än vad jag gjort. Sedan behöver jag fila på ställandet, apporteringen och länga fria följet. Och tävlingsträna i massor. Därefter så borde vi kunna starta och göra bra ifrån oss.

Tror jag.

 

 

 

Åh my God vilken hård tränare jag har. Han är stenhård. Minsta lilla misstag från min sida och han a, skäller ut mig och b, vill inte träna med mig.

Han följer precis det jag gör och inte det jag tänker att han ska göra, aldrig någonsin lite förlåtande, nä nä. Inte minsta lilla misstag kan jag göra, han slätar aldrig över och hjälper mig att lägga det tillrätta.

Jag måsta vara koncentrerad, planerad, helst gjort konsekvensanalyser av allt jag ska göra och jag får för allt i världen inte försöka ta några stora hopp i träningen – allt måste göras steg för steg.

Det har varit lite mycket positivt och negativt straff från hans sida på sistone. Ja, jag vet, visst är det orättvist? Jag skulle aldrig drömma om att använda posititv straff men han tycker det är jäkligt effektivt och bra på mig.

Gör jag som han säger däremot, så går allt galant. Men där emellan kan det vara riktigt, riktigt svettigt.

 

Jag har trasslat.

Rätt rejält och ganska länge, med att lära Totte ställande under gång. (Och JA jag har trasslet på film! (se nedan) ) ;o)

Jag tror jag började lära honom hopp-stå när han var en ganska liten valp. Utan någon finess alls utan mest som ett beteende som var kul att ta fram. I våras insåg jag att det var dags att få till det där som jag vill ha det så han kan lära sig ställande under gång, ett av momenten i klass 1 i lydnaden.

Hans hopp-stå såg då ut lite hur som helst med tassar som flög åt alla håll. Lite som hans osannolikt roliga sitt upp från ligg som jag ju lyckades fånga på film… (Sitt upp från ligg, öh…eller?)

Att hålla på kriterierna är mitt enskilt största problem i träningen. Det problemet blev extra tydligt i den här träningen, jag körde huvudet i väggen ett flertal gånger och kom inte vidare. Vid ett av dessa tillfällen bestämde jag mig för att jag behövde göra tre saker:

1. Skriva en ordentlig kriterieplan

2. Filma min träning

3. Ta hjälp av mina träningskompisar

Jag skriver inte kriterieplaner för precis allt – det beror på vad det är jag ska lära in (på enklare grejer går det ju att ”skriva” den i huvudet). MEN jag vet att det löser problem när jag väl gör det. Momentet blir mycket tydligare och vägen dit mycket enklare. Kriterierna är dynamiska och ändras alltså vid behov efterhand.

Med filmens hjälp kan jag se vad jag gör tokigt och till nästa pass ändra.

Med mina fina träningskompisars spegling av vad jag gör så kan jag ändra saker och med hjälp av deras kreativa förslag kan jag komma ur låsningar.

Planen ser ni nedan. Från kriterie nr 7 började jag lägga på kommando på beteendet. Jag tränade det då på olika nivåer lite hur som helst, ganska lätt. Sen varvade jag kommando-träning och frivilligt hela vägen upp till det färdiga beteendet.

Jag förde bara logg på en dag, anteckningarna finns med nedan. Därefter tog jag hjälp av film och träningskompisar för att komma vidare och slutade loggföra (eftersom jag är lat och för att jag nu märkte tydligt att det gick framåt). Då backade jag även till kriterie 1 och la på omvänt lockande.

Jag kör fem rep i samma pass. Står det en fyra betyder det att fyra av fem rep i ett pass är lyckade. 80% är oftast det jag vill ha för att gå vidare. Jag stannar ofta kvar på samma nivå och kör några pass till för att vara säker på att de lyckade repetitionerna verkligen var bra och inte bara tur…

Här kommer planen (inte så kul läsning kanske, möjligen intressant för er som håller på med samma moment, ni andra kan bara bläddra ner till efter planen :O)).

Kriterieplan ställande under gång

80%-regeln gäller

OBS! Viktigt att han står stilla ända tills belöningen är serverad – han får inte röra sig mellan klick och belöning. Gäller alla steg i planen.

Frivilligt från stillastående framför mig:

1. Ställa sig framför mig utan att flytta framtassarna, jag står nära

Dag ett: 4 4 4

2. Ställa sig framför mig utan att flytta framtassarna, jag står ett steg längre ifrån

Dag ett: 5 5

3. Ställa sig framför mig utan att flytta framtassarna, jag står två steg längre ifrån

Dag ett: 5
4. Ställa sig framför mig utan att flytta framtassarna, jag går på stället (avstånd som ovan)

Dag ett: 3  4  5  4  5

5. Ställa sig framför mig utan att flytta framtassarna, jag börjar trampa lite, lite bakåt (han ska följa med)

Dag ett: 4 4 3 4

Frivilligt från lite rörelse framåt (dvs jag backar, han följer med):

6. Ställa sig framför mig utan att flytta framtassarna, jag börjar trampa lite, lite bakåt

Dag ett: 2 3 2 2 (Problem: rör sig efter att han har stannat – efter klicket)

7. Ställa sig framför mig utan att flytta framtassarna, jag går lite fortare bakåt

8. Ställa sig framför mig utan att flytta framtassarna, jag går ännu lite fortare bakåt (normal ff-takt)

9. Ställa sig framför mig utan att flytta framtassarna, jag småspringer bakåt

10. Ställa sig när jag står snett vänd mot honom (så han hamnar mer vid min sida) under gång

11. Ställa sig när han går vid min sida, långsamt

12. Ställa sig vid min sida när jag går snabbare

13. Ställa sig vid min sida när jag går i normal ff-takt

Jag har inte filmat alla kriteriestegen i den här vindlande process men både det första och sista och flera däremellan är med. Därför blev det en ganska lång film; förlåt :). Men som vanligt visar jag både med- och motgångar. En hel del motgångar denna gång men vi kom i alla fall ut på andra sidan med hedern hyfsat i behåll :). Puh.

Nu har jag lyckats filma lite störningsträning med Totte, den typen av träning som jag skrev om häromdagen.

Övningen går ut på att jag strösslar Dackes mat över gräsmattan och medan han äter upp den så tränar jag med Totte i samma område, eller strax intill.
Mitt fokus här skiftar. Först är det fokus på att han ska klara släppa störningen och ha fokus på mig. Denna gången var det svårt, jag gick över godiset nästa hela tiden, så jag fick sänka kriterierna rejält i början. Så fort han klarar att släppa störningen så börjar jag fokusera på engagemang i det fria följet. Det är alltså ingen teknikträning av fritt följ utan attityd och uthållighet.

Som vanligt lär jag mig massor av att se träningen på film. Jag drar några slutsatser i filmen:

Och som av en händelse (great minds…) så har allra bästa Siv just skrivit två intressanta inlägg om störningsträning. Det här med tillhörande film med hennes underbara BC Vips gillar jag verkligen, ljuvlig hund, duktig tränare:
http://amokk.no/2011/08/fokus%C3%B8velse-1/