Vi tillbringar några dagar i södra Dalarna och hälsar på min familj. Naturen här är sagolik, jag är grymt avundsjuk på alla er som har sådana fina spårmarker runt knuten! Gammal, gles granskog med mossa och blåbärsris, vidunderligt vacker… och hur lätt som helst att gå vilse i…hrm, märkte spårläggaren häromdagen…

Totte är på träningsläger medan vi andra är på semester. Det vill säga, vi är på samma ställe men han har fullt upp. Dels tränar jag honom på att lämnas ensam (med Dacke) i den husvagn vi bor i samt att vara i den lilla av kompostgaller ihopsatta inhägnad som hör ihop med husvagn och förtält.

Utöver detta så går vi minst ett spår om dagen. Åh vilken spårhund jag har! Han är helt fantastisk. Och han vill aldrig ge sig, letar och letar efter spåret om han tappat det och alla spårupptag är som en lite dröm. Han suger sig fast som en dammsugare på en heltäckningsmatta och sedan skumpar han iväg. (Ska skriva mer om spårandet en annan dag).

Första dygnet lämnade jag honom i husvagnen fem gånger, alltid när han var välrastad, trött och nervarvad, först med ben, sedan grisöra, sedan lite godis som jag strösslade i hans säng (det är så jag gör när jag lämnar honom hemma).

Första kvällen vi var här och jag lämnade honom med ett ben så åt han en stund på det innan han upptäckte att han var ensam och ack så övergiven. Då ställde han sig i husvagnsfönstret som vetter mot huset (där jag befann mig) och ylade dramatiskt, som en varg vid fullmåne, skällde ursinnigt och gnisslade i olika tonarter. Men han tystnade efter tio minuter, var tyst en stund, började igen, tystnade igen, började igen och så höll han på fem gånger (jag stod lite ångestfylld och lyssnade inne i huset…) innan han gick och la sig och sov tills jag kom ut i vagnen en och en halv timme senare.

Dagen efter behövdes bara tre ”lämningar” då han efter andra tillfället endast tog upp ett gnällande och skällande i några minuter innan han slappnade av och sov i flera timmar. (Jag ser till att jag går tillbaka när han är tyst förstås).

Fjärde gången under det första dygnet tittade han tyst på mig genom fönstret och gick sedan och la sig utan ett pip! Härligt!

Att vara ute i inhägnaden fast han ser mig några meter bort, på andra sidan gallret, är också en skitsvår grej tycker Totte. Han blir rent ut sagt förbannad. Jag ignorerar honom och försöker greja med något i närheten av hagen och sedan går jag tillbaka när han börjar greja med något annat, tex går ett varv och nosar, tuggar på ett ben eller liknande. Jag säger inget när jag går tillbaka utan glider bara in och sätter mig på en stol och dricker lite te. Sedan går jag ut efter en stund igen.

Jo,jo, han är bortskämd också, den lille cockern. Det är inte svårt att träna honom när han bara är sur och förbannad, och det funkar onekligen att hårdträna, intensivt, konsekvent. Det är när han blir hysterisk som jag inte fixar det. Men det har han faktiskt inte blivit nu, han är sur och han var rätt så upprörd inledningsvis men det har han kommit över efter några dagar.

Nu ska jag bara fortsätta den här träningen och även försöka överföra den till bilburen och den vanliga buren, på samma sätt som vi gjort de här dagarna.

Förresten var Totte på sitt livs första midsommarfirande igår också. Och han kunde ligga stilla och tyst titta på midsommardans, hundar, barn, musikanter! Först var han lite uppdragen men han kunde slappna av bara genom att jag klappade honom lite. Sedan låg han en bit ifrån mig och spanade. Och lät sig så klart bli klappade av ett och annat barn inemellan.

Min duktiga lille cocker!