Nu har Toots och jag varit på kurs med Mona Kjernholm. Åh, det var kul och nyttigt och nog början på något bra, hoppas jag. Jag ska skriva mer om träningen på kursen men det absolut viktigaste jag tog med mig vid första tillfället var Monas inställning till träning.

Hon var så himla positiv. Och detta utan att vara klämkäck (däremot med en frisk humor). Nej, hennes inställning är imponerande och jag hoppas jag kan lära mig av den. Hon har nämligen bestämt sig för att inte låta sig nedslås av träningen hur det än går. Istället för att tänka att det gått dåligt och deppa över det så tänker hon något i stil med ”det här var kul och nu fick jag massor av information som gör att vi kan utvecklas”. Dagar då hon är på dåligt humör tränar hon inte.

Hon berättade att inledningsvis, när hon lärde sig själv att tänka så här, så var det lite tillkämpat men hon hjärntvättade sig själv att tycka att det var kul och till slut tyckte hon att det var det…

Jag har redan, det senaste halvåret, blivit lite bättre på att inte deppa ihop över träningen och det är kopplat till mina förväntningar. Jag har sällan några särskilda förväntningar på Totte när vi tränar utan tar varje träning för vad den är. Det gör det mycket lättare att inte bli besviken och det är väldigt skönt. Mina prestationskrav har också minskat på det viset.

Men ibland trillar jag dit och tycker att jag är en usel tränare och undrar över varför jag håller på med hundträning överhuvudtaget. Det är oftast när jag tycker att jag gjort allt rätt men allt går åt pipsvängen ändå. Eller när det gäller antipip-träningen som verkligen kan få mig helt ur balans. Min utmaning blir att även dessa gånger tänka ”jaha, idag gick det så här och nu fick jag massor information som gör att vi kan utvecklas – KUL”.
;o) Det sista var skrivet utan ironi men när jag läste det själv blev KUL sarkastiskt, hahaha….

Det är inte så lätt alla gånger… fast rätt kul, faktiskt…