Maria engagerar sig i vår lek.

Jag lär mig genom att göra, uppleva, prova. Om jag ska förändra något i mitt träningssätt, och göra på ett sätt som jag aldrig gjort förut, så måste instruktionerna vara väldigt precisa eller allra helst så måste min instruktör visa mig hur jag ska göra.

Det blev så otroligt tydligt i mötet med Maria Hagström att jag funkar så! Eftersom hon är en skicklig pedagog så fattade hon snabbt att det bästa sättet att lära mig var att visa hur jag skulle göra – annars blev det fel.

Maria gick eller sprang dessutom bredvid mig i flera situationer för att stärka upp det jag skulle göra. I fartövningen till exempel (som jag ska skriva mer om senare) så sprang vi ihop ;-).

Maria visar apporteringsträning med Dacke.

Två saker påverkar om jag ska kunna göra det som instruktören har föreslagit:
1, Jag måste förstå VARFÖR jag gör något. Annars låser det sig helt för mig.

2, Jag måste känna mig trygg i sammanhanget och situationen. Jag är rädd för att göra fel :(. Så när jag får instruktioner som jag inte omedelbart ser framför mig hur jag ska omsätta så blir jag återhållsam och försiktig dvs osäker. (Önskar att det var tvärtom – att jag bara vräkte på ;-)).

De två kursdagarna med Maria var det otroligt mycket detaljer som jag passade på att få hjälp med – sådant som jag själv vetat att jag borde lösa men inte haft något bra svar på hur – eller sådant som jag varit omedveten om som Maria speglade.

Så det var MYCKET jag skulle ta in och förändra på flera nivåer – både något som skulle ändras i ett delmoment till exempel OCH grundläggande belöningsträning som jag kan bli bättre på överlag.

Det var otroligt bra och jag känner mig fylld av suveräna tips och är jättemotiverad att träna nu!

SAMTIDIGT så känner jag mig lite låg av att utvecklingen går så långsamt – jag blir bara lite, lite bättre och hundarna lika så. Mina träningsfärdigheter har stannat lite i utvecklingen känns det som. Jag tror att det handlar om att jag har tränat för lite helt enkelt. Tyvärr. Hur ska man ha tid med allt kul i livet??? ;-)

Hur som helst så har de här två dagarna stärkt mig väldigt mycket när det gäller inställningen till min egen roll som instruktör. Jag vill skapa en miljö där alla känner sig trygga och glada och där jag möter alla där just de är. Där är Maria en god förebild!

Nu ska jag sortera foton och filmer och lovar att återkomma med några godbitar snart.

Efter en del velande som slutade med att jag inget val hade – hittade ingen hundvakt – så tog jag med mig både Totte och Dacke på kursen i Karlskoga med Maria Hagström. Förutom att det är svårt att ha båda hundarna inne samtidigt eftersom Totte måste ha min uppmärksamhet hela tiden för att kunna träna avslappning, så visade det sig att det var en rätt bra idé.

Jag har passat på att få så mycket input som möjligt på både träningen med Dacke och med Totte. Så i dag blev det position i fritt följ (med båda) vittringsapportering, framförgående (Dacke) och apportering (Totte). Och OJ vad mycket jag har att jobba med nu då…

Väldigt bra att Totte ändå är så otränad som han faktiskt är – jag har inte hunnit förstöra honom helt ;-). Tänker på fria följet där han nu går för långt ut från mig vilket jag nog kan tighta upp om jag bara lär mig att belöningsplacera på rätt ställe och klicka när jag ska ;-). Värst vad svårt det var då, att snurra åt höger, klicka när han snurrar med – nära mitt knä – och belöna nära framför – med höger hand. I detta arbete blev det också tydligt att Totte är kass på att hålla fokus när jag har godis i vänsterhanden – han kan inte låta bli den. Bara att träna.

Dacke gjorde en fin vittringsapport med högt tempo ut till pinnarna, ett bra urval MEN bollade pinnen och tuggade på den flera gånger när han kom in med den. Hepp! DET brukar han ju inte göra, undrar var det kom ifrån? Frustration från utebliven belöning i fria följet som vi gjorde innan och som inte gick bra? Jaja, nu får jag var obs på det ett tag.

Maria gav också några kloka och bra tips om min inställning till ljud och pip från Totte under träning. Hon sa att det finns två sätt att förhålla sig till pip. Det ena är att ALLTID bryta i ALLA lägen då han piper. Och menade samtidigt att det är få som verkligen klarar att träna så även om många vill det. Det andra alternativet är att försöka rigga träningen så att hunden piper minimalt och strunta i om den ändå piper.

Problemet är att det inte går att kombinera dessa två; att ibland bryta när hunden piper och ibland låta den pipa – det blir kontraproduktivt. Jag är rädd för att jag omedvetet gjort precis så där – även om min ambition inledningsvis var att arbeta på det sistnämnda sättet.

Maria konstaterade vidare att de gånger Totte piper i träning verkar det vara när han förväntar sig att han ska få belöning men inte får det. Det stämmer ju verkligen. Men jag kan samtidigt träna vissa saker länge utan problem – sådant som han verkar veta ”vart vi ska” med. Hon tipsade mig också om att inte ligga kvar för länge på ett kriterie – det väcker ofta frustration kopplat till förväntan av belöning. Det gav mig en tankeställare!

Jag är för trött för att göra några skarpsinniga analyser i kväll men har antecknat flitigt så förhoppningsvis orkar jag dra slutsatser någon annan dag och beskriva mer bra grejer från dagen. Och det är en dag i morgon också! Då ska vi träna helt andra grejer tänkte jag ;-).

Åh, vad jag gillar när de där gamla hederliga ;-) sanningarna blir bekräftade och funkar så där bra som de gör i teorin!

Jag har hållit på en del från och till med vittringsapportering med Dacke. Jag började för flera år sedan och hade sedan ett uppehåll (under hans värsta upp – och – ner – med – hälsan – period) på ett antal år och sedan har jag dammat av de där pinnarna igen under förra året.

Först gjorde han jättestora framsteg men så körde vi fast och jag fattade inte varför och började tycka träningen blev tråkig och blev irriterad över att det inte gick bättre – Dacke är ju trots allt utbildad på ID-sök så de här fåniga pinnarna borde vara en lätt match… Och den inställningen gjorde ju inget bättre.

Så häromdagen tog jag mig själv i kragen och riggade övningen så bra jag kunde, dvs jag la ut massor av pinnar vilket alltid har funkat väldigt bra på Dacke, och la doftpinnen lite utanför den stora pinnhögen. Han tog rätt pinne efter att ha sniffat lite på högen och då langade jag upp mitt trumfkort: En stoooor bit torkad lunga ;-) och man riktigt såg hur han blev galet glad över denna belöning.

Efter att han sprungit i väg, tuggat och svalt kom han glatt åter för att få göra om övningen. Vi gjorde fem repetitioner och alla var klockrena – samtliga utlagda ”tävlingsmässigt” på rad eller cirkel osv.

Ibland är det de allra enklaste lösningarna som är de geniala. TKFF (timing, kriterier, förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet) är ju en klippa att luta sig mot som icke är att förakta!

Jag har gjort den här typen av genombrott, med efterföljande säkerhet i momentet, förut med just en bättre belöning (jackpot). Nu har vi förflyttat oss ett trappsteg upp på trappan till och närmar oss slutmålet: en säker vittringsapportering.

Nu gäller det bara för mig att upprätthålla den attityd som han fick av den här belöningen. Det gör jag genom att fortsätta ge bra belöningar (inte maxade varje gång!), höja kriterierna något och i samband med det maxa på lite mer igen.

I dag var det tredje gången på jaktkursen med Elsa Nordh och Shadi Kajevand. Nu tycker jag att det börjar hända saker med både mig, min hund och mina kurskompisar och deras hundar.

Förra gången tränade vi gripande och hållande av fågel, dvs leksak som sedan ska bytas ut till en dummy som sedan ska bytas ut till en fågel. Vi började också med frivilliga sittanden.

Denna gången fick vi träna vidare på hållandet – det är ju ofta ganska lätt att få en hund att gripa och dra men de flesta tuggar eller släpper när du själv släpper leksaken/apporten. Det gäller att klicka fort efter att man har släppt och innan hunden tar ett omtag. (Det vill säga inte släppa helt utan i små, små steg släppa mer och mer).

Jag är lat och kan jag hitta genvägar som inte blir senvägar i slutändan så slår jag in på dem direkt. Själv blev jag i veckan så otålig att jag började med omvänt lockande som genväg för att få Totte att hålla utan att tugga. Det funkade omedelbart ;-). Han sitter nu blickstilla utan att tugga och håller i dummyn, leksaken eller till och med träpinnen. Jag är fullt medveten om att den här signalen ska bort så fort det går men det ska bli kul att se om det här faktiskt funkar. Mer genvägar åt folket!

I dag fick vi också utveckla det frivilliga sittandet till att hunden skulle sitta när vi gick baklänges. När det flöt så satte vi på en kort visselsignal och handtecken som betyder sitt. Målet är att vi ska kunna blåsa sitt på avstånd ute på fältet, mitt i jakten. Det var kul och ganska svårt att -samtidigt som Totte sätter sig – blåsa sittsignal, sträcka upp handen i luften som sitttecken OCH klicka ;-) och sedan ge godis från ena handen. Jag fick lägga bort klickern för att få till det…

Vi tränade även riktningsträning som ska sluta med att vi ska kunna skicka hundarna rakt ut efter nyskjuten fågel/dummy. Springa till matskål och lägga kommandot ”ut” blev övningen. Dessutom tränade vi lite jaktfot, något som jag tror att jag ska vänta lite med efter som jag håller på en del med friaföljet just nu. Inte för att Totte inte skulle fixa att hålla isär detta utan för att jag inte vet om jag fixar det…

Avslutningsvis visade Shadi med sin hund Mini hur man kan baklängeskedja att skicka ut hunden till matskål, blåsa söksignal, blåsa sitt- eller stannasignal, skicka till dummy. Det var tjusigt! Läxan blev att träna de olika delarna. Lite svindlande att vi på fyra veckor faktiskt lärt oss allt det där! Nu ska jag träna dirigering till matskålar, fortsätta med sittsignal och lära in söksignal. Jag måste skaffa en visselpipa med andra ord!

Kul! Det är så bra att gå kurs, även om jag har minimalt med tid att träna just nu så gör jag i alla fall lite och det räcker för att man ska kunna ta sig en liten bit vidare varje vecka.

Det blev ett ganska intensivt träningspass i dag och min lilla hund är helt enkelt inte på topp – han känns lite halv just nu. Han kan faktiskt se riktigt ledsen ut emellan åt :(. Han orkar inte så mycket och han har gått tillbaka jättemycket när det gäller lugn och ro-träningen. Han piper och ylar och håller liksom inte i hop. Han verkar ha en rejält förhöjd stressnivå dvs hormonpåslag fortfarande.

Det har dock blivit bättre hemma på kvällarna men våra promenader är en fars fortfarande, där han hela tiden letar efter en liten svart cockertjej. Ägarna till den hunden måste börja undra. Så fort jag ser dem så vänder jag och springer över gatan eller åt motsatt håll…

Totte verkar den senaste veckan fått ett enormt hormonpåslag.

Någon gång under förra veckan började han pipa extra mycket, satt ofta vid dörren och ville ut och kissade ofta. Jag tyckte också att han verkade lite låg på torsdagen så på fredagen tog jag honom till veterinären som konstaterade urivägsinfektion. Vi fick penicillin utskrivet och han började äta det på kvällen.

Men i måndags så var han ”helt galen” från det att jag kom hem vid fem till halv tolv på kvällen. Han satt och ylade vid dörren och jag sprang ut med honom säkert sju gånger – och han verkade lika desperat varje gång – innan jag fattade vad som var fel.

I vårt kvarter bor MÅNGA hundar och ännu fler passerar här för att komma till stadens stora park. En av hundarna är en cockertjej som är några månader yngre än Totte. För drygt en vecka sedan började hon löpa. Totte, som redan innan verkade otroligt glad över att träffa henne och till exempel började pipa på långt håll varje gång han såg henne, blev nu VÄLDIGT exalterad.

I måndags råkade jag ringa hundvakten precis när han var på lunchpromenad med vovvarna och plötsligt hör jag hur Totte börjar SKRIKA rakt ut i falsett. ”Det är en svart lite cocker på andra sidan gatan” förklarade hundvakten och jag bad honom att raskt förflytta sig ur synhåll.

Samma kväll hade jag som sagt mycket att göra med att springa ut och in med en ylande Totte. Och inte förrän framåt tiotiden på kvällen fattade jag – då Totte såg en man som stod och väntade på taxi med en liten svart väska bredvid sig. Totte gick genast upp i varv och hans hals blev lång som på en giraff. Ylandet tilltog.

Sedan dess har det inte avtagit. Jag fick hålla honom i famnen för att få honom att slappna av så att han skulle somna i måndags. Ett tag låg han på sidan och ylade samtidigt. Han piper oupphörligen. Jag har satt upp galler så han inte kan sitta precis vidd dörren och yla men då går han runt  lägneheten och piper/ylar. Eller sitter vid gallret och piper. Låter jag honom vara så stiger pipet till riktiga vargyl – han öppnar hela munnen och sätter nosen i luften och tar i för kung och fosterland.

I går var han på dagis och det var helt problemfritt. Men på kvällen var vi på kurs och det gick nästan inte att göra något – han var mest okontaktbar och såg mycket trött ut. På kvällen fick jag honom att somna genom att stänga in honom med oss i sovrummet, så han inte kunde gå runt.

I dag har han varit hos Jenny och Sota hela dagen och då har han stensovit hela dagen, stackarn, han är väl helt utmattad. Från sju till tio här  hemma i kväll har han pipit och ylat konstant. Nu sover han men jag tror det är tack vare att han är utmattad mer än något annat.

Jag står handfallen! Jag har en gång förut hört om en hund som varit så här störd av löptikar och han blev kastrerad. Är det enda vägen? Jag är inte alls främmande inför kastration (Dacke är kastrerad tex) – det är bara det att det känns tråkigt att redan nu, innan man vet hur det kommer gå för Totte, bestämma sig för det.

Men det är kanske en idiottanke att tro att man ska avla på en hund som är på det här viset. Kommer det gå över – är det en tonårsgrej?

Ni som har hanhundar, hur har ni gjort? Vad har ni varit med om och hur har ni hanterat det?

Givetvis tänker jag på möjligheten att träna med löptik som belöning men Totte är helt blockerad så jag tror inte det skulle gå. Han tar för övrigt inte ens godis på promenaden just nu – något som ALDRIG har hänt. Så han är verkligen rejält påverkad. :(

Och jag är rätt så utmattad…