Åh, vad jag gillar när de där gamla hederliga ;-) sanningarna blir bekräftade och funkar så där bra som de gör i teorin!

Jag har hållit på en del från och till med vittringsapportering med Dacke. Jag började för flera år sedan och hade sedan ett uppehåll (under hans värsta upp – och – ner – med – hälsan – period) på ett antal år och sedan har jag dammat av de där pinnarna igen under förra året.

Först gjorde han jättestora framsteg men så körde vi fast och jag fattade inte varför och började tycka träningen blev tråkig och blev irriterad över att det inte gick bättre – Dacke är ju trots allt utbildad på ID-sök så de här fåniga pinnarna borde vara en lätt match… Och den inställningen gjorde ju inget bättre.

Så häromdagen tog jag mig själv i kragen och riggade övningen så bra jag kunde, dvs jag la ut massor av pinnar vilket alltid har funkat väldigt bra på Dacke, och la doftpinnen lite utanför den stora pinnhögen. Han tog rätt pinne efter att ha sniffat lite på högen och då langade jag upp mitt trumfkort: En stoooor bit torkad lunga ;-) och man riktigt såg hur han blev galet glad över denna belöning.

Efter att han sprungit i väg, tuggat och svalt kom han glatt åter för att få göra om övningen. Vi gjorde fem repetitioner och alla var klockrena – samtliga utlagda ”tävlingsmässigt” på rad eller cirkel osv.

Ibland är det de allra enklaste lösningarna som är de geniala. TKFF (timing, kriterier, förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet) är ju en klippa att luta sig mot som icke är att förakta!

Jag har gjort den här typen av genombrott, med efterföljande säkerhet i momentet, förut med just en bättre belöning (jackpot). Nu har vi förflyttat oss ett trappsteg upp på trappan till och närmar oss slutmålet: en säker vittringsapportering.

Nu gäller det bara för mig att upprätthålla den attityd som han fick av den här belöningen. Det gör jag genom att fortsätta ge bra belöningar (inte maxade varje gång!), höja kriterierna något och i samband med det maxa på lite mer igen.